Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Här finns ett klipp från SVT från idag… (Dra fram till 3.28)
Här är den delen av utlåtandet som avser bedömningen av professorn och överläkaren som varit Linnéas patientansvarige läkare (här kallad X):
Ansvarsnämnden gör följande bedömning:
Av utredningen framgår att X under behandlingstiden stod som behandlingsansvarig läkare för Linnéa. Vid granskning av dokumentationen är det svårt att finna att Linnéa nogsamt bedömdes från X sida.
De argument som hon framfört som förklaring är dock inte i överensstämmelse med de krav som ställs i 3 § patientjournallagen (1985:562). Vården och dess bedömningar kan inte följas. Det är överhuvudtaget svårt att få grepp om ansvarsfördelningen genom den bristande journalföringen. Som behandlingsansvarig läkare för Linnéa har X dock haft huvudansvaret.
Linnéa var en ung och nyinsjuknad patient med en allvarlig psykisk sjukdom, initialt diagnostiserad som depression. I detta läge är en övervägd diagnosbedömning med kompletterande provtagning en standarbedömning, som inte kan uteslutas. Ett flertal fysiologiska orsaker kan ligga bakom psykiska symtom, som X själv har angett. Av dokumentationen framgår inte att hon hade detta i åtanke och provtagning dröjde. Inte heller framgår fortsättningsvis nyanserade diagnostiska bedömningar från hennes sida, liksom att det saknas nyanserade bedömningar av utveckling och hänsynstagande till de allvarliga rapporteringarna om
maskerad depression. Det är förståeligt att omgivningen lät sig duperas. Men bristande närvaro, saknade diagnostiska överväganden, saknad somatisk utredning och bristande journalföring från X sida låter sig inte ursäktas.
Bristerna i X handläggning innebär att hon inte har fullgjort sina skyldigheter i yrkesutövningen. Av utredningen i ärendet framgår inte annan än att detta skett av oaktsamhet. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör medföra disciplinpåföljd i form av en varning.
Idag såg jag i vår tidning, Uppsala nya tidning, att ansvarsnämndens utredning nu efter ett år är klar.
Lite jobbigt att behöva läsa det i tidningen, men jag har nu även fått ta del av det 17 sidor långa dokumentet.
Professorn för Barn- och Ungdomspsykiatrin i Uppsala blev fälld i ansvarsnämnden (HSAN) fick en varning för vården av Linnéa som sedan ledde till hennes självmord.
Jag känner mig upprörd, kluven och lättad. Vi var så frustrerade under vårdtiden redan och det är klart att det känns skönt att få ”svart på vitt” att vi hade ”rätt” i det vi tyckte.
Nästa vecka ska jag föreläsa i Lötenkyrkan i Uppsala. Det är ett gratis och öppet föredrag där jag kommer att berätta om vad som hänt oss och Linnéa. Jag kommer också att berätta hur jag försöker tänka framåt och vilka verktyg jag har använt för att orka komma vidare.
Det ska bli spännande att se hur många som kommer, hur jag kommer att orka och om de som lyssnar kommer att tycka att det ger något.
Mer information:
LÖTENKYRKAN:
23 sept kl 19: HUR LEVER MAN VIDARE? – att förlora en närstående i självmord
Ludmilla Rosengren är mamma till fyra barn. Dottern, Linnéa, var 14 år när hon tog sitt liv.
Plötsligt föll livet samman. Ludmilla ville fortsätta leva vidare och hitta ett sätt att förhålla sig till sin stora sorg och sitt nya liv
Fri entré. Arr. Gamla Uppsala församling, Lötenkyrkan, Sensus
Som gravid kan man få en mängd symptom som hänger samman med graviditeten som gör att man inte kan arbeta som vanligt. Det kan vara till exempel foglossning, dvs smärtor, som gör att man inte är lika rörlig längre.
Flera kvinnor har blivit sjukskrivna av sina läkare men sedan inte fått igenom sjukskrivningen hos försäkringskassan med hänvisningen att graviditet inte är en sjukdom.
Detta är samma typ av ologiska tänkande som att sorg inte är en sjukdom. Må så vara, men faktum är att både sorg och graviditet kan leda till funktionsnedsättning i arbetet. Då är det ju själva funktionsnedsättningen i relation till arbetsuppgifterna som är det intressanta, eller hur?
När jag var gravid med Jonas och Oscar så var det också en sväng med sådant tänkande. Jag som läkare fick inte minska min arbetstid, fick inte heller låta bli att gå jourer. När jag var gravid med Jonas (-98) arbetade jag som AT-läkare på medicinkliniken på ett mindre sjukhus. Det handlade om att vara nattjour två till tre gånger i veckan och vara vaken hela natten och jobba dagen efter. Det var tidvis tungt eftersom det kunde vara återupplivningar (hjärtinfarkter eller liknande) och liknande arbetsuppgifter.
Det var helt absurt att jobba heltid + jourer när man dessutom inte mådde bra. Jag fick rådet att ta ut lite semester om jag inte orkade jobba…
Med denna graviditet är jag mycket tacksam över att jag har ett sådant flexibelt arbete att jag kan arbeta 100%, men att jag kan fördela arbetet som jag vill utifrån mina möjligheter. Jag kan sluta tidigare och vila på em för att jobba igen på kvällen till exempel. Men jag tycker verkligen synd om de som tvingas arbeta trots smärtor, trötthet och sammandragningar.
Det här inlägget är upplagt på förfrågan från ActionAid som idag startar en kampanj.
I sitt arbete fokuserar de på kvinnor och flickors situation eftersom det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen i ett område. Kvinnor och flickor tillhör de mest utsatta i världen. De saknar inte bara mat, rent vatten och hälsovård utan även utbildning och möjligheten att ta sig ur sin situation.
Här kommer en autentisk berättelse:
Langa från Ghana
Hej!
Jag heter Langa och är 15 år. Jag bor i en liten by i norra Ghana. Jag går i skolan, men det är många flickor som inte gör det. Många flickor tror att ett bra jobb bara är till för män. Men jag har bestämt mig för att skaffa mig en utbildning och bli läkare!
Det var nära att jag hoppade av skolan förra året som många av mina vänner gjorde. De tjänade pengar och hjälpte sina föräldrar med hushållssysslor och jag tänkte att jag skulle göra samma sak.
Då kom ActionAid till vår skola och jag gick med i en av deras grupper. Vi fick bland annat åka ända till huvudstaden Accra och stanna i två hela veckor! Där fick vi träffa flera framgångsrika kvinnor och jag insåg att jag kan bli som dem.
Nu har jag bestämt mig för att bli läkare, en tanke som hade varit omöjlig för mig tidigare.
Jag har också pratat inför andra flickor, på ett möte som ActionAid organiserade. Där förklarade jag att flickor visst är väldigt kapabla till att ha bra arbeten, precis som män, och att ett liv utan utbildning är både hårt och farligt.
Efter det mötet har femton flickor som tidigare hoppat av skolan återvänt!
Du är på dag 218 av 280. (77,9%).
Du är i vecka 32.
Du har gått 31 fulla veckor och 0 fulla dagar (v31+0).
Du är i 8:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 62 dagar kvar till beräknad förlossning.
Ja… I morgon är det precis 2 månader kvar. Nedräkningen har börjat!
Bebis är ca 45 cm lång och väger drygt 1,5 kg. Mina barn har dock vägt runt 4 kg och varit 52 cm långa så det är lite kvar med andra ord.
Lillasyster är mycket aktiv i magen. Eftersom hon nu är så stor så känns varje rörelse tydligt. Magen går liksom i vågor som syns tydligt utifrån. Pojkarna längtar efter lillasyster så de håller på att spricka.
I helgen städade vi ur Jonas gamla rum. Han hade lämnat kvar en del efter att han flyttade till Linnéas rum. När vi gjorde om Oscars rum flyttade han ut det mesta till Jonas gamla rum. Så du kan säkert förstå vilken kaos det var därinne. Nu är det fint i alla fall. Redo för att tapetseras om till lillasysters rum.
Det här med ”boande” är en intressant företeelse i sig. Men, det känns verkligen viktigt att saker och ting är färdiga. Johan har förstått nu att det inte bara handlar om att allt ska vara färidgt och klart den 16 november utan att jag har ett behov av att det ska vara klart flera veckor innan. Så i helgen var vi ute och tittade på barnvagn, barnsäng och annat som man kanske kommer att behöva. Vi beställde till och med en barnvagn. Vi hade ju gjort oss av med ALLT efter de andra 4 barnen. Vi skulle ju inte ha fler barn!!
Vad gäller barnvagn har det hänt en del de senaste 10 åren. För mig var det viktigt att den har en lätt lift så att man kan ta ut den ur vagnen när bebis sover och även ha den som en extrasäng när man är borta någonstans. Den ska kunna användas som en sovgunga, dvs att man kan stå och röra den fram och tillbaka så att bebisen somnar. Den enda vagnen som hade en sådan bra insatsdel var BRIOs kombivagn. Sittdelen är jag dock inte alls så intresserad av eftersom jag väldigt snabbt har övergått till en paraplyvagn som är lite lättare att ha med sig. Men, nu blev det en kombivagn i alla fall. Röd.
Jag köpte också en ”gravidkudde”. Jag har tidigare köpt två stycken amningskuddar som jag använder när jag sover. Min valkropp behöver packas upp på olika ställen nämligen. Men denna kudde är lång och smal och fylld med små frigolitkulor (som en saccosäck ungefär) och går att forma. Den har räddat de senaste nätterna. Johan får inte riktigt plats i sängen med stora jag och alla kuddarna, men än så länge går det i alla fall…
Igår var vi på Auroramottagningen i Uppsala. Oscars förlossning var traumatisk eftersom vi lämnades ensamma just när han kom ut. Saken är den att alla mina barn har fastnad med axlarna när huvudet har kommit ut, så det är det viktigaste budskapet vi haft: Vi behöver hjälp när huvudet har kommit ut. Men när Oscar kom var det tomt i salen. Oscar mådde sedan inte heller så bra för jag hade ätit hjärtmedicin under större delen av graviditeten, så hans hjärta slog också långsamt när han kom ut. (Jag opererades för mitt hjärtfel ett år senare. Det var en extra ledningsbana som brändes bort.)
Mötet på Auroramottagningen var bra. Vi fick säga det vi behövde och barnmorskan tyckte inte att det var några höga krav vi hade. Vi ska träffas även nästa vecka och göra besök på förlossningsavdelningen. Vi har fortfarande inte bestämt oss om vi ska föda i Uppsala eller på Danderyd.
Igår var jag på Yogalektion igen. Jag har anmält mig till en kurs i klassisk yoga som ska vara förenlig med graviditeten. Yoganu är toppen och jag kan verkligen rekommendera det till alla. Målet att förena kropp och själ, kroppskännedom, avslappning och andning är välgörande för mig både när det gäller sorgen, graviditeten och förberedande för förlossningen.
Resten av veckan kommer jag att ägna åt instruktörsutbildning för blivande babysiminstruktörer.
Minns du personen jag berättade om häromdagen?
En 18-årig tjej som planerat att ta sitt liv i söndags där jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne att få hjälp? Hon lades ju till slut in på en psykiatrisk klinik. Jag har fortsatt kontakt med henne.
Hon upplever dels inte att hon behandlas på ett respektfullt sätt och inte heller att hon får någon vård. Hon känner sig ensam och inte sedd på avdelningen. Här kommer hennes egna ord från i förrgår, efter två dagars inläggning:
Jag har idag fått ta blodprov för att se om det finns någon bakomliggande orsak till min depression.. (Jag kanske inte har varit med om tillräckligt för att ha en anledning att vara nedstämd?..)
De sa att det var rutin på avdelningen att ta blodprov på deprimerade patienter, men under de 4 veckorna jag var här i somras såg jag inte skymten av något blodprov. Jag är väldigt rädd för sprutor p.g.a en händelse från när jag var liten, och jag sa till dem att jag var jätterädd. Jag nämnde att jag fått EMLAsalva den enda gång jag tidigare tagit ett blodprov, men trots det erbjöds jag inte det idag. De hade dåligt med tid och jag var jättestressad och rädd, vilket ledde till att mina kärl drog sig tillbaka. Fem gånger stack de mig utan att lyckas, för att sedan skicka mig till labbet. Där lyckades de vid tredje försöket. Jag satt och höll mig krampartat i stolen, och när det äntligen var över grät jag som ett litet barn. Tänk vad mycket lättare det skulle gått med lite medmänsklighet och EMLA.
Men -jag är ju bara en bråkig patient med suicidtankar. Det finns väl ingen anledning att ta mig på allvar… Dessutom är jag ung, yngst på avdelningen, så varför skulle mina önskemål tas på allvar? Så känns det…
Igår under läkarsamtalet frågade de vad jag skulle göra om jag kom ut. Jag sa sanningen, att jag inte visste. Då sa läkaren ”ja, men du förstår väl att vi inte kan släppa ut dig nu, för vi vill ju inte att du kommer tillbaka om några dagar igen, det förstår du ju själv. Ber du att få komma ut nu så får du göra det, men då vill vi se att du inte kommer tillbaka snart igen”. Jag förstår absolut hur hon resonerar och jag ger henne rätt i det, men jag tycker inte att hon sa det på ett professionellt sätt, och jag känner att jag nu kommer att ha ännu svårare att ta kontakt med sjukvården om jag mår dåligt efter hennes uttalande.
Det här är endast förvaring. Visst, jag kan inte ta mitt liv, fine, men får jag någon hjälp? Knappast.. Jag får mina tabletter och sedan är det bra. Har ingen aning om jag ska få gå på något samtal de närmaste dagarna.
Vad händer när jag kommer ut härifrån? Jag kommer säkerligen att falla tillbaka i samma tankemönster eftersom jag inte får prata om hur jag ska bryta mig loss från det. Jag ska kräva att få prata med någon senast imorgon. Dock tycker jag att det är väldigt dåligt att det är jag som måste ta initiativet för att något ska hända.
Tyvärr är vår väns berättelse inte någon ovanlighet. Och hur ska man orka kräva att få behandling enligt vårdprogram, veteksap och beprövad erfarenhet när man mår psykiskt dåligt?
Idag har jag åkt tåg till Stockholm och lyssnat på mycket viktiga budskap och fått viktig information på den suicidpreventiva dagen som NASP anordnat.
Jag själv medverkade genom att berätta om det som hänt oss och hur vården var för Linnéa. Ytterligare en drabbad förälder berättade sin historia om hur hans dotters vård såg ut innan hon tog sitt liv på avdelningen hon var inlagd på.
Vi fick en genomgång hur Lex Maria anmälningarna gällande självmord i Stockholm har sett ut. Vi fick också höra om hur projektet Aktion Livräddning har fallit ut i södra Stockholm.
Från politiskt håll samt från landstingets sida rapporterade man om vad man gör just nu och vilka planer som finns framåt gällande suicidprevention.
Det är jättebra! Det finns så mycket kunskap och intentionen i dessa projekt är superbra. Det är dock skrämmande att det inte har varit självklart redan tidigare att t ex vårdprogram ska följas. Det är alltför ”luddigt” i kanterna hur vården ser ut för självmordsbenägna personer. Allför mycket tyckande och för lite tydlighet i riktlinjerna. Det finns MYCKET kvar att göra.
Jag medverkar idag i ett inslag i TV4-nyheterna. Länk finns här.
Socialstyrelsen har identifierat allvarliga systembrister i två tredjedelar av alla de beslut som fattats för personer som varit inskrivna i sjukvården men som inom en månad efter utskrivningen tagit sitt liv.– Hur är det möjligt att så få självmordsbenägna personer, trots kontakt med sjukvården, inte får den hjälp som behövs? undrar Ludmilla Rosengren, mor till Linnéa som tog sitt liv i samband med en permission från barn- och ungdomspsykiatrin.
Den 1 februari 2006 trädde den föreskrift i kraft som anger anmälningsskyldighet enligt Lex Maria av de självmord som människor har begått i anslutning till hälso- och sjukvården inom en månad efter senaste vårdkontakt.
Socialstyrelsen har granskat samtliga beslut som fattats fram till och med den 31 mars 2007 och som gäller självmord som begåtts under 2006. Syftet har varit att identifiera systembrister som kan ha bidragit till självmordet. (Socialstyrelsens publikation: Självmord 2006 anmälda enligt Lex Maria).
I rapporten konstateras att i två tredjedelar av alla fall har rutiner saknats för självmordsriskbedömningar, dokumentation, samverkan, informationsöverföring, kontinuitet, kompetens, vårdprogram och vårdplaner, tillsyn och övervakning.
– Hur kan vi ha en vårdapparat som har såna uppenbara brister utan att politikerna reagerar? Våra beslutsfattare måste förstå allvaret i att mängder av människors liv kan räddas om kompetensen utvecklas. Trots att problemen konstaterades redan i juli 2007 har bristerna i sjukvården fortsatt, säger Ludmilla Rosengren.
I juni 2009 slår Socialstyrelsen fast i en annan rapport: ”Barn- och ungdomspsykiatri – vård på olika villkor” att barn- och ungdomspsykiatrin inte uppfyller målen i hälso- och sjukvårdslagen. Kvaliteten är så skiftande i landet att den bryter mot lagen som säger att hela befolkningen har rätt till vård på lika villkor.
70 BUP-enheter har besökts och 483 patientjournaler har granskats över hela landet under 2008. Granskningen visar bland annat att patienterna i bara knappt hälften av de granskade journalerna hade haft kontakt med en läkare och att en femtedel av journalerna hade brister. Framförallt handlar skillnaderna mellan BUP-mottagningarna om bristande styrning från vårdgivarna, alltså om psykiatrin fått ett tydligt uppdrag och hur vårdgivaren följer upp om barn- och ungdomspsykiatrin uppfyller förväntningarna.
Ludmilla Rosengren har flera frågor till våra politiker
– Vad tänker de ansvariga politikerna göra åt den sönderfallande psykiatrin? Och vad har BUP-enheterna runt om i landet vidtagit för åtgärder efter den mycket tydliga rapporten från Socialstyrelsen, säger Ludmilla Rosengren.
Pressmeddelande 090910
”Mitt emot mig satt en för mig obekant ung kvinna i tjugofemårsåldern, djupt försjunken i en bok. När hon hörde mig gråta såg hon upp, betraktade mig en stund, log vänligt och sa: ’Gråt du, så läser jag. Jag finns här om du behöver mig.’ Så läste hon vidare, och jag grät en stund till, innan det gick över.
Vi log mot varandra, och hon räckte mig några engångsnäsdukar. Jag berättade aldrig varför jag grät, det hade fört för långt just då. Men jag kommer alltid att minnas henne.”
Möten i sorgen. Så viktigt att bli sedd! Tänkvärt!
Han skriver också om hur viktigt det är att hitta ljuspunkter och saker att glädja sig åt, trots att man har sin djupa sorg. Detta, tror jag är en av de viktigaste sakerna! För hur djupt i sorgen man än är så finns det små saker som man kan glädja sig åt. Kanske bara någon sekund, kanske flera minuter och senare flera dagar. Men de små ljuspunkterna ska man ta vara på och vara tacksamma för att de kommer. Inte skämmas för.
Man kan skratta och vara glad SAMTIDIGT som man har sin djupa sorg. Sorgen tar från början upp större delen av sin tankevärld, men allt eftersom tiden går (för tiden är din vän…) så kommer ljuspunkterna att bli fler och de djupa hålen bli grundare och man ramlar ned i dem med längre mellanrum och stannar i dem kortare stunder.
När man är i sorg måste man vara snäll mot sig själv. Det är ett tungt jobb man gör och det tar på krafterna. Tvinga dig själv till pauser, där du gör något helt annat.
Jag kommer i håg för ca ett år sedan, när det alltså gått 3 månader efter att Linnéa dött och jag gick till min dåvarande terapeut Anna Kåver. Hon sa att jag skulle försöka läsa en bok. Jag svarade att jag läste massor med böcker (om sorg och självmord) men att jag hade svårt att fokusera på att läsa. Nästa gång hade hon med en bok åt mig. Jag tänkte att det var någon intressant om sorgbearbetning eller liknande, men det var en helt vanilg skönlitterär bok, som man dessutom kunde skratta åt. Anna Kåver bad mig också att göra något lustfyllt som att gå och se en bra film, lyssna på något roligt som t ex ”Hassan” eller gå på en konsert.
För mig var det i den situationen helt absurt att jag medvetet skulle anstränga mig för att göra något lustfyllt. Jag hade förlorat mitt barn!! Jag ville bara vara i min sorg. Men, jag lyssnade på hennes råd och det fick mig upp, ur sorgen snabbare. Det hjälpte – fast det var att handla tvärtemot sin känsla.
