Ludmillas Blogg

Jag vet att jag drog mig själv i håret för att resa mig upp… men det gick inte. Jag föll i stället handlöst ned på botten… Nu är jag här.

Det är mörkt. Tomt.

Jag är tom.

Jag vet att det finns så många som bryr sig om mig. Men… ändå…

Hur hittar jag upp? Jag ser inte vad som är upp och vad som är ner.

Det bara gör så ont.

Nu har jag i alla fall lyckats ta mig upp ur sängen. Det är ju bra.

Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, ångest, sorg, saknad

Jason Mraz, I´m yours

Linnéa lyssnade väldigt mycket på Jason Mraz, I´m yours, mot slutet. Hon satte på den så ofta hon kunde och ville även att jag skulle höra den. Jag tolkade det som en kärlekssång… men man kanske kan tolka det annorlunda om man är inställd på det…?

Well you done done me and you bet I felt it
I tried to be chill but you’re so hot that I melted
I fell right through the cracks
and now I’m trying to get back
Before the cool done run out
I’ll be giving it my bestest
Nothing’s going to stop me but divine intervention
I reckon it’s again my turn to win some or learn some

But I won’t hesitate no more, no more
It cannot wait, I’m yours

Well open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you’re free
Look into your heart and you’ll find love love love love
Listen to the music of the moment people dance and sing
We’re just one big family
And it’s our God-forsaken right to be loved love loved love loved

So I won’t hesitate no more, no more
It cannot wait I’m sure
There’s no need to complicate
Our time is short
This is our fate, I’m yours

Scooch on over closer dear
And I will nibble your ear

I’ve been spending way too long checking my tongue in the mirror
And bending over backwards just to try to see it clearer
But my breath fogged up the glass
And so I drew a new face and I laughed
I guess what I be saying is there ain’t no better reason
To rid yourself of vanitys and just go with the seasons
It’s what we aim to do
Our name is our virtue

But I won’t hesitate no more, no more
It cannot wait I’m yours
Open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you’re free
Look into your heart and you’ll find the sky is yours

So please don´t
There’s no need to complicate
Cause our time is short
This is our fate, I’m yours

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Jason Mraz, budskap,

Jag undrar om du kommer att dyka upp idag..? Jag tycker att det vore på sin plats att hon kommer hem idag. Det skulle faktiskt vara lite oartigt om hon inte gör det. Det är en markering från hennes sida. Någon typ av kontakt kan hon väl ge… Är det för mycket begärt?

Det är tomt att hon inte är här nu. Linnéa var noga med födelsedagar. Pojkarna har fixat tårtan alldeles själva. Plockat hallon och vispat grädden och allt. Jonas sa att han hade fått hjälp av Linnéa för att veta att grädden skulle bli lagom tjock. Söta barn!

Jag har haft några riktigt tunga dagar. Nu får det vara nog! *Drar mig själv upp i håret* Det är första dagen i resten av mitt liv. Det är bara att ta tag i det!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, födelsedag

Så gammal är jag. Det har jag varit i tio år nu.

Mina barn har haft svårt att veta hur gammal jag har varit eftersom jag varit trettionoll så länge.

Men nu minsann… nu vet de att jag är 39. Ok jag erkänner. Jag ÄR 39 år. Det är fortfarande något på 30, eller hur?

Imorgon? Gud, vad tråkig du blev nu…

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, 40

Jag har funderat mycket på detta och tycker att frågan är värd ett eget inlägg.

-Äger du själv rätten till att ta ditt liv? Varför? Varför inte?

-I så fall från vilken ålder?

-Om man är psykiskt sjuk och på så sätt påverkad i sina tankar och känslor (nedstämdhet, ångest, psykos) – ska man även då ha rätt att ta sitt liv? Om inte – hur ska man bedöma detta?

Om nu det är tre gånger så många som tar sitt liv än som dör i trafiken. Varför görs inget åt det? Vad satsar man på detta från politiskt håll? Är det för känsligt att debattera överhuvudtaget?

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om självmord

… att det är 3 gånger så många som tar livet av sig per år som dör i trafiken?

Varför pratas det inte mer om det?

Är det fult med självmord?

Får man skylla sig själv?

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, statistik

Jag sitter här och gör ett allvarligt försök att ta tag i en del jobb som ligger efter. Jag är alltså VD för Linnéas Simskola. Du förstår ju själv varför det heter så. Linnéa har givit namnet till simskolan som jag startade när hon var baby. Sedan dess har tusentals barn lärt sig vattenvett och simning i hennes namn… Linnéa skulle ta över företaget en dag. Och vara doktor. Precis som jag. Det var hon som ville det…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, ångest, skriva

Var inte ledsna, jag har det bra nu.

Ett par dagar efter att Linnéa lämnade oss hittade jag dessa ord i hennes anteckningsblock. Det var som att hon pratade till mig från, var hon nu är. Det tröstade mig mycket.

Samtidigt Linnéa; det är lätt för dig att säga! Hur kunde du i hela fridens namn tro att det var så lätt? Du uttryckte att du bara trodde att vi skulle vara ledsna några dagar om du dog. Jag visade dig allt vad jag kunde hur mycket du betydde för mig och hur ledsen jag skulle bli om du skulle dö. Det känns märkligt att vi faktiskt hade dessa samtal.

Men, om vi nu ska försöka se på det hela positivt… Först acceptera det faktum att Linnéa är död. Ok. Acceptera. Sedan utifrån detta faktum se vad som är gynnsamma faktorer i det här förfärdliga faktum (sorry… jag vet att jag dömde i min acceptans…). Jag har genom bloggen fått väldigt många kontakter med många personer som varit med om liknande saker som jag. Att förlora ett barn. Att förlora ett barn genom självmord. Att förlora en annan anhörig på något sätt. Att förlora en vän på något sätt. Alla de som hört av sig till mig och berättat sin historia, som har delat den med mig, har hjälpt mig oerhört. Jag får perspektiv.

Så… här kommer ett försök att se den här situationens ändå gynnsamma delar:

-Vi fick nästan 15 år med en underbar dotter. Vi har så mycket minnen tillsammans med Nean. Vi har gjort många saker och varit på många resor.
-Jag känner att jag har njutit av varenda sekund som jag fått med Linnéa. Jag har inte missat det till ”sen”.
-Linnéa var tydlig med att hon inte ville leva under de sista 2 månaderna. Vi hann förbereda oss på detta.
-Jag var med henne väldigt mycket under denna sista tid.
-Vi känner att vi gjorde allt som stod i vår makt för att Linnéa skulle få rätt vård och skydd från att göra sig själv illa.
-Barnpsyk har tagit på sig all skuld för det inträffade.
-Johan och jag har en stabil relation och vi var helt överens om vad vi tyckte angående Linnéas sjukdom och vård.
-Linnéa tog sitt liv när inte vi hade ansvaret.
-Jag slapp hitta henne.
-Polisen som kom till oss var oerhört inkännande. Beskedet gavs på ett bra sätt.
-Vi har träffat polisen på olycksplatsen efteråt och fått hans perspektiv i efterhand.
-Linnéas skola har varit mycket stöttande både för oss, hedrandet av hennes minne och för pojkarna.
-Vi är en stor familj med mycket släkt som ställer upp för oss.
-Vi har många oerhört fina vänner som har stöttat oss väldigt mycket både genom att höra av sig och rent praktiskt (städat, gjort mat osv).
-Johan och jag har kunnat prata med varandra hela tiden och varit ”synkade” i sorgen.
–Linnéas pappas familj och vår har funnit närhet och gemenskap i vår sorg. (red aug08)
-Jonas och Oscar har hela tiden känt att de varit med i processen och har kunnat prata öppet om det de känner. Deras sorg förlöper ”normalt”.
-Jag avslutade en terapi en månad innan Linnéa lades in. Det var del i en utbildning (KBT-steg-1), men var oerhört viktig för mig. Det har säkert gjort mig mer rustad för detta.
-Jag har mycket duktiga och fina medarbetare på mitt företag så att verksamheten har kunnat rulla på även när inte jag har kunnat arbeta.
-Där jag arbetar som läkare har de ställt upp på ett mycket fint sätt.
-Linnéa dog 30 maj. Därefter var vi hemma tillsammans i 3 veckor. Johan jobbade sedan 1 vecka innan vi påbörjade en lång gemensam semester.
-Det var bra att pojkarna hann tillbaka till skolan innan sommarlovet började.
-Vi fick se Linnéa två gånger efter att hon dog. Det var fina möten.
-Det fanns en kropp att säga hejdå till. Jag kunde pussa henne, krama henne, smeka hennes kind, känna på hennes hår, se hennes skador.
-Begravningen planerade jag själv och blev väldigt nöjd med hur det blev.
–Minnessidan är väldigt bra och vi i familjen går in på den väldigt ofta och blir tröstade av det som skrivs. (redigerat aug08)
-Jag kom på att en minnesfond skulle kunna hjälpa till att Linnéas positiva sinne kunde leva vidare och fortsätta påverka omgivningen.
-Linnéa lämnade efter sig ett avskedsbrev så att vi vet att hon valde att ta sitt liv.
-Linnéa lämnade efter sig mycket skrivet så att vi kan förstå hur hon mådde.
-Vi har massor med underbara bilder på Linnéa.
-Ingen som har träffat Linnéa har lämnats oberörd. Hon var väldigt speciell för alla. Det gör att var och en som träffat henne sörjer henne själv. Det är inte bara vår sorg utan vi delar varandras sorg.
-Vi vet precis vad som hände. Hur hon dog. Vad hon dog av.
-Jag har fått vara med henne i den omfattning jag har velat. Sett henne på rättsmedicin. Sett henne i kistan. Begravningen. Kremeringen. Ställt urnan på plats. Mitt barn.
-Vi vet nu att Linnéa var sjukare än vad vi visste då.
-Linnéa var väldigt klok och mogen för sin ålder. Det gör att man har lättare att respektera hennes beslut. Det känns inte som att det var ett barn som gjorde det.
-Jag vet att Linnéa hade ett stort lidande och att hon har det bättre nu.
-Vi har haft ett enormt stöd från en familj som förlorade sin son för 2 år sedan. De bor nära oss och ett av deras barn är klasskompis till Jonas. Oändligt tack Evabritt!
-Jag har tre jättefina barn som jag är oerhört glad och stolt över.

Det finns säkert fler saker som har haft betydelse. Vad lång listan blev. Det finns alltså väldigt mycket att vara ”glad över”.

Linnéa, jag ska göra mitt bästa över att tänka på att du har det bra nu. Men, att inte vara ledsen… det kan vara svårt ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, hopp, tröst

… och hon låg inlagd på barnpsyk i nästan 8 veckor innan hon på den obevakade permissionen tog sitt liv. Tidsperspektiven skevar. Det känns som att det var nyss hon dog men att det var en evighet hon låg på barnpsyk. Inget hände. Hon blev inte bättre… Hon var precis lika självmordsbenägen hela tiden hon var där. Klart man tappar hoppet efter ett tag…

Idag är det en bra dag. Morgonångesten väntade inte på mig som den brukar utan jag var full av energi. Tog med mig pojkarna och fiskade. Fikade på bryggan.

Jag spände sedan på mig röjsågen och har varit ute i 2 timmar och förbättrade sjöutsikten något.

Idag kan jag acceptera att Linnéa är död och samtidigt njuta av nuet. Det är bra.

Läs även andra bloggares åsikter om acceptans, ångest, hopp

Linnéas urna (tom)

Nu är Linnéa kremerad.

Det är en märklig tanke. En märklig upplevelse. Vi visste ju att Linnéa ville bli kremerad. Det var bra. Vi behövde i alla fall inte fundera över det.

Jag hade satt på mig ett halsband som jag fått av Linnéa och tog på mig en parfym som Linnéa tyckte var så god. En dag när hon låg på Barnpsyk gav jag henne en låda med kärlek. Jag hade samlat ihop olika saker som jag visste betydde något för Linnéa. Det var snäckor som symboliserade olika resor, foton som visade speciella situationer och andra små saker som skulle ge henne mer hopp att leva. ”Hope kit”. En av sakerna var bomull med min parfym på. Hon berättade att hon luktade på den ofta…

Vi åkte till krematoriet till den tid vi hade bestämt. Vi möttes av en vänlig man i kostym. Han undrade vilket ärende vi hade.

-Vi ska vara med på min dotters kremering, sa jag. Jag hörde hur absurt det lät, men det var ju faktiskt så.

-Välkomna in!

Jag insåg att det inte är så vanligt att någon är med, men inte heller helt ovanligt.

Vi blev först visade ugnarna. Det var två stycken. Man kremerar 10-12 personer per dag här. Vi fick hela proceduren förklarade för oss. Vi hade med oss ett foto på Linnéa och visade det för de två vaktmästarna som fanns med oss. Det var viktigt för mig att dessa personer såg LINNEA! Som en person!

På andra sidan ugnen stog Linnéas kista och väntade. Den var så fin. När jag såg den började tårarna rinna. Det blev verkligt igen. Det var i den vi såg Linnéa sista gången och det var ju den som varit symbolen för Linnéa under begravningen. Jag kramade nyckeln till kistan som jag hade med mig i fickan. Jag vet inte varför det var viktigt för mig att ha med den. Utifall att… Jag vet inte. Samtidigt förstår jag ju att det är en standardnyckel som passar till alla kistor.

Kistan fördes in via en speciell mekanism. Rakt in i ugnen som höll 1000 C. Bang! Så slog luckan igen. -Så definitivt.

Kremeringen tog knappt två timmar. Det fanns ett litet runt fönster som man kunde titta in i. Det gjorde vi. Vi såg LInnéa där inne. Pojkarna var framför allt intresserade av tekniken och datorerna som visade hur processen fortskred och hur de olika stegen i kremeringen. Men de var också intresserade av vad som hände i ugnen. Jonas ville se flera gånger. För Oscar räckte det med en gång.

Urnan stod färdig att användas. En vit urna med Linnéablommor på. Linnéas namn på och årtalen. Linnéa Göller, 1993-2008. Jag kan inte låta bli att tänka på att detta var det som stod i hennes anteckningsblock på så många ställen. Hur kunde hon skriva just detta så många gånger… Jag måste påminna mig själv gång på gång att Linnéa var sjuk och hon ville dö…

Kan jag respektera att hon ville dö? Ja, på ett sätt kan jag det. Men, å andra sidan så är det helt ofattbart. Jag är arg, sur, besviken… jag tycker det är fruktansvärt egoistiskt och … ja, jag vet inte vad. Det är helt enkelt ett sådant slöseri på ett otroligt fint liv. Linnéa som hade ”allt”…

När kremeringen var färdig skulle ”askan” svalna. Det gjorde att det inte blev färdigt igår. För mig blev det en frustration över att inte vara med till att allt var klart. Vi bestämde en ny tid att jag skulle tillbaka idag. Pojkarna var nöjda med det de hade sett och hade inget behov av att följa med idag så jag åkte själv. När jag kom dit idag fick jag då vara med om ”slutprocessen” och slutligen att ”askan” tillfördes urnan. Jag såg att halsbandet med fågeln var med också. Jag själv satte på locket på urnan och fick sedan bära den till ”urnkammaren” där urnorna förvaras till dess att de ska gravsättas. Det kändes bra att få vara med hela tiden och sedan ställa henne där hon ska stå till dess att vi ska hämta henne nästa gång.

På väg från krematoriet bröt jag fullkomligt ihop. Det var första gången jag grät så där ohejdat. Det var en smärta så stor att jag bara skrek i bilen. Jag var väldigt glad över att vara själv för jag hade absolut ingen möjlighet att stoppa allt som kom. Jag skrek efter min dotter som är död som att det gått upp för mig att hon faktiskt är död. Jag skrek ut min hopplöshet och smärta så att jag blev hes och mina ögon fullkomligt söndergråtna…

När jag kom hem gick jag runt och tittade på alla bilder, luktade på Linnéas hårtofs (hon klippte av sitt hår 3 dagar innan hon tog sitt liv) som ju fortfarande luktar Linnéa och grät… och skrek… Jag läste i hennes bok som jag skrivit när hon var baby om olika utvecklingssteg. Där stog det när hon var 9 mån att var så glad och positiv och nästan aldrig ledsen. Att hon älskade katter… Det gjorde hon hela sitt liv och det var en sorg att vi var allergiska så att hon aldrig fick en egen katt.

Jag gick in i hennes rum och satte mig i sängen med hennes ”gosis” (en gosefilt hon hade från det att hon var baby och även hade med sig i väskan den sista kvällen) och hennes stora nalle-hund och lyssnade på Mraz, I´m Yours som Linnéa tyckte så mycket om. Tårarna flödade och det fanns inget stopp. Jag var otröstligt. Plötsligt såg jag en katt som satt och tittade på mig. Var kom den ifrån? Dörren var tydligen öppen… Katten spann och strök sig intensivt mot mig och jag kände mig tröstad…

Ett steg till är taget på den här mörka vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om kremering, urna,