Ludmillas Blogg

Nu är det Juli. Vi har vänt på fotoalmanackan så att Linnéas bild (hon fyllde år i juni) har ersatts av min bild (jag fyller år i juli).

Jag ser tillbaka på juni som en extremt jobbig period. Passiv period. Förlamande. Nu ska jag aktivera mig mer. Inte bara sitta. Göra saker. Började dagen idag med en härlig promenad i skogen. Vägde mig. Har gått ned 3 kg på en månad. Inte bra. Få igång kroppen igen. Bli fysiskt stark. Borde väl vara bra…?

Idag ska jag gå till en psykolog. Det är första gången. Ja, inte i livet, men nu för detta. Jag gick 20 ggr i terapi som avslutades i mars, men det var som del av en utbildning. Det var en givande och intressant resa. Det har nog förändrat synen på mig själv och på min omgivning på ett avgörande sätt. Pyskologen Anna Kåver (som också skrivit många böcker) är en fantastisk person. Jag är säkert mycket bättre rustad för det som händer nu genom att jag fick den terapin.

Idag ska jag träffa en helt ny person. Ingen aning om vem det är. Krisbearbetning borde dock inte vara så individbundet tänker jag. Vi får väl se. Undrar vad det är jag ska prata med henne om. Skuld? Gå igenom händelseförloppet? Det blir intressant att se hur hon tycker att man ska lägga upp det.

Jag känner mig också väldigt frustrerad över mötet med BUP i fredags. Jag tycker inte alls att de gick igenom tillräckligt noga vad de har gjort fel. Underlaget vi fick var ett hastverk med tanke på vilket underlag de har haft att grunda det på. Tyvärr handlar det mycket om att bekräfta och ta på sig skuld i detta läge. När de inte gör det blir jag arg och frustrerad. Jag har inte varit arg på BUP även om jag tycker att det är fruktansvärt när det har begåtts så många fel. Jag har tänkt att det är ju ingen som har velat att detta ska hända och att det till och med har varit synd om personalen som ju också lärt känna Linnéa och säkert tyckt väldigt mycket om henne…

Det är bara en av de personer som jobbade på avdelningen med Linnéa som har hört av sig till oss efteråt. Skäms de? Är de rädda för en utskällning? För mig hade det känts väldigt bra om det var fler som hörde av sig och berättade om deras tankar och känslor. Det var ju trots allt de som var Linnéas vardag de sista 2 månaderna.

Jag har börjat skriva en bok. Om det här. Det är nog bra terapi.

Läs även andra bloggares åsikter om hopp, acceptans, sorgearbete

Idag har jag ägnat en hel del tid åt att titta igenom gamla foton. Jösses vad mycket saker vi har gjort tillsammans! Vilka resor vi har gjort. Det är idel glada minnen. Vi hade så roligt tillsammans!

Det är verkligen svårt att förstå att Linnéa är död. Alltså, jag har ACCEPTERAT det… men det är ändå så svårt att förstå att just hon som var så otroligt levnadsglad skulle välja att inte leva. Det är så motstridigt inom mig. Jag FATTAR inte hur hon kunde. Jag är arg också. Jättearg!! Hur kunde hon göra så här? Hon visste bättre än så. Hon visste att det skulle bli bättre. Hon visste hur ledsna vi skulle bli…

Så…

Jo, det är klart att jag fattar också… den andra sidan av det… Hon orkade inte mer… Mån Å vad jag önskar att hon hade orkat lite till!!!!!

Man kan känna glädje när man hör fåglarna kvittra, se de mogna smultronen och blåbären i skogen, se hur solen går ned över vattnet och det rosa skimrande speglar sig i vattnet. Se pojkarna plaska och skratt i vattnet. Det är ju det som är livet!

Men så slås man direkt av att Linnéa inte är med, att Linnéa inte får uppleva det här härliga och att Linnéa faktiskt valde bort allt detta…

Så är man tillbaka i ett NÄMEN VARFÖR!!!!

Klump i magen. Panik. Skräck. Men nu får jag sova. Det är bra. I drömmarna möter jag henne igen…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, acceptans, hopp

Emelie är 21

Hon föddes när jag var 18 år och gick på gymnasiet. Alla var väldigt bekymrade över hur det skulle gå för mig. Jag som skulle bli läkare. Man t o m avrådde mig för att behålla mitt barn. Ännu värre blev det när Emelies pappa lämnade mig i samband med att hans lillebror dog i en motorcykelolycka, 18 år gammal.

Jag var fast besluten att klara det.

Emelie föddes 1987. Jag var hemma med henne några månader och fortsatte sedan gymnasiet. Tog studenten ett år senare än mina jämngamla vänner. Jag fick jobba på lite extra för att komma till samma mål som jag hade tänkt. Jag arbetade som vårdbiträde och på ett bokförlag innan jag kom in på läkarlinjen. Emelie var 2,5 år då. Vid det laget hade jag träffat Linnéas pappa. Målinriktat. Fast beslutet. Jag skulle uppnå målet ändå, trots att många i min omgivning tyckte att det var ”kört”. Jag gick läkarlinjen i Stockholm och pendlade från Uppsala. Jag lämnade Emelie tidigt på morgonen hos dagmamman och hämtade henne sent. Jag pluggade och pluggade och pluggade.

De där åren känns som i en dimma. Det jag minns är de olika föreläsningarna och hur jag renskrev anteckningarna på nätterna. Hur jag sov på bussen till tåget, på tåget och på pendeltåget. Jag åt medhavd frukost på första föreläsningen.

Var var Emelie i allt detta? Jag var nog upptagen av ett enda stort SEN. SEN kommer jag ha tid.

Efter två år kunde jag byta studieort och jag fick mer tid. Det var i samma veva som Linnéa föddes. Jag var mammaledig med henne. Emelie började skolan.

När Linnéa var 2,5 år träffade jag Johan. Det blev svårt för Emelie. Nu började en jobbig tid. Emelie hade det tufft. Så kom fler syskon. Fokus hamnade alltså återigen någon annanstans än på Emelie. Det har varit mitt livs stora dåliga samvete.

Emelie åkte till USA ett år i gymnasiet. Vi fick distans till varandra och jag såg fram emot att få en nystart med relationen när hon kom hem. Hon valde dock att som 18-åring flytta hemifrån. Relationen har varit knackig och kantad av misstolkningar från båda håll. Det har varit mitt livs stora sorg.

För 3 månader sedan, dagen efter att Linnéa blev inlagd på barnpsyk lades Emelie in på magtarmmedicin eftersom hon haft magbesvär under över ett år. Hon skulle göra en undersökning i narkos. Hon hade svåra smärtor och jag ville vara med henne under denna tid. Efter detta fick hon diagnosen Crohns sjukdom, en inflammatorisk tarmsjukdom. Hon blev insatt på starka mediciner som hon fick mycket biverkningar av. Smärtan fortsatte oförändrat. Det visade sig vara en skada i slemhinnan efter undersökningen som gjordes. Emelie sökte akut flera gånger och till slut blev hon inlagd igen för ett försök att vända tillståndet. Det gick inte och hon blev överförd till kirurgen och opererades. 20 cm av tunntarmen togs bort. Emelie hade jätteont efteråt och fick morfinpump. Det var en lång väg tillbaka. Emelie var tapper och modig och till slut kunde hon skrivas ut. Det var några dagar innan Linnéa dog. Smärtan återkom dock och samma dag som Linnéa dog lades Emelie in akut igen med tarmvred. Det visade sig senare vara en varböld i lilla bäckenet som var en komplikation till operationen. Emelie fick en slang inopererad så att varet kunde spolas ut. Hon blev utskriven strax före Linnéas begravning.

Älskade Emelie, vad du har gått igenom under den här tiden. Så mycket smärta. Så mycket oro. Och dessutom oro för din lillasyster. Du har varit så modig och så tålmodig som inte låtit dig slås ned trots att du gång på gång fått nya motgångar. Under den här tiden har vi kommit varandra närmare och lärt känna varandra på ett nytt sätt. Det är så otroligt värdefullt för mig att känna den här kärleken till till och känna att jag är en betydelsefull person för dig. Detta hade ju hänt redan innan Linnéa dog, men nu blir det ju ännu viktigare ändå.

Tack Emelie för att du finns!

Jag älskar dig!

Läs även andra bloggares åsikter om hopp, liv, framtid

Det är verkligen märkligt att tiden går…

Det är som att hela tidsuppfattningen är snedvriden. Normalt när man inte gör något går tiden långsamt. Nu går tiden fort. Jättefort. Samtidigt känns det som att tiden står stilla. Det är fortfarande 30 maj kl 22.03. Eller kanske snarare 23 när poliserna kom hem till oss och berättade…

Klumpen i magen är fortfararande lika stor. Tankarna fortfarande lika förvirrade och ostrukturerade. Jag undrar hur mycket det var som fanns inom Linnéa som hon inte berättade för mig. För någon.

Idag ska vi träffa Linnéas psykolog. Han hade ett långt samtal med henne innan de släppte iväg henne på den obevakade permissionen (som inte jag hade godkänt).

Idag ska vi också träffa polisen som var på olycksplatsen och som gav oss dödsbeskedet. Vi ska träffa honom på själva olycksplatsen för att få en klarare bild av vad som hände. Små pusselbitar som måste på plats för mig. Smärtsamt. Oerhört smärtsamt, men nödvändigt.

Jag lyssnade på Barnaministeriets inlägg om ungdomars ohälsa på webradion p4. Bra att det uppmärksammas. Hoppas bara att det tillkommer resurser till psykvården också. Det som behövs är att man strukturerar upp och omorganiserar så att rutinerna blir skarpa och tydliga samt att det medicinska ansvaret förs upp till en högre nivå. Idag är det alldeles för mycket tyckande och beslut som inte är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord, psykiatri

Älskade Linnéa!

Första gången som jag såg dig var när du som tvååring kom med dina stapplande steg och öppnade dörren, du var blyg, söt och väldigt charmig. Du charmade mig verkligen med ditt söta leende, ditt vänliga sätt och din klokhet. Jag föll för dig då, nästan lika mycket som för din mamma och jag har älskat dig sedan dess precis som om du vore min egen dotter. På liknande sätt så har du berört oss alla.

Linnéa hann under sina 14 år sprida mer ljus och glädje än vad de flesta gör under ett normalt liv.

Låt oss vara tacksamma för all tid som vi har fått med Linnéa och inte låta den skuggas av den tid som vi inte fick.

Minns Linnéa för de fina stunderna. Inte för de stunder vi aldrig fick.

Ta vara på varandra. Det är lätt att tro att vi kommer att leva för evigt och att skjuta upp saker till framtiden. Gör inte det, lev idag, lev i nuet. Ta vara på din familj och dina vänner idag för att du vet aldrig vad som händer i morgon!

Låt oss låta Linnéa att fortsatta att sprida ljus. När du tänker på Linnéa framöver, skänk då också en tanke till din familj och dina vänner. Passa då på att göra något roligt med dem som står dig nära, då kommer Linnéa att leva vidare genom dig.

Läs även andra bloggares åsikter om begravning, sorg, saknad

Tack kära vänner för en underbar eftermiddag/kväll. Sol på bryggan, God Cafe Latte, härligt sällskap och god mat!

Läs även andra bloggares åsikter om vänner, livslust, sorgebearbetning, saknad

Jag har väldigt svårt att acceptera idag. Det gör ont. Det gör ondare. Som att verkligheten smyger sig på utan omsvep nuförtiden. Liksom inga förmildrande omständigheter. Bara rakt upp och ned. PANG.

Den ultimata acceptansövningen: Linnéa är död.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig (Anna Kåver) sida 115.

”När du har svårt att acceptera i kris:

Ta ett djupt andetag och släpp långsamt ut luften. Slappna av i dina händer. Notera i stunden”: Jag sitter vid köksbordet. Hör Anders Widmark och Sofia Isaksson. Jonas spelar på min mobil.Oscar läser i Linnéas kondoleansbok. Johan läser tidningen. Det är lugnt. Halvsoligt ute. Lagom temperatur. Foton på Linnéa.

”Hur känns det i kroppen?”: Ont i magen. Klumpen sitter där den brukar. Sliter och drar. Skär. Spänd i kroppen. Ont i ryggen på höger sida. Även skinkan. Hela kroppen känns tung.

”Beskriv tankar; Se tankar och bilder som lätta fjädrar eller tillfälliga ”gäster” Skilj på tankar och verklighet”: Vilken härlig familj jag har. Jag älskar mina barn. Jag älskar Emelie. Är så glad att Emelie och jag fått en sådan fin kontakt. Jag älskar Johan. Jag älskar Linnéa. Kan Linnéa verkligen vara död? Varför?

”Beskriv känslor;” Rädd. Arg. Glad. Förvirrad. Förtvivlad. Skuld. (det är normalt att känna flera motstridiga känslor samtidigt…. står det)

”Besluta dig för att acceptera det du upplever, tänker och känner just nu. Det är som det är – varken bra eller dåligt, rätt eller fel. Säg högt att du accepterar.”

-Jag accepterar att Linnéa är död.

”Ha tålamod med dig själv och ditt motstånd mot att acceptera. Besluta dig för acceptans om och om igen”

-Jag accepterar att Linnéa är död.

Nu har jag funderat lite till.

Eftersom Linnéa var omyndig ska ju alla viktiga beslut tas av vårdnadshavare. Eftersom jag inte var med och tog beslutet och Linnéa inte frågade mig om min åsikt så är det alltså ogiltigt.

Inte ok med andra ord.

Linnéa får omläxa.

Ej ok.

Du gjorde helt fel.

Backa bandet. Gör om, fast rätt.

Alltså: Istället för att åka till Järnvägen åker du nu tillbaka till BUP som överenskommet. Eller – du följde med mig hem och sedan skjutsade jag dig till eller ifrån konserten.

Du får en chans till.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord

Inga möten inbokade. Inget planerat.

Ont i magen.

Tomt.

Tomt.

Tomt.

Hon verkar vara död i dag också. Hon har i alla fall inte kommit hem. Om hon nu efter 4 veckor utan att ha hört av sig och berättat var hon varit skulle jag nog bli ganska arg om hon plötsligt dök upp och ropade ”hej, hej”…

Hon ser inte död ut när jag tittar på bilderna på henne. Hon ser väldigt levande och livsglad ut. Åtminstone de bilder där hon lever. Jag har tagit bilder på henne som död. Jag måste titta på dem också regelbundet. För att förstå.

Tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, sorg, saknad, död, självmord