Ludmillas Blogg

Morgonen igår var trög. Jag har hosta och hostade så att jag kräktes. Jag känner verkligen att min kropp inte är vad den borde vara… De olika krämporna blir fler och fler. I torsdags när jag varpå mödravårdscentralen togs det leverprover och gallsyror eftersom jag har en sådan hemsk klåda.

Igår hade jag tid hos handkirurgen. Jag har blivit remitterad från mödravårdscentralen eftersom jag sedan v25 haft domningar i mina händer. Jag har använt skenor nattetid sedan dess och även varit hos en arbetsterapeut.

Trots skenor och goda råd så har det inte blivit bättre utan sämre. Jag har kvarstående domningar i fingertopparna även på dagtid. Jag har svårt att utföra vissa rörelser som att bära en tallrik, torka mig på toaletten (!), tvätta håret och finmotoriken är helt ur funktion. Skriva på datorn går rätt bra, men att skriva för hand går inte alls.

Jag kom till sjukhusets kassa strax före den utsatta läkartiden (10.20). Jag såg på pappret då att de ville att man skulle vara där 30 min före så att de administrativa rutinerna kunde fixas. Sekreteraren kommenterade dock inte att jag kom när jag kom.

Jag hänvisades vidare till handkirurgmottagningens väntrum. Här satt jag och läste veckotidningar från den tid då Linnéa levde. När jag hade väntat i 40 min hörde jag en sköterska förklara för en annan patient att de läkaren var försenad. Jag förågade då om min tid och blev hänvisad till en annan sköterska. Denna förklarade samma sak. Läkaren hade blivit försenad från avdelningen.

Kl 11.55 blev jag slutligen uppropad. Det hade då gått 1 timma och 35 min från den tid som jag blivit kallad till (och egentligen ska man väl lägga till 30 min eftersom det stod så i kallelsen). Läkaren hälsade vänligt men sa inte ett ord om förseningen.

5 minuter senare var besöket över. På den tiden hade läkaren bestämt sig för att jag måste opereras inom en vecka. Jag protesterade då jag inte tyckte att man gjort tillräckligt mycket undersökningar av mina händer. Jag tror nämligen inte att detta bara är karpaltunnelsyndrom. Det är ju dumt att skära i händerna om det inte blir bättre. Kontentan blev att jag inom ett par dagar ska få göra neurofysiologiska undersökningar och sedan beslutas om operation. Det är viktigt att den blir så snart som möjligt för att jag inte ska vara nyopererad under förlossning och när bebis kommer ut.

Men 1 h och 35 min? Är det verkligen ok tycker du? Det är klart att det inte är läkarens fel. Och inte sköterskans fel. Det är systemet som är fel! Att en läkare har ansvar för en avdelning samtidigt som denne har mottagning. Eller ännu värre: Att den läkare som är jour på akuten dessutom samtidigt har en tidsbokad mottagning.

Om detta hade varit en privat verksamhet skulle patienterna aldrig sätta sin fot där mer. Det är så respektlöst! Ja, jag fick tillbaka pengarna pga av väntetiden, men det är inte bara det. Jag hade ju betalat dyrt för parkeringen under tiden och framför allt förlorat tid under min arbetsdag. Men det är nog respektlösheten som är värst tycker jag. Att man blir degraderad till en patient. Och som patient ska man vara väldigt tacksam över att man överhuvudtaget får träffa en läkare.

Grr…

Läs även andra bloggares åsikter om svensk sjukvård, handkirurgi, väntetider, graviditet, graviditetskomplikationer, karpaltunnelsyndrom, domningar i händerna, mödravårdscentral, respektlöshet, patienter

Iphone-älskare...

Jag känner faktiskt mig lite uppåt nu!
Jag skrev häromdagen om det hemska som hade hänt. Nu har min IPhone kommit tillbaka – och den är som ny!
Jag kan verkligen rekommendera Mobilteleakuten som hjälpte mig snabbt och bra trots att jag inte finns i samma stad.

Personlig och snabb service!

Läs även andra bloggares åsikter om iphone, mobiltelefonservice, mobilteleakuten, snabb lagning av IPhone

1993, strax före Linnéas födelse

Idag är det 16 månader sedan Linnéa ställde sig framför tåget.
487 dagar har jag genomlevt utan mitt barn.
Hur är det möjligt?

Saknaden efter Linnéa är oändligt stor. Men var har min saknad sin plats. Jag saknar i ensamhet. Vi kan dela minnen av Linnéa, men det tillkommer inget nytt. Saknaden är ibland bunden till minnena, men ibland är saknaden alldeles ensam. Det är bara ett stort hål.

Varje dag är en kamp. Varje dag är ett frågetecken.
Varför blev det så här? Hur ska vi orka vidare?

Ändå så finns det bättre dagar också, där jag skrattat och njutit av livet.
De bra dagarna blir fler och de riktigt mörka dagarna blir färre. Men den större delen av tiden känner jag mig ganska likgiltig.

Idag har det varit en riktigt tung dag. Jag är trött och har en mängd graviditetskrämpor. Det känns tungt och varje motgång känns tyngre än normalt. Jag känner mig splittrad i min inställning till liv och död. Jag känner mig mitt i båda. Jag sörjer en dotter och ska föda en annan. Jag är dubbel.

Jag vet att jag har valt att föda ett barn mitt i sorgen. Jag har valt det för att jag tror att det är rätt. Jag tror att vi behöver hopp, framtid och ljus. En ny familjkonstellation. Inte bara ett stort sår. Jag känner mig mycket priviligerad att jag (vid min ålder dessutom) får möjlighet att bära och föda ett barn till. En gåva.

Samtidigt gör graviditeten mig oändligt sårbar.
Jag känner mig ensam, utlämnad och liten.
Svag.
Övertolkar det mesta.
Känner tyngd och motstånd.
Och de fysiska begränsningarna gör det förstås inte bättre.

Jag har varit utan Linnéa i 487 dagar och ska föda hennes lillasyster om 47 dagar.
Hur ska det gå?
Hur ska jag orka?
Hur ska jag räcka till?

Livet känns väldigt märkligt.
Och tungt.

2009, 7 veckor kvar

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, sorg, saknad, Linnéa, självmord

Idag var det första frosten. Johan fick skrapa bilrutan imorse.
Jag har aldrig tyckt om hösten. Jag har alltid tyckt att den representerar sorg, död och förfall. Naturen visar tydligt att den inte vill vara med längre. Människorna sluter sig mer och stannar mer inomhus.

Sedan Linnéa dog har hösten fått en annan mening. Den tydliga skiftningen i naturen visar att tiden går. Och det är ju bra när tiden går. För jag vet ju att tiden hjälper mig i min sorg.

Den här hösten betyder det också att jag förutom att jag kommer längre från Linnéas dödsdag så kommer jag närmare lillasysters födelsedag. Och det föder hopp om framtiden.

Ikväll har jag varit ensam hemma. Jonas är på scouterna och Oscar är hemma hos Emelie och har myskväll. Johan har ännu inte kommit hem från jobbet. Det är så tydligt att tiden har gått och pojkarna blivit så stora att de har egna aktiviteter.

Jag har lärt mig att uppskatta ensamheten mer än tidigare eftersom det tar tid att tänka mina tankar. Jag behöver få tänka dem ifred. Men bara till en viss gräns. Sedan vill jag inte vara ensam för mycket, för då tänker jag på tok för mycket istället.

Lagom är bäst.
Balans i tillvaron.

Läs även andra bloggares åsikter om ensam, tomhet, saknad, höst, frost

Rädda Barnen, BRIS och Röda Korset har tagit fasta på att man behöver stöd när man drabbats av suicid i familjen.

Det kommer att genomföras ett antal stödhelger under 2010. I projektet har vi ett nära samarbete både med SPES och med NASP.

När en familjemedlem dör blir ingenting sig likt. Sorgen och saknaden är stor, nya tankar och känslor tränger sig på. Om den som dog tog sitt liv kommer ytterligare komplicerade tankar och frågor. Vissa saker kan man inte prata med släkt och vänner om utan bara med dem som har varit med om ungefär samma sak. Att få prata om tankar och känslor tillsammans i grupp är för många till stor hjälp när det gäller att hantera livet, sorgen och saknaden.

Stödhelgerna vänder sig till barn/ungdomar och föräldrar i familjer där ett syskon tagit sitt liv eller där mamma eller pappa tagit sitt liv.

Barnen och ungdomarna träffas i grupper med jämnåriga och föräldrarna träffas i egna grupper. Man delar erfarenheter, pratar och gör övningar kring sorgen och livet efter dödsfallet. Vissa övningar gör barn och föräldrar tillsammans. Alla gruppledare har erfarenhet av stödgrupper för vuxna, barn/ungdomar och av sorg. En stor del av helgen ägnar vi också åt roliga saker, aktiviteter och umgänge.

Lotta Polfeldt, Rädda Barnen
070-733 07 66 • lotta.polfeldt@rb.se
Sofia Grönkvist, BRIS
070-160 88 04 • sofia.gronkvist@bris.se
Sara Hedrenius, Röda Korset
070-321 47 30 • sara.hedrenius@redcross.se

Läs även andra bloggares åsikter om BRIS, Röda Korset, Rädda Barnen, hjälp för suiciddrabbade, stödhelger, självmord, suicid, sorg och saknad, stöd i sorgen,

Idag skriver SvD om min sorg efter Linnéa. Jag blir glad över att man vågar skriva om sorg och självmord. Jag är helt övertygad om att det är den rätta vägen att gå. Vi måste bli mer öppna. Det är det som kommer att kunna göra skillnad.

Jag gissar att det faktum att jag är gravid sätter saker och ting på sin spets. Liv och död, i en enda dans. Jag lever med ytterligheterna som en vardag.

Glöm inte Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60.

Hit kan du som har självmordstankar ringa och få stöd av professionella personer. Tveka inte!

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, artikel, sorg, nationella hjälplinjen, självmord, suicid, ta livet av sig,

Middag för två...

Den här helgen har jag varit helt utan dator! Johan och jag har varit borta utan barn och haft det lugnt och skönt, så här 7 veckor före nedsläpp : )

Det som slår mig (igen) är hur viktigt det är att vara datorfri ibland. Min älskade IPhone har dessutom gått sönder så jag har inte kunnat kolla någonting alls om någonting…

Det var nämligen så här med min IPhone: Jag tappade den i marken i somras och den fick då en spricka i glaset. Jag kollade om man kunde laga den. Det kunde man, men då skulle man behöva vara utan den i 3 (!) veckor. Det fanns liksom inte på kartan. Jag sökte och fann information om att man kunde åtgärda glaset självt. Jag beställde nytt glas på Mailshop. Snabb leverans av glas med verktyg för bytet. Jag började titta på youtube för att se hur man skulle göra. Det såg dock så otroligt brutalt ut så jag la undan reservdelarna och lät bli.

Inför förlossningen tänkte jag ha med min IPhone med högtalare för att ha musik till. Jag har börjat boa tillräckligt mycket för att tycka att min IPhone också ska vara hel. Så lagningskitet kom fram igen. Jag följde alla instruktioner noga och lyckades efter mycket svett och ont i magen att byta ut glaset. Det är inte lätt ska du veta! Det ser mycket lättare ut på dessa videos än vad det är i verkligheten. Jag fick ihop telefonen efter många om och men också. Till min förskräckelse ser jag att jag knäckt LCD-skärmen. Johan fick vatten på sin kvarn och undrade om jag inte ville lämna in telefonen istället. Nej, för 17, nu vet jag ju hur man gör!

Jag beställde en ny LCD-skärm och fick den nästa dag. Den var betydligt lättare att byta. Men, tyvärr var skärmen svart när jag fick ihop telefonen… Jag misstänkte var felet var. Nämligen att kabel nr 3 skadats när jag satte ihop allt igen. Johan surfade fram Mobilteleakuten och jag fick bita i det sura äpplet. I fredags skickade jag min kära telefon dit så nu återstår att se vad som kan göras…

Nu var det i alla fall lite passande eftersom Johan och jag skulle vara borta över helgen. Och det var bara 45 mail i inkorgen när jag kom hem så det var snabbt avklarat.

Detta med att se till att åka bort tillsammans är något som jag rekommenderar alla att göra. Det gör så gott att få äta god mat i lugn och ro utan att bli avbruten. Man laddar sina batterier och synkroniserar sig med sin partner igen. Pojkarna hade haft en jätteroligt helg med mormor och det var härligt att komma hem till dem igen!

Läs även andra bloggares åsikter om IPhone, krossad display, byta LCD på IPhone, Mailshop, Mobilteleakuten, weekend, barnvakt, vårda relationen

Igår föreläste jag i Lötenkyrkan. Jag blev tillfrågad redan för ett halvår sedan och sedan har det varit en sak att planera för. Det är alltid svårt att veta vilken nivå man ska lägga en föreläsning på, oavsett om vilket ämne, när man inte vet vad man får för publik. I detta fall var det en helt öppen föreläsning utan föranmälningskrav och helt kostnadsfritt.

Hur många skulle komma? Vilka skulle komma?

Det var fint ordnat och det kom många. Uppskattningsvis drygt 100 personer. Åhörarna personer som känt Linnéa, personer som mist någon i självmord, (en del som åkt långväga), personer som mist ett barn, personal inom barn- och ungdomspsykiatrin, personal från sorgegrupper från sjukhuset, från behandlingshem, polisen, diakoner, självmordsbenägna, föräldrar till självmordsbenägna personer, kuratorer, bloggvänner och många fler och dessutom min mamma (vilket kändes väldigt fint).

Jag blev rörd och glad över att så många ville dela min berättelse. För det var ju just min berättelse. Alla har ju sin relation till Linnéa och alla har sin egen sorg eller oro till den som man sörjer eller är orolig för. Alla har vi ju olika sätt att förhålla oss till vår egen unika verklighet.

Jag berättade om vad som hänt oss. Om Linnéa. Om hur hon blev sjuk. Om hur hon tog sitt liv. Om vilka tankar som kom i mitt huvud direkt efter dödsfallet. Vilka praktiska saker vi ställdes inför. Hur våra barn var delaktiga i processen på ett sätt som många reagerade på. Hur förvånad jag snabbt blev över okunnigheten hos omgivningen. Fakta och myter om självmord. Om hur min sorg har sett ut och vilka verktyg jag har använt mig av. Om sorg och omgivningens reaktioner. Och om konkreta tips om hur man vill bli bemött som sörjande.

Jag hann prata med några personer i pausen och efteråt. Några har mailat mig idag. Det har varit positiva reaktioner och det känns bra. Om jag bara kan föda någon liten tanke hos någon så har jag ju gjort skillnad. Och om jag gjort skillnad i detta så har Linnéa inte dött helt förgäves.

Det är bra.

Tack alla ni som kom!

Idag har jag varit trött. Det är ju inte så konstigt.
Sedan har vi varit på begravning på eftermiddagen. Det var den första begravningen sedan Linnéas. Det var en farbror som nyligen dog i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Han var med på Emelies bröllop och visste inte då att han var sjuk. Någon vecka senare domnade det i benen och han lades in. Han visade sig ha metastaser i ryggraden och i hjärnan av en lungcancer. Han var rökare.

Idag var det alltså Ulfs begravning. Det var en liten fin begravning där bland andra Emelie och Niclas sjöng och spelade. De är så otroligt duktiga och sjunger så fint tillsammans. Det blev väldigt stämningsfullt. Jag grät och kände smärtan av min sorg efter Linnéa. Mycket känslor vällde upp.

Samtidigt så blev jag återigen så där klart medveten om livets skörhet.
Om att det är en kort stund vi har här på jorden.
Att vi ska vara rädda om varandra.
Så länge vi har oss.

Läs även andra bloggares åsikter om begravning, föreläsning, begravning, Ulf Nordenstedt, lungcancer, livet

Häromdagen skrev jag om en action för kvinnor i andra länder där de inte har lika stora förutsättningar som t ex kvinnor i Sverige.

Här kommer en påminnelse om att man kan pernumerera på att få ett e-brev med en berättelse.

Det kostar ingenting. Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om action aid, e-berättelse, utsatta kvinnor, jämlikhet

Onsdag till fredag i den föregående veckan har jag hållit grundutbildning för babysiminstruktörer. Det tog på krafterna, trots att jag som alltid tycker att det vansinnigt roligt. Jag har inte rört mig många millimeter sedan dess eftersom min foglossning blev väldigt mycket sämre. Jag har dessutom blivit mycket sämre i mina händer trots att jag använder mina skenor. Nu har jag fått remiss till handkirurgen. Jag har domningar hela tiden i mina fingertoppar.

Vi har haft vårt paradis uthyrt i flera veckor och alltså inte kunnat vara där. Nu var första helgen på länge som vi kunde komma tillbaka. Och vilken helg det blev! Så varmt och soligt att vi har kunnat vara ute hela dagarna. Jag har suttit i solen och läst förlossningsböcker! Det var bara 13 grader i poolen så det var ingen som var särskilt sugen på ett dopp, men vi har varit ute med båten och pojkarna har både promenerat och spelat tennis. Massor! Jag har suttit och tittat på mina fina pojkar och njuter av att se att de mår så bra och att vi har möjlighet att ge dem en sådan fin uppväxt. Linnéa var också ett av mina barn som hade samma möjligheter. Men, ändå så gick det fel…

Det är med blandade känslor som man hyr ut sitt paradis. På ett sätt är det ju trevligt att få dela med sig, men när det ligger fimpar överallt i trädgården, saker har gått sönder, de har använt livsmedel och till exempel ett antal vinflaskor utan att ersätta dem och skräpat ner i skogen osv osv… känns det inte lika bra. Den här gången var det verkligen tydligt att det varit människor här som inte varit måna om att vara försiktiga… Det är dock svårt att veta vem av de olika omgångar människor som gjort vad. Det är ju bara att släppa och försöka vara ännu tydligare nästa gång i vår information. Men, nu dröjer det!

Jonas och Oscar har bakat Linnéas kladdkaka igen. Det är Linnéas hemliga recept som de har hittat i hennes hemliga receptbok. De kommer att bevara den hemligheten för evigt tror jag!

En av de som hyrt här, hade lämnat kvar ett förkläde. Det tyckte Oscar var kul att prova!

Oscar provar kvarglömt förkläde

Läs även andra bloggares åsikter om kladdkaka, uthyrning, sommarställe, pool, tennis, hemlighet, graviditetskomplikationer, babysim