Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
3 november 2009 (9:38) | barn, graviditet | av: Ludmilla
Vecka 39
Du är på dag 267 av 280. (95,4%).
Du är i vecka 39.
Du har gått 38 fulla veckor och 0 fulla dagar (v38+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 13 dagar kvar till beräknad förlossning.
Källa: Familjeliv.se
Ja… nu är det väl inte långt kvar?
I fredags var vi på Danderyds förlossning för en bedömning av livmodertappen. Den var öppen 1 cm, centralt riktad men fortfarande 4 cm lång. Nicole Silverstolpe trodde att det kunde dröja en vecka till. Vi ska på ny bedömning under veckan. Resten av fredagen och lördagen kände jag en molande värk längst ned i magen. I söndags och i går hade jag rätt täta förvärkar. Jag kallar dem värkar för de gör ont, men de gör inte så ont att jag tror att jag ska föda barn just nu. I natt var det lugnt.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer ju lillasyster ut inom ett par veckor i alla fall, men det kan ske när som helst! : )
Jag är inte rädd för förlossningen. Jag vill föda barn nu. Det är fascinerande att se hur hormonerna förbereder kroppen både mentalt och fysiskt för det som ska komma. Jag är nyfiken på hur det kommer att bli, men framför allt på lillasyster förstås. Tänk om det kommer att bli så att vi får ett levande och friskt barn. Det vore för bra för att vara sant…
Bebisen verkar må bra. Så söta små armbågar och knän som far förbi. Jag skulle gärna vilja få känna och lukta på henne här utanför!
I söndags var pojkarna i förberedelsetagen. Jonas satte ihop spjälsängen och vi åkte iväg och köpte sängklader. Vi satte även ihop skötbordet och köpte allehanda tillbehör. Pyssel, pyssel…
Den berömda väskan är packad inför förlossningen, liksom en påse med godsaker som också ska med. Än finns dock en del garderober att städa i den mån jag behöver fördriva tiden : ))
Om man betraktar fenomenet sorg lite från utsidan måste jag säga att det varit en intressant resa.
Innan Linnéa dog hade jag sörjt på olika sätt.
Definitionen av sorg: En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet.
Man kan sörja pga av skilsmässa, flytt, vänners svek, husdjurs dödsfall och mycket mer. Jag hade sörjt pga av dödsfall när min pappa dog 1991 (46 år gammal) och min mormor, samma år. Min morfar dog några år senare. Andra dödsfall stod mig inte så nära så att det blev en stor förlust för mig.
När så Linnéa dog drabbades jag av sorg av en helt annan kaliber än tidigare. Linnéa stod mig så nära, var en del av mig, var så lik mig på olika sätt och var en del av min vardag. Bara hon var borta några timmar var det ju kännbart. Var hon borta en helg var det tomt. Var hon borta en vecka längtade jag ihjälp mig.
Sorgen efter Linnéa är som en stor hemsk våg. Som en fruktansvärd våg som sköljer över en när man minst anar det. Den kan också beskrivas som ett djupt, mörkt hål som man plötsligt faller ned i. Däremellan fungerar jag ganska bra nuförtiden.
På båten vid stora barriärrevet, Australien, februari 2006.
Detta är normala reaktioner, men samtidigt så bidrar de ju till en funktionsnedsättning som många gånger påverkar förmågan att arbeta. Tyvärr är systemet idag så konstigt att man inte kan bli sjukskriven för sorg, men motiveringen att det är ”normalt”. Så blir man sjukskriven så är det under någon annan diagnos som depression, posttraumatiskt stresssyndrom eller liknande.
Andras reaktioner
I början efter Linnéas död var det många som hörde av sig. Så länge det fanns en egen förskräckelse, rädsla och direkt sorg efter det som hade hänt var det lättare för omgivningen att bry sig om. men när de vant sig har de inte heller i samma utsträckning hört av sig. Jag har skrivit om det tidigare här… och här…
Många säger att de inte vet vad de ska säga. Det väcker så mycket hos någon att möta en annan som förlorat sitt barn. Och på det här sättet. Ja, vad ska man säga?
Jag var på en föreläsning om sorg på Svenska Institutet för Sorgebearbetning för några veckor sedan. Det var värdefullt och kan rekommenderas. Där fick jag bland annat lära mig följande:
Sorgens syns inte om man inte pratar om det. Men…
-98% av sörjande vill prata om det
-95% av omgivningen vill inte ta upp det eftersom man är rädd att säga/göra fel
-86% av sörjande uppfattar kommentarer från omgivningen som negativa
Den ekvationen visar ju hur svårt det är för alla inblandade! Vi måste prata mer om sorg. Alla kommer att drabbas av sorg och förluster på olika sätt under livet. Det är ju en ”livskunskap” att lära sig att hantera det på ett bra sätt – både för sin egen del och för att kunna vara ett stöd för andra. Det borde läras ut i skolan!
Vi som sörjer får höra många olika kommentarer:
-”Jag vet hur det känns!”
Ingen kan veta hur det känns för just mig. Så det är ingen idé att försöka sig på det. All sorg är unik! Det finns inga undantag. Även om jag möter en annan mamma som har förlorat sin dotter som ställt sig framför ett tåg, så vet jag inte hur hon känner det.
”Vad stark du är!”
Vad är att vara stark? Jag känner mig i alla fall inte ett dugg stark. Jag har bollat detta många gånger fram och tillbaka och genom en dikt som finns här, ändå förlikat mig med att man kan se det som att jag är stark. Men det tog lång tid och jag har känt mig väldigt provocerad av att höra detta.
”Tur att du har fler barn”
Ja, det är verkligen bra. Utan dem hade jag nog inte orkat fortsätta leva. Tänk om jag hade förlorat de barn jag hade. Jag känner till mammor som förlorat alla sina barn i tsunamin till exempel. Fruktansvärt! Då förlorar man ju även sin identitet som förälder. Men, det faktum att jag har fler barn gör inte att jag sörjer Linnéa mindre. Linnéa fattas mig lika mycket ändå…
”Tiden läker alla sår”
Tiden är min vän. Det insåg jag tidigt. Det blir lättare på ett sätt att ta sig genom dagarna, när tiden går. Men att såren skulle läka… Jag kommer att sörja Linnéa varje dag för resten av mitt liv. Hennes självmord och död kommer att påverka oss alla varje dag till dess att vi själva dör. Vi måste lära oss att leva med det. Som jag skrev igår – det blir ett osynligt funktionshinder – som man måste lära sig att leva med.
”Skönt att hon slipper lida”
”Var inte ledsna – jag har det bra nu” – så skrev hon ju till oss. Det kan man ju se som en tröst. Å andra sidan blir jag bara arg… Hon förstog ju aldrig vad hon försatte oss i. Vi kommer ju alltid att vara ledsna. Hur skulle vi någonsin kunna låta bli att vara ledsna?
Dessutom så var Linnéa sjuk. Hon såg på tillvaron genom sina deprimerade och förvridna ögon där hon trodde att vi skulle ha det bättre utan oss. Dte var så det kändes för henne just då, men det hade ju gått över. Men i hennes ålder så har man inte tillräckligt med livserfarenhet för att förstår det.
”Ha inte kvar hennes rum för då påminns du hela tiden”
Nu är det ju så att man glömmer ju liksom inte bort att hon har dött och sedan kommer någon och säger något som gör att man påminns om att hon är död… Man lever ju i det precis hela tiden. Jag tänker på Linnéa hela tiden. Ingen eller inget kan ”påminna” mig om att hon är död. Vi hade kvar Linnéas rum i över ett år. Att ta bort det tidigare hade känts helt fel för oss. När tiden gick och Jonas ville ha hennes rum var det en annan sak. Till slut kändes det naturligt att låta honom flytta in där istället efter att vi tapetserat om. Allt tar sin tid…
Den ”roligaste” kommentaren jag fått (i all välmening) var ”jag vet precis hur du känner det för jag förlorade min hund i förra veckan”… Jag kände då att det var för väl att den personen inte varit med om något ”värre”. Man måste inse att det är så ovanligt att man pratar om sorg att det inte är lätt att veta vad man ska säga.
Alla goda råd som att man ska ”ersätta förlusten” (t ex skaffa en ny partner, barn), ”tänka på något annat”, ”var inte ledsen” (för det hjälper ju inte) osv är sådan som gör att man som sörjande kapslar in sorgen. Den syns kanske inte lika mycket på ytan, men den finns där ändå.
Det finns inga genvägar. Man måste gå rakt igenom sorgen. Man måste bearbeta den för att kunna komma framåt. Obearbetad sorg kan sätta sig i kroppen som smärtor, sömnsvårigheter, depressioner osv. Det kommer förr eller senare ifatt en. Så är det bara.
Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och att gå vidare. Att bara bearbeta kan leda till att man ”fastnar” i sorgen. Att bara gå vidare leder till inkapslad patologisk sorg.
Hur ska man bemöta någon i sorg?
På kursen fick jag lära mig att när man träffar någon som sörjer kan man öppna upp med en fråga som:
-Vad är det som har hänt?
-Jag har hört vad som har hänt…
-Hur har det varit sedan sist?
Eller bara att: ”Jag vet inte vad jag ska säga…” för det är bättre än att låtsas om som ingenting.
Fråga inte: Vill du prata om det? För det vill man, men frågan gör att det är lätt att man som sörjande känner att personen ifråga inte orkar ta emot det man vill säga.
När man ställt sin fråga öppnar man upp för ett samtal. Därefter ska man förvandla sig till ett varmt hjärta, med stora ögon och öron – utan mun!
Hjärta med stora öron och ingen mun
Man ska alltså LYSSNA! Finnas där och lyssna! Ofta är det samma saker man får höra om och om – för i bearbetandet hör det till att man ”ältar” samma sak om och om igen. För att själv förstå.
Inse att det är skillnad på: Tröst som är kortsiktigt, utåt ser det bättre ut t ex att personen slutar gråta (kapslar in). Stöd som är långsiktigt, bearbetar och kan ta sig an livet igen.
Erbjud gärna kroppskontakt. En kram betyder så mycket!
Idag är det den 30e igen. Det innebär ytterligare en milstolpe för mig. Dessutom så är det en fredag.
517 dagar sedan.
Så många dagar har jag faktiskt vaknat utan att Linnéa har funnits i livet.
Det är så overkligt…
Nu är det ca 2 veckor kvar till att Linnéas efterlängtade lillasyster ska födas. Linnéa som önskade sig en lillasyster så mycket. Så får hon det, trots allt, fast efter sin död.
Död?
Var är du Linnéa?
Hur har du det nu Linnéa?
Ser du oss?
Eller är du bara den benhögen som jag såg vid kremeringen?
17 månader efter att min älskade dotter ställde sig framför tåget.
Hur mår jag nu?
Emotionellt: Humöret går upp och ned. Vissa dagar kan jag ha riktigt mycket energi och andra dagar är jag helt dränerad. Det är svårt att veta hur det ska bli. Man är otillförlitlig. Rätt som det är öppnar sig ”det svarta hålet”. Men, när man faller, faller man inte längre lika djupt. Och man är inte där nere riktigt lika länge. Jag tror att en del av det beror på att jag har förlikat mig med att det inte var mitt fel. Oftast kan jag förstå och känna att Linnéa var sjuk och att det berodde på det dubbelliv som hon levde. Att detta gjorde det omöjligt för henne att leva. Skammen gjorde att hon hellre tog livet av sig än att det kom fram vad hon hade gjort.
Kroppsligt: Att vara gravid samtidigt som man sörjer är inte lätt. Det är motstridiga känslor, exisitensiella funderingar och hormoner som gör att allt är känsligare överlag. Dessutom de kroppsliga krämporna som gör att det blir tyngre.
Av sorgens effekter kan jag fortfarande märka att jag har sämre ”go” dvs kraft att ta itu med saker, sämre uthållighet, jag prioriterar på ett helt annat sätt än tidigare, hetsar inte upp mig för småsaker och är mer ödmjuk inför det mesta. Jag inser att det är vissa saker som aldrig kommer att bli som förr. Att jag på ett sätt lever med ett ”osynligt handikapp” som alltid kommer att finnas där.
Jag har inte arbetat som läkare sedan i februari. Jag fokuserar helt på Linnéas Simskola vilket är ett kreativt och utvecklande arbete samtidigt som jag har förmånen att kunna välja när och var jag arbetar många gånger. Det gör att jag kan arbeta 100%.
Min syn på framtiden: Jag inser att det kommer att ta tid. Att sorgen alltid kommer att finnas där. Att sorgen och saknaden kommer att vara en del av mitt liv för alltid. Jag tror samtidigt att jag kommer att kunna ha ett bra liv med min familj och med ett arbete som jag trivs med. Jag tänker mig att kunna föreläsa mer om det som har hänt mig och att arbeta med självmordsnära patienter som läkare framöver. Jag kommer dessutom att ge ut en bok om allt det som jag vet om det som hände Linnéa.
Emelie (22) är lyckligt gift sedan i somras. Hon tog sitt körkort för några dagar sedan. Hon mår mycket bättre än för ett år sedan, då det var riktigt illa med henne. Hon ser en framtid, men har fortfarande väldigt svårt att förhålla sig till att hennes lillasyster har tagit sitt liv.
Jonas (11) har hittat en balans i sin sorg där han ofta pratar om Linnéa. Senast idag när jag hämtade pojkarna från tennislägret så förklarade Jonas att Linnéa skulle ha varit väldigt duktig på tennis eftersom hon både var snabb och stark osv. Jonas känner Linnéas närvaro ständigt, på ett positivt sätt. Han hittar energi hos henne och känner att hon hjälper honom i vardagen.
Oscar (9) har haft det väldigt jobbigt med sorgen efter sin syster. Han pratar ofta om Linnéa, men är inte odelat positiv till henne som person och det som har hänt. Han känner sig sviken. En stor stark symbol för trygghet har svikit honom. För honom har det inneburit att han känner osäkerhet med allt i livet. Om hon kan ta sitt liv – vem mer kan göra det? Om det värsta kan hända – kan ju fler saker hända. Oscar kan inte vara ensam hemma eftersom han känner Linnéas närvaro då och han blir rädd. Han sov hos oss de första månaderna efter Linnéas död men kunde sedan sova själv. Efter en händelse där han och Jonas blev trakasserade av ett gäng äldre killar i Gottsunda blev han återigen mycket osäker på tillvaron i stort och sedan dess har han svårt att sova själv. Allt kan hända. Man är inte trygg någonstans…
Ett dödsfall får så många effekter för så otroligt många människor… Ärr som aldrig går bort.
Kompar på keyboard på avslutningen som så många gånger tidigare...
Jag tittar på gamla kort igen. Det finns så många bilder. Jag letar efter tecken på Linnéa, i Linnéas ansikte, att se att hon inte mådde bra. Det är svårt. Jag vet ju att hon höll upp en fasad.
Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt lurad. Vi som alltid pratat om uppriktighet och att vad som än händer så är det bättre att man berättar, för familjen finns där alltid, oavsett vad det gäller. Jag trodde verkligen att Linnéa var ärlig och uppriktig gentemot mig. Men, hon levde ett dubbelliv. Ett dubbelliv som ingen kunde ana vad det handlade om. Något som hon skämdes för så mycket att hon hellre tog sitt liv än att det skulle komma fram…
Magdansuppvisning juni 2007
På ytan så perfekt. För bra för att vara sann… Jag tyckte nog att hon kunde bli lite bråkigare, lite trotsigare och misslyckas lite mer i skolan… Men man var ju inte ledsen över att ha en sådan vacker, social, kompetent, framåt, ambitiös dotter… Det är ju svårt att inte ge henne positiv feed-back på detta! Men ibland undrar jag om omgivningens ständiga bekräftande på hur bra Linnéa var blev en fälla för henne. Om hon nu inte kände sig så bra så tyckte hon kanske att hon var en ”bluff”.
Tylösand på midsommardagen 2007
När Linnéa fyllde 13 i juni 2007 var hon tonåring och då tyckte hon också att hon hade rätt att vara lite trotsigare. Det var ju bara bra! Hon var inte särskilt ”tonårig” ändå vill jag lova! Hon frågade om jag skulle orka att hon var mer och jag bara log. ”Try me!” Lilla söta gumman… Jag vet hur jag själv var i tonåren – inte roligt att vara mamma till mig! Och Linnéas storasyster Emelie hade också en rejäl tonårsrevolt med allt vad det innebär. Så jag visste och jag kunde klara av det utan några problem. Men, det var som om Linnéa skulle hålla distans till sig själv och liksom lindade in allt hon gjorde och sa i ”du vet jag är ju tonåring nu” och ”du måste säga emot mig nu mamma för jag är tonåring”…
Linnéa i fisketagen i vårt paradis!
Det var underbart att umgås med Linnéa. Man kände sig priviligerad att ha henne i sin närhet. Vi hade mycket gemensamma intressen hon och jag. Åtminstone vad det verkade… för jag vet ju ingenting längre… Jag vet ju inte vad hon tyckte och tänkte om någonting. För allt verkar ha varit dubbelt. Allt…
Mina fina barn och Jonas gädda!
Linnéa kysser en groda för att se om det kommer en prins...
Hur ska jag någonsin kunna förstå hur detta kunde hända?
Hur ska jag någonsin kunna förstå och förlåta Linnéa för att hon inte var ärlig och sen för att hon tog sitt liv?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att Linnéa är död?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att Linnéa inte kommer tillbaka?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att jag aldrig, aldrig mer, kommer att få prata med Linnéa, känna hennes lukt och känna värmen från hennes kropp när jag kramar henne?
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan just nu.
Jag var tvungen att ringa Aidsjouren för försäkring. Jag vet att det inte är bra att söka försäkringar, men ibland känns det bara som att jag MÅSTE det för att jag inte ska gå under. Försäkringar är jättedåliga ur ett långsiktigt perspektiv, jag vet ju det, men ibland behöver jag en bara för att orka fortsätta att finnas till.
Just nu nojar jag mig för att jag la min väska i cykelkorgen när jag cyklade till stan. Innan jag la i väskan i cykelkorgen så låg det ett rör i min cykelkorg. Pga mina tvångstankar tycker jag inte om att ta i främmande grejer. Jag tog i delen som såg minst smutsig ut och la ur röret ur cykelkorgen. Sen la jag i väskan i cykelkorgen och cyklade till stan. Medan jag cyklade ner till stan kom jag att tänka på att ”tänk om det var blod på röret”. Jag såg inte något blod på den, men i ena änden var röret rostigt, där kan ju mycket väl en torkad blodfläck kunna gömma sig.
Tänk om det var blod på röret, då hamnade det blod i min cykelkorg, som sen hamnade på min väska när jag la den i cykelkorgen. Sen råkade min väska komma åt platspåsen med näringsdryckerna i. Jag är inte så orolig för näringsdryckerna, de var ju en platspåse, samt var ytterligare förpackade i plats. Men påsen med näringsdryckerna råkade sedan komma åt min jacka och mina byxor. I vanliga fall brukar jag alltid tvätta det som råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som kanske råkat komma åt en torkad blodfläck. Hängde du med där?
Jag vet att inte hepatit B kan spridas så, men det hjälper inte. Bara för säkerhets skull brukar jag tvätta det som råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som kanske råkat komma åt en torkad blodfläck. Jag vågar inte chansa. Min största rädsla är nämligen hepatit B och inte HIV, för HIV är ju ett väldigt känsligt virus. Hepatit B är betydligt tåligare. Fast jag borde inte oroa mej för Hepatit B för jag är vaccinerad. Men jag är rädd för att jag på något sätt ska ha viruset på mina kläder eller min väska och när jag använder denna sprider jag viruset till någon som inte är smittad. Förstår du?
Den här gången när jag skulle ta av alla kläder som kanske råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som.. ja du, fattar, så gick det inget bra. Jag brukar alltid packa ner allt som kan vara ”farligt” i platspåsar. Men den här gången krånglade platspåsarna, vred och vände på sig. Så jag råkade ta med mina smutsiga händer på utsidan av platspåsarna och då kommer ju viruset att finnas på utsidan av påsen och lägger jag den på golvet kommer viruset spridas vidare. Så jag fick ge upp. Visst nu ligger det i påsen där, men påsen är ju ”farlig”. Eller jag vet ju att den inte är det, men i min sjuka värld är den det. Och påsen ligger på golvet. Tvångstanksjag har lust att packa den i ytterligare en påse och sedan tvätta golvet där den legat med tvål och vatten. Men jag orkar inte. Den får ligga kvar. Men samtidigt ger det mig lite panik att den ligger där också.
Och min jacka hänger på tork i badrummet (det regnade ut när jag cyklade hem). Jag kommer att behöva den när jag ska till danslektionen imon, annars måste jag ha min sommarjacka och då kommer jag frysa ihjäl för det är kallt här nu och jag har ett par km ner till stan. Kanske struntar jag i att gå på danslektion imon helt enkelt av den anledningen.
Mina byxor har jag fortfarande på mej, fastän en del av mig ser dem som farliga. Men jag har nästan inga rena byxor kvar. Och så skulle jag behöva tvätta mig med tvål och vatten där jag råkade komma ut med den ”farliga” platspåsen. Men jag orkar inte. Får se hur det blir när jag ska gå och lägga mej och måste byta om.
—–
Denna person har ännu inte fått behandling. Hon väntar på att få läkarbedömning och kämpar för sin överlevnad under tiden.
Tvångssyndrom (Obsessiv Compulsive Disorder) är en sjukdom som förekommer i 2% av befolkningen. Det är lika vanligt hos kvinnor som hos män.
Sjukdomen innebär att i de flesta fall både har tvångstankar och tvångshandlingar. De ska finnas mer än en timme om dagen och påverka tillvaron på ett negativt sätt. Det är tvångstankarna som är problemet i grunden. Tvångshandlingar är handlingar som ska neutralisera tankarna. Har man t ex tankar om smitta så kan en tvångshandling vara att man måste tvätta sig ett visst antal gånger för att få bort smittotankarna.
Det är vanligt att man försöker dölja sina tvångstankar och tvångshandlingar eftersom man i stor utsträckning är medveten om att de är orimliga. Man skäms helt enkelt.
Man har ett stort behov av försäkringar av omgivningen/anhöriga där man hela tiden ställer frågor som man behöver få svar på – att det inte är smittsamt t ex. På detta sätt blir anhöriga ofta ”medberoende” eftersom man så gärna vill hjälpa den som har det jobbigt.
Behandling finns med antidepressiva tabletter som t ex Sertralin/Zoloft. Men mest effektivt är den kognitiva beteendeterapin (KBT) där man använder sig av ERP, dvs Exponering och Respons Prevention. Det innebär att man mycket gradvis utsätter sig för det som är jobbigt och hindrar sig själv att göra tvångshandlingarna. Man behöver stöd i att sätta upp ångesthierarki och i vilken takt man ska utsätta sig för det jobbiga. Läs mer om vad jag skrivit om exponering här… Läs mer om vad jag skrivit om ångest här…
26 oktober 2009 (9:44) | barn, graviditet | av: Ludmilla
V 38 (37+0)
Du är på dag 259 av 280. (92,5%).
Du är i vecka 38.
Du har gått 37 fulla veckor.
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 21 dagar kvar till beräknad förlossning.
Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.
Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.
Källa: Familjeliv.se
I helgen höll jag minisimutbildning för 18 babysiminstruktörer. Jag var först övertygad om att jag inte skulle kunna fokusera om och orka genomdriva denna, men det gjorde jag. Konstigt nog ger det mig så otroligt mycket att få dela glädjen och kunskapen om att få lära små barn att simma! : )
Efter utbildning har jag inget alls inbokat förrän i mitten av januari. Det känns jätteskönt och jag kan nu helt fokusera på förlossningen och det som komma skall. Denna vecka är vi lediga allesammans. Pojkarna ska gå på tennisläger och kommer att vara borta en del av dagen dessutom så Johan och jag kan öva förlossningsmassage och profylaxandning. Lyxigt.
Med den här planeringen känns det lugnt och bra inför förlossningen. Samtidigt är jag självklart orolig för smärtan. Den har liksom etsat sig fast mer och mer för varje förlossning. Jag önskar att jag ska kunna ”klara det” utan att behöva hela det tunga artilleriet med smärtlindring eftersom det har förlängt processen tidigare.
Jag är också orolig för att bebisen ska överleva.
Jag kan inte tycka att det är självklart att jag ska få föda ett levande barn.
Jag har ju varit med om att ett barn har ”lämnat” mig. Det låter kanske konstigt hur jag tänker… men så är det på ett emotionellt plan. Och om barnet överlever… hur länge? Hur länge får jag ”låna” henne?
Och om barnet överlever… kommer det då vara friskt?
Kommer jag verkligen kunna ha en sådan tur att få föda ett levande och friskt barn?
Det skulle vara alldeles för bra för att vara sant…
Än så länge lever hon i alla fall och verkar vara väldigt pigg. Det finns fortfarande mycket plats att röra sig på inne i den stora ”5-rummaren”. Hon ligger med huvudet ned men kan fortfarande byta sida där man känner ryggen. Rätt som det är så far ett knä eller en fot över magen och man blir så sugen på att försöka få fatt den med min hand. Hon har tydliga vakenperioder som på kvällen kan vara ganska långa, men sedan sover hon bra på natten och verkar morgontrött. Bra! För då är vi lika! : )
Pojkarna är mycket förväntansfulla. Jonas har alltid varit väldigt barnkär och att ha en egen bebis hemma är nog höjden av lyx för honom. Oscar är mer tudelad. Han är den som kramar och pratar med magen, men samtidigt så är han också orolig för vad det kommer att innebära. Vad innebär det att inte vara minst längre?
Emelie som är i full färd med att ta sitt körkort är även hon förväntansfull. Hon fyller ju 23 nästa år, är nygift och sugen på att få barn. Jag var 18 år när hon föddes så hon tycker ju att hon är gammal nu… Emelie känner nog mer att hennes mamma ska få barn än att hon ska bli storasyster.
25 oktober 2009 (16:16) | blogg, tävling | av: Ludmilla
Jag har fått det hedervärda uppdraget att sitta med i Stora Bloggprisets jurypanel detta året också.
Förra året var det ju Tonårsmorsa som vann i kategorin Vardag.
Jag vill gärna få tips om bra bloggar!
Kategorierna som man ska nominera till är följande: Nöje & kultur
Bloggar under denna kategori kan handla om allt från film, musik och litteratur till kändisskvaller och popkonst. Mode
Sveriges modebloggare blir bara fler. I denna kategori går det förstås att nominera bloggar som skriver om mode för unga tjejer, vuxna tjejer, herrmode, barnvagnsmode – eller varför inte stiltips för seniorer. Sport
Sveriges största sportbloggare må hålla till på Aftonbladet eller Expressen, och skriva om fotboll och hockey. Men det är naturligtvis fritt fram att nominera en lokal fansblogg för den lokala orienteringsklubben eller varpalaget. Vardagsliv & fritid
Betraktelser och funderingar från vardagen hamnar här. Bloggar om livspusslet som föräldrar, att leva med en sjukdom, som ensam mamma eller pappa, som tonåring – eller hur kul det är att knyppla eller fotografera. De flesta aktiviteter vi ägnar oss åt att blogga om vid sidan om jobbet kan hamna här. Politik & samhälle
Politiska bloggare finns det många i alla färger. Men i denna kategorin hamnar också nomineringar av bloggar som tar upp viktiga samhällsfrågor – som kampen mot övervakningssamhället, miljö- och klimat, integritetsfrågor, och ett fritt Internet. För att bara nämna några. Prylar & teknik
Bloggar som handlar om de senaste Iphone-apparna, Playstationspelen och Windowsprogreammen. Och förstås – bloggarna som hjälper oss förstå all ny teknik och ger handfasta råd och tips i teknikdjungeln. Design & inredning (ny!)
Behovet av inspiration för att fixa till hemmet växer konstant. Här hamnar bloggarna som ger inredningstips i slott och koja – och guidar till hur man bygger om hemma.
Tipsa gärna om bra bloggar som passar in på de olika kategorierna!
För en massa år sedan gjorde jag AT-tjänsten i Enköping.
Jag tillbringade då dagar och nätter (ofta både och) på akutmottagningen där och skulle handlägga alla akuta sjukdomsfall som kom in. Man var ung och grön doktor men väldigt påläst, aktiv och engagerad.
En rutin som fanns var att sköterskor och undersköterskor förberedde genom att ta blodtryck, puls och temp på patienten så att dessa uppgifter fanns på en lapp som man kunde titta på innan man gick in till patienten. Om patienten hade feber var det ju naturligtvis helt andra tankebanor som sattes igång än om patienten var feberfri.
Efter ett tag märkte jag att det inte riktigt stämde. Jag blev vilseledd i mina tankar om patienten först hade feber men vid närmare provtagning inte hade någon infektion eller tvärtom, om patienten var feberfri och det ändå visade sig att patienten hade en infektion. Tillsammans med dåvarande klinikchef inledde jag därför en undersökning om örontermometern jämfört med rektaltermometerns tillförlitlighet. På Enköpings akutmottagning mätte man nämligen med en örontempmätare.
Slutsatsen var att örontermometern väldigt ofta visade fel. Inte bara för lite, som många trodde utan det kunde vara både uppåt och nedåt. Att ta tempen med örontermometern var alltså egentligen sämre än att inte mäta alls, eftersom det gav vilseledande och felaktiga resultat.
Detta var år 1998.
I ett oktobernummer av Läkartidningen sammanställs en undersökning från infektionskliniken i Örebro som har jämfört muntermometern, örontermometern och rektaltermometern och konklusionen är att det endast är den rektala termometern som är tillräckligt tillförlitlig.
Undrar om örontermometrarna försvinner nu eller om de fortsätter att finnas kvar som vilseledande icke tillförlitliga digitala leksaker?
