Ludmillas Blogg

Påskafton 2009

Gårdagen var makalös.
Vi hade temperaturer upp till 18 grader.
Killarna sprang i shorts och var barfota.
Påsklunchen åt vi utomhus och vi fick ordentligt med sol på oss.

På förmiddagen tog Jonas och jag en tur med kanoten. Det var helt stilla på sjön och vi gled genom vattnet som en het kniv genom smör. Alla intrycken var så intensiva. Fåglarnas olika kvitter ramade in de vackras synintrycken… Vi njöt intensivt båda två.

Efter att jag avslöjat min graviditet fick jag enormt många lyckönskningar här på bloggen och på facebook. Det var omtumlande eftersom det overkliga blev mer verkligt då.

Jag märker att tankarna på det nya lilla livet konkurrerar med tankarna på Linnéa. Tidigare har jag ju tänkt på Linnéa hela tiden. Hela tiden. Nu tänker jag på min graviditet hela tiden, också.
Det gör att det totalt sett blir mindre av Linnéatankar. Det är väldigt vilsamt förstås. Samtidigt är jag rädd för att skjuta sorgen åt sidan. Jag misstänker att det då kommer surt efter.

Så jag fortsätter exponeringen. Tittar på bilder. Skriver. I går tvingade jag mig att gå in i Linnéas sjöstuga, hennes rum här på Björkudden.

Linnéas Sjöstuga

En underbar liten stuga precis vid sjön. Ett sovrum och ett litet kök. Hon var så lycklig över att ha fått stugan eftersom hon då kunde få vara ifred och även sova på morgonen och inte blir väckt av sina bröder.

När jag gick in i stugan igår kände jag minnena slå emot mig som en kulspruta. Så många olika situationer som spelas upp för mitt inre. Plötsligt ser jag en torkad blombukett och jag minns Linnéas första kärlek. Här på Björkudden… på bryggan… hans blommor, chokladask och hans fina dikt. Hon fick uppleva den finaste sommaren med kärleken här.

Den sista tiden ville inte Linnéa komma hit alls. Jag förstod aldrig varför…

Jag befinner mig mitt emellan det förgångna och framtiden. Minnena av Linnéa drar mig tillbaka till det som en gång varit. Tankarna på graviditeten och det nya lilla livet för mig framåt. Både liv och död på samma gång.

Livets ytterligheter.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, minnen, sorg, hopp, njutning

Kan man äta sill i mitt tillstånd? Påsklunchen är underbar i strålande sol…

Nu är hemligheten ingen hemlighet längre. Nu är det bara att hålla tummarna.

Sitter i solen och gör ingenting efter att ha fixat med poolen

När livet sätts på sin spets, del 1
När livet sätts på sin spets, del 2
När livet sätts på sin spets, del 3

När jag gått på akupunktur 9 gånger tänkte jag att jag skulle ta de prover som jag fått remiss för av min vanliga gynekolog.

På måndagen efter kom ett brev hem med provsvaren. Min första tanke var att det är väldigt okänsligt av en läkare att skicka ett sådant besked per brev. Jag öppnar brevet och läser till min förvåning att alla hormonprover är helt normala!

Detta ska inte vara möjligt! Enligt all vetenskap och medicinskt vetande är jag i klimakteriet ju.
Eftersom det då hade gått 5 veckor sedan min mens gjorde jag nu en graviditetstest.

Direkt visar sig 2 streck på stickan på samma plats som bara ett streck envisats visa sig de senaste 7 månaderna. Jag ropar till pojkarna som kommer och bekräftar att de också ser 2 streck.

Jag är gravid!

Omtumlad försöker jag förstå hur detta går ihop. Jag ska inte kunna få barn.
Vad har akupunkturen gjort?
Vad har varit en sorgereaktion på kroppen?
Vad vet man egentligen om hur sorg påverkar?
Vad är det egentligen hormonproverna visar och hur tolkar man resultaten?
Hur många fler än jag är det som har fått besked som om det vore definitivt?

Vad innebär detta nu då?

Jag fyller 41 år i sommar. Jag är gravid för 7e gången i mitt liv (jag har gjort en abort och har fått ett missfall). Jag har fött 4 barn. Senaste gången var för 9 år sedan.
Jag förlorade ett barn för 10 månader sedan. Min kropp och min själ är för alltid trasig, åtminstone delvis.

Nu väntar jag barn.

Ett nytt liv.
Hopp.
Framtid.
Ny familjekonstillation.

Det känns som att det är något friskt över det hela.
Att våga gå vidare.
Leva livet fullt ut.
Och livet – det är ju barnen.

Men jag är inte purung. Risken för missbildningar eller missfall är stor.
Jag vet ju ingenting om hur det kommer att gå.
Om jag får missfall. Hur kommer jag då att ta det?
Ett barn till som dör.

Jag är nu i vecka 8. Det är väldigt tidigt.
Många undersökningar väntar mig innan jag säkert kan veta hur det kommer att bli.

Död och liv.
Sorg och hopp.

I en enda livsdans.

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, livet, hopp, framtid, blandade känslor

Linnéa 2 juni 2008

”Du skriver att Linnéa hade egna kläder på sig.. Fanns det så pass mkt kvar av hennes kropp efter kollisionen? Det är en hemsk fråga, jag vet.. Men har funderat länge på det och nu tog jag modet till att fråga.”

Jag har skrivit lite om detta tidigare, men inte så ingående.

Ja, det fanns en kropp att säga adjö till. Det är vi väldigt tacksamma för. Jag vet t ex hur det var för Lisa som förlorade sin Jessica på samma sätt. De fick spruta av henne med en högtryckstvätt från tåget… De hade ingenting att säga hejdå till. Läs Lisas blogg här…

Linnéa stod på spåret och blev träffad i 80 km i timmen av ett intercitytåg från Duved kl 22.03 den 30 maj 2008. Tåget stannade först ca 400 m bort trots att det hade bromsat kraftigt.

Linnéa blev liggande på mellan skenorna, med huvudet mot Uppsala och fötterna norrut. Tåget tog henne på höger sida.

Oduktionsrapporten kom inte förrän en tid efter att jag sett henne. Jag blev förvånad, för jag hade inte insett att hon var såpass skadad som hon var. Vi såg henne från midjan och uppåt. Nedåt var det tydligen inte jättemycket som var helt. Men det satt ihop hyfsat bra… Hon hade ett täcke över nedre delen av kroppen när vi såg henne. Hennes armar var lindade till stor del eftersom hon hade frakturer på väldigt många ställen.

Ansiktet var inte sig likt. Jag kände inte igen henne först.
-Det där är inte Linnéa, var det första jag sa. Jag sprang fram till britsen och tittade.
-Nej, det är inte Linnéa…
Mannen som var med oss i rummet sa ingenting. Jag tog det som att han förstod hur jag kände, men att det var Linnéa.
-LINNEA!!!! VAD HAR DU GJORT MOT DIG SJÄLV?????????????? Jag skrek, kramade och pussade henne. Hur kan man göra så mot sig själv. Min vackra dotter!!! Hur kunde hon förstöra sig själv och sitt liv så här?

Läs mer om den 2 juni när jag såg Linnéa död första gången…

Hon hade fullt med ansiktsfrakturer vilket gjorde att ansiktet hade en helt annan form än normalt. Hon såg ut som en annan person. Bredare ansikte. Högra delen av huvudet var väldigt skadat, men i själva ansiktet var det endast enstaka skrapsår förutom att tänderna var huvudsakligen borta.

Jag hittade dock avgränsade områden i ansiktet där jag kunde känna igen henne. Det var min dotter. Linnéa.

Den 13 juni skulle vi se henne igen. Då var det inte bara Johan och jag. Det var min mamma, min syster, Emelie, Jonas och Oscar också. Vi hade bestämt innan att vi skulle se henne i kistan och att hon skulle ha egna kläder på sig.

Kläderna som Linnéa hade på sig i kistan

Hon hade en vit blus och sin gråa väst. Hon fick också ha sitt vita diadem. Vi valde ut en av hennes sjalar till att lägga över ansiktet eftersom inte alla ville se det. De som ville se ansiktet kunde lyfta på sjalen.

Det känns bra att ha fått säga hej då till min älskade dotter två gånger när hon var död. Jag kunde pussa och krama henne. Hålla henne i handen och stryka henne över håret och kinden. Vara med henne så länge som jag ville.

Sen var vi med henne även när kistan kördes in i ugnen och under hela kremeringen till dess att ”askan” var i urnan. Jag själv klistrade på locket. Och när det blev dags för urnsättning så hämtade jag henne själv och hade henne i knäet i bilen när vi körde till kyrkogården. Vi gjorde allt själva. Även att skotta igen hålet.

Det känns rätt och väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om visning, död, döden, sorg, saknad, sista farväl, kremering, kläder i kistan, skada efter självmord

Har gjort yoga och bakat bröd. Nu är laxen i ugnen med rotsakerna och under täcke av fetaost+yoghurt

Oscar har munnen full med nybakat bröd...

Vi har ett hus vid en sjö där vi är så mycket vi kan.
Som jag skrev tidigare så var det islossning igår.
Idag är alltså hela sjön öppen.

Det har varit regnigt idag, men nyss sprack det upp.
Fåglarna kvittrar lyckligt över solen, över våren och över den öppna sjön.

Vi har spelat Nya Bondespelet halva dagen. Jonas vann och köpte stolt slottet, men det var en spännande slutkamp : )

Jag har satt ihop ett bildspel med bilder på Linnéa från det att hon föddes till dess att hon urnsattes. det visas slumpmässigt på en digital fotoram. Det väcker blandade känslor men är ett ypperligt sätt att exponera sig…

Jag har nu gjort yoga och bakat bröd. Nu förbereder jag laxen som ska in i ugnen med rotsaker under ett täcke av yoghurt+rosmarin+fetaost!

Livets goda.

Läs även andra bloggares åsikter om sol, paradis, sjön, nybakat, yoga, lax

När livet sätts på sin spets, del 1…
När livet sätts på sin spets, del 2…

Efter besöket hos en av landets främsta fertilitetsexperter som sagt att han med största sannolikhet trodde att jag kommit in i klimakteriet, var jag låg först. Men sen ryckte jag upp mig och bestämde mig för att försöka ta redan på så mycket jag kunde.

Jag sökte på nätet och mailade med några av världens främsta experter. Ingen av dem visste hur det förhöll sig med sorg och fertilitet. Det fanns inga sådana studier.

Jag kontaktade min vanliga gynekolog och frågade henne om mina symptom utan att nämna att jag varit på fertilitetskliniken och hon tyckte det var osannolikt att jag skulle ha kommit in i klimakteriet så tidigt. Hon skickade ett par remisser för provtagning som jag sparade ett tag.

Jag hittade information om akupunktur på nätet. Enligt den kinesiska traditionella medicinen skulle detta kunna hjälpa vid ofrivillig barnlöshet. Jag kom på att jag hört av en kompis att hon faktiskt fått hjälp på det sättet. Jag kontaktade Pans kinesiska klinik och påbörjade akupunktur en gång i veckan.

Efter ca en månad var det dags för återbesök på fertilitetskliniken och få svar på proverna som togs vid förra besöket. De bekräftade hans misstankar. Mitt FSH var skyhögt och hormonet som visar äggreserven (hur mycket ägg man har kvar) var omätbart. Jag har kommit i klimakteriet. Tillståndet går inte att vända. På min fråga om möjligheterna att ändå bli gravid säger han att den chansen är i det närmaste obefintlig. Om jag skulle ha tur och få en ägglossning skulle det ägget ändå vara i så dåligt skick att det inte skulle bli något. Han erbjöd oss äggdonation, vilket vi avböjde.

Då erbjöd han mig östrogenbehandling för mina klimakteriebesvär, vilket jag avböjde eftersom det verkligen skulle ta bort alla som helst möjligheter att bli gravid.

Jag fick honom att göra ett nytt ultraljud. Det hade hänt lite sedan sist (6 v tidigare). Han kunde se äggstockarna och det såg ut som att jag haft en ägglossning. Livmoderslemhinnan var tjockare än sist. Men så kunde det vara tillfälligt, sa han. Bilden var entydig. KLIMAKTERIET!!

Veckan efter fick jag mens. Det var på sportlovet. Men betydde ju ingenting, för man kunde få oregelbundna blödningar några år till enligt läkaren.

Jag har fortsatt på min akupunktur i alla fall, det i alla fall är en väldigt skön djupavslappning. Det kan ju inte skada i alla fall. Jag är snäll mot mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, infertilitet, klimakteriet, äggdonation, akupunktur

Islossning på Björkudden

Jag bestämde mig för att vara med i Trebarnsmammans tävling ”Torsdagsreflexion” som är en fototävling som ska beskriva den gångna veckan.

Här i vårt paradis har det varit islossning. Det är fantastisk upplevelse tycker vi.
Från att för en vecka sedan sett skridskoåkare på sjön har det de senaste tre dagarna spruckit upp mer och mer för att igår öppna sig helt så att vi kunde ta en tur med våra nyinköpta kanoter.

Det är ett skådespel där man från timme till timme ser skillnad på isen. Locket som konserverat sjön under vintern öppnar sig och fåglarna samlas i alla små öppningar. När det öppnar sig kan man tänka sig att det händer massor där nere i sjön. Fiskar och andra djur som får tillgång till syret och ljuset som släpps in!

Våren är här för att stanna!

Läs även andra bloggares åsikter om foto, fototävling, torsdagsreflexion, trebarnsmamma, islossning