Ludmillas Blogg

Jag har tidigare mått dåligt till och från i 14 års tid av olika anledningar.

Jag blev inlagd frivilligt på psykiatrisk avdelning i början av oktober 2012 på grund av djup depression. Jag tyckte att allting var jobbigt och kände att jag inte hade någon framtid och var uppgiven och tyckte att det var hopplöst. Jag kände att mitt liv var slut och att jag hade gjort mitt. Dagen efter inläggningen fick jag träffa en läkare och det bestämdes att jag skulle få Anafranil (tablettform) och ECT. Jag fortsatte med Anafranil men det hjälpte inte, så det blev ett möte med läkaren där det bestämdes att behandlingen skulle bytas till Litium och Ketamindropp. För er som inte vet vad ketamin är, så är det en ny behandling mot depression och egentligen ett narkosmedel, men även antidepressivt. Man får det i form av dropp genom en nål i armvecket.

Tiden gick och jag blev inte bättre. Jag hade bestämt mig för att begå självmord, vilket jag berättade för läkaren. Jag var alltid ärlig mot personal och läkare under inläggningen. På så sätt blev jag aldrig missbedömd när det gällde permissioner och frigång. Som längst var jag inomhus i 1 ½ vecka och det var ju ingen ”bestraffning”, utan för att skydda patienten. Sedan hade jag ”utgång med personal” ett bra tag. Jag fick inga permissioner på nästan 1 ½ månad. När jag pratade med personalen om mitt mående sa de ofta att det kommer att bli bättre, vilket jag inte lyssnade på. Jag var säker på att det inte skulle bli bra igen. Jag ville ha lugn och ro och trodde att jag skulle få det när jag var död.

När det blev jul hade jag börjat bli lite bättre och skulle därför få permission och åka hem för julfirande. Det kändes konstigt att komma ut från avdelningen efter att ha varit bara där så länge. Jag kunde slappna av någorlunda under julhelgen, trots en del svarta tankar. Efter julen var det dags att åka till avdelningen igen och där blev jag kvar 2 dagar, sedan åkte jag hem över nyår. Jag mådde lite sämre under den helgen än julhelgen. På nyårsdagen var det mycket dåligt. Sedan åkte jag till avdelningen igen och det var då vändningen började komma.

Jag började tänka mer på framtiden och vad jag vill göra då annat än att tänka svarta tankar. Det kändes som att det inte alls var så hopplöst och att framtiden har mycket att erbjuda när det gäller sysselsättning. Jag såg flera vägar. Uppgivenheten försvann. Jag vet inte varför det vände just på dagen efter nyårsdagen. Jag mådde bättre och bättre för varje dag och självmordstankarna försvann mer och mer. Jag var hemma på permission hos föräldrarna flera helger och det gick bättre och bättre för varje gång. Jag var mer i min egen lägenhet och sov även över där.

Den 14:e januari hände något mycket tragiskt med en patient på avdelningen. Hon tog sitt liv den kvällen. Hon skulle ha nattpermission, men kom inte tillbaka från den. Personer på avdelningen säger att hon var väldigt glad över att ha fått nattpermission och att få sova hemma, men det berodde nog på att hon hade bestämt sig. Jag tycker att det är så tragiskt och onödigt, men samtidigt vet jag hur det känns att vara där nere i det svarta med hopplösheten och allt. När man inte lyssnar på ”det kommer att bli bättre”. Det var en mycket fin och god människa som lämnade oss. Ingen ska behöva gå den vägen som hon gick. Alla är värda något mycket, mycket bättre.

Jag har reflekterat över en del tankar jag hade under sjukdomstiden och en är den om att få lugn och ro. Jag har fått lugn och ro i livet nu! Några gånger sa jag till personalen att det skulle vara bra om jag försvann för då skulle det bli ett problem mindre. Det stämmer inte med verkligheten. Personalen blir starkt påverkad av självmord, det såg jag själv när det tragiska hände den 14:e januari. Det här jag kände med att livet var slut och att jag hade gjort mitt, stämde inte heller. Jag tycker att det finns mycket att leva för och mycket kvar att göra. Framtiden har mycket att erbjuda. Man tänker annorlunda när man är deprimerad, så snart depressionen försvinner börjar man tänka och se saker på ett annat sätt. Jag förstår varför tvångsvården finns, det är för att rädda liv. Tänk en människa som har en depression och inte vill leva. Om den människan bara blir av med depressionen kommer hon/han att tänka annorlunda och ha viljan att leva. Då behöver inte det tragiska hända, självmord. Man får bara tvångsomhänderta någon om han/hon är en fara för sig själv eller någon annan.

Under inläggningstiden har jag blivit bra bemött av både läkare och övrig personal. Jag har inget att klaga på. Under min tid på avdelningen kom 4-5 personer tillbaka till avdelningen efter utskrivning för att få mer hjälp. Det är inget misslyckande. Misslyckandet är att ta livet av sig. Jag kan nämna att jag har varit inlagd totalt 5 gånger. Ibland kan man behöva söka hjälp mer än en gång.

Jag är på en längre permission just nu (24/1) och ska snart bli utskriven från avdelningen. Det känns som att jag har fått ett nytt liv, som känns mycket bra och jag är mycket glad och tacksam för att jag inte begick självmord och för att jag orkade hålla ut. Det kan ta tid att bli fri från depression. Det är svårt att hålla ut när man tror att det inte kommer att vända. Jag ville ge upp flera gånger, men något i mig fortsatte ändå att hålla ut. En vän sa till mig: ”Håll ut på avdelningen, Andreas”.

Slutligen vill jag säga att jag lever för mina anhöriga, nära och kära, vänner och alla andra som jag har med att göra och för min egen skull.

Jag vill vara med.
———————-
Andreas, jag är så glad över att du har hittat ut från det mörka, mörka som du varit i. Jag är dig oändligt tacksam att du inte har givit upp trots att du känt som du känt. Tack för att du ville skriva om hur fint det har fungerat med din behandling och att du är nöjd med den vård du fått! Tack för att du vill dela med dig här på bloggen också.
–

Vill du också berätta din historia? Maila på kontakt@ludmilla.se.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta livet av sig, självmordstankar, depression, ketamindropp, ECT, Anafranil, antidepressiv behandling

Att en förälder har tagit sitt liv påverkar barnet resten av livet och ger en ökad risk för självmordsförsök och självmord hos barnet.

Två amerikanska forskare vid John Hopkins University i Baltimore, Maryland, USA har tillsammans med svenska forskare vid Karolinska Institutet studerat riskerna för självmordsbeteende och psykisk sjukdom hos barn som upplevt en förälders självmord. Två av deras studier presenteras här. Material till studierna har hämtats från svenska flergenerationsregistret, dödsorsaksregistret och Socialstyrelsens slutenvårdsregister.

I en studie, publicerad 2010, (Wilcox et al 2010) finner forskarna att incidensen för självmord var högre för barn (0-25 år) som upplevt en förälders självmord än för barn som hade levande föräldrar. Ju yngre barnet var vid förälderns självmord desto högre var incidensen, och barn och tonåringar hade tre gånger högre incidens än barn som hade levande föräldrar. Barn till en förälder som dött genom självmord hade hög risk för att slutenvårdas för självmordsförsök, depression, psykossjukdom och drogmissbruk. Studien visar att barn som förlorat en förälder genom självmord är en utsatt grupp som är i stort behov av hjälp och för vilka särskilda suicidpreventiva åtgärder borde utformas, särskilt i anslutning till föräldrarnas död i suicid.

Eftersom inflytandet av en förälders självmord på det efterlevande barnets självmordsbeteende i så hög utsträckning är beroende av vid vilken ålder barnet utsatts för händelsen, är det osannolikt att inflytandet enbart utövas genom genetisk sårbarhet, skriver författarna. Här har sannolikt såväl miljöfaktorer samt samspelet mellan arv och miljö (GxE) och utvecklingsmässiga faktorer hos barnet också stor betydelse.

I den andra studien, publicerad 2012, (Kuramoto et al 2012) har forskarna studerat risken för självmordsförsök hos barn efter att en förälder dött genom självmord alternativt olycksfall. Barn (0-25 år), som under barndomen förlorat en förälder genom självmord eller olycksfall, hade en ökad risk för självmordsförsök. För den yngsta åldersgruppen, som varit 0-5 år vid förälders självmord, var risken hög och ökande, även decennier efter det inträffade dödsfallet. För barn som förlorat en förälder under tonåren eller som ung vuxen var risken för självmordsförsök som högst under de två första åren efter förälderns självmord. Studien visar att läkare och anhöriga måste vara uppmärksamma på den ökade självmordsrisken hos tonåringar och unga vuxna åren efter en förälders självmord och under flera decennier framåt för den yngsta åldersgruppen.

Studien visar att förlust av en förälder genom självmord under barndomen och tonår ökar risken för slutenvårdskrävande självmordsförsök, vilket för den yngre åldersgruppen kan finnas kvar i decennier efter dödsfallet. Resultaten visar vikten av att läkare och föräldrar är observanta på eventuellt självmordsbeteende hos efterlevande barn. Det är uppenbart att barn och ungdomar som förlorat en förälder genom självmord bör få omedelbart stöd och att stödet bör vara långsiktigt, skriver författarna.

Källa: NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, förälder tar sitt liv, självmordstankar

Sedan februari 2006 ska alla självmord som inträffar i anslutning till sjukvården lex Maria­anmälas till Socialstyrelsen. Vårdgivaren är skyldig att anmäla alla självmord som inträffar under pågående vård, eller inom fyra veckor efter den sista vårdkontakten – oavsett om man misstänker att brister i vården kan ha spelat in.

Den nya bestämmelsen ledde direkt till en kraftig ökning av antalet anmälningar. År 2005 lex Maria-anmäldes endast 47 självmord i Sverige. Men redan 2006 anmäldes nära 400 självmord, och 2008 nära 500. Det innebär att omkring en tredjedel av alla självmord i Sverige nu anmäls och utreds enligt lex Maria.

De här sammanställningarna visar att Socialstyrelsen kritiserar brister i vården i nära två tredjedelar av alla anmälda självmord, medan vårdgivaren själv hittat brister i bara en dryg tredjedel av fallen. Den vanligaste anmärkningen från Socialstyrelsen är brister i suicidriskbedömningen, men brister i diagnostik och dokumentation påtalas också ofta. Hela 68 procent av patienterna saknade en individuell vårdplan.

Nu tycker Socialstyrelsen att det är dags att ta bort specialbestämmelsen om självmordsrapportering, den som började gälla 2006. I förslaget till nya föreskrifter om lex Maria, som varit ute på remiss under hösten, är den paragrafen borttagen. Det innebär att självmord ska behandlas som vilken annan möjlig vårdskada som helst: vårdgivaren ska bara anmäla om man misstänker att det begåtts något fel.
Jan Beskow, professor i psykiatri i Göteborg och en av Sveriges ledande självmordsforskare, är orolig för vad som ska ske med händelseanalyserna. På andra områden har händelseanalyser visat sig kunna förebygga olyckor, säger han:

– Det är systematiskt arbete med händelseanalyser som gjort flyget till vårt säkraste transportmedel. Vi måste fortsätta med händelseanalyser av självmord också.

En händelseanalys av ett självmord är dock tidskrävande, och kan i extrema fall ta så mycket som 40 arbetstimmar. Därför tycker Jan Beskow inte att man behöver göra regelrätta händelseanalyser av varje självmord. Det ska finnas en skyldighet att anmäla alla självmord, men händelseanalyserna kan begränsas till ett antal intressanta fall, anser Jan Beskow:

– Helst ska de analyserna göras av utomstående expertgrupper, på samma sätt som när man utreder dödsfall i trafiken.

Detta är ett sammandrag av en artikel i Läkartidningen som du kan läsa i sin helhet här…

Läs även andra bloggares åsikter om Lex Maria, Händelseanalys, psykiatri, självmord, suicidprevention, Jan Beskow

Den vanligaste orsaken till störd och splittrad nattsömn är nokturi. Nokturi är ett tillstånd där man vaknar en eller flera gånger på natten för att kissa och där varje blåstömning föregås och efterföljs av sömn.

Både män och kvinnor är drabbade och mer än hälften av alla över 50 år har nokturi. Men det största problemet är att många inte vet om att de har nokturi, utan vant sig vid att gå upp och kissa flera gånger per natt utan att heller tänka på att det kanske beror på något.

Är du en av de som vaknar på natten för att kissa? På www.hardunattkissat.se kan du lära dig mer om nokturi samt sprida informationen vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om kissa på natten, nokturi, störd nattsömn, sängvätning

I denna 11 min långa film beskriver jag vad som hände när Linnéa tog sitt liv. Detta stycke är en del av en 3 timmar lång utbildningsfilm för ”blåljuspersonal”, dvs ambulans-, polis-, brandkårspersonal som NASP har producerat för SPIS-projektet i Stockholm.

Jag har fått tillstånd att publicera den här delen av filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om att förlora ett barn, självmord, ta sitt liv, ta livet av sig, efterlevande, suicid, SPIS, NASP, utbildningsfilm om självmord

Att mediciner är receptfria kan felaktigt leda till tron att de är ofarliga. ”Vanliga Alvedon” dvs Paracetamol (som Reliv, Pandodil m fl) är inte alls så ofarliga.

För en fullvuxen person är det 1 gram högst fyra gånger om dagen som är ok. Men en långvarig behandling eller om man tar fler tabletter vis samma tillfälle kan ge leverskador ganska snabbt.

Men försöker man ta livet av sig med Alvedon ska man veta att det är fullt möjligt, men att man dör först efter dagar – en vecka. Det är en mycket plågsam död. Om man ska hindra levern från att brytas ned måste man ha motgift inom några timmar. Annars är det levertransplantation som är räddningen och det är inte så lätt att få till.

I och med att tillgängligheten av bland annat Paracetamol har ökat har man också sett en ökning av andelen förgiftningar.

Läs även andra bloggares åsikter om paracetamol, läkemedelsförgiftning, självmord

Läkartidningen skrev tidigare:

O I Lancet presenteras en studie där man tittat på farorna med rökning för kvinnor. Det rör sig om ett omfattande material: 1,3 miljoner kvinnor från Storbritannien inkluderades i studien under 1996 till 2001. Deltagarna var då mellan 50 och 65 år; medelåldern var 55 år. De fick svara på ett formulär med frågor om bl a sjukdomar, hälsa och rökning. 20 procent uppgav att de rökte då studien påbörjades, 28 procent att de hade rökt tidigare och 52 procent att de aldrig hade rökt.

Emellertid är även begränsad rökning farlig: kvinnor som rökte färre än tio cigaretter om dagen löpte fördubblad (98 procent ökad) risk att avlida jämfört med kvinnor som aldrig rökt. Bland de rökande kvinnorna kunde två tredjedelar av alla dödsfall kopplas till just rökning. Den allra mest talande uppgiften i studien, som alla människor bör ta till sig, är att kvinnor som röker i hela sitt vuxna liv i genomsnitt förkortar livet med elva år.

Att rökstopp så tidigt som möjligt är extremt viktigt ser man i följande siffror. Kvinnor som tidigare rökt och som slutade då de var i åldern 25–34 år löpte bara 5 procent ökad risk att avlida jämfört med kvinnor som aldrig rökt. Kvinnor som slutade i åldern 35–44 år löpte 20 procent ökad risk.

Ett annat sätt att se på detta är att kvinnor som slutar röka innan de fyllt 40 år undviker i storleksordningen 90 procent av den ökade risken att dö till följd av rökning. De som lyckas sluta innan de fyllt 30 undviker hela 97 procent av denna risk. Dessa siffror ska dock inte tolkas som att det är riskfritt att röka tills man är 30 eller 40 år. Bland annat noterades att risken för lungcancer var klart ökad även hos kvinnor som slutat röka tidigt. För kvinnor som slutat innan de fyllde 30 var risken ökad med 84 procent jämfört med kvinnor som aldrig rökt. För kvinnor som slutat innan de fyllde 40 var risken ökad med 234 procent.

Professor Hugo Lagercrantz skriver i Läkartidningen att det sker en ökning av tiden som barn blir sittandes framför en skärm. Detta i sin tur leder till hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och ökad vikt.

Problemet blir att det är andra aktiviteter som får stå åt sidan som samvaro med vänner, utelek, fysisk aktivitet och annat.

Lagercrantz rekommendationer är följande:

Barn under 2 år ska inte titta på tv/dvd/surfplatta över huvudtaget. För barn mellan 2 och 3 år bör skärmtittande minimeras.

Äldre barn i förskoleåldern (3–7 år) kan titta på tv/dvd 1–2 timmar per dag. Man bör välja program som är berättande. Förälder eller annan vuxen person bör vara med. Det finns inga bevis för att surfplatta och dylikt stimulerar små barns intellektuella utveckling, men inte heller för att det är direkt skadligt. Däremot stjäl det tid från barnens naturliga lekar, fantasi­drömmar och samvaro med föräldrar, syskon och lekkamrater.

Skolbarn (7–15 år) kan få titta på tv/dvd längre tid, men absolut inte mer än 3 timmar samma dag och då bara vid enstaka tillfällen såsom stora idrottsevenemang. Det är svårt att exakt ange maxtid för dataanvändning, men man bör se till att det inte tar för mycket tid från fysisk aktivitet och social samvaro. Det är viktigt att föräldrarna kontrollerar att barnen inte utvecklar ett dataspelsberoende.

Barn bör absolut inte ha egen tv i sina rum. Tv:n bör inte jämt stå påslagen i köket eller vardagsrummet. Barnet bör inte äta framför tv:n. En tv-fri kväll i veckan rekommenderas.

Vilka regler har du för dina barn?

Läs även andra bloggares åsikter om TV-tittande hos barn, barn och datorn, Hugo Lagercrantz, Läkartidningen

Länk till artikeln…

Jag startade Linnéas Simskola 1993 (samma år som Linnéa föddes) och har under dessa år sett till att tusentals små barn har fått lära sig att simma. Jag har många gånger sagt att jag tror att jag har räddat fler liv på detta vis än som läkare.

Efter att under alla år bedrivit simundervisning för små barn med 6% moms så har nu Skatteverket beslutat alla simskolor i Sverige ska betala 25% för simundervisning för barn under 5 år med motiveringen att det inte kan vara simundervisning (idrott) utan rekreation, vilket ska beskattas med 25%.

Detta har också fastställts av Högsta förvaltningsdomstolen gällande en annan simskola. Detta trots att det i förarbetena till momslagen uttryckligen framgår att simning och simskolor ska ha 6 % moms. Vi anser att detta är helt felaktigt då vi alltid haft simkunnigheten som mål och syfte med verksamheten. Vi har också svårt att tro att det var så lagstiftarna menade. Vi tycker att det är orimligt att straffbeskatta barn på detta sätt då vuxna fortfarande bara behöver betala 6 % för simning. Vi tycker att detta är mycket märkligt eftersom fysisk aktivitet hos barn behöver uppmuntras och simkunnighet för barn är alldeles för viktigt för att simskolor för barn ska straffbeskattas på detta sätt. I Australien till exempel så har man i stället tagit bort skatten helt på simundervisning för barn eftersom det är så viktigt att så många barn som möjligt lär sig simma i tidig ålder.

Vi har tillsammans med ca 70 andra företrädare för simskolor skrivit ett brev till regeringen och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth angående denna fråga men tyvärr inte fått något svar överhuvudtaget. Jag har dock svårt att tro att det är regeringens önskan att försvåra för idrottsaktiviteter för barn!

Momshöjningen är alltså inget som gäller bara Linnéas Simskola utan alla simskolor i Sverige. I förlängningen så kommer det även att gälla alla föreningar eftersom de enligt EU-direktiv ska betala samma moms som andra även om de fram till nu har varit momsbefriade. Momshöjningen riskerar i förlängningen att drabba även andra barnidrotter.

Vi har nu tillsammans med andra som driver simskolor för barn gått samman med en namninsamling och önskar nu att alla som håller med oss i sak skriver på för att barn inte ska straffbeskattas utan få betala samma moms som för simundervisning för vuxna dvs 6 %.

Tycker du som jag? Gör din röst hörd du också!

Namninsamlingen hittar du här: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=7299

Det finns även en grupp på Facebook där frågan diskuteras av förespråkare för simverksamheter och andra intresserade: http://www.facebook.com/groups/6procentsmomssimskolor

Läs även andra bloggares åsikter om barnidrott, moms på idrott, moms på simskolor, upprop mot moms på simskolor, upprop mot moms på simskolor, simundervisning, fysisk aktivitet för barn, simning

Är du 27 år? I så fall är jag intresserad av hur ditt liv ser ut.

-Har du gått någon utbildning?
-Har du ett jobb? Är du nöjd med det i så fall? Går du hem kl 17?
-Har du en relation?
-Är du nöjd med ditt liv?

Jag skulle vara väldigt tacksam över att få ta del av dina svar här på bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om 27 år, nöjd med livet, nöjd med arbetet