Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Inköpslista

6 mars 2013 (19:45) | allmänt | av: Ludmilla

Jag kan inte låta bli att tycka att den digitala utvecklingen är alldeles underbar 🙂

Jag har just upptäckt en app som jag tycker fungerar utmärkt. ”Buy me a pie” är en app som fungerar som en inköpslista. Med betalversionen (22 kr på appstore) kan du synka den med de andra enheterna i familjen.

buymeapie

När jag skriver in något på listan så uppdateras det på alla enheter som familjen har. Jag kan alltså alltid ha en uppdaterad inköpslista i min mobil. När Johan är och handlar kan jag när jag kommer på att jag behöver något skriva in det och han ser det i samma ögonblick.

Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

kommentar: 1

Läker tiden alla sår?

3 mars 2013 (14:54) | allmänt | av: Ludmilla

Kostnadsfritt seminarium
Frågorna kring sorg är ofta många – oavsett om det handlar om konflikter, omorganisationer, mobbing, sjukdom eller andra förluster. Vi får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker, men förvånansvärt lite om hur vi kan hantera förluster och förändringar. Att släppa taget och gå vidare är vanliga råd, men skulle vi inte göra det om vi bara visste hur?

Under seminariet går vi bl.a. igenom vilka olika förluster som kan orsaka sorg, vanliga myter om sorg och varför tillfälliga lättnader inte fungerar.

Malmö Fredagen den 8 mars, kl.08:30-09:45
Malmö Fredagen den 8 mars, kl.15:30-16:45 – Fulltecknat
Göteborg Fredagen den 15 mars, kl.15:30-16:45
Jönköping Fredagen den 22 mars, kl.15:30-16:45
Stockholm Fredagen den 5 april, kl.15:30-16:45 – Extrainsatt tillfälle

Ta gärna med en vän och träffa oss på Institutet. Seminariet är öppet för alla, så sprid gärna inbjudan vidare till vänner och kollegor. Vi kommer dessutom ge våra gäster ett specialerbjudande, samt sälja boken Sorgbearbetning till det rabatterade priset 150 kr. Insläpp 30 minuter före starttid. Begränsat antal platser.

Läs mer och anmälan >>

Riktigt varmt välkomna!

Anders Magnusson

P.S. Har du inte möjlighet att närvara vill jag tipsa dig om min föreläsning från Kunskapskanalen som ligger på UR Play: www.urplay.se/161021

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

kommentar: 1

Jonas 15 år

2 mars 2013 (14:45) | barn, Linnéa, tonåringar | av: Ludmilla

Jonas 15 år

Jonas 15 årb

Igår fyllde Jonas 15 år. Man kan inte kalla honom pojke längre. Han är en ung reslig man.
Jonas är liksom sin 2 år yngre bror en otroligt fin kille. Han är harmonisk, balanserad, analytisk, humoristisk, tankfull och ambitiös.

Jag kände mig upprymd av det faktum att Jonas nu är 15 år. Det blev någon slags symbolik i det hela. Linnéa ville inte bli 15. Hon såg till att ta sitt liv 8 dagar innan hennes födelsedag. Nu är alltså Jonas äldre än vad Linnéa blev. Det är så konstigt så att det knappt går att greppa.

Men han är 15 år nu. Och han mår bra.
Det är så skönt.

kommentar: 1

Svenska patienter är inte nöjda

2 mars 2013 (14:32) | sjukvård | av: Ludmilla

Vårdanalys är en myndighet som ska stärka patienternas ställning genom att granska och analysera vården och omsorgen. De olika analysområdena är:

1. I vilken utsträckning är vård och omsorg individcentrerad?
Vårdanalys fortsätter arbetet på området med syftet att belysa och stärka möjligheterna för patienter, brukare och närstående att medverka in design, beslut och genomförande av vård och omsorg.

2. I vilken mån har patienter, brukare och medborgare tillgång till den information de behöver?
Vårdanalys kommer att granska i vilken utsträckning patienter, brukare och medborgare har tillgång till information och beslutsstöd som möjliggör bland annat delaktighet och inflytande i vården och omsorgen.

3. Aktuell respons
Vårdanalys genomför löpande analyser och granskningar av områden med hög aktualitet och där problem eller ojämlikheter kan finnas ur ett patient-, brukar-, närstående- eller medborgarperspektiv.

4. Vilka konsekvenser får valfrihetssystem för olika patient- och brukargrupper?
Vårdanalys kommer att granska vårdvalets effekter på bland annat patienternas tillgång till god vård och vård på lika villkor.

Den enkätundersökning som nyligen genomförts visar att svenska patienter inte är nöjda med vården. Enkäten visade att svenska patienter är de som oftast känner att vårdgivaren inte har tillräckligt med tid och inte ger en chans att ställa frågor. En av de viktigaste slutsatserna är att svensk hälso- och sjukvård ofta brister i att hålla patienterna välinformerade. Patienterna involveras inte heller att delta aktivt i vården för att på bästa sätt uppnå goda vårdresultat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skriv en kommentar:

Gabriel Klint projektet

26 februari 2013 (19:48) | att hjälpa andra, döden, livet, självmord, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag kontaktas ofta av personer som på något sätt vill göra skillnad genom olika insatser. För en tid sedan blev jag kontaktad av Amanda som tillsammans med ytterligare personer (Pernilla Romare, Amanda Romare och Sabina Karlsson) har startat ett projekt som grundar sig på böcker som Amanda skrivit. Jag har träffat dem och tackat ja till att ingå i deras referensgrupp för jag tycker att hela projektet är mycket bra och väl genomarbetat. Tjejerna som driver detta är målmedvetna, seriösa och mycket duktiga. Titta bara på den här trailern och gå sedan in på deras hemsida!

Jag tycker att man blir väldigt sugen på att se mer av berättelsen, eller vad tycker du?

Gabriel Klint är ett nystartat transmediaprojekt som riktar sig till ungdomar med syftet att få människor mindre rädda för döden och lyfta tabun kring både det, självmord och spirituella upplevelser. Detta gör vi genom att använda fiction och sprida det via lättillängliga medieformer såsom bok, långfilm, musikvideo och dataspel. Samlingspunkten ska sedan vara en hemsida där ungdomar får chansen att prata om detta, dela med sig av sina tankar och tillsammans hjälpa varandra.

Vi har precis spelat in en filmtrailer som startskott för hela projektet och samlar nu tittare på Youtube både för att få böckerna publicerade och för att skaffa finansiärer för att utveckla projektet! Tillsammans kan vi göra en skillnad.

Amanda Romare

Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skriv en kommentar:

Färst?

25 februari 2013 (11:22) | allmänt | av: Ludmilla

Klarspråkskollen reder ut språkliga frågor:

FRÅGA: Heter det verkligen få, färre, färst?

SVAR: Ja, adjektivet få kompareras färst i
superlativ, även om användningen är
ovanlig. Man kan jämföra med illa, värre,
värst och stor, större, störst.

Klarsprakskollen.se

kommentar: 1

Gästblogg: Att ha Aspergers syndrom

23 februari 2013 (11:35) | depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Andreas som skrev ett gästbloggsinlägg här nyligen berättar om hur hans svårigheter till slut gav honom diagnosen Aspergers Syndrom:

Jag har länge haft svårigheter med det sociala samspelet mellan människor. När jag var barn lekte jag med med andra barn utan problem, men det var när jag kom upp i tonåren som det blev svårt. Jag visste inte hur jag skulle bete mig eller ta kontakt eller skaffa vänner. Under högstadiet hade jag två nära vänner som jag umgicks med, men den ena flyttade, vilket gjorde mig mycket ledsen. Istället för att gå vidare i livet blev jag kvar i det som hände och jag var arg över händelsen under många år. En anledning var att han sa att det skulle bli roligt att flytta och att det vi hade inte var någonting. Jag var så arg och ledsen att jag tänkte ta livet av mig för att ”ge igen”. Idag tycker jag att det var en vansinnig tanke. Det tog 10-11 år innan jag kom över det helt och slutade att älta det som hade hänt.

När jag började gymnasiet var det svårt att komma in i den nya klassen. Jag tyckte att jag inte passade in, men så här i efterhand så gav jag dem inte en riktig chans heller. Det som fick mig att känna så var att det verkade vara oseriösa människor när det gällde inställningen till skolan medan jag var helt seriös och hade höga krav på mig själv. Hur som helst så bytte jag till en klass i stans andra gymnasietskola, men där kände jag mig inte hemma heller, så jag bytte tillbaka till den klass jag var i först och var kvar där någon vecka. Till sist bytte jag till parallellklassen och där blev jag kvar och trivdes bra. Jag var ändå osäker och hade vissa problem med att få vänner att umgås med. Jag kunde känna mig ensam och utanför trots att jag var bland människor. På fritiden var jag mest ensam. Jag minns att när det var fest, vågade jag inte komma för jag var rädd att de inte ville att jag skulle vara med. Återigen, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag var rädd för att gå ut på krogen också för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Minns också att jag var rädd för att bli lämnad ensam där. När jag så småningom började gå på fester och ut på krogen, upptäckte jag att det inte var så farligt som jag trodde, utan att det var roligt.

År 2004 började jag studera på universitet och då hade jag lärt mig mer om det sociala samspelet. Det gick bättre, men jag inser nu i efterhand att jag inte gjorde tillräckligt för att komma närmare mina klasskamrater. Jag var mycket för mig själv och åkte hem varje helg istället för att stanna kvar och umgås. Men jag kände inget behov av att stanna på helgerna.

I övrigt har jag när det gäller det sociala haft svårt med ögonkontakt. Jag tittade på människors mun istället för i ögonen när jag pratade med dem. Jag kunde även haka upp mig på vad människor sa och sedan älta det jättemycket. Jag använder inte kroppsspråk som gester och liknande när jag pratar. I Aspergerdiagnosen ingår det även att ha svårt att etablera kamratrelationer, det stämmer också på mig. Det här med att hellre göra saker ensam än att dela med andra är en sak som också stämmer.

Det är vanligt att den som har Asperger också har specialintressen som kan vara mycket begränsade och stora. Mitt specialintresse var att samla på CD-skivor. Det var som att jag tyckte att CD-skivorna var viktigare än människor. Ett tag var jag mycket intresserad av rymden och läste allt jag kom över och såg alla TV-program i ämnet.

Alla dessa svårigheter ledde till flera depressioner, även om depressionerna också berodde på livsleda många gånger där självmord tycktes vara en lösning.

Åren gick och tillslut var det en kurator som för första gången nämnde att jag kanske hade Asperger. Jag blev jättearg bara jag hörde ordet ”Asperger”. Jag vill inte alls kännas vid det. Senare ville en psykolog utreda mig, men det gick jag inte med på. Jag var rädd för att få en diagnos och få en ”stämpel”. Jag sa att jag tar hellre livet av mig än att få diagnosen. I tre års tid vägrade jag utreda mig, men tillslut gick jag med på det. Jag hade kommit till en punkt där jag insåg att det måste göras. Jag var inlagd på psykiatrisk avdelning för depression samtidigt som delar av utredningen gjordes. När jag fick diagnosen i april 2011 kände jag också att jag ville ta livet av mig, så jag fick stanna på avdelningen över helgen för att ”landa” i att ha fått diagnosen. Under lång tid efteråt ville jag inte kännas vid diagnosen.

Tillslut började jag jobba med mig själv och det här med de sociala problemen. Jag blev medveten om att för att föra ett samtal med andra människor, måste man ställa motfrågor. Tidigare hade jag bara svarat på frågor och sedan hade samtalet dött. Jag började träna på att ha ögonkontakt med den jag pratade med. Jag försökte bli bättre på att ta initiativ och hitta på saker tillsammans med andra människor. Jag har helt enkelt blivit mer social och jag känner även mycket större behov av människor än att vara för mig själv. Jag känner mig heller inte ensam tillsammans med andra människor, utan jag känner att man är med. Just nu håller jag på att träna mer på att etablera kamratrelationer och det går bra. När det gäller mitt specialintresse, samlar jag inte lika mycket på CD-skivor, men musiken är en stor och viktig del i mitt liv. Jag blir glad av musik. Jag hakar inte upp mig och ältar vad människor säger.

Svårigheterna med det sociala sampelet på högstadiet, gymnasiet och lite på universitetet berodde på Aspergers syndrom inser jag i efter hand. Mitt specialintresse beror på Aspergerdiagnosen. Att jag har haft svårt att skaffa vänner beror också på min diagnos. Mitt ältande av vad andra människor sa, berodde nog också på att jag inte förstod det sociala sampelet. Jag lyssnade bara på vad de sa, men tänkte inte på att de kanske hade varit med om något annat just den dagen, som gjorde att de sa något otrevligt. Det behövde inte bero på mig jämt.

Mitt råd till den som tror att han/hon har Aspergers syndrom är att be om att få bli utredd. Det var det bästa jag gjorde för då fick man reda på vad man behöver jobba med för att hindren ska bli så små som möjligt. Jag tycker att min diagnosen inte hindrar mig särskilt mycket idag. För den som nyss fått diagnosen kan jag förstå att det kan vara omtumlande, men det är samma där, man får veta vad man ska jobba med. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag till slut accepterade min diagnos, men det kan ha varit när jag kände framstegen i det sociala samspelet med andra människor.

Som sagt jag accepterar diagnosen idag och tänker inte alltid på att jag har den.
—–
Tack Andreas för att du berättar. Du gör skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

kommentarer: 13

SOPHIE

21 februari 2013 (11:10) | barn | av: Ludmilla

sophie

Ni som följt min blogg länge vet hur svårt vi hade att komma på ett namn till bäbisen. Sophie var 3 månader när vi till slut var tvungen att byta BÄBS till ett riktigt namn. Sophie blev det.

Nu när Sophie börjar skriva sitt namn själv inser man att det inte hade varit lättare med Nathalie. Det finns ju de som förenklar saker och ting och då kunde man ha stavat namnet SOFI, som det låter.

Ja, ja… 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

kommentarer: 3

Fler är positiva till personer med psykisk ohälsa

21 februari 2013 (8:46) | psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Idag presenterar kampanjen Hjärnkoll en studie som visar att allt fler är positiva till personer med psykisk ohälsa. Rapporten bekräftar också att när man från samhällets sida arbetar aktivt och medvetet så är det möjligt att skapa positiva beteende- och attitydförändringar till personer med psykisk ohälsa.

– Slutsatsen är att det går att förändra negativa attityder och beteenden om man satsar på att bryta tystnaden och göra något, både på samhällsnivå och i det personliga mötet. Hjärnkolls ambassadörer bidrar till att nyansera föreställningarna om psykisk ohälsa och på så sätt motverka den diskriminering som finns, säger Rickard Bracken, projektledare för Hjärnkoll.

Rapporten är en sammanställning av de befolkningsundersökningar som gjorts sedan Hjärnkoll startade 2009. Den visar att en större andel av befolkningen i kampanjlänen Västerbotten, Uppsala och Västra Götaland har positiva attityder till personer med psykisk ohälsa jämfört med befolkningen som helhet. I dessa kampanjlän har Hjärnkoll under längst tid arbetat aktivt med att påverka synen på personer med psykisk ohälsa.

I kampanjlänen är det färre som tycker att det är bäst att undvika personer som har en psykisk sjukdom. Det är också fler i dessa län än i övriga landet som kan tänka sig att bo granne med personer som har haft en psykisk sjukdom.

Andra viktiga resultat där det finns skillnader mellan kampanjlänen och övriga Sverige handlar om positiva förändringar i beteenden. I kampanjlänen är man i mindre utsträckning motståndare till att en person med psykisk sjukdom bor i grannskapet, man skulle också i mindre utsträckning undvika en person med psykisk sjukdom och i större utsträckning kunna prata naturligt med en person med psykisk sjukdom, jämfört med i övriga Sverige. I kampanjlänen är man också mer positiv till att arbeta tillsammans med och bo nära en person som har psykiska problem, och fortsätta relationen med en person som får psykiska problem.

– Resultatet i vår rapport ligger helt i linje med annan forskning som visar att det mest framgångsrika sättet att förbättra attityder sker genom möten mellan de som har erfarenhet av psykisk ohälsa och de som inte har det. Att bryta tystnaden är alltså första steget att göra något och motverka den diskriminering av personer med psykisk ohälsa som finns idag, säger Rickard Bracken, projektledare i Hjärnkoll.

Läs hela rapporten på www.hjarnkoll.se

Skriv en kommentar:

Självkänsla

20 februari 2013 (10:55) | att hjälpa andra, boktips, KBT | av: Ludmilla

I mitt arbete som terapeut stöter jag ofta på det man i dagligt tal kallar ”låg självkänsla”. Uttrycket är omdiskuterat och är inte helt vedertaget inom terapeutkretsar. Man menar att det egentligen borde kallas självacceptans, självrespekt eller egenvärde.

Det handlar om självkunskap. Att inse vilka egenskaper man har och i vilka sammanhang dessa är hjälpsamma och i vissa sammanhang som de inte är lika hjälpsamma.

Något man ofta gör är att man ser sig själv och de egna egenskaperna i ”svart-vitt”. Antingen är man t ex ”bra” eller så är man ”dålig”. Gråskalan emellan glömmer man bort. Om man då inte tycker att man är tillräckligt ”bra” – blir man automatiskt ”dålig”. Fast egentligen kanske det skulle räcka med att tänka att det inte var perfekt, och att det inte behöver vara perfekt men att det är tillräckligt bra ändå.

Den ”dåliga självkänslan” visar sig tydligt genom att man påverkas extremt mycket av vad andra tycker. Det innebär att man känner sig ”bra” eller ”dålig” beroende på vem man umgås med. Om man har personer runt sig som man anser ”bättre”, ”snyggare”, ”mer framgångsrika” m.m. kommer man alltså att må dåligt och känna sig dålig. Om man umgås med människor som är ”sämre”, ”fulare”, ”mindre lyckade” så mår man alltså bättre.

Om man har en ”bra självkänsla” mår man bra i sig själv oberoende av vilka man umgås med. Man har en fast och trygg kärna som inte svajar med omgivningen.

Om man har en god självinsikt behöver man inte hävda sig gentemot andra samtidigt som man tar väl hand om sig själv och tycker att man har rätt att ta hand om sig och njuta av livet. Man blir generös gentemot andra och behöver inte nedvärdera andras insatser. Man trivs med sig själv och tycker att man har rätt till andras uppmärksamhet och tid, men inte på bekostnad av andra.

Hur gör man då för att få en bättre självinsikt? Genom Kognitiv Beteendeterapi kan man få bättre förståelse för de negativa tankarna, det negativa ”självpratet” som man har. Man kan undersöka bevis för och emot de grundläggande tankarna man har och få förståelse för varifrån de kommer. Man blir medveten om de beteendemönster man har som bibehåller de negativa tankarna och provar nya sätt att bete sig.

En bra självhjälpsbok är: ”Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi” av Melanie Fennell.

Har du bra ”självkänsla”? Hur tycker du att det märks om någon har bra eller dålig ”självkänsla”?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

kommentar: 1