Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Föräldrars självmord och självmordsrisken hos efterlevande barn

6 oktober 2011 (8:22) | depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Adoptionsstudier ger goda möjligheter att skilja mellan inflytande från ärftliga faktorer respektive miljömässiga. Adopterade barn som skilts från sina biologiska föräldrar vid födelsen eller kort efteråt är till 50 % genetiskt identiska med sina biologiska föräldrar, men har inte exponerats för samma miljöfaktorer som sina föräldrar.

Annika von Borczyskowski från universitetet i Hamburg, Tyskland har tillsammans med Frank Lindblad och medarbetare vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet intresserat sig för i vilken utsträckning en förälders självmord påverkar självmordsrisken hos efterlevande barn. Här har forskarna studerat självmordsrisken hos nationellt adopterade personer som förlorat en förälder genom självmord och jämfört med den för icke-adopterade. Material till studien hämtades från Svenska folkbokföringsregistret och Flergenerationsregistret. Flergenerationsregistret täcker hela befolkningen och adopterade barn kan länkas till sina adoptivföräldrar respektive adoptivföräldrar. Alla personer födda i Sverige mellan 1946 och 1968 med minst en biologisk förälder registrerad i Flergenerationsregistret inkluderades och följdes upp under åren 1987-2001 (von Borczyskowski et al 2011, Psychological Med 2011;41:749-58).

Studien kom att omfatta mer än 2 miljoner individer, varav 27 600 var adopterade. Information om familjernas socioekonomiska bakgrund, bostad, civilstatus, sysselsättning, yrke (arbetare, tjänsteman eller oklassifierad) och moderns ålder hämtades ifrån hämtades från Folk och bostadsräkningar (FoB). För adopterade gäller dessa data adoptivföräldrarna. Information om psykisk sjukdom och eventuellt självmord fick man genom Socialstyrelsens slutenvårdsregister och Dödsorsaksregistret.

Resultat
Totalt 8635 (0.4 %) icke-adopterade och 210 (0,7 %) adopterade personer suiciderade under uppföljningstiden (p<0.001). Män stod för 73,3 % av alla självmord. Det var en högre självmordsfrekvens bland adopterade jämfört med icke-adopterade (8,5 vs 5,2/1000 för män och 3,9 vs 2/1000 för kvinnor). Det var ingen skillnad på hur självmord och allvarlig psykisk sjukdom hos de biologiska föräldrarna påverkade risken för självmordsbeteende hos icke-adopterade och adopterade personer (Hazard ratio, HR 1,5-2,3). Man fann att alkoholmissbruk hos de biologiska föräldrarna var en riskfaktor för självmord hos de icke-adopterade (HR 1,88 (1,72-2,04) men inte hos adopterade (HR 0,81, 0,36-1,88). Resultaten antyder att samband mellan föräldrars alkoholmissbruk och deras barns självmordsbeteende medieras av faktorer i familjemiljön, snarare än genom ärftliga mekanismer. Att växa upp med en ensamstående förälder var den mest betydelsefulla socio-ekonomiska riskfaktorn för självmord (HR 1,4) hos de icke-adopterade, så var däremot inte fallet för de adopterade (HR 0.92, p=0.25).

Sammanfattning
Studien visar att den anhopning av självmord över generationer som man finner i vissa familjer kan förklaras genom ärftliga faktorer snarare än genom postnatal miljöpåverkan eller imitation, skriver författarna. Imitation och modellinlärning är en ofta använd förklaring till familjeöverförda självmordshandlingar som följd av att ha upplevt en förälders självmord. Författarnas resonemang stöder sig här på den djupgående analys av imitation och de effekter som en exponering för självmordshandlingar kan ha på familjemedlemmar och jämnåriga som nyligen publicerats av A. Burke m fl (Effect of exposure to suicidal behavior on Suicide attempt in a high-risk sample of off-spring of depressed parents. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry, 2010;49:114-121).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

kommentar: 1

Pengar – Piller – Sjukvård

5 oktober 2011 (21:34) | att hjälpa andra, depression, Linnéa, psykiatri, psykos, självmord | av: Ludmilla

Jag blev uppringd av reportern Kristina Edlund på Aftonbladet igen.
Man har sammanställt 17 olika historier om personer som haft kontakt med psykiatrin och tagit sitt liv. Linnéa är en av dem.

De skriver en blogg under tiden de gör den här granskningen. Det är intressant hur media har utvecklats. Det blir en interaktiv granskning där läsare och reporter tillsammans arbetar fram resultatet. Läs mer här…

Idag skriver hon:

Förra året lex Maria-anmäldes 364 självmord av patienter som vårdades inom psykiatrin i Sverige.

Antalet självmord som utreds av Socialstyrelsen ökar för varje år, men fortfarande är mörkertalet stort. Vi kommer i kontakt med personer vars anhöriga vårdats inom psykiatrin och sedan tagit sina liv, men där det ändå inte har gjorts någon lex Maria. I andra fall tar det lång tid och många upplever att de inte informeras om besluten.

Återigen ett exempel på att anhöriga lämnas utanför.

Jag välkomnar verkligen denna granskning. Hoppas, hoppas att politikerna får upp ögonen för hur det ser ut egentligen och att de också vågar göra något som hjälper till i rätt riktning!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

kommentarer: 4

Gästblogg: ”Sparkar, knuffar och käftsmällar var det vanligaste…”

5 oktober 2011 (20:40) | depression, psykiatri, sexuella övergrepp, självmord, sjukvård, tonåringar | av: Ludmilla

När jag nu skrivet detta har jag en dålig dag. En dag som denna är jag tung i kroppen, har ont i bröstet, skriker inombords och kvävs i mina egna, värderande tankar om mig själv och livet. Livet som för mig inte ens är värt att leva denna dag, som bara känns som hyckleri. Det finns ingenting vackert nu, just i detta nu. Men det finns ett stort men i det jag just beskrivit – om en timma kan det vara en bra dag, ett liv värt att leva och kanske kommer jag till och med skratta. I mitt liv finns ingenting konstant, kontrollerat eller långvarigt. Det växlar fort mellan olika känslors ytterligheter och det är ett av alla mina symtom.

Älskad – något jag länge strävat efter att få känna mig. Det var mitt absoluta mål som liten, att höra mamma och pappa säga att dem älskade mig – jag gjorde allt, men det blev aldrig så och än idag har jag en känsla av att min mamma aldrig älskat och aldrig kommer att älska mig.

Jag växte upp i ett hem där misshandel både psykiskt och fysiskt hörde till vardagen. Ständigt fick jag höra att det inte fanns någon framtid för mig. Jag var varken smart, vacker, duktig eller omtänksam. Ful, egoistisk, mesig, dum i huvudet och en jävla unge – det var jag.
Sparkar, knuffar och käftsmällar var det vanligaste, men ibland hände det att mamma/pappa släpade mig i armen eller benet genom lägenheten – ryggen tog stryk varje gång jag drogs över en tröskel. Började jag gråta när jag fick ta emot stryk eller hårda ord, låstes jag in på mitt rum och därinne låste jag själv in mig i garderoben för att fly. Där satt jag tills jag gråtit ”färdigt”.
Jag har inte sett min biologiska och gravt alkoholiserade pappa sedan jag var tio år. Det var han som stod för misshandeln fram tills det att jag fyllde sju – då tog mamma över.

Det borde ha varit kristallklart för mig att alla andra inte hade det som jag, och även om många som blivit misshandlade som barn säger att de trodde att det var ”normalt” så kan jag inte säga det, för jag kände på mig och visste någonstans att mina vänner inte hade det som jag. En trasig/taskig/hemsk/tuff/jobbig uppväxt, kalla det vad ni vill. När jag tänker på min uppväxt, stämplar jag den som kall.
Första gången jag verkligen sa ifrån och slog tillbaka var när jag såg mamma slå min lillebror. Under åren hade jag nämligen varit ensam om att få slag och sparkar, om att få höra hur värdelös och ful jag var. Det var för mig ingenting konstigt i att jag var ensam om att bli behandlad så – mitt fel tänkte jag och fortsatte ”leva”. Men lillebror fick han inte röra, inte heller hon. Ingen fick skada min ögonsten. När jag såg mamma slå min lillebror den dagen gick jag till attack med ett skohorn. Jag slog allt jag orkade och skrek det högsta jag kunde samtidigt som tårarna rann längs kinderna på lillebror. Hon vände sig om och verkligen golvade mig. Dagen efter ringde jag mitt första samtal till min morbror, min ängel på jorden – som jag alltid sagt att han är.

I dag är min biologiska pappas hat inte påtagligt, men det han gjort har för alltid satt sig som ett ärr i själen. Mammas hat eller snarare, oälskande är dock någonting jag ständigt påminns om. Min mamma har nämligen inget intresse av att höra hur jag mår, vad jag gör, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag vill. Hon är överhuvudtaget inte intresserad av mitt liv. Det enda hon vill ha mig till är slasktratt. Dessutom försöker hon luska i varför jag är som jag är för att själv kunna visa att hon minsann har det värre och mår sämre än mig. Ändå väljer jag att träffa henne. Tänk, jag hoppas alltså fortfarande efter alla dessa år att hon någon gång ska bry sig om och älska mig. Patetiskt, viskar jag då nedvärderande till mig själv.

Tolv, nästan tretton år gammal hade jag redan några år tidigare försökt ta mitt liv och utvecklat ett självskadebeteende. Under året som trettonåring upplevde jag min första fylla, rökte min första cigarett och snattade mitt första klädesplagg. Jag drack alkohol så ofta jag kom över något med procent i. I dag kan jag se att mitt missbruk började redan då.

Sökandet efter någon som hade samma inställning till livet som jag; att livet inte var värt att leva, resulterade i att jag började umgås med de som hatade precis lika mycket som jag. Kontakten med de vänner jag tidigare haft tynade bort och jag slutade gå till skolan. Bland de jag umgicks med var det mycket prat om hur hemskt livet var och det diskuterades mycket om hur vi skulle gå till väga för att sluta allt. Hoppa framför tåget, skära upp handlederna, hänga sig, ta en överdos, skjuta sig. Tillsammans bröt vi emot lagar; misshandlade, rånade, skadegörelse, hot och inbrott. Vi var alla fruktansvärt trasiga. Vi skrek efter vägledning och hjälp. Vi fick ingen då och idag är många av dem jag då umgicks med döda.

Det var då, när jag var i början av min revolt (som skulle sträcka sig många år framöver) som socialtjänsten verkligen gick in och slog sönder min familj. Splittrade och trasade sönder den enda familj jag hade. Delade på mig och lillebror, min älskade lillebror. Ensam i ett fosterhem skild från resterna av min trasiga familj, av min före detta familj ska jag säga, för den dagen jag ville komma tillbaka – räknades jag inte längre som en del av den familjen.

Under åren som följde blev allt bara värre. Jag blev våldtagen första gången när jag var fjorton, började med droger – betalade med sex på olika sätt och blev sexuellt utnyttjad otaliga gånger. Jag blev flyttad från ett fosterhem till ett annat hela tiden. Rymde, knarkade, själskadade, försökte ta mitt liv. Allt var en enda karusell och ingen tog egentligen tag i mig. Jag kunde vara borta en vecka i sträck. Jag fick inte träffa min lillebror då de ansåg att jag kunde ”smitta” honom med mitt beteende. Det gjorde mig än mer deprimerad.

Jag var med och återupplivade en kille i min krets som tagit en överdos. Efter det tog jag en rejäl dos kokain och kopplade bort verkligheten. Några veckor senare, totalt drogad och krossad, blev jag inlagd på BUP första gången efter ytterligare ett självmordsförsök, ett allvarligt sådant. Jag fick oxascand och sobril utskrivet, vilket jag idag ifrågasätter starkt då jag (som BUP visste om) hade problem med alkohol (dem visste ingenting om drogerna, tror jag). Kontentan blev att jag missbrukade tabletterna. I två år gick jag till BUP, för att må bättre och få hjälp men jag fick bara mer och mer. Läkemedel tycktes vara enda lösningen och jag fick ytterligare en lugnande, stesolid. Det ska tilläggas att jag även fick en antidepressiv medicin, men den tog jag aldrig då jag istället självmedicinerade med droger.

Ett halvår efter min sjuttonårsdag (som jag förresten spenderade i fyllecellen) – tog min bästa vän sitt liv. Det skakade om hela min värld, hela mitt drogdyrkande ”liv”. Helt plötsligt bestämde jag mig för att göra vad jag kunde för att bli drogfri och hålla mig till det. Det var mest för att hedra min vän och på något sätt låta henne leva vidare, genom att göra det hon länge hade bett mig om – att ge livet en ärlig chans. Jag lovar, jag kämpade hårt för att bli kvitt drogerna och alkoholen, men just då var det allt jag hade och utan dem kände jag mig tom. I perioder var jag drogfri för att sedan i perioder droga rejält. I slutet på det året blev jag tillsammans med min nuvarande sambo (kallar honom T), vilket fick mig att vilja leva – på riktigt. Under en lång tid dolde jag mitt missbruk för honom, kom med bortförklaringar och lögner, men tillslut föll fasaden och han ställde ett ultimatum. Honom eller drogerna. Valet var enkelt, men jobbet svårt.

Jag tog fyra återfall i form av hasch och även, ganska många med alkohol när jag var arton år och trots min lycka över att ha funnit någon och valt honom – försökte jag ta mitt liv, fem gånger under ett halvårs tid. Jag blev då inlagd under långa perioder och det tärde på förhållandet, men T valde trots det att stanna hos mig. När jag kom hem efter den sista inläggningen det året var jag på botten och istället för att vänta på att sluten psykiatrin kanske skulle kontakta öppenvården tog T tag i det på egen hand och kontaktade VPMs öppenvårdsmottagning. En vecka efter det fick jag komma på ett första möte, vilket var otroligt känslosamt och smärtsamt, men ack så behövligt. Jag berättade för första gången sanningen om min missbruksproblematik och gick med på behandling för mitt missbrukande – behandlingshem. Efter det påbörjades behandling med antidepressiv och stämningsstabiliserande medicin. Jag åt även antabus på grund av hög återfallsrisk.

I dag är jag (efter ett misslyckat försök att arbeta) åter sjukskriven och sjuk, inombords. Ingenting syns på utsidan, förutom mina ärr som jag under 9 års tid har dolt under långärmat. Jag är patient på VPM (vuxen psykiatriska mottagningen) där jag går i DBT, individualterapi och har en läkare. Min tid som missbrukare har varit tuff, men också en nyttig erfarenhet. Jag var djupt nere och var helt säker på att jag skulle dö med en nål i armen, innan jag hunnit fylla 18 år, men jag lyckades ta mig upp och det är inte att förakta. Med hjälp av NA och AA är jag idag nykter alkoholist och drogfri narkoman. Det är jag stolt över. Jag bor med min älskade T, vår hund och vår katt i vår lägenhet, i en mysig stad. Jag är glad för att mitt liv ser så mycket bättre ut idag fastän jag fortfarande tvingas vara inlagd ibland efter intox, men ändå oftast – av egen vilja. När jag är på väg ner, väljer jag oftast livet och därmed behöver jag dygnet runt ha människor som arbetar med psykiskt sjuka omkring mig. T är inte min vårdare och jag skulle aldrig låta honom ta på sig ansvaret, att se till att jag inte tar mitt liv. Det är inte hans jobb.

Jag undrade i många år varför jag var så känslig, lätt retlig, ensam och sorgsen. Varför jag kände mig tom inombords, inte visste vem jag var och hade känslan av att bära en mask. I och med min kontakt på VPM, fick jag äntligen ett ordentligt svar på det. Jag fick för första gången göra ordentliga utredningar och fick då veta att min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) (eller borderline personlighetsstörning (BPS) som det tidigare hette (själv säger jag borderline för att jag tycker det är lättare än att rabbla det andra, långa namnet). Jag lider också av fobisk personlighetsstörning, paniksyndrom, sömnstörning, PTSD, tvångssyndrom (OCD) och unipolärt syndrom.

Jag tog emot diagnoserna med både glädje och sorg. Det var tungt att bli stämplad, samtidigt som det var skönt – äntligen vet jag vad som är galet och vad jag måste göra för att få en ändring i mitt liv. Diagnosen IPS gav mig också chansen till riktigt behandling nämligen DBT som är en behandlingsmetod utvecklad av Marsha Linehan. Metoden utvecklades för att behandla personer med IPS. Jag är tacksam för att jag har fått denna möjlighet för jag vet hur svårt det är att få rätt hjälp!

Jag vill poängtera att min barndom och mina tonår inte bara har inneburit hemskheter och smärta. Det har också funnits mycket att glädjas åt. I min tidigare blogg hade jag skrivit ett inlägg om dem som gjort och fortfarande gör mitt liv lättare att leva. Det har jag nu publicerat även på min nuvarande blogg. På min blogg har jag också skrivit mer ingående vad de olika diagnoserna innebär för mig och helt enkelt, hur jag levt och hur jag lever.

Min blogg kan du läsa här…

”Cecilia, 23”
___________
Tack ”Cecilia”. Det finns inga ord som kan uttrycka det jag känner när jag läser din historia. Det är så mycket bedrövelse på så kort tid att det nästan är för dåligt för att komma ur ett verkligt liv… Att du har klarat dig igenom detta är häpnadsväckande.

Att du har dagar då allt känns väldigt tungt är ju inte så konstigt!!! Tillåt dig att ha sådana dagar med vetskapen om att det snart kan skifta till en bättre dag. Ta vara på de som du har som står dig nära! De älskar dig för den du är, trots alla saker som hänt!


Vill du också dela med dig av din historia? Maila kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

kommentarer: 2

Fortfarande frisk

5 oktober 2011 (20:28) | Cancern | av: Ludmilla

Jag går på kontroller alltmer sällan. För några veckor sedan lämnade jag blodprov igen och idag fick jag svaret:

”Ditt senaste hCG från 12/9 var neg.”

En liten rad med inte så många bokstäver – men ack så betydelsefulla. Jag är fortfarande frisk och ska fortsätta att leva mitt liv.

Mitt nya liv, på andra sidan sjukdomen. I livet efter Linnéa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

kommentarer: 2

Spotta!

4 oktober 2011 (10:13) | sjukdom | av: Ludmilla

Idag har jag spottat i en plasttub.
Min syster var i USA för en tid sedan och hjälpte oss att köpa ett DNA-test. Nu ska min mamma till USA och då kan hon ta med och posta det. Det kostade 1300 kr per person.

Både Johan och jag ska göra det och se vad vi har för ärftlighet av olika slag. Det ska bli spännande och jag återkommer med en rapport! 😉 Man kan se inte bara vilka anlag man har utan även vilken väg man har utvecklats rent geografiskt m.m.

Skulle du vilja veta vilka sjukdomar du har anlag för att få?
Varför eller varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

kommentarer: 5

Självmord är ärftligt – men kan förebyggas

4 oktober 2011 (8:21) | depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Dag Tideman och en forskargrupp vid Karolinska institutet har undersökt om det är ärftliga faktorer eller miljöpåverkan som orsakar den anhopning av självmord som finns i vissa familjer.

Undersökningen är en registerstudie och materialet omfattade mer än 11 miljoner individer varav 83 951 individer suiciderade under observationstiden 1952-2003. Självmordsrisken för helsyskon till den som dött genom självmord var signifikant högre än den för halvsyskon. Även resultaten för tvillingar talade för ett genetiskt inflytande som var starkast för monozygota tvillingar.

Resultaten ger starka bevis för att det i första hand är ärftliga faktorer som orsakar den familjära självmordsanhopningen, men även gemensam miljöpåverkan kan vara utslagsgivande. Att självmordsbenägenhet är ärftligt betingad minskar inte möjligheterna att minska självmordsrisken genom väl utformade interventioner, skriver författarna.

Familje- tvilling- och adoptionsstudier liksom molekylärgenetiska studier antyder att den anhopning av suicidalitet, som man finner hos en del familjer och släkter kan vara både genetiskt som miljömässigt betingad. Det är oklart, emellertid, i vilken utsträckning det genetiska arvet respektive miljöfaktorer påverkar självmordsrisken. Störningar i hjärnans serotonerga funktioner och HPA- (hypotalamiska-hypofysära-adrenokortikala) – axeln (den s k stressaxeln) hos dem som gjort självmordsförsök eller dött genom självmord har visats vara genetiskt betingade, liksom sannolikt tidig depressionssjukdom och impulsiv-aggressiv personlighetsstörning. Det har visats att barn som växer upp i en miljö där det förekommer allvarliga missbruksproblem eller psykisk sjukdom och självmordsbeteende har en ökad risk för självmordshandlingar senare i livet.

En registerstudie av anhopningen av självmord i vissa familjer
Dag Tidemalm och forskargrupp vid Karolinska Institutet har studerat familjeanhopningen av självmord i en registerstudie som omfattade Sveriges totala befolkning. Man skapade en omfattande databas genom att samköra tre stora longitudinella dataregister. Personer som levde i Sverige mellan år 1952 till 2003 identifierades genom personnumret i Folkbokföringsregistret och man samkörde personnumren med uppgifter från Socialstyrelsens slutenvårdsregister, Dödsorsaksregistret och Flergenerationsregistret. Man beräknade Odds ratio (OR) för självmordsrisken för anhöriga med olika nära släktskap till den som dött genom självmord. Första-gradens anhöriga/(50 % genetiskt identiska) var föräldrar, syskon och barn; Andra-gradens anhöriga (25 % genetiskt identiska) var far- och morföräldrar, fastrar/mostrar/farbröder, halvsyskon, brorsöner/döttrar och systersöner/döttrar och barnbarn. Tredje-gradens anhöriga (12,5 % genetiskt identiska) var kusiner. För att öka den statistiska styrkan i beräkningarna för små subgrupper användes förutom självmord även självmordsförsök som krävt slutenvård som utfallsvariabel.

Resultat
Studien omfattade totalt mer än 11 miljoner individer. 83 951 personer suiciderade under studieperioden. Självmordsrisken för helsyskon (50 % genetiskt lika) till den som avlidit genom självmord var signifikant högre (OR 3,1; 95 % CI 2,8-3,5) än för halvsyskon (samma mor, 25 % genetiskt lika) OR 1,7 (1,1-2,7), trots att man exponerats för samma miljöpåverkan. OR för halvsyskon med samma far var 1,2 (0,8-1,9). Även resultaten för tvillingar visade ett starkt genetiskt samband. OR var 15,4 (5,4-43,8) för monozygota tvillingar (100 % genetiskt lika) och 3,0 (1,0-9,7) för dizygota tvillingar (50 % identiskt lika) av samma kön och 5,2 (1,9-14,0) av olika kön. Helsyskon till den som suiciderat hade signifikant högre självmordsrisk (OR 3.1; 95 % CI 2,8-3,5) än efterlevande barn (2,2; 1,9-2,2). Resultaten antyder att familjemiljön har inflytande över självmordsrisken: Både helsyskon och barn till är 50 % genetiskt lika den döda, men helsyskon har växt upp under samma miljöförhållanden. Även makar hade en ökad självmordsrisk (OR 2,3, 2,2-2,5). Författarna föreslår att den ökade självmordsrisken för makar inte nödvändigtvis orsakas av faktorer i familjemiljön, utan snarare skulle kunna vara ett utslag av ”assortative mating”, d v s att man tenderar att para ihop sig med en person vars bakgrund, egenskaper, livsstil och synsätt liknar ens egna.

Sammanfattning:
Resultaten ger starka bevis för att det i första hand är ärftliga faktorer som orsakar den anhopning av självmordsbeteende som finns igenom flera släktled i vissa familjer, men att även gemensamma miljöfaktorer kan vara utslagsgivande. Studien visar hur viktigt det är att fastställa om det har förekommit självmordsförsök eller självmord i familj och övrig släkt när man beräknar självmordsrisken för en patient, skriver författarna. Det är viktigt att slå fast, påpekar man, att förekomsten av ärftliga faktorer för självmordsbenägenhet inte på något sätt minskar möjligheten att man kan minska självmordsrisken genom väl utformade och genomförda miljöfokuserade interventioner (Tidemalm et al 2011, Psych Med)

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

kommentarer: 4

Pjäs om psykisk ohälsa

2 oktober 2011 (20:26) | att hjälpa andra, depression, självmord | av: Ludmilla

Här är ett kort reportage om teaterpjäsen om psykisk ohälsa som jag skrev om här…

Tjejerna som skrivit pjäsen vet vad de pratar om. De har själva mått psykiskt dåligt och tycker att det är viktigt att man pratar mer öppet om det.

Riktigt modigt och bra initiativ!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

kommentarer: 5

Jessica och kuratorerna

29 september 2011 (21:13) | allmänt | av: Ludmilla

En av de allra första mammorna som förlorat ett barn som jag kom i kontakt med efter Linnéas död var Lisa. Hennes Jessica tog sitt liv (i oktober 2007) på samma sätt som Linnéa 9 månader tidigare. Jag har alltså haft ”förmånen” att ha en slags fadder. Någon som ligger före mig i sorgeprocessen. Det har varit oerhört värdefullt för mig. Lisa och jag har hållit kontakten och träffades senast på en ”änglamammaträff” för några veckor sedan.

Jessica hade redan två år tidigare (2005) varit på väg att ställa sig framför tåget tillsammans med en kompis, men hade hindrat sig själv i sista stund. Lisa tog då sin dotter till BUP för att få hjälp. Jessica fick samtalskontakt med en kurator under 8 månader och kände sig sedan bättre. Ett år senare kontaktade Jessica och Lisa BUP igen eftersom Jessica hade börjat få matproblem. Kontakten med samma kurator togs upp igen.

Under de sista månaderna blev problemen med maten värre och neddragningarna i vården under sommaren påverkade kontakten med BUP.

Jessicas mamma Lisa skriver:

Skolavslutningen var en befrielse för Jessica. Hon var trött o slut och hade ingen ork till att plugga. Hon ville ha sommaren på sig att vila, umgås med pojkvännen, ville få må bra.

Hon bad att få prata med någon som kunde detta med ätstörningarna. Hon hade insett att hon hade ätstörningar och en röst inom sig sa att hon var värdelös som åt; som inte kunde försöka bli smal. Hon umgicks med pojkvännen, med kompisarna, med oss i familjen men på något sätt blev hon mer svår att nå. Sminkningen som hon var noga med började se slarvigt ut. Det var mer och mer smink för att hon skulle dölja det mörka under ögonen och den bleka hyn.

Trots att det var sommar så ville hon gärna gå i jeansen. Det var här vi också såg hur hon hade jeansshorts på sig under jeansen för att fylla upp kring midjan och att det inte skulle sitta löst, hon hade börjat förlora greppet om maten och vikten. Viktkontrollerna fortsatte och hon gick fortfarande ner i vikt. Hon hade kvar kontakten med BUP med uppehåll 4 veckor då det var semesterstängt.

Dagarna innan skolan skulle börja såg man hur hon blev trött igen. Håret började förlora sin lyster och hon tappade mycket hår. Skolan började. Hon skulle få praktik på en affär i stan 2 dagar i veckan något hon såg fram emot. Hon var mycket trött och ledsen. Grät ofta på nätterna, tyst så det inte skulle höras.

Sista veckan i livet var hon hemma från skolan, vi var oroliga o jag ville inte gärna att hon skulle vara hemma själv så vi turades om att vara hemma. Denna vecka var hon väldigt tyst, svår att riktigt nå fram till, fruktansvärt trött, gick omålad hela veckan, hade bara kontakt med pojkvännen via telefon o mail.

Sista dagen hon levde så skulle vi åka till och hälsa en släkting. Jessica och pojkvännen låg och sov medan vi andra åkte iväg. Pojkvännen skulle åka hem och jag och Jessica skulle ha en myskväll med skräckfilm och godis. Skräckfilm var något vi båda ville se ofta, då vi kurade ihop oss i Jessicas rum o låg nära varann.

De hade vaknat, gått upp och ätit frukost, duschat. Jessica hade agerat som hon brukar, sminkat sig, gjort sig fin i håret, plockat undan på rummet och bäddat sängen. Sen ville hon ta en promenad då pojkvännen ändå skulle till att åka hem, så gick hon…och kom aldrig mer tillbaka…

Jessica hade kontakt med vården men lyckades ändå ta sitt liv. Lisa valde att anmäla kuratorerna eftersom de bland annat inte hade konsulterat en läkare utan tagit alla beslut på egen hand. Resultatet blev att de fick var sin erinran:

De två kuratorerna kan inte undgå ansvarsgrundande kritik för handläggningen av patienten och bristerna i dokumentationen” skriver HSAN i sitt beslut. Och säger vidare att de båda har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör medföra disciplinpåföljd. Men HSAN nöjer sig med att påföljden får stanna vid en erinran, detta mot bakgrund av de brister vid vårdinrättningen som tydliggjorts i Socialstyrelsens beslut.

Det gjordes alltså även en Lex Maria anmälan där man påpekade bristerna i vårdkedjan och organisationen.

De två kuratorerna har i stället för att se till att Jessica kom under bedömning av specialistläkare, förlitat sig på sin egen depressions- och suicidbedömning. Det bör understrykas att en socionom eller kurator inte har den utbildning som krävs för att ställa en kvalificerad medicinsk diagnos vid depression med inslag av självmordstankar. Kammarrätten finner därför det förhållandet att xxx xxx och xxx xxx underlåtit att remittera Jessica till barnpsykiater vara anmärkningsvärt. Den läkarkonsultation som påstås ha skett under vårdtiden har både xxx xxx och xxx xxx underlåtit att dokumentera i Jessicas journal. Även denna brist innebär enligt kammarrättens mening att xxx xxx och xxx xxx i vart fall av oaktsamhet inte har fullgjort de skyldigheter som varit av direkt betydelse för säkerheten i vården av Jessica.
Felen kan inte anses vara ringa eller framstå som ursäktliga. För felaktigheterna ska disciplinpåföljd i form av erinran åläggas var och en av xxx och xxx.

Men kuratorerna överklagade till Länsrätten! De tyckte att de hade handlat enligt de riktlinjer som fanns, och läkare fanns inte tillgängliga. De tyckte inte heller att de behövde ha en läkare för att ställa depressionsdiagnos eller göra suicidbedömningar.

-I juli 2009 upphävde Länsrätten Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut.

-Jessicas mamma överklagade i sin tur till Kammarrätten och nu fick kuratorerna tillbaka sin erinran.
Kammarrätten ansåg i sin dom att kuratorerna undanlåtit att konsultera läkare och att det förekommit brister i journalföringen.

-Kuratorerna överklagade då till Högsta Förvaltningsdomstolen (Regeringsrätten):

Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att hålla muntlig förhandling i målet och avslår därför yrkandet om detta. Frågan i målet är om det finns tillräckliga skäl för att ålägga xxx och xxx disciplinpåföljd i form av erinran.

Av utredningen i målet framgår bla följande. Jessica behandlades under två vårdperioder på BUP i Avesta. Den senare perioden påbörjades i oktober 2006. Efter inledande samtal utarbetades en behandlingsplan i samarbete med barn- och ungdomsmedicin enligt vilken Jessica skulle erhålla somatisk kontroll, uppföljning och rådgivning. Behandlingen på BUP bestod av individuella samtal samt föräldra- och familjesamtal. Under våren 2007 skedde en positiv utveckling men i juli månad fann xxx att det fanns anledning att göra en depressions- och suicidbedömning. Utfallet indikerade mild depression. Samtalen med Jessica skedd därefter tätare. xxx och xxx hade diskuterat ärendet med mottagningens specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri och denne hade bekräftat fortsatt behandling. Detta dokumenterades emellertid inte i Jessicas journal.

xxx och xxx har alltså följt den behandlingsplan som gjordes för Jessica i början av vårdperioden och de har under behandlingen konsulterat ansvarig barnpsykiatriker. Barnpsykiatrikern fann då inte anledning att själv träffa Jessica. Det ställningstagandet kan inte xxx xxx eller xxx xxx lastas för. Det finns därmet inte på denna grund skäl att påföra någon av dem disciplinpåföljd.

Det är ostridigt i målet att den läkarkonsultation som dett under vårdtiden inte har antecknats i Jessicas patientjournal, vilket borde ha gjorts av xxx eller xxx. Felet är emellertid att bedöma som ringa. Det saknas därmed grund att påföra xxx och xxx disciplinpåföljd. Kammarrättens dom ska därför upphävas.

Sammanfattning:
-HSAN gav kuratorerna en varning.
-Länsrätten upphävde den.
-Kammarrätten gav tillbaka den.
-Regeringsrätten upphävde den.

En av de springande punkterna har varit vems ansvar det är. Att journalföra ett möte? Att konsultera en läkare? Att göra en suicidbedömning? Att screena för depression?

Är det organisationens ansvar att ha tydliga riktlinjer och se till att de efterlevs, eller de enskilda vårdgivarnas? Tanken med att ta bort HSAN var lite samma sak: att överföra ansvaret till organisationen. Om enskilda personer gör fel ska det lasta organisationens brister och inte de enskilda personerna.

Ser man då på det aktuella fallet med narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus så är det ju ett motsatt tänk. Här har läkaren fått hela ansvaret på sina axlar och har dessutom polisanmälts och är anklagad för dråp vilket ju är helt befängt…

Jessicas mamma Lisa säger så här idag:

Till en början var jag jättebesviken att vi ”förlorade allt”. Det kändes som de fortsatte sparka på oss och Jessica. Jag kände att det kommer vara jobbigt varje gång jag ser kuratorerna på jobbet. Jag tyckte det var skit för jag var så övertygad om att de skulle gå på kammarrättens linje.

Men idag ser jag på ett annat sätt. Jag ser oss som vinnare ändå. De har blivit fällda i två instanser och blivit friade i två instanser. Vad de än fått för dom i slutändan så har vi rört om i grytan. De har blivit granskade, ifrågasatta och synade – både kuratorerna och hela verksamheten då socialstyrelsen gick in med sin kritik. Vi känner oss som vinnare för jag tror dessa domar har gjort skillnad och att rutinerna setts över. Jag vet att jag kan gå rak i ryggen för jag själv har aldrig blivit ifrågasatt och jag vet att jag gjort vad jag kunde.

Egentligen kan man inte kalla det vinnare eller förlorare för den största förloraren är ju Jessica som idag inte finns, men det känns som hennes död nu inte varit förgäves. Hon har gjort skillnad!

Jessica, vi glömmer inte dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

kommentarer: 6

Självskadande

29 september 2011 (19:58) | psykiatri, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Om att skära sig – självskada
Självskador är vanligast bland tonårstjejer. De i riskzonen är främst tonåringar med låg självkänsla, ångest eller depression. De som ofta vill vara i fred och kanske stänger in sig på sitt rum istället för att tala om problemen kan vara i riskzonen. Förekommer även bland ungdomar som upplever sig ha få vänner, som ett rop på hjälp av den som känner sig sviken eller övergiven.

Att skära sig ger tillfällig lindring från problem, obehagliga tankar och känslor. Men på sikt blir problemen bara större.

För att kunna sluta med att skära sig behöver man ta hand om sig och minska sårbarheten för starka känslor och göra saker som ökar ens välbefinnande och känsla av egenvärde.

Undvik situationer som kan utlösa eller öka impulser till självdestruktivt beteende. Det finns forskning som visar att risken för självskada ökar om man fått reda på att någon i ens närhet nyligen genomfört en självskada. Undvik till exempel hemsidor eller litteratur där självskador diskuteras eller beskrivs i detalj.

-ät balanserad och bra mat
-undvik alkohol och droger
-sov tillräckligt
-aktivera dig genom att motionera
-våga be någon vuxen om hjälp och kontakta skolsköterska eller vårdcentral för att få tillgång till hjälp i form av till exempel terapibehandling.

Källa: vårdguiden

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

kommentarer: 3

Ny omröstning

29 september 2011 (9:41) | blogg | av: Ludmilla

Nu avslutar jag frågan: Hur skulle du vilja bli hjälpt om du mådde psykiskt dåligt?

Svar:
Psykolog – träff (44%, 90 Votes)
Psykiatriker (läkare) – träff (25%, 52 Votes)
Mailstöd med professionell (14%, 29 Votes)
Coach – träff (8%, 16 Votes)
Telefon med professionell (3%, 7 Votes)
Internetbehandlingsprogram (3%, 6 Votes)
Skype med professionell (2%, 4 Votes)

Nu ligger en ny fråga ute.

kommentar: 1