Ludmillas Blogg

I torsdags var det en dag full av kontraster.
På förmiddagen var Johan och jag på Danderyds förlossningsavdelning och träffade Nicole Silverstolpe som är chefsbarnmorska där. Det var när vi gick profylaxkursen för Carina Rylander och BabyZ som jag fick upp ögonen för Danderyd. Vi har ju ett ABC-avtal vilket gör att vi inte behöver föda i Uppsala utan kan välja sjukhus. Det jag varit rädd för är att man kommer till en förlossning där det är fullt, just när man är sårbar och känner att man bara måste få hjälp. Carina Rylander tipsade om att vi kunde besöka Auroramottagningen även på Danderyds sjukhus, så vi fick remiss dit.

Besöket på Danderyd skiljde sig mycket från Aurorabesöket i Uppsala. Det var två mycket bra besök i Uppsala. Barnmorskan tog sig tid (1h per gång) att gå igenom våra tankar kring tidigare och kommande förlossning. Hon tyckte inte att våra önskemål var konstiga på något sätt (framför allt att slippa vara ensamna när barnet föds) och allt dokumenterades på ett bra sätt.

Men besöket i Danderyd var på ett helt annat sätt. Nicole Silverstolpes empatiska och bekräftande sätt värmde oss båda in i hjärteroten. Hon undvek inte heller detta med Linnéas död utan tvärtom tog upp detta som något som självklart kommer att påverka. Under förlossningen kommer antagligen väldigt mycket tankar upp och även förstärkas av att det är en flicka som föds. Vi upplevde Nicole Silverstolpes engagemang som genuint. Vi kände oss inte bara som ”patienter”.

Hennes konkreta förslag mynnade ut i att vi ska träffas igen om tre veckor och då göra en undersökning för att se hur ”mogen” livmodertappen är. När man är omföderska kan livmodertappen börja öppna sig flera veckor före förlossningen sätter igång. Man gör sedan täta uppföljande undersökningar för att se när man är mogen och då kan man ta hål på hinnorna så att värkarbetet sätts igång. På så sätt kan man planera ett par dagar i förväg och då sätta igång förlossningen på morgonen och föda barn under dagen då man kan ha planerat in rutinerade barnmorskor som redan innan är förberedda på just oss.
Det känns nästan lite för bra att vara sant!

Efter besöket på förlossningen åt vi lunch på golfrestauranten vid vattnet. En strålande vacker dag och vi kunde sitta ute och äta.

På kvällen var det LevaVidare-grupp. Den här gången var även (min äldsta dotter) Emelie med. Hon har inte velat följa med tidigare. Det var väldigt fint att ha henne med och hon berättade då hennes historia. Det var väldigt intressant att höra hennes historia om hur hon förlorade sin lillasyster. Det är en unik historia med en unik sorg, trots att det är Linnéa som det också handlar om. Emelie var inlagd på kirurgen när Linnéa tog sitt liv och de hade inte träffats på en dryg vecka. Just den sista dagen var jag ju på väg med Linnéa till Emelie för att de skulle träffas, men det var ju då Linnéa blev arg och sprang tillbaka till BUP. Emelie berättade om när vi, resten av familjen, kom upp till henne på lördagmorgonen och berättade att Linnéa var död. Emelies berättelse grep tag hårt i mig och gjorde det hela verkligt, ett kort tag igen.

Vi var ganska många denna gång i gruppen och ett par var helt nya. Det är en mycket fin gemenskap att dela det svåra vi har varit med om, på det här sättet. Nästa gång är den 12 november kl 18.30 i Sensus lokaler (Västra Ågatan 16, Uppsala).

Man blir trött av prata om sorgen och den man saknar, men det är fullständigt nödvändigt för att komma igenom sorgen.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, Leva Vidare, självmord, suicid, förlossning, Auroramottagning, Danderyds sjukhus, Carina Rylander, BabyZ, förlossningsprofylax, Nicole Silverstolpe, förlossningsrädsla

Det är med stor förvåning som jag läser och hör om hur många det är som är skeptiska till att vaccinera sig mot den nya influensan.

För mig är det självklart. Jag tillhör ju dessutom riskgruppen gravida i sista trimestern och jag har även mindre astmabesvär som dock ökat med graviditeten.

Undrar om det beror på att folk känner att ”faran är över” nu när första vågen inte blev så häftig som man befarade.

Det vore ansvarslöst av mig om jag inte vaccinerade mig. Tänk om jag skulle bli sjuk och till och med dö ifrån mina barn. Det skulle inte vara någon hit för familjen.

Vaccinet innehåller i stort sett inget som kan passera över moderkakan till barnet. Däremot kan barnet få sig till livs en del IgG-antikroppar som jag bildar när jag fått vaccinet. På så sätt är bebisen till viss del skyddat redan när det föds.

För mig är det självklart att man vaccinerar sig när det dessutom handlar om att begränsa en global spridning. Det är som att inte låta kranen rinna och att inte låta lampan stå på. Man hjälps åt helt enkelt för att vi ska få en bättre tillvaro.

Vad är det man är så rädd för? Biverkningar? Vilka biverkningar är det som man befarar påverka värre än risken för biverkningar som man får om man får influensan? Är det integriteten man skyddar? Att man inte vill att samhället ska bestämma om man ska vaccinera sig eller inte? Biverkningarna av influensavaccinet som kommer nu är ju inte värre än tidigare och i de flesta fall begränsas de till rodnad och ömhet vid stickstället.

Det som jag tycker är otäckt med denna influensa är att det är helt friska, unga personer som har drabbats i stor utsträckning. Den ”vanliga” influensan har ju drabbat äldre och svaga med andra sjukdomar värst. Med den nya influensan går ingen säker. Vem som helst kan drabbas.

Läs även andra bloggares åsikter om vaccinering, influensa, den nya influensan, influensavaccinet, svininfluensa

Vårt paradis. Utsikt från huset.

Jag har skrivit om mindfulness på bloggen tidigare.
Att vara här och nu helt enkelt. Fast så enkelt är det ju inte.
Men principen är den att om man lyckas krympa sitt tidsfönstret till bara NU så har man väldigt stora förutsättningar att må bra. För oro är ju att man funderar över sådant som har varit eller sådant som kan hända.
Sådant som har varit, har ju varit. Man kan inte göra det ogjort, därför leder det inte till något positivt att orosfundera över det. Framtiden vet vi ju ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig för sådant som kanske skulle kunna hända för vi har ingen aning om det verkligen skulle hända.

Om man kan skära bort det förflutna och framtiden och istället fokusera på här och nu, finns alltså de största förutsättningarna till att känna harmoni.

Detta är något man kan träna sig till. En bra bok som skriver på ett lättsamt sätt är ”Vem är det som bestämmer i ditt liv” av Åsa Nilsonne.

Jag har känt mig väldigt orolig och rastlös några dagar men försöker att inte älta det som hänt med Linnéa och jag försöker att inte oroa mig för förlossningen och det som komma skall.

Idag har jag lyckats fokusera på nuet. Jonas och jag tog en paddeltur i sjön.

Jonas i kanoten

En härlig höstdag!

Våra goda vindruvor!

Läs även andra bloggares åsikter om här och nu, mindfulness, medveten närvaro, välmående, må bra

Igår såg jag på Skavlans program som bland annat handlade om lyckoforskning.
Vad är lycka?

10% har visat sig bero på saker som relationer, pengar och annat som man kan ”skaffa sig” (eller bli av med).
50% har visat sig bero på genetiska och uppväxtförhållanden, dvs sådant som man inte kan påverka i efterhand.
40% har visat sig bero på inställningen till sin egen situation.

Problemet är alltså inte problemet utan inställningen till problemet!

Detta säger oss att det är väldigt lite av materiella och relationsmässiga saker som skulle lösa vår känsla av lycka. Men, det är nog detta man lägger mest fokus på.
Det man inte kan påverka alls, dvs uppväxt och gener har störst betydelse. Slutsats: Välj bra föräldrar! : )

Men det bästa är att man i mycket stor utsträckning kan påverka hur man tänker kring olika problem som uppkommer. Du kan alltså i stor utsträckning välja hur du vill må.

Lätt? Nej! Men det går med rätt redskap! Kognitiv Beteendeterapi (KBT) är ju ett sådant sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, KBT, problem, inställningen

Karpaltunneln och medianusnerven

Idag fick jag komma på neurofysiologisk undersökning av mina händer.
Först fick jag fylla i en symptomkarta där man ritar med olika färger beroende på om det är myrkrypningar, smärtor eller känselnedsättning. Sedan fick jag sitta i en stol där man skickade svag ström in i de olika nerverna vid handleden för att mäta hastigheten och styrkan i nervimpulserna. För mig kändes det som en svag stöt och olika fingrar i handen drog ihop sig. Inte jätteskönt men det var helt ok.

Undersökningen gav svar på vilken diagnos det var och hur mycket: Uttalat Karpaltunnelsyndrom i båda händerna. Det är alltså N Medianus som ligger i kläm inne i karpaltunneln. Medianusnerven försörjer tummen, pekfingret, långfingret och halva ringfingret. Läs mer om Karpaltunnelsyndrom här…

Därefter fick jag träffa en ny handkirurg. Jag behövde bara vänta i 15 min idag (jämfört med 1 h och 35 min i fredags). Det var en mycket sympatisk kvinnlig läkare som jag träffade. Hon undersökte mig noga och informerade om de olika alternativen. Läkaren i fredags tyckte att jag skulle opereras i god tid före förlossningen så att jag hade läkt ihop till dess, därav hans åsikt att jag skulle opereras den här veckan. Dagens läkare tyckte inte att jag skulle opereras i förebyggande syfte. Hon tyckte att jag skulle höra av mig om det blev väldigt besvärligt i vardagen och svåra smärtor. Det tyckte jag med!

Som det är nu fixar jag ju ändå vardagen utan problem. Den svaghet och de domningar jag har är ju begränsande men inte så att jag inte kan leva med det. Jag fortsätter med mina handledsstöd helt enkelt!

Handledsstöd och en svullen hand

Väldigt skönt att slippa opereras just nu i alla fall!

Läs även andra bloggares åsikter om karpaltunnelsyndrom, handkirurgen, neurofysiologisk undersökning, ENG, medianusnerven, handledsortos

Ett ljus för Jessica

Idag var det precis två år sedan som Jessica ställde sig på tågspåret inte så långt ifrån sitt hem.
Idag har hennes familj en minnesstund för Jessica.
På mamma Lisas blogg ser jag att hon har likartade tankar i sitt inlägg igår som jag hade i mitt inlägg nyss. Om vad hon hade för tankar… Hur man kan ställa sig framför ett tåg…

Jessica ställde sig framför ett tåg som rusade fram i 140 km/h. Det blev ingen kropp kvar att säga adjö till, vilket har varit jättesvårt för Jessicas familj. Tåget Linnéa ställde sig framför gick i 80 km/h. Hennes kropp var nästan hel. Den satt ihop i alla fall… Lokföraren som körde ”Jessicas tåg” har berättat att Jessica stog upp och sträckte armarna upp mot himlen. Jag har inte fått kontakt med lokföraren som körde ”Linnéas tåg” trots att jag försökt.

Även på denna blogg kan du läsa om Jessica. Här finns även ett youtubeklipp med den låt som Michael Ljungberg har skrivit till Jessica.

Ljuset brinner för dig Jessica!

Läs även andra bloggares åsikter om Jessica, självmord, årsdag, suicid, ta sitt liv, tåg

När jag tänker på att Linnéa, min dotter Linnéa, har ställt sig framför ett tåg medvetet och blivit påkörd av det så att hon är död nu – blir jag illamående. Bilden (som jag aldrig sett själv men hört vittnen berätta om) återkommer hela tiden.

Hur kan man stå kvar när ett tåg kommer i full fart?
Hur kan man stå kvar när tåget bromsar och tutar så att det låter flera kvarter?

Jag förstår inte…

Bilden som jag har på näthinnan av att hon cyklar iväg, med en plan att ta sitt liv återkommer också hela tiden.

Hur kände hon sig när hon cyklade iväg mot tågspåret?
Fri?
Arg?
Glad?
Ledsen?
Besviken?
Hämndlysten?

Jag kan tänka mig att hon på ett plan kände sig uppgiven, ensam, rädd, besviken och på ett annat plan lättad, fri och dessutom glad över att hon överlistat oss alla… Dubbelheten…

Jag förstår inte att Linnéa inte finns längre. Det har gått 16 månader.
Hur lång tid ska det ta innan man förstår?

Det gör så h*tes ont! ONT!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, tåg, ta livet av sig, självmord, suicid, självmordsplaner

6 veckor kvar...

Du blev gravid ungefär Tis 24 feb 2009
Du är på dag 238 av 280. (85%).
Du är i vecka 35.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 42 dagar kvar till beräknad förlossning.

Källa: familjeliv.se

Ja, nu kommer lillasyster ”snart”. De tidigare fyra förlossningarna har varit punktliga. Emelie 1 dag sen. Linnéa 4 dagar tidig. Jonas 1 dag tidig. Oscar 1 dag sen. Så sannolikheten för att lillasyster ska komma just kring den 16 nov är ju ganska stor. Det är 6 veckor från idag.

Jag har börjat oroa mig för förlossningen mer. Jag läser många bra böcker, som inte fanns när jag födde barn senast (-00). Vi har varit på Auroramottagningen (enhet för ”förlossningsrädda”) i Uppsala vid två tillfällen och berättat vad vi är oroliga för och vad som behöver göras för att undvika att det händer igen. Denna vecka ska vi även besöka Auroramottagningen på Danderyds sjukhus. Vi har ännu inte bestämt var vi ska föda lillasyster.

Anledningen till vår oro är att det vid framför allt Oscars födelse kändes mycket otryggt. Jag hade ett hjärtfel som medicinerades, vilket påverkade även Oscars hjärtrytm. När mina barn har fötts har det varje gång varit lite krångligt att få ut axlarna, vilket vi hade påpekat. I slutet av Oscars förlossning så hade mitt värkstimulerande dropp gått subcutant (i vävnaderna istället för in i blodet) och barnmorskan var inte på plats. Oscars huvud föddes fram utan att vi hade någon närvarande, och sedan satt han ju fast… Oscar var väldigt påverkad när han kom ut och de gick iväg med honom. Efteråt var både Johan och jag väldigt skakade trots att Oscar sedan ändå mådde bra. Vi bestämde oss för att inte föda fler barn.

Men, sådant kan alltså ändras… Man vet aldrig något om någonting…

Mina graviditetsbesvär blir fler och fler. Jag blir så otroligt frustrerad över att inte kunna göra det jag vill och leva som vanligt. Jag är väldigt stilla eftersom jag har så ont i mina fogar. Jag brukar inte vilja vara särskilt stilla i vanliga fall… Jag är väldigt trött hela tiden… Som tur är så sover jag i alla fall bättre nu mellan alla kisspauser och vändningar.

Det som är mest på tapeten just nu är dock mina händer. Jag har fått en ny tid till neurofysiologiska undersökningar och nytt läkarbesök akut imorgon och sedan ställningstagande till operation. De vill alltså operera redan den här veckan. Det görs i lokalbedövning och man klyver ett ligament i handleden. Sedan tar det minst 3 veckor innan man börjar kunna använda händerna igen…

Jag känner mig jättegnällig… Suck…

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, v 35, graviditetsbesvär, karpaltunnelsyndrom, handledsoperation, förlossning, Auroramottagning, förlossningsrädsla,

Kicki i Tumba

Under tiden som jag har bloggat har jag haft många trogna följare. Det känns väldigt värdefullt för mig att veta att ni är så många som tänker på mig, tänker på Linnéa och följer vårt öde. Era kommentarer betyder mycket för mig. Både för att jag vet att jag inte är ensam och för att jag många gånger måste vända mina tankar åt ett annat, nytt håll när jag ser vilka reaktioner mina inlägg leder till.

En person som regelbundet tänder ljus för Linnéa, men inte så ofta har kommenterat är Kicki från Tumba. Jag blir så glad när jag ser att Kicki återigen har tänt ett ljus idag. Jag känner inte Kicki och vet inte något alls (tror jag) om Kicki, annat än att hon bor i Tumba : )

Tack Kicki för att du följer mig!

Tack alla ni andra för att ni följer mig!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggläsare, minnesljus, tacksamhet

Jag har som väldigt många andra följt mamma Melissas blogg de senaste månaderna.

Hon förlorade sina tvillingar Antonia och Gabrielle under tidigare graviditet för lite drygt ett år sedan. Man vet inte varför förlossningen startade, men eftersom de var så små så visste man att de inte skulle överleva när de kom ut.

Melissa har skrivit mycket beskrivande på ett rakt och uppriktigt sätt om sina döttrars död. Jag har uppskattat hennes öppenhet mycket. Hon har visat tydligt vilken sorg det är att förlora barn under graviditeten och hur viktigt det är att få bearbeta denna sorg för att kunna gå vidare. Melissa blev ganska snart gravid med en lillebror och vi har fått följa deras dagar mot den kommande förlossningen. Nu var lillebror lite envis med att bo kvar i ”hotellet magen” och kom inte ut förrän efter ca 10 dagar över tiden. Det var många våndor som Melissa var tvungen att gå igenom i och med detta. Den förlossningsupplevelse hon hade med tvillingflickorna var ju att barnen skulle dö så fort de kom ut, vilket ledde till att hon kämpade emot värkarna.

I förrgår kom han ut, den fine lille prinsen! Jag grät när jag läste det, och tänker på hur svårt det måste ha varit – blandat med den glädje och lycka som lillebrors födelse innebär. Och nu skriver Melissa om förlossningen. Del ett kom igår.

Jag kan verkligen rekommendera Melissas blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om mamma melissa, bra blogg, graviditet, förlossning, födelse