Ludmillas Blogg

Allvarligt talat. Hur kan man vara fet i 9e veckan? Knyttet är ju bara 2 cm…

Jag hade sovit på sjukhuset hos Linnéa och skulle sedan vara med Emelie på morgonen när hon skulle göra sin undersökning av tjocktarmen i narkos.

Linnéa hade sin första träff med psykologen som hon tyckte mycket om.

Emelie hade det jättejobbigt och väldigt ont efteråt. Diagnosen var klar: Crohns sjukdom.
De trodde att de skulle kupera det med kortison. De satte in höga doser kortison, de första med injektion för att snabbt komma upp i koncentration. Emelie fick svåra biverkningar.

Linnéa fick en rejäl ångestattack på eftermiddagen. Som vanligt så mindes hon inget efteråt.
Vi visste ju att hon kunde bli sämre i början av medicineringen så vi väntade på vändningen. Vi efterfrågade ett läkarsamtal. Det fick vi göra många gånger. Första riktiga läkarsamtalet fick vi efter sex veckors inläggning… Linnéa sov väldigt dåligt på nätterna och jag tyckte att hon skulle få sömntabletter. Det blev lite si och så med det.

Linnéa höll distans. Hon sa att hon tyckte det var skönt att vara inlagd. Att hon fick en paus.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, minnen 16 april 2008, ångest, ångestattack, kortison, Crohns sjukdom, psykiatrisk vård, BUP

Tidningen Fokus har skrivit en artikel (här…) som diskuterar ytligt om flera ämnen, bland annat hur mycket vanligare det har blivit att man hänvisar till psykisk sjukdom. Att det har blivit mer legitimt att vara psykiskt sjuk och att det återspeglar sig på språkbruket. Man menar att det till exempel är vanligt att man säger ”deppad” eller att någon är ”psykopat”. Vardagligt nedlåtande kallar man det.

Detta samtidigt som de psykiatriska diagnoserna sätts allt oftare och antidepressiva mediciner skrivs ut allt mer. Man diskuterar även ytligt i artikeln om diagnosernas vara eller icke vara. Vad är normalt och vad är sjukt?

Det skrivs ofta i media om hur mycket vanligare det är med förskrivning av antidepressiva mediciner som något negativt. Jag vill dock samtidigt visa på att självmordsfrekvensen faktiskt har minskat i samma takt hos VUXNA.

Självmord i olika åldrar

Hos ungdomar har man inte sett samma utveckling (röd linje).

Artikeln innehåller också ett lite lösryckt citat från mig angående suicid och media.

Jag tycker själv att det är intressant att diskutera detta med diagnoser och att öka medvetenheten hos oss om vad en diagnos är. Särskilt intressant blir det med de psykiska diagnoserna.

En diagnos är ett konstruerat begrepp. Det är en symptombeskrivning där man ska uppfylla vissa kriterier för att få kallas den sjukdomen. Det finns kriterier som krävs och andra kriterier som ska vara uteslutna. Ibland finns det även durationskriterier (hur länge symptomet måste ha varat) och ofta står det att besvären måste ge negativa konsekvenser både i arbete och fritid. De psykatriska diagnoserna finns samlade i DSM-IV, alla psykiatrikers bibel.

Fördelarna med diagnoser kan vara:
– Att få en förståelse för varför man inte fungerar som förut/som andra
– Det kan behöva krävas för att man ska få vissa hjälpmedel t ex i skolan (t ex autism)
– Att man kan erbjuda en specifik medicin som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att man kan erbjuda en specifik terapi som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att fackmän vet vad de talar om
– Att man kan göra studier på grupper av människor med samma symptomkluster

Nackdelarna med en diagnos kan vara:
– Att man själv sätter sig i ett fack av att vara sjuk, vilket i sig kan hindra utvecklingen
– Att andra sätter personen i ett fack av att vara ”sån där” (ex Borderline-patienter som har väldigt dåligt rykte både hos allmänheten och inom sjukvården)
– Att man som behandlare kan begränsa sin behandling till den diagnos som är satt
– Att man som behandlare inte omprövar diagnosen över tid
– Bedömningarna kan ibland bli subjektiva om de inte görs noggrant och mätbart vilket gör att en del som ”borde” ha fått diagnos inte får det och vice versa.

Jag tror att diagnosbegreppet har sin plats, men det är samtidigt viktigt att vara medveten om att det inte är en exakt sanning utan just en konstruktion av oss människor.

Läs även andra bloggares åsikter om diagnos, psykisk sjukdom, diagnosbegreppet, DSM-IV, Fokus, antidepressiv medicinering, självmordsstatistik

Linnéa var inlagd och för precis ett år sedan skulle även Emelie läggas in.
Detta var planerat eftersom hon så länge haft ont i magen och kräkts och hon utreddes för inflammatorisk tarmsjukdom. Det lutade åt diagnosen Crohn men hon skulle genomgå en colonoskopi i narkos som slutgiltig undersökning.

Jag bokade av patienterna denna vecka eftersom jag nu hade två barn att vara med på sjukhuset. Dessutom skulle jag ju fortfarande skjutsa och hämta pojkarna från skolan.

På förmiddagen var jag med Emelie på sjukhuset. Vi gick även och hälsade på Linnéa. Systrarna fick vara själva en stund. Linnéa hade denna gång varit ”som vanligt” och berättat förtroeligt för Emelie att hon inte skulle leva tills hon blev 15 år.

På eftermiddagen fick jag ett möte med kuratorn på BUP. Hon är en mycket duktig och erfaren person som jag hade och har fullt förtroende för.

Jag sov över på BUP igen.

Läs även andra bloggares åsikter om minnen, 15 april 2008, Emelie, Crohns sjukdom, BUP, självmordsplaner

Idag var det vardag igen efter påsklovet.
Det var roligt att vara tillbaka på kontoret. Det är en glad och positiv stämning bland oss fyra som jobbar där.
Eftersom jag hade jobbat en del på lovet också, kunde jag börja dagen med en tom mailkorg och istället ge mig på nya uppgifter. Härligt!

Jag hämtade mina pojkar vid 15-tiden. Jättevarmt var det ute och vi åkte och köpte glass på vägen hem. Min GI-diet som jag hållit strikt på i nästan 3 år har helt fallit isär nu med graviditeten. Jag är så vrålhungrig hela tiden…

Kl 16 hade jag en tid hos gynekologen. Hon som hade levererat beskedet om normala hormonprover. Oscar fick följa med. Jag berättade noga för honom innan hur läkarebesöket med gyn-undersökning skulle gå till så att han var förberedd. Jag berättade också att det kunde hända att man inte såg något hjärta slå och att det i så fall var dött. Pojkarna har ju hela tiden vetat om att det är väldigt osäkert ännu så länge så de är inte inställda på en bebis riktigt än.

Ultraljudet visade snabbt ett tickande litet hjärta i ett foster som motsvarar 8 fulla veckor. Men så såg hon något mer… ett till hjärta!?! Det var något som var osäkert vad det var men det var lika stort som det andra. Tvillingar? Herre Gud? Orkar jag det…?

Gynekologen sa att hon ville att någon som var mer erfaren och som hade bättre apparatur skulle titta på det. Hon undrade om jag kunde kontakta fertilitetsdoktorn och jag tänkte att det kunde jag väl göra…

Oscar och jag åkte från det ena stället direkt till det andra. Ödmjukt sa jag att det gällde en reklamation och så berättade jag mitt ärende. Efter en kort stund hade de ordnat med ett läkarbesök (hos en annan läkare) och jag fick ett nytt ultraljud. Han berättade att det var ett levande foster motsvarande 8 fulla veckor och ett som håller på att tillbakabildas. Det var alltså två från början.

Tydligen är det inte så ovanligt att man upptäcker två på tidiga ultraljud. Man upptäcker det dubbelt så ofta som det föds tvillingar, så naturen sköter det utan att man ens märker det.

Frågan var nu om jag skulle bli glad för att jag hade ett levande foster eller ledsen för att ett var dött? Jag bestämde mig snabbt för att jag är glad för det som lever. Jag fick med mig en bild också på det 15 mm stora lilla livet.

Oscar kände sig glad och stolt över att få följa med på detta. Han och jag är de enda som sett bebisen.

Nästa vecka blir det inskrivning på mödravårdscentralen och då börjar också fosterdiagnostiken…

Dagen idag skiljer sig ganska mycket från förra årets 14 april.

Livet är mycket, mycket märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om liv, levande, dött foster, 8 fulla veckor, mödravårdscentralen, fosterdiagnostik, ultraljud, gynekolog, tvillingar

Jag fick ett mail igår. (Författaren har godkänt att jag har lagt ut det.)
Sådant här får mig att känna att jag faktiskt gör skillnad.
Det är viktigt!

Nu har jag läst hela din blogg, och man kan inte låta bli att bli berörd.
Linnéa var (är?) väldigt väldigt vacker, det är inget som går att undgå.
Jag började läsa din blogg natten till igår.. och när jag sedan somnade så drömde jag om Linnéa & Jessica (har läst hennes mammas Liz blogg), det kändes som ett tecken, som att dom ville få mig på andra tankar.
För det är nämligen så att jag själv är otroligt demprimerad, och känner mycket likadant som Linnéa gjorde sista tiden.
Jag har många självmordsförsök bakom mig, några lindriga och några lite allvarligare,
men jag lever fortfarande, och jag har fortfarande inte bestämt om det är något bra eller dåligt,
men efter att ha läst din blogg och fått tagit del av dina tankar så har jag sett allt ur ett annat perpektiv..
hur mina kvarvarande skulle må.
och det är självklart inget jag vill utsätta dom för,
men sen känns det också som att jag kan ju inte bara leva kvar för att dom ska må bra?
Själviskt?

Jag mår bättre vissa dagar, och vissa dagar sämre.
Men tyvär så håller dom dåliga dagarna i sig längre än dom bra..
Du frågar dig själv många gånger om du kunde gjort något annorlunda & om det varit ditt fel, jag kan självklart bara prata för mig själv men tror jag och Linnéa kände ungefär likadant, och det är det att min mamma inte har gjort något fel, inget alls och det är inte heller hennes fel att jag mår som jag mår.
Och jag tror Linnéa kände samma sak gentemot dig.
Du gjorde det bästa du kunde och va/är en fantastisk mamma, och jag vet att hon visste att du älskade henne.

Jag vill bara tacka dig för denna fantastiska blogg, och du och Linnéa har tillsammans fått mig på bättre tankar!
Ni räddade mitt liv!
Jag är bara ledsen att det krävdes något sånt här för att få mig att förstå att livet är till för att levas!
Tack än en gång & och jag beklagar verkligen!

Kram F

Läs även andra bloggares åsikter om mail, tacksamhet, självmordstankar, rädda liv

Jag kan inte släppa tanken att det är den 13 april idag. Trots att det är en måndag och det förra året var en söndag så känns det ju som en söndag eftersom det varit ledigt idag.

Söndagen den 13 april. Helvetets dag… På natten lades Linnéa in. Det betyder att det bara var en enda natt efter det som hon sov hemma. Lakanen finns kvar i hennes säng fortfarande…

Linnéa skriver:

Hallå där!
The day är den 13/4-08, helvetets dag. Oh yes. Klockan är 12.53. Helvetets tid. Jag vill, vet inte. Vet ju inte ens vad jag vill. Jag väntar på den där vändningspunkten, men icke. Men, man kan ju inte bara vänta, man får ju agera. Jaa? Men vid ångestattacker ska man ju bara vänta. Nu luktar pennan sådär bläck. Jag har sovit mycket, men känner mig så trött ändå. Hittar ingen skön ställning.
…
Vad vill jag, då? JAG VET INTE! JAG VILL BORT! Jag vill ha bort det tunga, kliande. Jag vill bort, kanske dö. Ja, det vill jag. ”Det är att rymma, att ge upp”. Okey. Jag ger upp.
…
Jag orkar inget mer!! Det räcker nu! Jag bryr mig inte. Jag vill inte. Vad väntar jag på? Att hänga sig är väl inget svårt? Jag fixade ju snaran, right? HELVETE!! Tror jag att det kommer att bli bättre? Har jag hopp kvar?

”Det sista som lämnar människan är hoppet”

Bla, bla. Men dåså. Jag ska se till att få bort det sista. Sluta plåga mig själv. Bli fri. Jag menar, varför inte? Jag vill verkligen inget mer. ”Det finns andra utvägar”. Vad då? Psykolog? Det har ju bara blivit värre! Jag fattar ju att det tar tid, ja. Men åh!!! ORKAR INGET MER! FATTA!! Sluta klamra dig fast. Släpp och bli fri! NU!! Men hur? Hängning? Måste hitta ett bra rep. Och ett bra fäste. Och någon tid då de inte är hemma. Det fixar sig. Enda gången jag är lugn är då jag planerar för hur jag ska bli fri. Är det det? Att jag egentligen inte vill dö? Men att planeringen gör mig lugn? Jag vet inte. Orkar inte. Vill inte. Allt känns så dött. Grått.

Du borde göra det.

Sedan är det flera sidor där hon ritat och skrivit osammanhängande.

”Linnéa Göller 1993-2008” står det på flera sidor, fullt.

”Jag vill nu dö bli fri inte fylla ej 15 år never helvete” – Enstaka ord utspridda hårt klottrade.

”be, me, like, lights, free, wild, attitude, rocks, knocks, gratidtude, pretend, art, all, it, art, she, behind, line, life, art, me, yeah, care, fear, might, share, unfair, damn, attidue, alone, throne, gratitude, aside, art, all” – står högst upp på samma sida.

Ja, det är en del av det som Linnéa upplevde Helvetets dag – den 13 april 2008.

Hon höll ut i nästan 8 veckor efter det här…
Det är de jag måste igenom nu.

Läs även andra bloggares åsikter om självmordstankar, dödsönskan, ångest, psykos, inläggning, BUP, smärtsamma minnen

Vilar efter kanottur

Jag blir så illa berörd av att läsa om den 15-åriga flickan som tog sitt liv precis innan hon skulle vittna mot sin våldtäktsman.

Dels är det så frusterande att läsa både mammans och mormoderns stora försök att få hjälp till flickan som inte mådde psykiskt bra.

Sedan är det också otroligt hemskt att självmordsoffret ska behöva ta sitt liv… Till på köpet läggs då åtalet ned och våldtäktsmannen är fri…

Nästa del av tankarna för mig till mamman som förlorat sin dotter.

Ytterligare ett av så många fall av unga flickor som tar sitt liv.
Och bakom detta ”fall” finns en mamma som älskar sitt barn. En mamma som fått stora sår i sin själ för resten av sitt liv. Bakom detta fall finns fler nära och kära. Släktingar. Vänner. Kanske syskon. Så många som drabbas av detta självmord.

Självmord är inget man ”väljer”. Man upplever inte att man har något val.
Man måste få hjälp att ta sig ur den psykologiska återvändsgränd man hamnat i.
Och det finns hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, våldtäkt, nedlagt åtal, sorg, närstående, drabbade

Linnéa 1993-2008. 13 april 2008

Lördagen den 12 april 2008 hämtade jag upp Linnéa från sin pappa efter att hon gjort lumpen en vecka. Hon pratade på i bilen som vanigt och berättade om vad de gjort. Hon tyckte det var jättespännande.
Hon kallade det för en av de bästa veckorna i hennes liv. Detta tyckte jag var lite märkligt förstås…

Hon var väldigt trött och la sig tidigt.

Söndagen den 13 april ville hon bara vara på sitt rum. Hon låg på sängen och skrev i ett block och lyssnade på musik. Jag försökte prata med henne, men hon var väldigt irriterad. Det var inte likt henne att höja rösten och säga åt mig att lämna henne i fred. Samtidigt ville jag respektera henne.
Jag gjorde flera försök under dagen. Det var bara hon och jag hemma. De andra var på Jonas schacktävling. Jag kom med te, smörgåsar och försökte få kontakt. Men hon ville bara vara i fred.

Jag väntade. Jag smsade med Johan under dagen och bad om råd. Jag märkte ju hur dåligt hon mådde, men jag nådde henne inte.

På kvällen ville hon inte äta. Hon kom upp pliktskyldigast till maten, men satt bara med och gick sedan ner i hennes rum igen.

När huset hade gått och lagt sig och jag satt uppe själv kom Linnéa upp. Hon var ledsen och grät. Hon berättade att hon ville dö. Att hon gjort en snara för att hänga sig. Vi pratade länge och jag väckte även Johan.

Efteråt har jag sett hennes anteckningar. Söndagen den 13 april var ”helvetets dag”. Hon kämpade mot sina demoner.

Game Over. 13 april 2008

Tillsammans kom vi fram till att Linnéa måste läggas in. Linnéa verkade lättad för det.
Vi åkte in på natten och blev inlagda på BUP.
Vi sov i matsalen den natten.

Läs även andra bloggares åsikter om inläggning, barn-och ungdomspsykiatri, BUP, demoner, självmordstankar