Ludmillas Blogg

Aftonbladets mycket viktiga granskning av psykiatrin skildrar 8 personliga berättelser.

Här kommer några av dem:

Tack för att ni ställer upp på detta! Det är så mycket värt och det gör skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, depression, psykos, psykiatri, psykvård, psykisk vård

Aftonbladet som just nu har en granskning av psykvården vill komma i kontakt med anhöriga snarast!

Vi går nu in i nästa fas av granskningen av svensk psykiatri. Eftersom ni är så många som har hört av er och berättat att ni förlorat anhöriga inom psykiatrin vill vi gå vidare med det. Vår uppfattning är att det här är något som pågår i det dolda och att psykiatrin sällan ställs till svars för sitt ansvar.
Vi vet att majoriteten av de som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin, men vad fick de för hjälp? Vad har psykiatrin för ansvar?

Vår ambition är att granska det här. Men vi vill också visa vad det innebär, att det handlar om föräldrar, syskon, barn – inte bara siffror i statistiken. För att visa hur vanligt det är undrar vi om vi får berätta era historier och publicera bild på era anhöriga.

Vi skulle vilja att ni själva skriver kort och berättar vad som hände.
Självklart kommer vi att ta kontakt med de som vill vara med. Vi hoppas att ni tycker att det här är ett bra sätt att berätta om den yttersta konsekvensen av psykiatrins otillräcklighet – självmorden.

Vi vill gärna ha svar på följande frågor:

Vad hade din anhörig för kontakt med psykiatrin? Hur nära inpå osv?
När hände det här? Och var?
Vad gick fel, enligt din/er mening?
Har det gjorts någon lex Maria-anmälan eller annan granskning? Har ni tillgång till dem? Vad blev resultatet?

Vi har dessvärre begränsat med tid och behöver därför svar så snart som möjligt. Skicka gärna med ett telefonnummer så att vi lätt når er.

Stort tack på förhand!
Självklart går det bra att höra av sig till oss med frågor.

Vänliga hälsningar

Lina Boström Einarsson och Kristina Edblom

Maila kontakt@ludmilla.se så vidarebefordrar jag kontakten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladets granskning, psykiatri, psykvård, suicid, självmord, ta sitt liv, sorg

Jag startade i våras den ideella föreningen Säkrare3.
Målet är att förhindra drunkningar hos barn genom att informera föräldrar om det man kan och ska göra.
Läs mer om det här… och gilla på Facebook här…

Jag har nu blivit kontaktad av ett företag som heter SenTAG. De vill också stödja Säkrare3. De har tagit fram ett armband som registrerar rörelser och tryckförändringar och larmar när det är något avvikande. Ännu så länge är produkten inte tillräckligt utvecklad för att den ska vara rimlig att köpa in för privatpersoner, men jag ser en stor potential på sikt. Vilken förälder skulle inte vilja ha ett larm på barnet som berättar när barnet trillat i vattnet?

Men redan nu kan SenTAG köpas in till simhallar och kopplas till badvakterna.
Se mer här:

Läs även andra bloggares åsikter om drunkning, sentag, drunkningslarm, säkrare3

Hej, Ludmilla.
Om du mötte mig på gatan skulle du bli livrädd – om du blev rädd nu eller tog illa upp så ber jag så hemskt mycket om ursäkt, det är inte meningen att du ska bli rädd när du läser detta mail, det är bara för att du ska få en bild om hur jag ser ut – och mötte du mig i en mörk gränd skulle du genast vända om. Varför? 140 kg fördelat på 175 cm, tusen armhävningar varje morgon och 150 tatueringar från fingrarna upp i huvudet och ner till fötterna. Nu har du en bild av ett monster som skrämmer alla.

Jag vill bara säga att när jag läser din blogg gråter jag som en liten unge. Jag vet att inget jag säger kan få dig att må bättre eller att du får din dotter tillbaka – och jag tänker inte låtsas att jag förstår din smärta, för det gör jag inte och kommer med största sannolikhet aldrig att göra. Jag har inte förlorat någon dotter, så jag kan omöjligen veta hur det känns. Men jag har förlorat de viktigaste personerna i mitt liv, så jag vet hur smärta känns, och kan då på något sätt relatera till det.

Anledningen att jag skriver till dig är många. Först och främst vill jag ge dig ordentligt med beröm och uppmuntrande ord – fortsätt med det du håller på med! Jag blir så glad när det – ännu i denna onda värld – fortfarande finns folk som bryr sig om andra. Det gör mig så fruktansvärt glad. 🙂 Men en sak som jag vill ”klaga” på, men ändå inte, det är när du skriver om personer som går i tankar om att begå självmord. Det du skriver är jättebra, och det ger förhoppningsvis många människor en extra tankeställare. (Däribland jag själv.) Det jag blev ledsen på – eller hur man ska uttrycka sig utan att det låter dumt – var sista meningen.

”Vill du utsätta dem för det?” Tro mig när jag säger detta. Det sista man vill är att utsätta sina nära, kära och allt däremellan för smärta. Men när du levt ditt liv i Helvetet – ångest, känna mörkret komma över dig och annat otäckt – så känns det som om döden kommer komma som en stor befrielse. För det vet jag däremot allting om – när jag var 10 år försökte jag ta livet av mig första gången. Och flera gånger efter det. För att ta som exempel har jag försökt hänga mig, men när du dinglat i 20 minuter, och känt ett tryck i huvudet som får dig att tro att det ska explodera, utan att dö så ger man upp.

Då känner man sig extra värdelös. Sådan tomhet. Sådan smärta. Sådan ångest. ”Fan, jag kunde inte ens ta livet av mig.” Som synes lever jag än, men nu är det enbart för att jag ”inte vill utsätta dem för det.” Men att leva sitt liv i ett Helvete är inte lätt. Och det vet jag att du också vet, tyvärr, eftersom du förlorade något som betydde så fruktansvärt mycket för dig. Och för det är jag ledsen. Även om detta bara är text från en helt okänd person så är jag ledsen – även om det kanske är svårt att tro.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. För det skulle bara låta dumt eftersom vi inte känner varandra och med största sannolikhet aldrig kommer att träffas. Men jag är så ledsen för att du förlorade din dotter – att hon inte orkade mer. Och jag är så glad att du försöker hjälpa människor. Det var till stor del därför jag skrev detta mail. Så du vet att det finns folk som är glad – och att det finns okända människor som bryr sig – att det finns sådana som du. Så därför vill jag säga att om vi någon gång skulle stöta på varandra, du och jag, så kommer jag ge dig en stor, varm kram och berätta för dig vilken fantastisk människa jag tycker att du är.

Jag hoppas att du inte tagit illa upp av innehållet i detta mail – det var inte meningen, och i så fall ber jag om ursäkt.

—
Hej fina du!
Tack för dina uppmuntrande ord till mig. Det värmer mycket ska du veta. Jag skulle gärna ta emot din kram, trots att du tycker att du ser ut som ett monster. Jag tror faktiskt inte att jag skulle bli livrädd.. 🙂

Jag läser mellan raderna att du har haft ett mycket tufft liv. Att redan som 10-åring försöka ta sitt liv är mycket ovanligt.

Jag har läst ditt brev flera gånger och första gången missade jag nog det viktigaste budskapet. Du skriver faktiskt att du inte ser att det finns någon mening med att leva. Du skriver att du endast håller dig vid liv för att du inte vill såra dina anhöriga. Det glädjer mig!!! Att du håller dig vid liv alltså. Samtidigt blir jag orolig för hur du känner.

Självklart ska du inte behöva känna som du gör. Du bör kunna få hjälp. Vad har du sökt för hjälp? Vad har du fått för hjälp? Du ska ha möjlighet att känna livsglädje och mening med livet du också!

Varma hälsningar

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, självmordsförsök, depression, död

Kaffe är rena lyckomedicinen, visar ny forskning – skriver Aftonbladet Welness.

Under tio års tid har forskare vid universitetet i Harvard på nära håll följt 51 000 kvinnor – bland annat för att se hur mycket kaffe de drack. Under tioårsperioden registrerades all koffeinkonsumtion. De kvinnor som drack två till tre koppar kaffe om dagen löpte 15 procent mindre risk att drabbas av depression jämfört med de som bara drack en kopp eller mindre i veckan. För de riktiga kaffenister som drack fyra koppar eller fler per dag var risken att drabbas av depression 20 procent mindre. Bland de kvinnor som drack koffeinfritt kaffe såg man däremot ingen minskad risk.

Studien publicerades i det amerikanska läkarsällskapets tidskrift Jama och mer kan läsas här…

Men glöm inte att mycket kaffe kan leda till andra sjukdomar 😉

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, kaffeinist, koffein, depression

Tack fina du för att du skriver till mig och delar dina innersta tankar. Tack också för att du låter mig publicera det. Jag är övertygad om att det hjälper många att få läsa vår brevväxling. Jag tror som du skriver att det på något sätt hjälper att få ta del av andras historier och se hur de tänker och hur de kommer vidare. Självmord är fortfarande tabu i vårt samhälle. Man vet inte HUR man ska prata om det.

Du skriver om pojkvännen som tog livet av sig när ni var mycket unga. Så svårt att uppleva detta när du var så ung och utan stöd – hur sorterar man in alla dessa tankar och känslor då?

Du skriver om ex-pojkvännen som tog livet av sig när du träffade en annan. Jag hoppas innerligt att du inser att det inte var pga av det som han tog livet av sig, men att det kanske var den utlösande faktorn. Det är skillnad.

Och så din vän som ju så väl kunde se vad det gjorde med de närstående och ändå gjorde det. Jag förstår om du har varit arg, besviken och fullständigt förvirrad. Och nu kommer dessa känslor dessutom i din egen kropp. Du kan förstå hur du ville avsluta sitt liv SAMTIDIGT som du känner den stora sorgen och saknaden efter de som avslutade sina liv alldeles för tidigt.

Att du har påverkats av det som har hänt är ju helt naturligt. Det vore ju konstigt annars. Jag tror inte att du är hård som sten, (för jag tror att det finns stunder då du tvärtom är väldigt mjuk..) men att du har satt upp en barriär som ett försvar för att kunna tåla ytterligare motgångar. Du känner antagligen inte igen dig själv som du önskar att du skulle vara. Du skriver att du arbetar mycket med dig själv och att du använder dig av mindfulness. Du gör så mycket bra saker och du kämpar så bra med dig själv och den situationen du befinner dig i!

Självklart är detta en form av posttraumatisk stress. De tre gångerna du har fått dödsbeskedet har du säkert återupplevt massor med gånger. Du har sömnproblem sedan 6 år tillbaka. Nej, man kan inte exponera sig för självmorden i sig men man kan i terapi exponera sig för de tankar som återkommer och få hjälp att föra in något nytt i tankemönstren.

Du beskriver också en tomhet. Du känner inte någon genuin glädje. Du undrar över framtiden och om du alltid kommer att känna så här. Likgiltighetskänslan är det som du tar upp som en stor sak.
Jag tycker att det finns mycket i din berättelse som tyder på att du har en depression. Du kan enkelt kolla det t ex här…

Tolkning av resultatet
0-12 poäng: Ingen eller mycket lätt depression
13-19 poäng: Lätt depression
20-34 poäng: Måttlig depression
≥ 35 poäng: Svår depression

Du skriver att du provat antidepressiva tidigare men att det inte fungerade. Den vanligaste anledningen till att det inte fungerar är att man inte justerat in rätt dos. Sedan kan man även prova en annan sort.

Jag förstår att många har en skeptisk inställning till mediciner. Jag förstår också den allmänna uppfattningen om att man är ”svag” om man måste äta mediciner och inte ”klarar det själv”. Men det fungerar ju inte så. Inte skulle man väl tycka att diabetikern är ”svag” för att han måste få insulin?

Sorg är ett stress-tillstånd. Stress påverkar kroppen på väldigt många sätt. Cortisol-lagren urholkas av det ständiga adrenalinpåslaget, sömnbristen ökar stressen och hela systemet kommer ur balans. Hjärnan slits av det ständiga stresspåslaget med alla hormoner. Antidepressiv medicin har visat sig stimulera nybildningen av hjärnceller och påskyndar på så sätt läkningen. Förutom att man ökar Serotoninhalten direkt och därmed mår bättre. Det är en hel vetenskap detta… men det jag vill påpeka är att detta är ett fysiskt tillstånd som behöver medicinsk hjälp i väldigt många fall. Inte bara förstås men det hjälper en mycket att snabbare få tillbaka ett liv som man uppskattar. Att man får tillbaka sig själv.

Så som ett sammanfattande svar på din fråga 1: Ja, du kan lida både av posttraumatiskt stress syndrom och depression. Jag tycker att du ska söka både en psykiatriker och en terapeut som är duktig på PTSD.

Din andra fråga: Om din son verkar må bra nu, behöver han inte gå i terapi. Om han visar sig få problem på något sätt kan det bli aktuellt. Han kan ha en sårbarhet genom att han varit med om det han gjort, men det kan också ha utvecklat honom till en mer ”hel” person genom att han fått uppleva livets svårigheter tidigt och fått se att detta är en del av livet. Om ni hanterat det bra runt honom kan han ha fått en riktigt bra lektion i livets skola som stärkt honom. Du kan emellanåt ta upp frågan på olika sätt med honom. Prata bara öppet om det som kommer upp, men inte forcerat. Ställ frågor om hur han tänker kring olika frågor. Visa att det är ok att prata om självmord och sorg. Berätta om hur otroligt stora effekter ett självmord får på omgivningen, att det aldrig är den enda utvägen, att vad som än har hänt är det bättre att berätta det än att ta självmordsutvägen.

Du ska inte fortsätta må som du gör nu. Jag tror att du snart kommer att känna vad du behöver göra och sedan kommer livet snurra till åt ett annat håll. Och jag vill gärna veta hur det går.

Varm kram

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om depression, ptsd, sorg, självmord, suicid

Det kom ett mail häromdagen.
Tack för dina fina ord och för att du delar dina innersta tankar och våndor med mig. Jag kommer inom kort att svara dig i ett eget inlägg.
——–
Kära Ludmilla!
Jag besöker din blogg regelbundet, förmodligen för att det är så förlösande att få gråta över din familjs och vackra Linnéas fruktansvärda öde!

Om man bär på svår sorg känns det ofta förmätet att vältra sig i självömkan och att då få förlora sig i andras ”mer rättmätiga sorg” är faktiskt väldigt renande…

Tack för din informativa, kloka och otroligt sorgliga (men hoppfulla!) blogg. Jag är övertygad om att du och Linnéa har räddat många liv.

Jag hittade dig genom att jag googlade på efterlevande till de som begått självmord, eftersom jag känner att jag själv är personlighetsförvandlad efter att mina nära och kära valt att avsluta sina liv. Dessutom är jag orolig hur min son skall bära dessa händelser genom livet…

Jag och min son lever ett någorlunda bra liv som dock döden krupit sin in lite för tidigt genom att min pojkvän tog sitt liv genom att köra av vägen när jag var tonåring. Han ringde och sa farväl, och som vilken tonåring som helst tog jag detta oerhört hårt. Ingen hjälp av sjukvården.

För några år sedan tog mitt dåvarande ex livet av sig på grund av att jag träffat en ny kärlek. Han ringde på natten och talade in på mobilsvaret ”Jag vill att du skall veta att jag älskar dig väldigt, väldigt mycket”. Han gasade ihjäl sig i sin verkstad.

Förra året tog en av mina närmaste vänner livet av sig. Vi har varit grannar och hon har alltid funnits vid min sida som en trygg klippa och delade allt. Hon hjälpte mig även genom sorgen efter min pojkvän. Hon tog en överdos lugnande och valde att gå till vila.

Jag har kommit över skuldperioden och accepterat att alla människor väljer själva. Jag är en glad tjej som kan se det ironiska i alla situationer och skrattar ofta, både åt mig själv och andra. Jag är djävligt bra på acceptans nu för tiden helt enkelt :). Dock är jag hård som sten och har slutat förvänta mig gott av livet. Döden är ständigt närvarande och självmord är alltid en utväg, för vi skall ju alla dö… allt är ju redan gjort och upplevt… vad är kvar? 40 år av reflekterande över vad som hände i livet?

Jag har bra jobb och boende, en fin son och kanske skaffar jag en tokig karl att vara vansinnig på för det blir jag på alla de jag har försökt ha förhållande med… min son är snart vuxen …och sen? Uppförsbacke tills man slipper liksom…

Visst har jag insikt att mina tankar inte är ok (det är därför jag skriver till dig) och har hoppats det skall släppa men jag verkar vara fast. Jag har också lätt att bli heligt förbannad, dåligt minne, oorganiserad etc… Att gå i terapi är säkert bra, men vad vet dom om hur man utvecklas av 3 självmord och dom bortgångna lär ju inte stiga ner hit för att jag lägger 200 000 på terapi… som det lär kosta för att gå igenom det. Jag har varit ledig i över ett år vilket inte hjälpte alls.

Min fråga till dig är: kan jag ha drabbats av posttraumatiskt syndrom? Hur botar man det? (Kan ju inte gärna utsätta mig för fler självmord…) Varför släpper inte denna likgiltighetskänsla? (Jag har provat Cipralex utan effekt alls.) Jag har haft svåra sömnproblem under dessa år och ätit Stilnoct, vilket hjälpte mig mycket. Slutade dock för att jag misstänkte att mina raseriutbrott berodde på dem vilket de inte gjorde. Tar nu inga mediciner alls och jobbar otroligt mycket istället vilket hjälper mig för stunden.

Tycker dock att jag borde bli mig själv snart, men glädjen till allt är liksom bara borta. Jag var en otroligt driftig tjej som hade massor med projekt på gång och nu har jag inte lust till något alls.

Jag har supervänner sen många år som vet allt, en underbar mamma och bror och den finaste sonen som finns.

Jag vill helt enkelt hitta mig själv igen. Detta har tagit min livsglädje alldeles för länge. Jag försöker hitta på roliga saker och vara ute mycket etc men inget hjälper! Kommer det alltid vara så här?

Fråga två: behöver min son gå i terapi? Han verkar helt ok, men två självmord i hans ungdom kan bara inte vara nyttigt!! Självmord smittar! Tänk om han ser det som en naturlig utväg..? Det måste påverka! Hur talar man med en sjuttonårig kille om såndana här saker? Ska man dra upp det hela tiden? HJÄLP! Han vill inte gå och tala med någon, jag har erbjudit honom det. Vi talar om det ibland, men hur förklarar man självmord? Jag säger att det är sjukdom som alla andra, för att fatta mig kort.

Du som upplevt den svåraste av alla sorger Ludmilla, jag vet att jag inte blir hel igen, men jag vill ha tillbaka gnistan! Inte vara cynisk och förvänta mig det värsta. Vad skall jag göra?

Hundra varma, långa, trygga kramar till dig och din familj.
Ditt arbete räddar liv!! Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, efterlevande

Vid årsskiftet la man ju ned Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det var dit man tidigare vände sig om man ville anmäla någon vårdanställd. Nu är det istället Socialstyrelsen som ska ta över privatpersonernas klagomål förutom att de ska ta ställning till Lex Maria-utredningarna som ju sjukvården själva gör efter att misstag har begåtts i vården.

Anhopningen av klagomål från privatpersoner gör nu att Socialstyrelsen inte hinner med alla Lex Maria-ärenden. En ny myndighetsstruktur ska nu byggas upp och göra att man kommer i fas. Idag är det 1400 enskilda klagomål som ligger och väntar. Målet är att 90% av alla klagomål ska vara färdighanterade inom 6 månader. Man tror att man kommit ifatt den 30 juni 2012.

Källa: Dagens Medicin

Jag hjälper fortfarande till i ärenden där man anser att det gått fel i vården. Jag läser in mig på journalanteckningarna, tar del av era synpunkter och gör skrivelser till Socialstyrelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om lex maria, socialstyrelsen, klagomål på vården, hsan

Nu har det kommit en praktisk tjänst som skapar spellistor automatiskt efter din musiksmak. Man klickar i vad man gillar för musik och så skapas listor utifrån det för olika tillfällen.

T ex så kan du få en musiklista för träning som innehåller soul-musik eller en avslappningslista med R&B eller något annat som du vill.

Digsters spellistor lyssnar du på i Spotify, ITunes eller WIMP.

Som jag tidigare skrivit så är jag en Buzzador vilket innebär att jag får prova olika produkter gratis. Nu får jag och alla mina vänner dvs även mina bloggläsare testa gratis i 6 månader.

Digster ger dig mer än 150 uppdaterade spellistor för olika tillfällen och smaker till Spotify, iTunes och WiMP. Tjänsten drivs av världens största musikbolag Universal Music. Musiken på Digster kommer däremot från alla musikbolag. Digster finns dels som en annonsfinansierad gratisversion (Digster Free), dels som en månatlig alternativt årlig prenumerationstjänst (Digster Premium) som normalt kostar 99 kr/år.

Du får prova Digster i hela 6 månader med tillgång till musiktjänstens alla tidigare versioner av Live-listor samt artisters egna listor, bland andra Rihannas.
1 Surfa till digster.se och klicka på ”Skapa musikprofil”.
2 Välj hur du vill logga in. Om du använder Facebook för att registrera dig kan du bara logga in med Facebook.
3 Klicka på ”Registrera dig”. Skriv in koden ”buzzador”.
4 Ange dina musikpreferenser i dina Inställningar så att Digsters 20 musikredaktörer kan föreslå spellistor för olika tillfällen. Allt för att du ska slippa leta.
5 Dela ut Buzzadorkoden till dina vänner så att de kan signa upp sig på Digster Premium i 6 månader. Sprid koden vidare med Facebook och blogginlägg.

Vill du också bli Buzzador? Klicka här…

Läs även andra bloggares åsikter om buzzador, wimp, itunes, spotify, digster

Journalisten Alfred Skogberg som arbetar suicidpreventivt på olika sätt önskar kontakt med anhöriga till någon ungdom som tagit sitt liv i Stockholmsområdet eller närhet, inom det senaste året.

Alfred skriver så här:
”Jag vill intervjua rektor, lärare, övrig personal. Hade de sett varningstecken? Vilka? Jag vill gärna träffa familjen och höra hur de uppfattar vad skolan gjort. Och även klasskamrater, hur uppfattade de det inträffade och hur skolan agerade.

Maila direkt på skogberg@hotmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, ungdomssuicid