Barns närvaro med döden
Jonas och Oscar vid sin storasysters kista
Det här inlägget kan säkert upplevas väldigt starkt av en del personer, så läsning sker på egen risk.
Som jag skrev i morse så är det många som har synpunkter gällande vad man ska och inte ska göra. Särskilt när det gäller barn. Och särskilt när det gäller döden. Döden är så onaturlig i vårt land. Man ska skydda barnen från det. Tänk om de blir ledsna. Om de går på begravning kanske de ser att man blir ledsen osv.
När min mormor dog satt vi, de närmaste, hos henne. För mig var det en fin upplevelse. Det var dock när jag redan var vuxen. När jag var yngre fick jag inte heller gå på begravningar… När min pappa plötsligt dog när han var 46 år (!) fick jag se honom död. Det var viktigt för mig. Även efteråt eftersom den bilden har hjälpt mig många gånger att förstå att han var död.
När min morfar dog några år senare var inte min mamma i landet och jag var den som de ringde till. Jag åkte direkt till sjukhemmet och tog med mina barn. För mig var det självklart att göra det. Vi fixade i ordning morfar så att han blev fin, tände ljus osv. Jonas var så liten att han fortfarande inte kunde stå men han var ett livfullt, hoppfullt tillskott i rummet. Efter detta var det många som tyckte att jag var märklig och kanske nästan lite onaturlig, precis som att jag tyckte om döden, som hade tagit med barnen.
Nu när Linnéa dog var det första pojkarna sa: Hur kunde det hända? och det andra var: Jag vill se henne. För båda två, 8 och 10 år gamla, var det en första stark impuls. Självklart sa jag.
Några dagar senare var obduktionen färdig och de ringde och berättade att vi kunde få komma och se Linnéa. Pojkarna var i skolan. Vi tänkte då att vi kommer att kunna se henne flera gånger. Det är nog bra om vi åker dit själva första gången. Vi åkte alltså upp till rättsmedicin på eftermiddagen.
Det blev en mycket stark upplevelse. Jag är ju läkare och har även arbetat med döende människor. Jag har sett flera människor dö och sett många döda människor i alla åldrar. Jag har även lämnat dödsbud många gånger. Döden är inte så onaturlig för mig. Men nu var det ju min dotter det handlade om. Det är ju något helt annat.
Mannen vi mötte var en vänlig person. Han var på väg att öppna för oss rätt omgående. Jag ville dock att vi skulle sitta ned i soffan utanför en liten stund. Jag ville veta lite mer om honom. Om han hade barn. Vilken ålder det var. Det var för mig viktigt att veta om han förstog något av det jag gick igenom. Han hade barn i samma ålder. Efter en stund var jag redo och han öppnade dörren.
Rummet var sparsamt inrett, med två stora ljusstakar på ena sidan. Några stolar längs väggen. Britsen stod i mitten av rummet. Sjukhustäcke över. Där låg någon. Vem var det? Jag såg direkt att det inte kunde vara Linnéa. Jag rusade fram. Linnéa! Älskade barn! Vad har du gjort med dig själv??? Men Linnéa…. Kära nån…
Jag grät och grät… kramade, kände och klämde…. Var är du? Vänta… Johan titta här… Här är ju pricken på näsan… Det är ju hon! Och här… hennes öra… och här… hennes hand. Det är ju Linnéa…
Jag borde ju förstå att någon som har hoppat framför ett tåg är väldigt skadad. Men jag hade fått uppfattningen om att hon inte var så skadad…
Plötsligt fick jag en stark önskan om att åka hem och hämta smycken till henne. Och en bild så att mannen som varit med vid obduktionen kunde få se hur vacker hon varit. Vi åkte hem. Jag var fortfarande alldeles uppskakad. Jag hämtade turkosa örhängen och ett turkost halsband med en fågel på. Hennes sista dikt handlade ju om det… att bli fri. Jag tog med bilder och så åkte vi tillbaka till Linnéa. Jag satte i hennes örhängen och satte på halsbandet. Så. Nu kändes det bättre. Bilderna visade jag för honom. Kändes bättre nu. Kramade och pussade henne. Kramade. Klappade hennes kind. Strök henne över håret. Kramade igen. Tittade noga överallt. Sedan tog jag kort. Massor med bilder. För vid detta tillfälle hade jag inte bestämt om jag skulle orka se henne igen.
Jag kände mig väldigt tillfreds och nöjd när vi åkte därifrån två timmar senare.
När jag mötte pojkarna berättade vi att vi hade sett Linnéa. De blev jättebesvikna över att vi hade gjort det utan dem. Vi förklarade varför. Vi berättade också att det hade varit otäckt att se henne och att vi inte var säkra att det var en bra idé att de skulle se henne. Både Jonas och Oscar blev jättebesvikna. Jonas (10) lämnade rummet med orden: Men du lovade ju… Oscar (8) satt kvar och lyssnade. Jag sa: Jag tror att det kan kännas otäckt att se ansiktet eftersom man inte känner igen henne. -Då vill jag inte se ansiktet, sa Oscar. Jag vill säga hejdå och pussa hennes hand.
Se där… han löste det alldeles på egen hand på ett bra sätt. Klart att det inte måste vara antingen eller. Han hittade den nivån som passade bäst för honom. Perfekt.
Jonas var fortfarande sur och fast besluten att han ville se även ansiktet. Jonas är en förnuftig kille och jag ville absolut inte kränka hans behov av att se sin syster. Jag undrade om han inte kunde tänka sig att göra som Oscar. Jonas sa att nu när jag ändå sagt att det var otäckt så tänker han ju kanske ännu värre bilder än det är. Vi lämnade diskussionen ett par dagar. Sedan enades vi om att han skulle göra som Oscar om han senare fick se bilderna.
Sedan gick det en dryg vecka. Vi diskuterade om vi skulle se Linnéa i kistan eller på en brits. Vi bestämde till slut kistan. Vi diskuterade också om hon skulle ha egna kläder på sig och vad det i så fall skulle vara. Pojkarna var med och valde. En vit blus, en grå väst och ett vitt diadem.
Den dagen som vi skulle säga farväl till Linnéa hade även storasyster Emelie (som blivit utskriven från kirurgen), min syster och mamma bestämt sig för att följa med.
Johan och jag gick in först för att se hur det såg ut så att vi kunde förklara för de andra hur det såg ut i rummet och vad de ahde att förvänta sig. Sedan tog vi Jonas med oss in. Vi hade alltså täckt ansiktet med en sjal. Man kunde se håret och diademet och ena örat. Jonas gick fram till sin syster direkt och började gråta. -Min älskade Nea! Han kände på henne och lämnade brevet han skrivit och en blomma. Efter en stund tittade han allvarligt på mig och sa: Mamma, jag måste se ansiktet. Jag kände att det var så viktigt för honom att det inte var något att diskutera. Jag lyfte på sjalen. Han tittade och konstaterade att hon såg annorlunda ut, precis som jag hade sagt. Han såg lugn ut och vi la på sjalen igen.
Sedan var det Oscars tur. Återigen berättade vi vad som väntade honom. Han var mer avvaktande men gick fram till kistan. Tog Linnéas hand och pussade den. Lämnade sitt brev och hsin blomma. Han blev ganska snabbt nöjd.
Sedan fick de andra ta farväl. Till sist gick jag, Johan och pojkarna in igen. De ville det. De var då mer avslappnade och hade fler frågor om olika saker. De gick runt kistan och tittade och frågade. Sjalen var på. Vi tog kort på oss tillsammans med Linnéa och när pojkarna var och en höll i Linnéas hand. Sedan fick de stänga kistlocket och låsa kistan. Nyckeln fick vi ta med oss hem.
Det kändes som ett mycket värdigt farväl och var vårt farväl 3 dagar före begravningen. Begravningen var mer för andra. Vi hade redan sagt hejdå.
Vi pratade om det mycket efteråt med pojkarna. De tyckte att det hade varit bra. Jag frågade Jonas om han tyckte det var otäckt att se ansiktet. Ja, svarade han. Ångrar du dig frågade jag. Nej! Svarade Jonas mycket bestämt.
Ingen av dem har pratat om det annat än som en naturlig (jobbig ja, men naturlig) händelse och ingen av dem har drömt några mardrömmar om detta.
Nu när Linnéa ska kremeras har pojkarna väldigt bestämt sagt att de vill vara med. jag ser ingen anledning att säga nej. För dem är det viktigt att känna sig delaktiga hela vägen. Jag vill inte ta ifrån dem det som är viktigt för dem, i processen att sörja sin storasyster.
Läs även andra bloggares åsikter om död, kremering, barn och död, visning,
