Ludmillas Blogg

Fram till söndagen den 6 dec kl 16 kan du delta i spotifyutlottningen.
Jag lottar ut två invites denna gång.

Läs mer om den helt lagliga gratistjänsten Spotify här… och här…

Du deltar i omröstningen genom att skriva en kommentar om hur du hittat min blogg och hur ofta du besöker den.

Lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om spotify, spotifyinvites, spotify invite, musik, gratismusik

Bebisens egen strumpapa!

Visst är den söt?!

Vi har fått strumpapan av Stina som tar hand om den löpande ekonomin i mitt företag. Hon har ett eget företag som heter S Klings saker där hon handsyr dessa apor av strumpor, en idé som hon fått från USA. Alla är egna individer med olika färger och mönster.

Även de små väskorna som man t ex kan ha blöjor i, har hon sytt av tyg med strumpapemönster.

Tack Stina!

Vill du också ha en Strumpapa? Maila info@strumpapa.se med önskemål om färger!

Läs även andra bloggares åsikter om strumpapa, S Klings saker, present

Den 10 september i år var det den suicidpreventiva dagen i Stockholm. Bland annat jag föreläste då, läs nedan.

Britta Alin-Åkerman från NASP har sammanställt de olika föreläsningarna i ett pdf-dokument som du kan läsa här…
Följande föreläsare och rubriker finns sammanfattade i dokumentet. Läs gärna för det är mycket bra information som står!

-Catarina Andersson-Forsman, Hälso- och sjukvårdsdirektör, Stockholms läns landsting, talar om nollvision för självmord
-Marie Ljungberg Schött, ordförande i Stockholms och Ekerös sjukvårdsstyrelse, talar om hur vi kan uppnå nollvision
-Danuta Wasserman, de nio strategierna för självmordsprevention
-Ludmilla Rosengren, SPES, talar om sin dotter och kampen mot självmord
-Lars Wiklund, SPES, talar om sin dotter och kampen mot självmord
-Inga-Lill Ramberg, MD, Karolinska Institutet, NASP, talar om projektet Aktion Livräddning
-Jussi Jokinen, MD, Karolinska Institutet, NASP, talar om Lex Maria anmälningar av självmord i Stockholms Län

Min föreläsning sammanfattas så här:

Ludmilla Rosengren från frivilligorganisationen Suicidprevention och
efterlevandes stöd (SPES)

Min dotter var 14 år när hon tog sitt liv. Ludmilla Rosengren delar med sig av erfarenheter om brister och fel som kan uppstå inom vården, utifrån sin personliga erfarenhet som mamma till en 14-årig flicka som tog sitt liv under en permission från sjukvården.

Ludmilla inleder med att hon själv som läkare har arbetat inom barnpsykiatrin t.o.m. på samma avdelning som Linnéa var inskriven under sin sjukhusvistelse men slutade för att mycket fungerade dåligt både med avseende på brister i bemötande som på bristande resurser samt att de resurser som fanns var för dåligt organiserade. Genom en blogg som Ludmilla har startat har en mängd kontakter både från drabbade och från vården etablerats.

Igår kontaktades Ludmilla av en flicka som hade bestämt att ta sitt liv och även skrivit avskedsbrev, men det framgick dessvärre inte var hon bodde. För henne var det säkert ett sätt att anonymt meddela sig. Till slut lyckades Ludmilla få fram var hon bodde och även att få kontakt med det sjukhus som hon i princip tillhörde.

Ludmilla ringde i egenskap av privatperson dit och det första bemötandet var att den person som svarade i elefon tackade för upplysningen och meddelade att hon visste vem personen var och att de lovade att kontakta henne. En kvart senare blev Ludmilla uppringd igen från sjukhuset och fick beskedet att man inte kunde ta hand om ärendet, eftersom resurser saknades att leta efter personen. De rådde Ludmilla att ringa till polisen eller distriktsläkaren. Det är ju en sak att leta efter någon som man inte vet var hon finns, men här fanns information var flickan fanns och att hon bestämt sig för att ta sitt liv. Kontakten med flickan visade att när vården ringde henne, hade flickan känt hur stressad personalen var, vilket fick henne att låta blir att berätta hur hon mådde. Samtalet hade avslutat med att flickan blev uppmuntrad att höra av sig när hon mådde sämre. Efter flera turer framkom det att flickan hade tagit en överdos i skolan, på så sätt hade hon blivit sedd och ambulans larmades, varefter flickan hamnade på det sjukhus där kontakten hade inletts. Hon lever men endast ett inskrivningssamtal med en läkare har varit den behandling som hon har fått.

Se vidare under Ludmillas blogg, där fortsättningen på historien finns beskriven här… och fortsättningen här…

Berättelsen om Linnéa är den följande: Ludmilla har fyra barn eller kanske fem eftersom ett barn lever i livmodern. Hon bor i Uppsala samt skriver aktivt i sin egen blogg om och med människor som är hårt drabbade. Linnéa var född 1993 och var en glad, öppen flicka. Ett underbart och älskat barn. Hon var alltid positiv och engagerad, vetgirig och ville alltid finnas till hands. Linnéa skulle ha varit 16 år idag. Familjen har rest mycket tillsammans och har mått mycket bra under dessa resor. I februari 2008 visade Linnéa att hon mådde dåligt. I vissa situationer började hon bli lite avståndstagande, men hon var ju 14 år, den ålder då de flesta tonåringar inte släpper den övriga familjen så lätt in på livet. Hon fick också overklighetskänslor
och kände att kroppen inte hängde ihop. Hon blev nedstämd, fick sömnsvårigheter och fick även självmordstankar. Hon försökte hänga sig men misslyckades med handlingen. Vid den första kontakten med BUP menade man att Linnéa inte borde läggas in utan att Ludmilla skulle vakta henne själv, vilket var en omöjlig situation för Ludmilla med sitt ansvar för övriga barn.
Linnéa blev därefter akut inlagd på sjukhuset och fick antidepressiv behandling och psykologsamtal, dock inte i terapisyfte utan mer stödjande under sjukhusvistelsen. Hon uttryckte hela tiden att hon inte skulle bli 15 år. Hon skulle fylla 15 år den 7 juni. En kväll i maj fick Linnéa tillstånd att gå på konsert i Uppsala med en kamrat ch skulle enligt planeringen sedan återvända till avdelningen. Ludmilla informerades inte om konsertbesöket örrän flickan gett sig av. Detta var åtta dagar innan hon skulle fylla 15 år. Hon återkom inte till sjukhuset efter konserten utan tog livet av sig under kvällen.

En Lex Maria anmälan gjordes. Sjukvården ska själva anmäla till Socialstyrelsen när något har skett när misstanke finns att något inom vården har gått fel. Som anhörig eller patient när fel har gjorts kan en anmälan göras till ansvarsnämnden. Familjens uppfattning av vården är att den har varit undermålig.
Ingen information om eventuell planering kring hur behandlingen skulle läggas upp har lämnats. Det tog fem veckor innan ett läkarsamtal kom till stånd trots att familjen påpekade behovet av det, eftersom Linnéas symtom var så svåra. Det tog fyra veckor innan intagningsprover togs och upplevelsen var att inte bli tagna på allvar under hela inläggningsperioden.

Två veckor innan Linnéa tog sitt liv upplevde personalen att hon mådde lite bättre. Hon var glad och öppen, varför personalen inte var medveten om hur dåligt hon egentligen mådde. Hon ville då vara hemma själv några timmar. Familjens önskan var att hon hela tiden skulle ha skydd, eftersom hon var självmordsbenägen. Det är naturligtvis en balansfråga kring hur mycket vi som anhöriga ska lägga oss i den vård som bestämts. Linnéa hade inte varit hemma mer än en kvart när hon hade skurit sig i halsen i självmordssyfte. Hon ringde till Ludmillas syster och berättade vad hon hade gjort, eftersom hon hade misslyckats med självmordsförsöket.
Någon suicidriskbedömning gjordes aldrig.

I Socialstyrelsens protokoll beskrivs Linnéa som positiv och ska ha dolt sina självmordsplaner för personalen. Hennes symtom uppges ha varit svårbedömda. Linnéa hade ingett vårdpersonalen trygghet om att det skulle gå bra, eftersom man under vårdtiden tyckte sig se en förbättring. Sedan 1972 har ingen inlagd ungdom tagit livet av sig under vårdtiden på BUP, skriver Akademiska sjukhuset i Lex Maria anmälan till Socialstyrelsen apropå anmälningen. I Lex Maria utredningen konstaterades att man hade en bristfällig utredning när det gäller diagnos. Efter proverna som togs sent visade det sig att det fanns vissa brister i hjärnan hos Linnéa som till del kunde vara förklaringen till hennes svårigheter. Man konstaterade också bristande kommunikation dels mellan personalen och familjen och dels mellan behandlande läkare och avdelningspersonalen. Behandlande läkaren dokumenterade inte sina bedömningar eller planer kring behandling, vilket gjorde att det heller inte var möjligt för avdelningspersonalen att förstå vad som var tänkt. Behandlingsansvarig läkare var t.ex. inte med på ronderna som är det beslutande organet för att lägga upp handlingsplaner.
Någon dokumenterad vårdplan fanns inte.
Under hela sista veckan av Linnéas liv hade hon fått cykla ut själv utan tillsyn och utan att detta meddelades anhöriga. Sjukhuset anser att risken för att något liknande ska hända igen är mycket liten med tanke på att inget annat självmord bland patienter i den åldersgruppen inträffat på mer än 30 år. BUP kommer nu bland annat att ge personalen ytterligare utbildning i självmordsförebyggande arbete samt ge tydlig information till föräldrarna vid alla permissioner.

Kommentar:
• Hur gör vi för att viktig kunskap nås fram till berörda
• Det är viktigt att den suicidnära berättar hur dåligt han/hon mår
• Det är viktigt att den självmordsnära personen får känna hopp
• Det är viktigt att involvera anhöriga i vården

Läs även andra bloggares åsikter om suicidpreventiva dagen, suicidprevention, självmord, ta sitt liv, NASP, SPES, Britta Ålin Åkerman

Ja, nu har min kropp varit icke-gravid i två veckor.

Det är ju en mycket stor omställning som sker i kroppen i och med att barnet kommer ut. Hormonnivåer som byggts upp under 9 månaders tid sjunker plötsligt i och med att moderkakan lossnar från livmoderväggen och kommer ut. Nya hormoner ska ställas in och förbereda kroppen för att vara ammande istället för havande. Hormonerna åker upp och ned och gör en gråtmild och att man reagerar tidvis väldigt primitivt.
Kroppen har minsann ordnat det för sig.

Jag hade lite olika problem i slutet av graviditeten: foglossning, nästäppa, slembildning/hosta/kräkningar, sura uppstötningar, karpaltunnelsyndrom, svullna händer och fötter m.m. Det mesta försvann ganska omgående. Svullnaden har tagit lite mer tid på sig men nu börjar det märkas stor skillnad även där. I och med det har även karpaltunnelsyndromet lättat så smått.

När man har fött barn så är det ju ett sår i livmodern efter platsen där moderkakan har suttit. Därför blöder man ett antal veckor efter. Man kan också ha svårt att gå på toaletten pga av bristningar och svullnad i underlivet. För mig har den biten inte varit något problem som tur är. Knipövningar ska man vara noga med så att man slipper inkontinens och framfall. Särskilt när man som jag fött fem barn.

Brösten omvandlas ju till mjölkfabriker och får oanade storlekar. Ömhet och såriga bröstvårtor hör till vardagen. Bebisen ska ha rätt sugteknik för att det inte ska bli tok. Kan ta lite tid innan det ställer in sig ordentligt.

Och så är det ju magen… Ni som följt bloggen har ju sett att min mage har varit väldigt stor, väldigt tidigt. Det som en gång var magmuskler verkar ha försvunnit… Det tar tid innan man får en platt mage igen!
Jag kommer att göra yoga regelbundet för att få upp styrka och smidighet i kroppen igen. Men, jag räknar inte med att det går på ett kick.

Jag har gått upp över 30 kg under den här graviditeten.
Jag vägde 94 kilo före förlossningen.
Jag vägde 62 kg före graviditeten.

3 dagar efter förlossningen

Tre dagar efter vägde jag 87 kg.

1 vecka efter förlossningen.

Nu två veckor senare väger jag 81 kg.

2 veckor efter förlossningen

Jag ska ned under 65 kg igen. Det kommer jag att lyckas med till sommaren.
Jag kommer att ge kroppen 2 månader att återhämta sig och sedan kommer jag att gå tillbaka till den GI-kost som jag mådde mycket bra på före min graviditet.

Jag kommer att rapportera steg för steg hur det går att komma tillbaka efter fem graviditeter, 30 kg och 41 års ålder ; )

Läs även andra bloggares åsikter om graviditetskilon, kroppen efter förlossningen, omställning efter förlossning

Ja, så har det redan gått två veckor i lillasysters (Och än har hon inget namn…) liv utanför magen. Tiden flyger iväg. Jag försöker hålla fast ögonblicken.

Bevara lukten av bebis i mitt luktminne.
Krama.
Äta upp med ögonen.
Pussa.
Massera.
Vara nära.
Njuta.

Hon är ett mirakel i sig.
Ett nytt liv.

Hon är inte bara ett nytt liv i sig självt utan hon ger oss i familjen ett nytt liv.
Det är en enorm omställning att vid 41-års ålder få en bebis igen. Pojkarna är ju så stora (9 och 11) så att de klarar sig själva i stor utsträckning. Här har vi nu en liten människa som behöver tillsyn och uppmärksamhet i stort sett dygnet runt.

Man har ingen tid till sig själv. Att hinna duscha är en ynnest. Om man har tur så hinner man äta inemellan. Bebis äter ungefär varannan timme dygnet runt. Och varje matningsomgång tar ungefär 45 min med blöjbyte. Sedan har man kanske en timmes paus. Men ofta vill hon sova i famnen eller på mitt bröst och då passar jag också på att sova lite. Hon har nu lite problem med magen också eftersom jag fortfarande äter antibiotika för infektionen jag råkade ut för.

Men jag njuter…

Jag njuter mer än jag någonsin gjort av ett barn. Med livserfarenheten och ålderns mer mogna inställning till saker och ting så kan jag vara här och nu och inte t ex bli frustrerad av att vara låst. Varje gång hon vaknar och vill ha mat fylls jag av glädje.

Hon är nu sedan några dagar vaken lite mer och man känner att man får kontakt med henne. Hon betraktar den nya världen hon kommit till med nyfikna ögon.

Lillasyster fyller ut ett tomrum i vår familj utan att ersätta Linnéa. Vi är fem personer som bor hemma igen (Emelie bor ju sedan flera år inte hemma längre). Jag fylls av värme inombords när jag ser att det åter finns fem tvättkorgar med kläder i.

Två mycket stolta bröder

Storebröderna spricker av stolthet. De älskar henne så mycket redan. De står i kö för att få hålla henne, byta på henne och sätta på henne kläder. De tycker att det är för bra för att vara sant.
Det glädjer mig så mycket att de får uppleva detta.
Liv efter död.
Märkligt hur det kan bli…

Mitt liv har verkligen inte blivit vad jag trodde att det skulle bli.
Jag blir ödmjuk inför livet.
Man vet ingenting om någonting.
Man kan påverka mycket mindre än man tror. Man kan inte skydda sig mot sorg, smärta och olycka.
Men man kan påverka inställningen till det som händer.

Lillasyster hjälper oss med det.

Läs även andra bloggares åsikter om 2 veckor, bebis, babytiden, syskon, lillasyster, sorg, hopp

Nu har jag som jurymedlem äntligen sammanställt mina nomineringar till Stora bloggpriset.

Tack snälla alla ni som hjälpt mig att hitta bloggar att nominera. Utan er hade jag inte fixat det!
Några kategorier har varit närmast omöjliga för mig eftersom jag t ex aldrig läser modebloggar eller sportbloggar. Vardagsbloggar finns det otroligt många bra och jag önskar att jag kunde få nominera många fler inom den kategorin. Jag har valt att lämna några rader tomma för att det inte känts seriöst att bara skriva dit något utan att jag haft en åsikt.

Vardagsliv och Fritid:
Mamma Melissa
En trebarnsmammas vardag
Tonårsmorsa
Tankestormar
Heja Abbe

Politik och Samhälle:
Bloggvärldsbloggen
NetWorking
Trollhare
Skiften
Deepedition

Prylar och teknik
Lilla gumman
Iphone.24
Prylfeber
Barnshoppingbloggen
–

Design och Inredning
Vitt för själen
Soulsister
NancyandI
WebmosterHelene
Lampodikt

Sport
Marcus Birros Italienblogg
LCHF life
Upp och Hoppa
–
–

Mode
Lipglossbitch
Cororelle
Kenzas
–
–

Nöje och Kultur
Kulturbloggen
Tjuvlyssnat
Foki
Bimbo Boy
365saker

Läs även andra bloggares åsikter om stora bloggpriset, nomineringar, bloggvärldsbloggen, deepedition, trollhare, tonårsmorsa, heja abbe, bloggar, tankestormar, mammamelissa, trebarnsmamma, bloggar, bra bloggar

November 2007. San Juan.

Idag är det alltså 1,5 år sedan som Linnéa avslutade sitt liv.
18 månader är väldigt lång tid att inte träffa sitt barn på.
Det är så TOMT!

Det hela är så otroligt verkligt.

Är det verkligen sant???
När ska man börja förstå???

Det är rundgång i systemet. Det tillkommer inga nya tankar och känslor. Det är samma som går runt, runt…

Varför?
Hur kan detta hända oss?
Hur kunde hon?
Har det verkligen hänt?

Nu när lillasyster har funnits i 13 dagar har vårt liv förändrats markant.
Lillasyster kommer in med kärlek, hopp, ljus, samhörighet, framtid… i våra liv.

Hon sprider glädje!
Hon fyller ut ett tomrum i familjen.
Det är helt klart en motpol till sorgen.

Men, sorgen har blivit tydligare och kraftigare samtidigt.
Jag gråter mycket mer.
Smärtan är tidvis så svår att jag inte kan hantera den.

Jag orkar inte titta på foton av Linnéa. Orkar inte möta hennes blick. Hennes vackra ögon får inte borra sig in under mitt skinn. Inte nu… jag klarar det inte…

Jag minns hur det var när Linnéa var bebis. Så underbart vacker och ”snäll”. Precis som lillasyster.
Jag känner den obeskrivliga kärleken till lillasyster som jag gjorde till Linnéa redan från första dagen.

Lycka! Nyfödd Linnéa i mina armar. 1993.

Min kärlek till Linnéa var gränslös.
Min stolthet över detta barn var enorm.
Varje dag med Linnéa var en gåva. Så kände jag verkligen. Det är ingen efterkonstruktion.

Ändå… ändå, så räckte jag inte till.
Linnéa tog livet av sig.
Brutalt så lämnade hon oss med den här smärtan.
Jag är så arg på henne för det.
Fortfarande.

Hur ska jag våga vara mamma till den här nyfödda lilla flickan?
Här sitter jag med ett nytt liv i min famn och har alla möjligheter att påverka.
Här ska jag ge kärlek och trygghet och senare hjälpa henne till självständighet. Förhoppningsvis ska hon känna harmoni med sig själv och sin omgivning. Men hur gör man?

Hur ska jag våga göra något?
Säga något?
Låta bli att göra?
Låta bli att säga?

Vad?
Vad, kan man göra för att hindra att ens barn ska ta sitt liv?
Jag förstår ju inte?

Tårarna bara rinner nedför mina kinder och jag känner mig uppgiven.

Hur kunde det bli så fel?

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, 18 månader sedan, självmord, suicid, ta sitt liv, ta livet av sig, saknad, sorg, smärta, nyfödd, lillasyster

På sjukhuset

Nu är jag åter på benen.

Vilken historia… Vilka veckor detta har varit… Först förlossningen, sedan Oscars maghistoria (troligen blindtarmen) och nu det här.

I onsdags gick jag och la mig med lillasyster 22.30.
23.30 vaknade jag av att jag frös så att jag skakade. Jag klädde på mig och tog ett extra täcke över mig och försökte igen, men skakade och hackade tänder. Johan hämtade ytterligare täcken.
Tempen var då 38,4. Jag tog Alvedon och väntade. Vi spekulerade först i om det kunde vara hormonomställning i samband med amningen eftersom jag hade haft kortvarig frossa några dagar tidigare.
Jag blev sämre och Johan ringde min mamma som snällt nog kom mitt i natten och barnvaktade killarna.
Vi åkte iväg till Ackis. Ibland känns det väldigt skönt att bo på 10 min avatånd från ett stort sjukhus.

Jag var väldigt ynklig när vi kom till kvinnokliniken. Jag togs omhand direkt. Tempen var nu 40,5 och jag slutade frossa efter en stund (=febern slutade stiga).
Läkaren undersökte mig och berättade att hon trodde det var livmoderinflammation.

Nu kommer vi till ett läge där det både är bra och dåligt att vara läkare själv.
-Bra, för att man vet vad man ska påpeka, vad man tittar efter och att man förstår det som händer.
-Dåligt, för att man kan bli avigt bemött om man är för frågvis, vet hur illa det kan vara och att man vet alternativa diagnoser.

Eftersom läkaren grundade sin analys på sannolikhet och inte kliniska fynd (syntes inget på ultraljud, jag var inte särskilt öm över livmodern) skulle det teoretiskt även kunna vara svininfluensan (trots vaccination).
-Tänk om jag var jättesjuk i den och bebis skulle bli smittad? Vi ville bli testade för det också!

Jag lades in på avdelningen och man blododlade och gav mig sedan bredspektrum anitibiotika intravenöst (dropp). Sedan kom en barnläkare och tittade på bebis och så tog de prover i näsan på bebis och mig. Mitt inatten…

Vi behandlades nu som smittade och blev isolerade på salen. De som kom in på rummet hade full skyddsmundering med munskydd, handskar och förkläde. De såg ut som rymdvarelser : )
Influensaproverna visade sig senare vara negativa.

Jag har fortfarande inte fått svar på odlingarna så jag vet inte säkert vad det var men det troligaste är ändå endometrit, livmoderinflammation. Efter fem doser i dropp av antibiotikat kunde jag få åka hem med tablettbehandling istället. Idag var jag och lämnade prover igen och infektionsproverna fortsätter ned och jag fortsätter bli piggare.

Det är ju bra!

Före antibiotikas tid var infektion i livmoderslemhinnan en fruktad komplikation med hög dödlighet. I dag klarar vi detta utan att du får men av det, om du bara söker i god tid.

Om den inte behandlas är endometrit en mycket allvarlig infektion med hög dödlighet. Infektionen sprider sig till livmoder, livmoderns upphängningsapparat, bäckenväggar och blodkärlen där. Om infektionen sprider sig till blodkärlen kan det orsaka blodproppar och täppa till de stora kärlen. Infektionen kan också ge en infektion i bukhålan eller en blodförgiftning.

Mindre än en av hundra kvinnor får endometrit efter förlossningen. Tack vare god information och god vård med tillgång till antibiotika förekommer det knappast i Sverige i dag att endometrit inte behandlas i tid.

Growingpeople.se

Läs även andra bloggares åsikter om endometrit, svininfluensa, barnsängsfeber, livmoderinflammation, sjukhusinläggning, förlossningskomplikationer, antibiotikabehandling, frossa, allvarlig infektion

Jag är nu hemma efter två nätters inläggning pga av livmoderinflammation.
Jag är inte så kry och skriver mer när jag orkar.

Nä… ingen uppenbarelse har visat sig och helt plötsligt klarnat upp denna namndimma…

Jag hittade en site där man kunde knappa in några parametrar (t ex vad man ville att namnet skulle betyda, ursprung, syskons namn m.m) och så skulle fick man personligt framtagna namnförslag. Amerikanskt förstås men värt ett försök.

Här är resultatet:

BabyNames.com

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
GIRLS’ NAMES:
Kiren Joy Rosengren
Eliora Arin Rosengren
Leyna Elise Rosengren
Nell Justine Rosengren
Iliana Jayne Rosengren
Asha Lucille Rosengren

Abigail Bella Rosengren
Helena Hope Rosengren
Eileen Claire Rosengren
Lucera Joanne Rosengren
Nadine Camille Rosengren
Candice Delilah Rosengren

Blev vi klokare?

Nej.

Läs även andra bloggares åsikter om namnförslag, namn, vad ska barnet heta, flicknamn