Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Då har du antagligen ett behov av att komma i kontakt med andra som varit med om samma sak.
Självmord ger upphov till så mycket mer än sorg och saknad. Frågorna ”Varför?” och ”Kunde jag ha gjort något för att förhindra det?” är mycket svåra att lämna bakom sig.
Det faktum att det fortfarande är en hel del tabu kring självmord gör det svårt att dela och bearbeta. Vi måste våga vara öppna om det som har hänt för att vi ska kunna förändra samhällets inställning till självmord.
Kanske är ett steg på vägen att gå med i den Facebook-grupp som skapades idag (Har någon närstående tagit sitt liv?)? (Obs. Gruppen är enbart för de som har någon närstående som tagit sitt liv)
7 februari 2009 (20:02) | babysim, barn | av: Ludmilla
Nu har jag hållit 58 grundutbildningar för Babysiminstruktörer.
Det gick bra i helgen. Det var ett härligt gäng och det känns otroligt kul att få förmedla den kunskapen jag samlat under de senaste 20 åren…
Jag inser att det finns de som tror att jag har döpt simskolan efter Linnéa, efter att hon dött.
Men så är det inte.
Det var redan 1993 när Linnéa var baby och vi startade företaget som det fick heta Babysimmet Linnéa. När babyarna växte döpte vi om det till Småbarnssimmet Linnéa. De sista åren har vi namnet Linnéas Simskola då vi har verksamhet ända upp till 10 års ålder.
Linnéas Simskola har varit ett familjeföretag. Barnen har varit mycket involverade, inte minst Linnéa. Hon hade tankar om att ta över företaget en dag och vara läkare…
Jag jobbar 80% av min tid i företaget och nuförtiden endast 1 dag i veckan som läkare. Min mailadress har jag inte hittat på efter att Linnéa dog. ludmilla@linnea.se
Så kan det bli.
Idag drar en instruktörsutbildning igång igen. 17 personer som är laddade för att bli babysiminstruktörer. De kommer från hela Sverige, från norr till söder samt en från Island. Den här gången är jag inte orolig för att jag inte ska klara det. Det är fjärde utbildningen efter att Linnéa dog och det har ju fungerat. När man får stå och prata om något som man själv brinner för så är det faktiskt möjligt att glömma verkligheten för en stund.
Annars är min högsta prioritet nu att skriva färdigt den tredje upplagan av Babysimboken. Den görs om rejält denna gång. Jag måste bara prioritera detta! Håller på med kapitel 6 just nu!
Det är en 7-årig flicka som är utvecklingsförsenad. Det framgår inte orsak eller diagnos i fallet. Hon kan inte gå själv, men sitta med stöd. Hon är glad och älskad av sina föräldrar. Föräldrarna är 50 resp 60 år. Pappan och ledbesvär som gör att han inte kan hjälpa till att sköta dottern.
Mamman kräver nu att man ska hormonbehandla dottern och operera bort livmodern och brösten. På så sätt kan man behålla flickan i en liten storlek så att det blir lättare att sköta henne. Hon kan dessutom slippa menstruationer som skulle underlätta skötseln. Syftet är att mamman ska kunna fortsätt sköta henne i hemmet och inte lämna henne till något hem vilket är alternativet.
Det etiska dilemmat blir då. Kan mamman besluta om hormonterapi för dottern för att det ska gagna dottern? Hur kommer det bli när dottern blir vuxen men ser ut som ett barn? Hur blir det när föräldrarna dör?
Jag mår just nu lite bättre än för några dagar sedan.
Tack för allt stöd. Det betyder mycket.
Igår på kontoret så tog jag mig tid att gå genom lite papper som legat ett tag. Det var då väldigt tydligt när mitt liv stannade… Papperna var daterade 11 maj, 16 maj, 18 maj…
Då fanns hon. Frustrationen väcks inom mig när tiden backas. För om det bara är i mitten av maj finns det ju fortfarande saker att göra som kan förhindra det som hände.
Så, vad skulle jag då ha gjort annorlunda om det hade varit den 11 maj?
-Jag hade inte gått med på att Linnéas skulle ha fått vara ensam hemma den 15 maj. Jag skulle ha trott mer på mina instinkter än på BUPs bedömning. Då hade hon inte lyckats skära sig i halsen…
-Jag hade krävt att man omprövade diagnosen eftersom Linnéa inte hade förbättrats.
-Jag hade stått på mig mer vad gäller symptomen som overklighetskänsla, känsla av att kroppen inte hängde ihop, att pennan skrev av sig självt, att inget annat rum än det hon var i upplevdes finnas, dubbelhet m.m.
-Jag hade låtit bli att sätta hårt mot hårt när Linnéa blev upprörd den 30 maj. Jag brukade inte göra det men personalen på BUP tyckte inte att jag var tillräckligt hård mot henne…
-Jag hade inte åkt hem från BUP den 30 maj och litat på att de skulle göra rätt bedömning.
Hade jag varit annorlunda gentemot Linnéa? Nä, sannolikt inte. Jag försökte visa allt vad jag kunde hur mycket jag älskade henne. Jag tillbringade all min tid hos henne, eller hos Emelie som ju också var inlagd på kirurgen under samma tid. Linnéa tillät inte särskilt mycket närhet under hennes sista månader i livet. Ibland fick jag massera henne på ryggen. Ibland fick jag krama henne. Men oftast inte. Hon höll distans. Hon sa till mormor någon gång att det var för att vi skulle vänja oss…
Jag vet inte…
Och inte spelar det någon roll heller. Nu.
Det är ju som det är.
Idag möts jag av en av Linnéas lärare när jag lämnar pojkarna på skolan.
-Hur är det?
-Jaaa… (jag skyndar mig att fundera på hur det är… det är ju bättre än igår, men jag är samtidigt nere i en svacka… men det är stor skillnad från igår för ”tvärtom-tricket” fungerade faktiskt… jag är ju bättre i min influensa, bara lite trött…)
-Sådär… (blev min samanfattning)
-Jag hittade Linnéas gymnastikväska. Vill du ha den?
-Ja, gärna…
Vi samtalar om Linnéa. Visserligen bara några ord, men Linnéa är levande för några ögonblick. Hennes saker ska transporteras och fixas med. Skolgrejor! Jag kan aktivera mig med tankar som handlar om Linnéas ”liv”. Hon finns just nu! Och snart kan jag också få något som Linnéa har gjort…
På vägen tillbaka till skolan på eftermiddagen såg jag henne utanför den gymnasieskolan som hon skulle ha gått på. Hon kom gående med sitt utsläppta mörka fina hår… En keps på huvudet. Väskan på axeln. Så vacker…
Nä… det var inte hon. Men väldigt likt…
När jag kom hem hade hon fått post. Jag öppnade Linnéas post. Man får det om någon är död. Fast om någon får post känns den levande. En förening som kallade till stämma. Hon har fått post därifrån flera gånger sedan i maj men jag har låtit det vara. Det har liksom känts trevligt att hon har fått post. Men nu mailade jag och bad dem ta bort henne ur registret.
Usch. Det blir så definitivt.
Nästan som att hon inte finns.
Här kommer en till av alla otroliga livshistorier som jag har fått mailat till mig.
Personen som har skrivit detta har godkänt att jag har lagt ut det på internet av anledningen att det kanske kan hjälpa någon.
Som du beskriver Linnea har folk alltid beskrivit mig. En glad, trevlig tjej som gör positivt intryck på folk osv. Men när jag skulle börja sexan hände något. Jag var inte mig själv. Utåt visade jag inget, men inombords led jag något fruktansvärt.
Jag levde ett dubbel-liv. ”Spelade” glad för omgivningen men inombords plågade jag mig själv.
Började skada mig själv för att jag kände mig så falsk. Rispade upp armarna, men döljde det med tröjor.
Efter ett tag blev jag synligt sjuk och fick snabbt kontakt med BUP. Jag fick på börja en behandling med en gång i veckan hos en psykolog. Även anti deprissiva tabletter sattes in för att det fanns ingen annan väg att få mig frisk.
Jag kände mig helt borttappad. Jag förstod inte vad folk sa. Jag kunde inte förstå att dom tyckte jag var en bra människa, för enligt mig själv var jag ju totalt värdelös. Jag gjorde livet surt för alla andra och tog bara plats och tid. Samtidigt som jag var så falsk. Jag ljög dom rätt upp i ansiktet när jag ”spelade” glad för dom. Jag var som två personligheter som krigade emot varandra hela tiden och kriget gjorde mig så trött. Tusen tankar snurrade i mitt huvud. Jag stannade hemma hela dagarna och struntade i skolan och det sociala livet. Jag struntade i allt helt enkelt. Jag förstod inte ens att timmarna gick.
12 år var jag när jag skrev mitt första avskedsbrevbrev. Den kvällen blev det inte av för mina föräldrar tog med mig hem till min moster (dom visste ingenting om mitt självmordstänkande, eftersom jag blå-nekat det när dom frågat). Efter det bestämde jag vissa datum som jag skulle försöka ta mitt liv. Om inte det första var tillgängligt, var det andra datumet till hands. När datumen tog slut hade jag börjat tillfriskna.
Min omgivning idag har berättat för mig hur jag var. Att det ibland inte gick att få kontakt med mig. Jag svarade inte och tittade tomt bort. Kunde få utbrott när som helst. Betedde mig riktigt illa mot min mamma. Vissa dagar pratade jag inte. En del som berättat att jag till och med såg påverkad ut, så svarta och livlösa var mina ögon.
För ett år sedan blev jag sjuk igen. Fast denna gången vart det annorlunda. Jag började bli väldigt impulsiv på kvällarna. Denna impulsivitet visades genom att försöka ta livet av mig och skada mig själv. Jag tappade alltså kontrollen över mig själv. Rispade upp hela armar och ben. Misshandlade mig själv. Tog massa tabletter.
När jag ”vaknade upp” ur tillståndet, var jag helt förstörd och kunde inte förstå vad jag gjort emot mig själv. Något sa till mig att göra såhär. Som en högre makt man inte kunde kämpa emot. Jag ville själv lägga in till slutenvård. Men mina föräldrar sa ifrån. Dom ville inte ha mig där inne, utan hemma i en friskare miljö. Efter det att jag tog massa tabletter och fick ligga på akuten förändrades mycket. Jag var bevakad hela tiden. Gick i skolan några timmar om dagen osv. Då försvann impulserna och jag fick börja en utredning. Det visade sig att jag lider av ADD, en uppmärksamhetsstörning alltså. Då tillkommer ofta andra psykiska problem, så som min depression och tvångsyndrom.
Inte förrän nu de senaste månaderna har jag förstått att jag var sjuk. Att jag var deprimerad.
Nu vet jag inte om det här förklarar så mycket för dig, men det jag försöker berätta är att man är inte vid medvetande. Man förstår inte vad man håller på med. Man ser svart. Det finns ingen utväg i något. Jag har svårt att förstå än idag, vad jag egentligen höll på med. Hur det kunde bli så fel, eftersom jag alltid var den trevliga, positiva och duktiga tjejen. Som Linnéa.
Om du har frågor fråga mig gärna så svarar jag på allt jag kan. För om jag kan göra skillnad för dig, är det värt varenda minut för du är en sådan stark kvinna och jag beundrar dig verkligen.
Det som gör att Tonårsmorsa är så skön att läsa är blandningen mellan alldaglighet, underfundighet och skarpa politiska åsikter. Dessutom bjuder hon på sig själv på ett sätt som inte många skulle våga. En ensamstående fyrabarnsmamma med mycket stort hjärta.
Ärligt talat fattar jag inte hur hon hinner både blogga så mycket som hon gör, hänga med i bloggossfären och nyheter på det sätt man måste för att kunna skriva så mycket. Dokumentera sitt eget liv, skriva radiokåserier OCH vara en underbar mamma till 3 tonårsdöttrar och ett yrväder.
Samtidigt har möjligheten till kontakt med andra ökat lavinartad under IT-revolutionen.
Hur har det kunnat bli så?
Somliga söker ensamhet och känner sig nöjda med det. Andra känner sig mer ensamna när de är med andra än när de är själva. Enligt professor Tornstam kan ett av problemen vara att man förväntar sig att man ska känna mindre ensamhet med andra och att man därför söker upp andra. Egentligen kanske ensamheten botas mest med att man tar en promenad i naturen för att hitta balansen inom sig självt.
2 februari 2009 (20:54) | blogg, tävling | av: Ludmilla
Stort grattis till Tonårsmorsa som vann inom kategorin Vardag. Nu blev det ju ännu mer synd att jag inte följde med henne på galan : (
Tonårsmorsa var en av de allra första som jag fick kontakt med inom bloggvärlden. Hon var tillsammans med Alter Ego ett mycket stort stöd för mig under de första månaderna som Linnéa var död. Tonårsmorsa har jag fortfarande regelbunden kontakt med.
Hon valde mig då hon fick välja med någon i Bloggpanelen vilket gjorde mig jätteglad och det var alltså tänkt att jag skulle vara med ikväll.
Jag måste ha missuppfattat det hela för jag trodde inte att hon som ju var min storfavorit i Bloggpristävlingen hade halkat ned så mycket att hon inte kunde vinna. Som jag fattade det så stog det mellan två andra. Men de har inte vunnit något.
