Ludmillas Blogg

Matklart.se

Vi fick möjligheten att prova Matklart en vecka. Det är färdiglagad mat som levereras portionsförpackat.
Vi fick fem förpackningar varav 2 lades in i frysen för att vara färska i slutet av veckan.

Portionerna var väl tilltagna. Det var varierande mat. Pojkarna tyckte att den var ”så där” och ”helt ok”. Vi vuxna som äter enligt GI tyckte förstås det var lite mycket pasta/ris/potatis.

Sammanfattningsvis så var det en bra idé för stressade småbarnsfamiljer men inte något som passade oss.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, färdiglagadmat, matklart, matklart.se, köpa mat på nätet

En familjs ögon.
Ögon kan säga så mycket. Vad är det som talar i ett öga? Vad är det som till-talar?
Vad ser du i ögonen? Vad läser du in i de olika ögonen?

Debatten kring vad som kallas för simning och simskola (6% moms) och vad som är rekreation (25% moms) pågår för fullt i simvärlden.

Skatteverket har på senare tid granskat simskolor och menar att små barn inte kan simma. Små barns simskolor är endast förberedande för simning i och med att man använder sig av vattenvaneövningar och en del lek. Då ska det vara 25% moms tycker Skatteverket. Skatteverket tycker vidare att de vet när barn kan lära sig simma och hur det ska gå till. De vill dock inte förtydliga VAD som deras definition grundar sig på.

Är det åldern? I så fall vilken?
Är det 5 år som är definitionen, vilket det har verkat i en del av fallen? I så fall är det ju märkligt att man tycker att alla barn lär sig simma vid 6 år eller senare. Vi som dagligen lär barn att simma vet att det i moderna simskolor inte är bröstsim som är första simsättet längre. Det möjliggör också betydligt tidigare simkunskaper. När man lär ut frisim/crawl kan barn simma betydligt tidigare. Vid vilken ålder tycker skatteverket att man kan lära sig att simma? Och på vilka grunder?

Vad är att simma?
Man kan också fråga sig vad simning är. Vad är definitionen på att simma? Det kan ju inte längre vara att simma bröstsim, för det är inte första simsätt i Sverige längre. Är det en viss sträcka? I så fall hur lång? Är det att kunna ta sig fram i vattnet självständigt? Målinriktat från en punkt till en annan? Ja, i så fall kan barn simma från ca 6 månaders ålder. Simkunnighet är en annan sak. Simkunnighet har definierats som att kunna simma minst 200 m varav 50 m på rygg. Inget simsätt är definierat längre. Det ska barn kunna i 5an dvs när de är 11 år. Men simma kan man ju göra långt tidigare än att målen för simkunnighet är uppnått. Vi önskar att få veta hur skatteverket tycker att man ska simma för att det ska definieras som simning.

Är det innehållet i lektionerna?
Är det hur mycket tid som är aktiv rörelse som avgör om det är simning eller inte? I så fall kan jag säga att det finns många simskolor för yngre barn som är mycket mer effektiva i undervisningen än vad simskolor för äldre barn och vuxna är. Sätt dig vid bassängkanten och ta med ett stoppur. Ta tid på ett specifikt barn och räkna ut hur många minuter barnet är i rörelse respektive sitter på kanten och väntar på sin tur. Det är det som avgör hur mycket barnet lär sig. För oss som driver småbarnssimskolor privat måste simundervisningen vara effektiv hela tiden annars tycker inte föräldrarna att det är värt kurskostnaden. Vad anser skatteverket att en simlektion ska innehålla för att det ska kallas för simlektion?

Hur lär man någon att simma?
För att kunna lära sig att simma behöver man först och främst känna sig trygg i vattenmiljön. Man behöver lära sig hur den egna kroppen beter sig i vattnet. Vilka begränsningar kroppen har och vilka möjligheter som vattenmiljön erbjuder. Man behöver också lära sig andningskontroll, dvs att hålla andan. Vidare behöver man kunna ligga i horisontellt läge och förflytta sig genom att använda ben och armar.

Allt detta gäller oavsett hur gammal man är. Detta gäller om det är babyar man undervisar, om det är barn, eller om det är vuxna. När det gäller pedagogiken för att lära ett barn att göra olika saker oavsett om det är simning eller någon annan aktivitet så gäller det att få barnet att tycka det är roligt. Barn lär sig genom lek. Jag brukar säga att den bästa simundervisningen för barn är när barnen tror att de leker samtidigt som föräldrarna ser att barnet lär sig effektiv simning. Vad tycker skatteverket är skillnaden på simundervisning för barn och simundervisning för vuxna?

Rättsosäkert
Jag tycker att det känns oerhört rättsosäkert när skatteverket anser sig ha rätt att göra bedömningar av simverksamheter och ”tycka” att det är simning eller inte simning. Men vilka grunder de bygger sitt tyckande på får vi som driver småbarnssimskolor inte veta. Det känns väldigt rättsosäkert.

Nu har Högsta Förvaltningsdomstolen tagit beslut om en simskola utifrån en videofilm som beskriver just den verksamheten. Men beslutet anses som prejudicerande för ALLA småbarnssimskolor. Videofilmen som ligger till grund för beslutet är sekretessbelagd och några ytterligare detaljer om detta får man inte veta.

Momslagen säger att verksamheterna ska bedömas individuellt, samtidigt som det uppenbarligen inte görs.

Allt detta samtidigt som regeringen går ut med att säga att man ska titta på idrott, och då särskilt barnidrott, i ett vidare begrepp samt att barns stillasittande blir ett allt större problem.

Är detta verkligen meningen?

Läs gärna följande artikel på Newsmill som beskriver detta…

Läs även andra bloggares åsikter om barns hälsa, barnidrott, barnhälsa, ohälsa hos barn, idrottsmoms, moms på simskola, simskola, babysim, småbarnssim

De riktlinjer som finns idag vad gäller depressionsbehandling är att medicinering ska erbjudas till medelsvåra till svåra depressioner. Vid lätta till medelsvåra depressioner har KBT minst lika bra effekt.

Nu har det gjorts en studie som visar att KBT är mycket effektiv även för depressioner där inte medicinering har hjälpt. Läkartidningen skriver om den nya studien:

I Lancet presenteras en studie där kognitiv beteendeterapi (KBT) prövats för patienter med depression som inte fått tillräcklig effekt av läkemedel. Studien har gjorts i Storbritannien och 469 vuxna patienter (i åldern 18–75 år, medelålder 50 år) med depression har ingått. De vårdades vid någon av 73 husläkarmottagningar i Storbritannien. En klar majoritet (72 procent) var kvinnor.

Deltagarna hade trots farmakologisk behandling i minst sex veckor inte fått fullgod effekt. De flesta hade haft antidepressiv medicinering betydligt längre än så, kring 70 procent hade behandlats i minst ett år. Samtliga hade en BDI-poäng (Beck Depression Inventory) på minst 14. De lottades till två lika stora grupper: en som fortsatte med farmakologisk behandling och en som, vid sidan av detta, även fick KBT. I studien gavs KBT vid tolv tillfällen om vardera 50–60 minuter. Om det därefter fanns behov kunde ytterligare sessioner ges, dock maximalt sex till.

Deltagarna följdes därefter med löpande kontroller, då BDI-poäng skattades. Effekt av behandlingen har definierats binärt, dvs med två utfall: lyckad behandling eller misslyckad behandling, där lyckad behandling motsvarar minst halverad BDI-poäng. Primärt effektmått var andel patienter i respektive grupp där detta uppnåddes efter sex månader. Totalt genomgick 90 procent uppföljningen vid denna tidpunkt.

Det visade sig att 46 procent i KBT-gruppen hade uppnått behandlingsmålet jämfört med 22 procent i kontrollgruppen, som fortsatte med farmaka men inte fick KBT. Skillnaderna var liknande efter tolv månader.

Det är inte första gången som KBT prövas mot depression. Vad som emellertid skiljer den aktuella undersökningen från många tidigare material är dels storleken, dels att patienter med svårare depressiva tillstånd, som redan prövat farmaka, har ingått.

Wiles N, et al. Lancet. Epub 6 dec 2012.

doi: 10.1016/S0140-6736(12)61552-9

Läs även andra bloggares åsikter om depressionsbehandling, depression och KBT, KBT-behandling vid depression

I senaste Läkartidningen finns en bra sammanfattning av läget gällande självmordsförebyggande åtgärder.

Självmord och självmordsförsök kan förhindras. Avgörande faktorer för ett positivt resultat är att man har skapat förutsättningar för optimal följsamhet till den individuellt anpassade behandlingen hos patienten.

Att självmord trots allt sker är inte nödvändigtvis en återspegling av bristande professionalitet. Men fortlöpande utbildning i suicidologi för vårdpersonal samt genomgång och granskning av rutiner är nödvändigt för effektiv behandling av självmordsnära patienter och för det suicidpreventiva arbetet i den psykiatriska vården.

Läs hela artikeln här…

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, självmord,

Antalet unga personer (15-24 år) som slutenvårdats på grund av avsiktligt självdestruktiva handlingar har ökat kraftigt i Sverige under det senaste decenniet. Självskador är vanligast hos unga kvinnor (283/100 000), men mellan 2002 och 2010 har antalet pojkar och unga män som avsiktligt skadat sig själva ökat från 94/100 000 invånare till 120/100 000 invånare. Under 2011 var därmed för första gången antalet pojkar, som vårdats för självskada, fler än de som vårdats efter att ha blivit utsatta för våld.
Cirka 90 % av de som slutenvårdas för självdestruktiv handling hade skadat sig själva genom förgiftning, vanligtvis läkemedel. Majoriteten av återstående unga hade skadat sig genom att rista eller skära sig. Men här finns ett stort mörkertal eftersom ett stort antal ungdomar som skadar sig själva inte söker läkarvård och det gäller i synnerhet de som skär eller ristar sig. Självskadebeteende är vanligast i tonåren och att skära sig är mycket vanligare bland tonåringar än att överdosera. Livstids förekomst bland skolelever har i olika studier angivits till mellan 14-40 %.

I socialstyrelsens officiella statistik om Skador och förgiftningar behandlade i sluten vård (bifogad) finns inga uppgifter om avsikten bakom den självdestruktiva handlingen. På samma sätt sammanför man i vetenskapliga arbeten från Europa och Australien alla självdestruktiva handlingar med och utan självmordsavsikt under beteckningen Avsiktlig självskada (Deliberate SelfHarm; DSH). I Canada och Amerika har man emellertid använt sig av beteckningen Non-Suicidal Self-Injury (NSSI) för en självorsakad kroppsskada utan ” klar eller underförstådd avsikt att leda till döden”. Ett självmordsförsök definieras som ”en självdestruktiv handling med en antydd avsikt att dö”. Ett icke-suicidalt självskadebeteende utan avsikt att skada sig till döds, anses ofta som mindre allvarligt jämfört med ett självmordsförsök, men sannolikt överlappar de två tillstånden varandra. Många ungdomar är själva tveksamma inför avsikten med handlingen. Man har funnit att mellan 30-60 % av personer som suiciderat tidigare har haft en självskadeproblematik.

Det finns forskare som anser att ett icke livshotande självskadebeteende (NSSI) är ett kliniskt syndrom som är helt fristående från självmordsbeteende. Diagnosen NSSI har således föreslagits ingå i den nya 5te reviderade upplagan av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Här finns emellertid ett stort behov av studier rörande vad som skiljer sig åt och vilka likheter som finns mellan de båda syndromen, inte minst ur behandlingssynpunkt. Varför ökar NSSI risken för självmordsbeteende hos vissa individer men inte hos andra?

Självskadebeteende hos svenska ungdomar
Svenska forskare vid Linköpings och Lunds universitet har nyligen publicerat en studie rörande självskadebeteende hos tonåringar. Studiens målsättning var att undersöka om ungdomar som utfört olika former av självdestruktiva handlingar (icke-suicidalt självskadebeteende, NSSI, självmordsförsök, SA, och NSSI+SA) skiljer sig åt avseende demografiska variabler, självdestruktiva tankar, psykisk ohälsa, traumatiska livshändelser samt socioekonomisk status. Materialet till studien hämtades från en enkätundersökning av ungdomar i årskurs 9 vid 48 högstadieskolor i Östergötland. Totalt 2964 ungdomar, mellan 15-17 år gamla, deltog i studien. Det var ungefär lika många flickor som pojkar och 53,9 % av ungdomarna gick en teoretisk utbildningslinje och 46,1 % gick yrkesinriktad utbildning (Zetterquist et al 2012).

Med användning av skattningsinstrumentet FASM The Functional Assessment of Self- Mutilation fick man information om vilken metod man använt för att skada sig själv och hur ofta man skadat sig under det senaste året eller tidigare. Man skaffade sig även information om vid vilken ålder den första självskadan skett, om man vid något tillfälle behövt läkarvård för självskada, vilket grad av smärta som skadan gett upphov till och om någon av dessa avsiktliga självskador kunde betraktas som självmordsförsök.

För att skatta förekomst och frekvens av självmordstankar, självmordplaner (ex.metod och plats), självmordsförberedelser (ex.testamente, gåvor till närstående), självmordsförsök och NSSI, användes skattningsinstrumentet the Self-Injurious Thoughts and Behaviors Interview-Short Form-Self Report (STBI-SF-SR). Linköping Youth Life Experience Scale (LYLES) användes för att skatta motgångar och traumatiska livshändelser, såväl icke-interpersonella, som att ha varit med om en bilolycka, som inter-personella: att ha upplevt hotelser, misshandel eller sexuella kränkningar. För att få en uppfattning av traumatisk stress hos ungdomarna användes the Trauma Symptom Checklist för Children (8-17 år). Man fick här uppgifter på ångest, depression, vrede, posttraumatisk stress, hypersexualitet och dissociation. Man fastställde även demografiska variabler som kön, utbildningslinje, egen och föräldrars nationalitet, familjens ekonomi, levnadsförhållanden och föräldrarnas yrken.

Resultat
Av de 2964 ungdomarna hade 1 651 (55,7 %) inget självskadebeteende. 630 (21,2%) av ungdomarna hade skadat sig själva vid 1-4 tillfällen, 177 (6,0 %) hade skadat sig vid 5-10 tillfällen och 311 (10,5 %) hade skadat sig vid > 11 tillfällen. 26 ungdomar (0,9 %) hade gjort självmordsförsök och 169 (5,7 %) hade gjort både NSSI och självmordsförsök (SA).

Av dessa senare (NSSI + SA) var medelåldern när de skadat sig själva för första gången 13,4 år (SD 2,2 år), och de hade gjort sitt första självmordsförsök vid en medelålder på 13,8 år (SD 1,9 år). 36 av dem (29,5 %) hade startat med NSSI och sedan gjort sitt första självmordsförsök vid samma ålder. 22 ungdomar (18,0%) hade gjort sitt första självmordsförsök, innan de börjat med NSSI. 64 av ungdomarna (52,5 %) hade startat med NSSI och sedan gjort sitt första självmordsförsök när de blivit äldre. Således var ungdomar som börjat med NSSI och sedan gått över till att göra självmordsförsök i majoritet.

Även ungdomar, som aldrig avsiktlig skadat sig själva, hade haft självmordstankar (119 av1636 ungdomar = 11,7 %) medan det var mer ovanligt att man hade gjort upp självmordsplaner (13 av 1636 ungdomar =0.8 %). Det var signifikanta skillnader i frekvensen självmordstankar och självmordsplaner mellan grupperna NSSI 1-4 tillfällen och gruppen NSSI >11 tillfällen. Mer än hälften (56 %, n=310) av de ungdomar som rapporterat NSSI >11 tillfällen hade haft självmordstankar och 56 ungdomar (18.1 %) hade planerat självmord. Den lägsta förekomsten av självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförberedelser och tankar på att skada sig själv fanns i gruppen ungdomar som aldrig skadat sig själva. Frekvenserna var högre i de olika NSSI-grupperna, och SA-gruppen och signifikant högst i gruppen NSSI + SA (p<0,001).

När man kontrollerat för kön, levnadsförhållanden och föräldrarnas yrken fann man stora skillnader mellan grupperna. Ungdomar med NSSI + SA hade signifikant fler olyckliga livshändelser och fler traumasymtom än ungdomar med NSSI, oavsett hur många gånger ungdomarna skadat sig själva. De största skillnaderna fanns för variablerna negativa interpersonella händelser, depressionssymtom och posttraumatisk stress.

Ungdomar, som gjort självmordsförsök men aldrig NSSI, skiljde sig ifrån ungdomarna i NSSI-SA gruppen genom signifikant färre interpersonella händelser (p<0.04), olyckliga barndomsupplevelser (p<0.03) och symtom på depression, vrede och posttraumatisk stress (p<0.001). Det var däremot inga signifikanta skillnader mellan SA och grupperna NSSI 5-10 och NSSI >11 avseende de nämnda variablerna, men gruppen NSSI 1-4 hade signifikant färre interpersonella händelse och symtom på depression än SA-gruppen.

43,4 % av ungdomarna (n=1287) rapporterade minst en episod med NSSI, vilket ger en livstidsprevalens på mellan 20-40 %. Livstidsprevalensen för NSSI + SA var 5,7 %. Livstidsprevalensen för självmordsförsök var 0.9 %.

Studiens styrka och svagheter
Studien är ett viktigt bidrag till de senast årens ökade intresse för att finna särskiljande och överlappande drag mellan NSSI och SA. Studiens storlek gjorde att det var möjligt att fördela ungdomarna i olika grupper på basis av deras självskadefrekvens. En svaghet är att retrospektiva rapporter har sina begränsningar; händelser i det förflutna kan vara svåra att påminna sig korrekt. Antalet ungdomar som hade gjort självmordsförsök var mycket få och resultaten för den gruppen bör således tolkas med försiktighet.

Slutsatser
En överväldigande majoritet (86,7 %) av de ungdomar som gjort självmordsförsök rapporterade även NSSI. En majoritet av ungdomarna hade utfört NSSI innan de gjorde sitt första självmordsförsök. Resultatet talar starkt för att NSSI är en riskfaktor för självmordsförsök, skriver författarna. Resultaten visar att ungdomarna i gruppen NSSI+SA var signifikant mer belastade avseende olyckliga livshändelser och traumasymtom samt var socioekonomiskt sämre lottade jämfört med ungdomarna i de övriga NSSI-grupperna. Men det är viktigt att notera att även de med den lägsta frekvensen NSSI (1-4 tillfällen) hade signifikant fler negativa livshändelser och traumasymtom än ungdomar som aldrig skadat sig själva. Det fanns ett nära nog linjärt samband mellan antalet ogynnsamma faktorer och frekvensen av självskadebeteende. Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer.

Läsare som är särskilt intresserade i ämnet kan också ta del av den litteraturgenomgång, som bifogats, rörande samband mellan självskada och självmordsbeteende som CA Hamza och kanadensiska forskare sammanställt och publicerat i Clin Psych Rev 2012:32; 482-485.

Källa: Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självskadande, självmord, suicid, självmordsbenägenhet

Jag letade efter en sak i pianostolen och hittade detta:

Det påminner mig om att jag faktiskt var bra på att berätta för Linnéa hur viktig hon var för mig.

Nu har min bok ”Livet är nu” kommit i provtryck. Det innebär att jag fått ett ex av boken för att se om format och sättning känns bra. Jag är väldigt nöjd med omslag, text och illustrationer. Däremot så kommer jag sannolikt att vilja ha den inbunden istället för som den är nu, häftad. Jag är övertygad om att den här boken kommer att kunna göra stor nytta för ungdomar. Den kommer med fördel kunna användas i skolan, vid KBT-behandling av ungdomar samt att läsas tillsammans med sin förälder.

Jag är väldigt glad och stolt över att Anna Kåver skrivit förordet:

Det är i nuet, i det där ögonblicket mellan då och sen, som vi alla måste leva våra liv. I nuet har vi chansen att påverka och forma våra liv, ta tillvara det goda och hantera det svåra. Det hela är inte enkelt. Men kunskaper om hur vi ska gå till väga har ökat, bland annat genom ett ökat intresse för mångtusenårig livskunskap från österländsk filosofi.

Ludmilla Rosengren vänder sig i sin bok Livet är nu till barn och unga vuxna som står på tröskeln till livet, för att dela med sig av denna livskunskap. Det är förhållningssätt och tekniker som i dag är vanliga inslag i kognitiv beteendeterapi, KBT, men som kan ge något till alla och envar. Med ett flödigt och lättbegripligt språk och med fina bildillustrationer ger hon sina unga läsare verktyg för att kunna vara i nuet och att använda sin empati, välvilja och tolerans både för sig själv och för andra. Enligt lyckoforskarna är det i just dessa förmågor, som nyckeln till den så svårfångade lyckan finns. Alltför många barn och ungdomar har det svårt i dag. Vi vuxna måste kunna förmedla hopp och ge hjälp. Den här boken är ett av flera sätt att göra det på och därför är
den så angelägen.

Anna Kåver
Leg.psykolog, och leg. psykoterapeut
Författare

Det kommer att dröja ytterligare några veckor innan boken finns till försäljning, men om du är intresserad kan du maila mig till kontakt@ludmilla.se så kontaktar jag dig när det går att köpa boken.

Det är inte alltid lätt att förstå sig själv och andra. Det är lätt att fastna i det som redan har hänt eller att oroa sig för det som ska hända och därför missa att leva livet just nu. Hur gör man för att må bra och orka med olika svårigheter i livet?

Den här boken vänder sig till äldre barn och yngre ungdomar och lär ut verktyg som hjälper att hantera livets olika svårigheter redan innan de kommit. Boken kan läsas från cirka 11 års ålder. Att läsa boken tillsammans med sin förälder eller gemensamt i skolan är lärorikt och roligt eftersom de olika berättelserna i boken stimulerar diskussioner.

Ludmilla Rosengren som är läkare, KBT-terapeut och har erfarenhet från barnpsykiatri har skrivit den här boken för att hon själv tycker att medveten närvaro, acceptans och bekräftelse är så viktiga livskunskaper att man behöver lära sig dessa tidigt i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, acceptans, Anna Kåver, Livet är nu, Ludmilla Rosengren, bok om mindfulness, bok för tonåringar, psykisk hälsa

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, SVT, TV-inslag, Lex Maria, Linnéa, Suicid

Otäck utveckling. Vem gör en händelseanalys av detta för att kunna förebygga?

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, ta livet av sig, suicid, tonårssuicid,