Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Varje graviditet har jag gått upp mellan 25 och 30 kg.
-Du kommer att gå ned det sen när du ammar, har folk sagt. Men så har det inte alls varit. Jag har fått kämpa hårt med att få bort de extra kilona. Jag är 168 cm lång och har en vikt som jag trivs med mig själv någonstans mellan 60 och 65 kg, helst närmare 65 så att jag inte ser mager ut.
Just nu väger jag över 90 kg! Hu!
För ett år sedan var jag väldigt smal. För mager. Det var ju direkt efter att Linnéa hade dött och man fick verkligen tvinga sig att äta alls… Jag kunde använda Linnéas bikini då…
Sommaren 2008
Men, redan dessförinnan hade jag en vikt som jag hållit i ett par år som kändes härlig. Jag orkade mycket och kunde klä mig i kläder som jag tyckte om. Det var 2006 som jag och Johan tillsammans gick ned mellan 10 och 15 kg var på 10 veckor med GI-metoden.
2006
Nu är ju detta mycket mer känt och ”accepterat” som en livsstil än vad det var då. I korta drag handlar det om att endast äta långsamma kolhydrater och att äta mer fett. Inget rent socker, begränsad mängd pasta, ris, bröd, potatis. Men man äter gott och blir mätt. Det var bara de allra första dagarna, upp till en vecka, som det kändes konstigt i kroppen, men sedan var det inte svårt alls. Johan saknade sina smörgåsar, men jag saknade faktiskt inget alls.
Nu när jag i mars blev gravid igen så hade jag ett enormt sug efter kolhydrater. Inte godis, men just pasta, potatis och bröd. Jag har lyssnat på min kropp och inte gått på GI under graviditeten, men har för avsikt att få bort mina extra kilon när tiden är mogen och då blir det självklart genom att återgå till GI-kosten.
Tillsammans möter dessa organisationer hundratals, ja kanske tusentals familjer i sorg och erbjuder stöd och samtal. Förutom att arbeta med stöd för efterlevande arbetar organisationerna aktivt med prevention och information.
Vi vill göra skillnad för människor som sörjer genom att sätta fokus på frågor som berör oss och arbeta för förändringar som har betydelse för sörjande. Ett sådant arbete som pågår är att försöka påverka sjukförsäkringssystemet, som med dagens utformning kan vara ett stort bekymmer för personer som inte kan arbeta under längre eller kortare tid i samband med en nära anhörigs död. Genom vår ljusmanifestation vill vi synliggöra sorgen, lyfta den till ytan och försöka få människor att förstå att den är en del av oss allihop och att man med bra stöd faktiskt kan överleva den svåraste av sorger.
– ”Jag kände då att vi hade så många känslor som var lika och att dessa känslor av samhörighet var en stor hjälp för mig att orka leva vidare” (medlem i VSFB)
Hjälp oss att hjälpa genom att göra sorgen synlig!
Kjell Westerlund
Ordförande i SAMS
ordforande@vsfb.se
Idag tog jag mig över länsgränsen till Märsta vårdcentral för att få min vaccination. Riskgruppsvaccineringen är fördröjd i Uppsala till åtminstone v 45. Man tar vårdpersonalen först i Uppland. Via vårdguiden kunde jag lätt hitta en vårdcentral inom ABC-området som hade vaccin tillgängligt.
Det känns otroligt skönt att vara vaccinerad nya när den andra vågen har börjat ta fart. Det skulle inte vara roligt att få influensan precis före förlossningen. Med mina andningsbegränsningar som jag redan har (lätt astma+mycket liten plats för lungorna att expandera med tanke på stor mage) så känns det inte heller särskilt kul med en ilsken influensaform som svininfluensan som i de flesta fall sätter sig på nedre luftvägarna. Bra också att bebisen hinner få lite antikroppar av mig innan hon kommer ut.
Jag hade räknat med lång väntetid men det gick hur smidigt som helst.
Den äldre sköterskan som vaccinerade mig sa att hon normalt inte brukar vaccinera sig, men hade gjort det i år för även om hon inte var i riskgruppen så vill man ju inte smitta någon annan som skulle bli allvarligt sjuk.
Du är på dag 252 av 280. (90%).
Du är i vecka 37.
Du har gått 36 fulla veckor
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 28 dagar kvar till beräknad förlossning.
Vecka 37
Kroppen: Livmodern sjunker nu något och ger mer plats åt magen och lungorna. I gengäld kan trycket på urinblåsan bli starkare och man måste kanske kissa oftare. Barnmorskan mäter tillväxten och lyssnar på barnets hjärtljud. Normalkurvan för symfys-fundusmåttet ligger vid denna tidpunkt mellan 31-37.
Hos förstföderskor brukar huvudet snart fixera sig i bäckeningången. Ligger barnet med stjärten neråt kommer man att vilja göra ett försök att vända barnet. Hos omföderskor är det vanligt att huvudet förblir mer rörligt innan det slutligen fixeras.
Gå gärna igenom förlossningsbrevet du har skrivit med din barnmorska och gör en avstämning.
Barnet: Barnet fortsätter att lägga på sig hull, vikten kan variera mer nu, i början av den sista graviditetsmånaden är det vanligt att barnet väger omkring 2750 gram och huvudet är cirka nio centimeter i diameter. De resterande veckorna fram till födseln ökar vikten vanligtvis till 3000-3500 gram och barnets längd brukar hamna på mellan 47-50 centimeter. Av någon anledning brukar pojkar väga mer än flickor och det andra barnet likaså.
Källa: Familjeliv.se
Den här veckan är den sista som jag har planerade saker att göra. I slutet av veckan ska jag hålla en Minisimutbildning med deltagare som kommer från hela Sverige och som dessutom har betalat kursen i förskott. Inget utrymme för att föda barn den här veckan med andra ord! : ) Men, det finns ingen anledning att tro att det ska bli nu heller. Bebis verkar må bra därinne och mina gnällbesvär har inte heller blivit sämre.
I helgen övernattade Johan och jag på enligt oss, det bästa hotellet och åt på den bästa restauranten. Det var härligt. Vi njuter mycket av hög service och god mat. Pojkarna sov över hos några vänner till oss som har jämnåriga barn och så såg de på filmen ”Upp” som de tyckte var jättebra.
Idag har målaren varit här och börjat med underarbetet till bebis nya tapeter. Spjälsäng är inköpt och även en underbart vacker babykorg som kommer att stå vid min säng den första tiden. Idag stog i tidningen om att man inte ska ha barnet sovandes hos sig i sängen med tanke på risken för plötslig spädbarnsdöd. Jag har ganska snabbt flyttat mina barn till egen säng för att jag tycker att vi sover bättre allesammans då. Men de allra första dagarna brukar bebisen sova på mig i min säng.
Pojkarna kan knappt bärga sig. De är så otroligt förväntansfulla och glada över lillasysters snara ankomst!
Magdansuppvisning snart, så måste träna. Allt hemma. Hinna med att åka till pappa som blir besviken om man inte arbetar bra i skolan men också om man gör läxor hos honom. Hinna träffa min syster, som typ blir arg om man inte har tid. Orka med småbröderna. Ah! Juste! Mig också. Var är mitt liv?
Jag är verkligen inte sådan. Du har sett en så konstig bild av mig. Jag vet att detta är tonåren och allt, men det är så jobbigt. Man kämpar och kämpar för att le och vara glad, kunna hjälpa andra, och det är bra, då är man aktiv och saker känns bra. Men så sätter man sig ned, man slappnar av – stort misstag. Det är som en ond cirkel. Man spänner sig, då kan man inte sova, då blir man trött och får svårare att spänna sig så känns allt jättejobbigt och man kan inte sova. CP på allt, orkar inte med och tänka på det något mer. Hejdå!
Vad ska jag göra på engelskan?
Det är intressant att läsa Linnéas lappar igen. Man får ihop det på ett annat sätt. Man kan se tillvaron genom hennes glasögon. Jag har tillräckligt med information för att jag har skapat mig en fungerande förklaringsmodell till svaret på frågan Varför. Det hjälper ofta, men inte alltid, mot den enorma smärtan.
Någon dag kanske jag berättar om allt det jag vet om vad som gjorde att Linnéa mådde så dåligt.
I veckan kom en ny bok ut som handlar om sorgen efter att en nära anhörig tagit sitt liv.
Det är bokförlaget Columbus som har givit ut boken.
Här kan man läsa olika berättelser om personer som tagit sitt liv och hur deras anhöriga har förhållit sig till det. Det är Margaretha Zandrén-Wigren som är initiativtagare till boken eftersom hon inte fann någon sådan bok när hennes son Johan tog sitt liv.
Förutom hennes berättelse kan man bl a läsa min berättelse om Linnéa, Pernilla Sellergrens berättelse om Christian, Harriet Grönholms berättelse om Johan, Annica Edvinssons berättelse om hur både hennes mamma och son tog sitt liv, Catarina Enholms berättelse om hur hennes pappa tog sitt liv och många fler.
Kommer man någonsin över att man har förlorat ett barn???
Tanken på att aldrig mer få krama, lukta, känna, leva med Linnéa är så smärtsam, så smärtsam…
Jag hittade igår ett brev som hon skrev till mig på flyget hem från Florida den 7 nov 2007.
Det fick mig att tänka på den resan igen. En härlig resa med en vecka i St Petersburg och en simskolekonferens först. Vi gjorde flera studiebesök på olika simskolor, vilket jag förstår att barnen snabbt tröttnar på. de har ju varit över hela världen och sett simskolor…
Men, vi hade också mycket fritid så att barnen t ex fick välja om de ville gå på Disneyworld eller Bush Gardens. De valde Bush Gardens som är en blandning mellan ett zoo och en nöjespark. Riktigt fint var det där!
Bush Gardens, Florida
Bush Gardens, Florida
Sedan åkte vi bil över till Miami och tog en fantastisk Royal Caribbean kryssningsbåt (Liberty of the Seas) ut i Västindien under en vecka. Det fanns precis allt på den här båten. Jag uppmanade Linnéa att vara med i en tonårsklubb för att lära känna nya människor. Hon sa att hon inte ville bli kär för att det var dömt att misslyckas när man träffas utomlands och bor långt från varandra. Jag sa:
-Men Linnéa… du är 14 år… Ung och vacker… du kan få vem du vill… klart du ska unna dig en semesterflirt om det är så att du hittar någon du tycker om… Var inte så himla förnuftig! ; )
Så träffade hon Rodrigues… en 17-årig Mexikansk professionell tennisspelare. Artig, snäll, omtänksam och söt. En kväll frågade han Johan om han fick ta Linnéa på disco på kvällen. Johan svarade att det var ok om han tog hand om Linnéa ordentligt och följde henne tillbaka till senast kl 00.30. Och så blev det… Linnéa myste som en katt i solsken av uppmärksamheten.
Men när veckan hade gått var det jättejobbigt för Linnéa. De dagarna vi hade kvar i Florida efteråt var svåra för henne. Hon undrade om hon fick åka till Mexiko och besöka honom under jul och vi tyckte inte det var någon bra idé eftersom vi inte visste nästan något om honom, men sa att han var välkommen till oss. Det blev aldrig så. Linnéa var olycklig några veckor efter att vi kommit hem, men verkade sedan ha ”stängt av” sina känslor. Jag hittade efter hennes död ett fint brev som hon aldrig skickat till honom. Jag kopierade faktiskt det och skickade det till honom efter att ha haft kontakt med honom. Han blev väldigt, väldigt glad…
Nöjd Linnéa i Florida
På flyget hem satt Johan och jag och sammanfattade vår resa och planerade framåt. När man får ett lufthål på det här sättet kan man ju få lite perspektiv till tillvaron och ta tag i saker som man vill ändra. Vi hade jobbat mycket under hösten och ville prioritera om. Vi hade en plan som vi delgav Linnéa. Den innebar bland annat att vi skulle schemalägga tid som var ”bara vår”. Hon svarade i det brev som jag hittade igår:
Jättesött att ni vill planera för ett nytt liv. Glöm inte att ni kommer att få mycket att göra så kommer ni verkligen att hinna? Sen, jag är en tonåring som också känner mig stressad och har stort behov av kompisar. Att lägga ned så mycket tid tror jag inte riktigt passar mig. Jag behöver inte massor med tid med er. Det jag istället skulle vilja är att få lite tid då och då, att jag säger till om det är något speciellt (och jag är lite trotsig just nu…). Men jag tycker att det är super att ni kommer med sådana här idéer och att ni bryr er. Tycker om er 100 000 mycket!
Hon var så klok och mogen och i det här fallet kändes det som att Linnéa snarare hade behov av mer space och mindre bunden tid med familjen, vilket vi självklart respekterade.
När vi kom hem var det verkligen mycket att göra. Det blir ju så om man tar 3 veckors ledigt på hösten. Det blir tjockt med jobb både före och efter. Julen kom och sedan en ny termin och det var då Linnéa började visa att hon mådde dåligt. Blev mer inbunden i sig själv och mer avståndstagande till oss.
Linnéa och Oscar julafton 2007. 5 månader senare tog Linnéa sitt liv...
Varje månad kommer månadens medmänniska att utses av Ängla-Rosetten.
Vem är månadens medmänniska? Det är du som bestämmer det.
Det kan vara en kollega, mamma, pappa, läkare, präst, sambo, kamrat, gammal som ung mm någon som du tycker gör en viktig insats för andra människor i sorg. Kanske en människa som gör det där lilla extra som värmer ditt hjärta så gott.
Vi vet alla hur svår sorgen är och hur svår den kan vara att bemöta. Om vi uppmärksammar de som har viljan att bemöta det svåra kanske flera vågar följa efter.
Senast den 25:e varje månad vill de ha ditt bidrag.
Vinnaren får en fin och personlig gåva från Ängla Rosetten.
—-
Ängla-Rosetten drivs av Linda Murray som förlorade sin son William. Hon har bland annat tagit fram symbolen med en grön rosett som man kan bära för att visa att man stödjer forskning kring olika tillstånd som kan göra att ett barn dör tidigt. Så här års passar även hennes änglareflexer bra. Förutom dessa saker köpte jag tidigt i min sorg ett vackert halsband med ett hjärta med Linnéas namn ingraverat + en ring där det står ”ängel i mitt hjärta”. En bild på det finns här.
Du är på dag 246 av 280. (87,9%).
Du är i vecka 36.
Du har gått 35 fulla veckor och 1 full dag (v35+1).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 33 dagar kvar till beräknad förlossning.
Idag var vi på barnmorskebesök igen. Allt ser bra ut. Järnvärde, leverprover m.m. Just nu mår jag överlag lite bättre. Kanske är det för att jag dragit ned på tempot såpass mycket. Händerna är på samma sätt som tidigare. Inte sämre i alla fall.
Nu har jag bara ett åtagande kvar före förlossningen och det är Minisimutbildningen nästa helg, men det ska jag klara utan problem.
Pojkarna tycker att det är så spännande med lillasyster. I helgen köpte vi en bilbarnstol också och det hela börjar bli mer och mer verkligt. Snart kommer vi verkligen att ha en bebis i familjen. En lillasyster.
Vi väntar på dig lillasyster!
Fast om man tittar på magen underifrån så undrar man om det inte egentligen är en gris? : ) (Navelbråck kan man också kalla det… något som skett under den här graviditeten)
Ja, imorse snöade det här i Uppsala. Riktigt stormade ett tag. Sedan smälte det bort, men var fortfarande kallt.
Jag tycker att varje steg framåt i tiden känns skönt. Att det blir kallare visar att tiden går och jag kommer längre ifrån Linnéas dödsdag och närmare lillasysters födelsedag.
Jag försöker att fokusera mer framåt nu. Försöker att inte grotta ned mig i sorgen. Måste framåt. Måste samla krafter. Måste se till att orka de sista veckorna och sedan förlossningen och tiden med en liten baby. Jag har därför avbokat i stort sett alla sociala möten, avböjt TV-reportage och den senaste veckan även tre tidningsreportage. Jag vet att jag gjort ett medvetet val att vara öppen om sorgen efter Linnéa och om självmord, men just nu måste jag fokusera på familjen och lillasyster. När hon är född och vi kommit i ordning kan kan återigen tänka mig att delta i media och föreläsningar.
Vi städade på graven idag. Det är så mycket löv hela tiden som faller ned. Det är en del jobb med det. Pojkarna pysslar och fixar. De vet vad de ska göra. För de har haft en död storasyster i mer än 16 månader nu. Oscar undrade om det hade gått ett år nu och jag påminde honom om att vi hade haft öppet hus hemma hos oss när det gått ett år. Jonas undrade om vi skulle ha det när det gått 2 år också.
-Det tror jag inte sa jag, och förklarade att det inte är så vanligt att man har minnesdagar på det sätt vi gjort det.
Det är en konstig världsbild mina barn har fått. Att ett syskon kan dö ifrån en. Att en älskad och fantastiskt uppskattad storasyster ställer sig framför ett tåg för att hon vill dö. Om det kan hända… kan ju allt hända…
