Ludmillas Blogg

Livet sätts på sin spets, del 1… finns här…

Sommaren 2008 var helt fruktansvärd.
Så mycket ångest och bottenlös smärta…

Samtidigt var det vackert.

Det var vackert för att det var fint väder.
Det var vackert för att vi i familjen kom varandra så nära.
Det var vackert för att livet sågs med helt nya ögon. Allt hade mer färger, luktade mer och kändes mer.
Jag envisades med att fortsätta livet som vi hade planerat.

Vi åkte iväg till våra vänner i Halmstad över midsommar.
Vad är bättre än att vara med våra käraste vänner när vi förlorat vårt barn?
Vi hade med en bild på Linnéa och vi tände ljus vid hennes bild hela midsommarhelgen.
Vi skrattade och grät omvartannat.
Nära och innerligt.

Vi höll min 40-årsfest som planerat. Släktingar från Tyskland kom.
Kära vänner som betyder så mycket var där.
Vad är bättre än att umgås med sin familj, släkt och nära vänner när man har förlorat ett barn?

Det var en vacker dag och partytältet med kristallkronorna hade öppna sidor ned mot vattnet. En underbar sommarkväll.

Vi åkte till västkusten som planerat.
Vi kunde boka av Linnéas plats.
Det var en otroligt varm och solig sommarvecka och vi aktiverade oss med minigolf, tennis, kanotpaddling, segling, krabbfiske och turer i skärgården.
Vi resonerade som så att det var viktigt att skapa nya minnen ”Efter Linnéa”.
Härliga sommarminnen.

Under sommaren pratade vi om detta med att skaffa ett barn till.
När är det vettigt?
Orkar vi?
Hur länge behöver sorgen på sig?
Jag blir ju inte yngre.
Kan jag överhuvudtaget få fler barn?

Vi pratade också med pojkarna för att höra vad de ville. Vi försökte få dem att tänka på olika aspekter genom att ta exempel på vad det konkret kunde innebära i vardagen, vid semestrar osv. De var båda mycket positiva och ville gärna ha ett syskon.

Ett till barn skulle kunna ge oss en ny familjekonstillation. Det skulle förvandla hålet efter Linnéa till något annat. Småpojkarna skulle bli väldigt stora storebröder istället.
En nyordning.

Samtidigt var jag osäker på om det var rätt att tänka så här.
Jag hörde mig för bland andra ”änglamammor” och frågade hur de tänkt och gjort.
De flesta jag har pratat med sa att de inte skulle ha tvekat en sekund om de kunde få fler barn, men de var för gamla.
En som förlorat sin dotter i självmord framför ett tåg som jag hade fått ett till barn och tyckte att det var ljuset i deras liv. Hela familjen hade fått tillbaka glädje med detta lilla barn.

I slutet av augusti bestämde vi oss för att jag skulle ta ut spiralen. Då hade det gått 3 månader.
Nu efteråt kan jag se att det var den värsta tiden.
Då hade verkligheten sjunkit in tillräckligt djupt för att man ibland förstod att det var sant.
Samtidigt så hade chocken släppt hos vänner och omgivningen.
Skolan började igen.

Johan började jobba igen.
Och jag… jag var fortfarande sjukskriven.

Under hösten fick jag ett par menstruationer (jag hade inte haft någon på ca 6 mån innan dess, vilket inte var så konstigt med hormonspiral), men oregelbundet och konstigt.
Jag blev inte gravid. Vi kände oss väldigt open minded för det hela och kände inte att livet stod och föll med detta. Men, samtidigt så vill man ju veta hur det står till.

Jag tog kontakt med en fertilitetsklinik och fick en tid i januari.

Det var en intressant erfarenhet. Hit kommer alltså par som inte kan få barn och som vill ha hjälp med det. Trevlig atmosfär och serviceminded personal.

Läkaren lyssnade på vår historia och ställde några följdfrågor.
Han gjorde ett vaginalt ultraljud.

Han sa att jag sannolikt kommit in i KLIMAKTERIET!

Jag undrade om det inte kunde vara sorgen som påverkade min kropp på det sättet.
Han sa att han visserligen kunde ta några hormonprover för att se hur pass tillfälligt det var, men bilden var tydlig. Jag hade ihopskrumpnande äggstockar utan synliga ägg och ingen slemhinna i livmodern.

Detta var verkligen ett tungt besked…

Jag var jätteledsen för jag var inte riktigt redo för att se att jag kommit in i det skedet i livet. Johan stöttade mig och tyckte att vi ju hade fina barn och att det ju räckte bra. Samtidigt så kände jag mig skamsen på något sätt. Pojkarna och Johan ville ju ha ett till barn men jag kunde inte ge dem det.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om livet, fertilitet, klimakteriet, fler barn, fertilitetsklinik

Stor pojke

Idag är det 9 år sedan jag födde barn sist.
Vi bestämde oss då för att inte göra om det.
Det var en dramatisk förlossning där vi kände oss övergivna. När Oscar kom ut var vi ensamna på rummet. Han hade svårt med andningen och togs in på ett återupplivningsrum. Han hade låg puls, vilket är ett dåligt tecken.

Saken var den att jag åt betablockare pga av att jag hade en re-entry-takykardi (en hjärtrytmrubbning). Denna opererades 1 år senare. Detta gjorde att Oscar också fick lägre puls.

Man tror ju att det ska bli lättare och lättare för varje barn… Men jag har haft 3 jobbiga förlossningar och en väldigt enkel. Det var Linnéa som var lätt…

Oscar har länge varit min ”baby”, men när man är 9 år så är man inte det längre. Då är man en stor pojke. Oscar är en känslomässig person som också är otroligt kreativ. Han har temperament men är samtidigt mycket omtänksam och kärleksfull.

Grattis på födelsedagen min fina Oscar!

Läs även andra bloggares åsikter om Oscar, födelsedag, 9 år, förlossning, arrytmi, reentry takykardi

Idag har det varit en underbar dag hos oss.
Vi är lediga på vårt paradis.
Solen har värm våra vinterbleka ansikten hela dagen.
Jag har suttit ute och läst 2 böcker och sedan gjort i ordning växthuset.

Värmen påminner om förra sommaren. När allt var så färskt.
Den 30 maj var en strålande varm sommardag och även dagarna efter.

Dagen när Linnéa tog sitt liv vändes mitt liv upp och ned.
Vilken otrolig smärta.
Vilken otroligt omvälvande tid det har varit.

Sorgen är stark.
Sorgen visar sig väldigt fysiskt.
Sorgen gör att man blir svag, okoncentrerad och initiativlös.

Man ifrågasätter allt. Precis allt.
Jag har brytits ned som en fjärilslarv inne i puppan till mina minsta beståndsdelar.

Vem är jag?
Har jag rätt att fortsätta vara mamma?
Vilka prioriteringar gör jag i mitt liv?
Vad är viktigt att irritera sig på eller inte?
Hur många fler än jag går och bär på en smärta så svår, utan att det syns?

Jag har förvånad mig själv många gånger under den här resan. Jag blir aldrig som förr.
På gott och ont!

Första gången jag blev förvånad var när jag tänkte mer på hur poliserna som lämnade dödsbeskedet upplevde situationen än mina egna känslor. Det är väl ett slags försvar. Overklighetskänslorna.

Andra gången jag förvånade mig själv var när jag fyra dagar senare satt och pratade med min fina vän Eva-Britt som också har förlorat ett barn, Sam 5 år, i en drunkningsolycka. Vi kände inte varandra innan annat än att vi hade barn i samma klass. Men hon var snabb och kontakta mig och fanns nära mig hela tiden. Så värdefullt det har varit! Ovärderligt!

När vi satt där i soffan med alla bilder på Linnéa framför oss och solen gassade utanför, – det var heta junidagar… så berättade jag om en känsla som kommit så stark till mig redan ett par dagar innan. Jag ville ha ett barn till… Jag tyckte tanken och känslan var helt absurd och jag kunde inte på något sätt förklara hur det gick till att jag kunde känna så. Nu efteråt tänker jag att det nog är något mycket primitivt och nedärvt som gör att man vill säkra sina gener på något sätt. Samtidigt kan jag se att det är något väldigt friskt i att vilja leva vidare och med det som är meningen i livet, nämligen barn.

Johan och jag hade pratat om detta med fler barn tidigare och ett år tidigare bestämt oss slutligen för att vi inte skulle ha fler barn. Vi hade fyra mellan 20 och 7 (varav två gemensamma) och vi ville räcka till för de vi hade. Beslutet kändes rätt.

Nu när jag satt där i soffan med Eva-Britt kunde jag berätta om min längtan efter ett till barn. Hon förstod precis att det inte handlade om att ersätta Linnéa utan om hoppet om framtiden. Lusten till livet och det som är viktigast i livet. Det är förvånande hur man kan ändra uppfattning så fundamentalt.

Men det var då i juni 2008. Sedan fyllde jag 40 år.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om barn, liv, död, hopp, sorgereaktion, sorg, saknad

I dagens UNT kan man läsa om LevaVidare-gruppen och även lite om mig och Linnéa.

De skriver också om Inga som förlorade sin son Mikael. Han hängde sig i november 2008.
Mikaels fall är ytterligare ett exempel på hur dåligt psykiatrin fungerar.
Inga kontaktade mig redan 6 dagar efter Mikaels död genom bloggen. Hon är en av deltagarna i LevaVidare-gruppen.

Nästa möte är den 16 april kl 18.30 i Sensus lokaler bredvid Filmstaden i Uppsala.

Hjärtligt välkomna alla nya och gamla deltagare.

Läs även andra bloggares åsikter om LevaVidare, efterlevande, Sensus, Mikael Karlstein, Inga, UNT, psykiatri, självmord

… så var Linnéa i Stockholm en vecka. Hon hade ordnat med en spännande PRAO-plats, nämligen att göra lumpen i Karlberg. Hon bodde då hos sin pappa.

På fredagen innan hade hon och jag tillsammans varit hos hennes psykolog. Både psykologen och jag tyckte det var ett bra samtal, men Linnéa slöt sig mer och mer under samtalet. Vi talade om att hon hade svårt att öppna sig och berätta hur hon mådde. Hon upplevde inte att hon fått rätt stöd från mig i de situationerna. Jag berättade att jag så gärna ville finnas där för henne och att jag ville veta hur hon tyckte att det kändes bäst. Men, det var som att det låste sig. Jag förstår inte…

Linnéa sprang nedför trapporna i förväg när vi skulle därifrån. Hon gick iväg och jag ropade på henne. Jag undrade om jag inte kunde få skjutsa henne tillbaka till skolan, men det ville hon inte. Hon gick.
Jag förstod inte alls vad som hände inom henne. Jag pratade med psykologen efteråt och undrade vad jag hade sagt som kunde ha tolkats på ett sätt som sårat Linnéa, men hon tyckte som sagt att det hade varit bra och förstod inte heller.

Jag försökte nå Linnéa per telefon och SMS under helgen men det var inget svar alls. Linnéa åkte med mormor och morfar till skärgården över helgen, vilket var bestämt innan. Hon hade varit sängliggande i stort sett hela helgen och inte ens ville äta morfars goda hamburgare.

På söndagen fick jag SMS-kontakt och då var det som att ingenting hade hänt. Vi brukade SMSa mycket till varandra. Hon åkte då till sin pappa och påbörjade sin PRAO på måndagen. Linnéa skulle ha kommit hem på tisdagen då Oscar hade sin födelsedag den 8 april, men på måndagen pratade Linnéa och jag per telefon och hon berättade hur trött hon var. Jag tyckte då att det var bättre om hon inte åkte hem, vilket hon nog tyckte var skönt.

Hon SMSade Oscar 7 april 21.12:
”Hejsan Oscar! Vet du vad, nu är det så att jag kommer inte att hinna till din fina födelsedag imorrn : ( jag är jätteledsen för det men lovar att gottgöra dig! Ha en underbar födelsedag i morrn stora lillebror! Stor kram <3" Oscar blev jättebesviken men var full av förväntan när Linnéa kom hem på lördagen. Men då mådde Linnéa så dåligt och sedan på söndag kväll blev hon inlagd. Det var en av de sakerna som Oscar hade svårt med från allra första början, att han aldrig fått en födelsedagspresent av Linnéa. Han tog det som att Linnéa inte brydde sig om honom och att hon dog utan att ha ordnat det... Veckan efter att Linnéa dog så åkte vi till en leksaksaffär med Oscar och köpte en present till honom. Vi slog in den och jag skrev ett kort från Linnéa. Så fick han öppna det. Han visste ju självklart att det inte var Linnéa som hade gjort det, men det var en symbolhandling som fyllde sitt syfte. För ett år sedan skulle Linnéa bara sova två nätter till hemma. Först lördagen hon kom från lumpen och sedan en natts permission i maj... Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, minnen, Oscar, födelsedag, PRAO, lumpen, symbolhandling

Klockan var 04.29 när Emelies SMS väckte mig:
-Är du vaken?

Det var fortfarande mörkt ute och huset sov djupt. Snabbt hoppade jag i alla varma kläder som jag lagt fram på fredagskvällen. Vattnet till termosen kokade upp och lite smått att äta plockades ned i väskan.

Emelie stog redo utanför sitt hem när jag körde fram kl 05.02. Söt och förväntansfull. Hon hade med sig sin kudde och somnade snabbt under den drygt timslånga resan till Gävle.

6.14 stegade vi upp utanför ”Gasklockorna” där det redan fanns en kö av sovsäcksburna ungdomar. Några hade varit där sedan kl 02… Somliga verkade tycka att det var värsta partyt och satt med ölburkar i händerna. Kallt!

Av någon konstig anledning känns inte köande lika långt som det är. Kanske är det förväntan eller det att man har så många spännande människor att iaktta.
-Hon kommer säkert att gå vidare… men han – så han ser ut…

En raggarbil körde fram och tillbaka längs med kön. Ölburkarna satt i ena handen och cigaretten i andra. Kl 7 på lördag morgon. Hu… Är jag gammal eller bara uppväxt i en skyddad verkstad? : )

Kl 8 öppnades grindarna in till en öppen plan framför en scen. Fortfarande utomhus. Nu var kön ca 1000 personer lång. Vi stog kanske på plats 150 eller liknande. Efter en stund påbörjades underhållning på scenen. Flera band spelade, Fredrik Svahn underhöll och sjöng och så allas vår Peter Jidhe förstås. Han gav ett mycket sympatiskt och engagerat intryck.

Hela Idol-produktionen är ju till för media. Och alla vi som köade är en del av TV 4as produktion. Vi fick information om hur vi skulle stå och vad vi skulle säga eller göra. Tagningarna gjordes om 3 gånger. Allt för TV.
-Titta upp mot kameran på taket. Jag säger: ”Mår ni bra Gävle” – då sträcker ni upp armarna mot himlen och ropar ”Jaaaa”….

Alice som blev 2a förra året dök upp. Hon kommer ju fårn Gävle. Hon gav lite tips och berättade att hon var nöjd med sin insats förra året. Hon sjöng också två av sina låtar.

Peter Jidhe och Alice

Fredrik Svahn berättade om sin nya platta som han också kastade ut ex av till publiken. Han lärde oss också att man ”Hellre ska göra fel med övertygelse än rätt med tveksamhet”.

Innan de började släppa in till audition ca 1,5 timme senare än utlovat kom 2 personer från Korpen som försökte få kön att röra på sig. Jag vet inte hur det var tänkt för de hade ju packat kön så mycket som möjligt för att det skulle se bra ut på TV.

Emelie hade humöret uppe och var inte alls så nervös. Hon hade valt att sjunga So Sick av Ne-yo och kände sig väl förberedd.

Vi kom in ca 12.30 och Emelie fick en nummerlapp äntligen.

Äntligen inne

Nu gick det ganska fort. Ansökningshandlingarna skulle fyllas i där man skulle göra reklam för sig själv…

…och så ropades Emelies nummer upp och det blev dags att gå in…

Snart!

Sen kom den värsta delen. Emelie försvann ned och jag och Emelies pojkvän Niclas och hans son André som också kommit dit under dagen, fick sitta och vara nervösa en halvtimme.

Man såg de som kom tillbaka med högre nummer än Emelie och de som hade lägre nummer än Emelie, men ingen Emelie. Vad betydde det?

I detta steg möter deltagarna en ”förjury” som sållar ut de bästa (och sämsta för TVs skull) så att juryn inte behöver träffa alla. På måndag träffar de som går vidare den ”riktiga” juryn.

Efter olidlig väntan kommer Emelie tillbaka och ser glad ut, men hon gick inte vidare… Typiskt! Nu var kl 14 och vi hade en lång dag bakom oss. För mig är hon i alla fall den bästa och jag vet att hon skulle bli en jättebra artist. Förutom hennes fantastiska röst så har hon ”det”. Synd att de inte såg det! ; )
Emelie tog det med ro och tyckte som jag att det varit en spännande dag!

Läs även andra bloggares åsikter om Idol 2009, Idol, audition, Gävle, idol Alice, Peter Jidhe, Fredrik Svahn

Nu har en vinnare lottats ut och det blev: ”d” som vann den här gången. Grattis!

Jag blev väldigt glad och rörd över att läsa era kommentarer. Det hjälper mig mycket och ger mig kraft att höra att ni läser och att det betyder något.

Som jag skrivit många gånger tidigare så är det just det som hjälper mig – att känna att jag kan göra skillnad. För om jag gör skillnad har inte Linnéa dött i ”onödan”. Då är hennes självmord inte förgäves, helt meningslöst.

Linnéa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Men hon lever vidare genom mig som skriver och dig som läser. Hennes död blir en symbol för något. Kanske att vi måste vara rädda om varandra. Kanske att självmord är vanligare än vad vi tror. Kanske att det är viktigt att vi är medvetna om att det är många som mår dåligt runt omkring oss, fast det inte syns alla gånger…

Tack för att ni följer mig! Det är så viktigt för mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, sorg, saknad, spotify, spotify invite, vinnare

Äntligen fredag och dessutom påsklov!

Här kommer en ny Spotify-tävling. Den går till så att du svarar på frågorna nedan och sedan deltar du i utlottningen. Om du vill skänka inviten till någon annan måste du ange den personens mailadress antingen nu eller sen.

Den här tävlingen är öppen till och med 4 april kl 18.00. Kommenterar som skrivits in efter det tas inte med.

Frågor:
1. Hur ofta är du inne på min blogg?
2. Vad ger det dig att läsa? (Varför gör du det?)
3. Har min blogg förändrat ditt förhållningssätt eller tankevis på något sätt?

För dig som inte vet vad Spotify är för något…
Läs här… och här…

Läs även andra bloggares åsikter om spotify invite, spotify, tävling, bloggfrågor

I morgon är det dags för Idol-uttagning i Gävle. Då ska vi dit Emelie och jag.
Det är Emelie som ska sjunga, inte jag! : ) Emelie är jätteduktig faktiskt. Hoppas bara att nerverna håller.

Det blir tidig avresa från Uppsala för att vara på plats supertidigt. Många timmars väntan innan de släpper in oss. Massor med människor som vill pröva lyckan! Vi har gjort det förut. För två år sedan var vi både i Falun och i Stockholm.

Spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om idol 2009, Gävle, Emelie, söka lyckan

Nu har våren kommit på riktigt till Uppsala.
Förra gången vi var vid graven kunde Jonas och jag inte gräva ned blommorna vi hade köpt och de hade förstås vissnat. Nu hade vi med oss nya och denna gång kunde vi gräva ned dem. Vi tog bort lyktorna också. De känns så vintriga. Även några tomtar som tidigare varit fastfrusna gick nu att ta bort.

Graven blev riktigt vårfin.

Lyktorna tog jag med hem… men var lägger man dem nu? Har man en hylla där man har årstidssaker för graven? I hennes rum? Det är ju hennes… eller? Lilla gumman… var vill du ha dina gravlyktor någonstans?

Det här är helt absurt.

Läs även andra bloggares åsikter om grav, Linnéa, lyktor, vår