Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Men, jag är inte i skick att klä mig i galakläder och vara trevlig. Resterna efter influensan och en ordentlig dipp i sorgearbetet hindrar mig att göra något alls just nu…
Solen har skinit på gnistrande kristaller strödda över marken. Ljusare än hitills.
Ändå känns det så väldigt mörkt.
Klumpen i magen vill inte försvinna.
Det är stor, tung och väldigt vass.
Hela tillvaron känns som i ett mörker. Varje steg känns väldigt tungt att ta.
Linnéa är död.
Linnéa var arg på mig när hon dog.
Det är svårt att släppa.
Det är svårt att acceptera.
Påminner mig om att jag är mer sårbar när jag varit sjuk.
Påminner mig om att tankar bara är tankar. Att de negativa tankar jag har om mig själv inte nödvändigtvis representerar en sanning. De är bara tankar. Sådant som jag själv har konstruerat.
Dagens tips som jag har fått hos min psykolog: Handla tvärtemot min känsla. När det känns riktigt tungt och mörkt ska jag alltså istället för att sitta här och deppa, sätta på en rolig film…
Jag orkar ju inte.
Jag är sänkt. Både fysiskt och psykiskt.
Slut liksom.
Känner mig delvis som en svikare eftersom jag blev inbjuden i panelen av Tonårsmorsa. Men, hon har sällskap både av sin dotter Tonårsdottern och av bloggaren Aminata och så har jag en känsla av att jag i mitt tillstånd inte är så populärt sällskap… ; )
Hur som helst så laddar Tonårsmorsa som så många andra som ska åka med nya kläder och frisyrer och annat flashigt! Det blir säkert urkul! Jag tror säkert att det kommer att komma en massa spännande uppdateringar på bloggarna de näraste dagarna!
Tonårsmorsan är ju min storfavorit. Men det verkar stå mellan Mymlan och Alex. Jag hoppas att då Mymlan drar hem vinsten!
Tonårsmorsa har dock hunnit med en hel del idag ser jag på hennes blogg. Gissa om jag blev förvånad när jag hittade en bild på Oscar på hennes blogg. Han står där som 3-åring som modell för våra produkter på Baby- och Barnmarknaden på Fyrishov idag. Mitt företag Linnéas Simskola ställde ut där. Jag var tyvärr inte med själv, men min kollega Karin höll i det hela. Tack Karin!
En iakttagelse som jag har gjort är att de kvinnliga bloggarna med influensa har bloggat extra mycket när de varit sjuka (haft mer tid för det) medan de manliga bloggarna inte har bloggat nästan någonting alls när de varit sjuka.
Känns det igen? -Att män ofta blir nästan ”döende” när de blir sjuka?
Men det är ju helt naturligt. Vi ska inte tycka att våra män är ynkliga, för de gör bara det som är korrekt enligt våra gener. Det är ju en viss delay på utvecklingen och mycket av det vi gör är anpassat efter hur det var för tusentals år sedan.
Grottmannens uppgift var att skydda familjen och att hämta mat. Grottkvinnans uppgift var att stanna hemma och ta hand om barnen och fixa mat. Grottmannen behövde vara stark och snabb, fight-or-flight. Om grottmannen skulle ha en nedsatt förmåga och ändå gå ut i strid skulle ju detta vara förenat med livsfara för mannen och därigenom hela familjens överlevnad. Det bästa han kunde göra var alltså att hellre än att vara nedsatt, bli helt utslagen så att att han gick längst in i grottan och vilade och blev frisk.
Låt männen ligga i grottan till dess de blir friska. Det är nog bäst för oss alla… : ))
Min son Oscar är 8 år. Han fyller 9 år i april.
Oscar har varit med om något väldigt hemskt. Han har nämligen varit med om att hans storasyster först var inlagd för att hon var självmordsbenägen i 2 månader och sedan tog hon sitt liv. Som förälder funderar man ju mycket på vad som händer inom de små liven.
-Nu har det ju gått 8 månader sedan Linnéa tog sitt liv. Hur känns det idag när du tänker på Linnéa?
-Tråkigt. Jag tänker på hennes som hon ser ut på bilden jag har på väggen.
-Där ser hon glad ut. Tänker du på henne som glad?
-Ja det gör jag.
-Saknar du henne?
-Ja. Jag skulle vilja att hon var här.
-Vad skulle hon göra om hon var här?
-Då skulle hon sitta vid datorn eller spela piano. Men det gör väldigt stor skillnad att hon inte är här.
-Var är Linnéa nu?
-Vet inte. Det vet jag inte.
-Var är man när man är död.
-Vet inte.
-Hur kändes det när Linnéa var inlagd på BUP?
-Det kändes bra att veta varför. Det kändes skönt att ni informerade oss om att hon var självmordsbenägen så att vi visste det. Det kändes bra att hon var inlagd eftersom jag litade på att de skulle göra henne frisk. Men jag var också lite rädd att det skulle hända något.
-Hur kändes det när du fick veta vad som hade hänt?
-Det var väldigt sorgligt. Men jag är glad att ni berättade det.
-Hur var de första dagarna efter att hon hade dött?
-De var ledsna. Ibland var det ganska mycket folk här. Man var ledsen och så där. Vi åkte iväg på vad heter det… minnesstund och så där.
-Varför ville du se Linnéa när hon var död?
-Det känns skönare att se. Men jag tycker att man ska få välja det. Det kändes bättre att få se än att inte veta hur det såg ut. Annars skulle man tänka mycket på hur det såg ut.
-Kan du berätta hur det gick till?
Först så åkte vi dit till ett ställe. Sen gick man in i ett rum med mamma och pappa och Jonas. Jag stannade där när Jonas följde med mamma och pappa in till kistan. Sen var det min tur. Jag gick in till kistan. Då såg man. Fast det var en sjal över huvudet för att jag inte ville se det för att mamma hade sagt att det var ganska skadat där. Jag såg armen. Jag såg handen. Jag såg den andra armen. Man såg inte under till. Det låg en filt där för det var så skadat. Jag la mitt brev till Linnéa. Sen så grät jag. Jag pussade hennes hand. Sen gick vi ut.
-Är du nöjd med hur det gick till? Det finns ju de som tycker att barn inte ska få se döda.
-Det tycker jag att man ska. Om man vill alltså. Man undrar ju så mycket om hur det ser ut och så. I alla fall jag.
-Sen var du ju med på kremationen också. Det är ju inte så vanligt. Varför var du det?
-Jag tyckte det kändes bra.
-Var det inte otäckt då?
-Nä. Då fick man mer information.
-Vill du berätta hur det gick till?
-Först var hon i ett kylrum. Sedan körde de med en truck. De körde in med kistan in i maskinen (ugnen). Sen så tog det lång tid innan det var klart. Jag såg in i ugnen genom ett litet fönster. Under ugnen var det en metalllåda som allt kom i sen. Sen såg jag kylrummet och så såg jag urnan. I det lilla fönstret såg man inte så mycket. Mamma åkte dit nästa dag också, fast själv.
-Tycker du att det är läskigt med döden?
-Jag förstår inte riktigt frågan.
-Ok. Är du rädd för att dö?
-Ibland.
-Är du rädd för att någon annan skulle dö?
-Ja ibland är jag rädd för att du skulle vilja dö. Ibland så känns det så mamma.
-Hur tyckte du begravningen var?
-Bra. Man grät lite och sådär. Men gubbarna som bärde Linnéa var fula. Men det var bättre att de bärde henne för jag är inte så stark som dem.
-Är det något som du skulle vilja ha på något annat sätt?
-Jag skulle vilja att BUP inte hade släppt ut Linnéa. Jag skulle vilja veta varför de gjorde det. Egentligen var det ju mamma som hade det ansvaret. De fick ju inte släppa ut henne bara så. Det är inte alls duktigt. Jag skulle vilja veta vem som gjorde det.
-Har du lärt dig något på det som har hänt?
-Ja, att alla andra blir drabbade och alla andra blir väldigt ledsna om man tar sitt liv.
-En sista fråga. Hur mår du nuförtiden?
-Sådär. Ibland blir man väldigt ledsen och så där. Man tänker ju på det hela tiden. Ibland är man arg på henne. Ibland är man ledsen. Ibland är man glad.
Tack Oscar för att du orkade svara!
Jag älskar dig!
Exakt 8 månader sedan var det idag. Fredagen den 30 maj.
För exakt 8 månader sedan levde hon. Då hade hon några timmar kvar att leva. Hon var i skolan på morgonen. Disikerade en groda på biologilektionen. Pratade om att hon skulle bli läkare. Planerade för kvällen med sin kompis. De skulle på talangjakten där Björn Gustafsson skulle vara konferencier (se Linnéas favoritklipp av honom här).
Emotionellt: Jag är riktigt låg just nu. Kanske beror det till en del på att jag inte är riktigt frisk. Men jag känner verkligen en hopplöshetskänsla. Jag blir rädd för det. Jag blir rädd för att känna som Linnéa. Det känns nästan som att det är meningen att jag ska känna som hon för att förstå. Förstå hur hon kände det. Vågar jag fortsätta vara förälder? Har jag rätt att vara förälder? Skulle mina barn ha det bättre utan mig? Jag är så rädd att göra fel… Säga fel… Hyperkänslig! Emotionellt har jag inte heller förstått att Linnéa är död.
Intellektuellt: Jag har en klar bild av vad som hände. Så mycket information som kommit fram gör det förståeligt för mig varför Linnéa tog sitt liv. Jag vet att jag gjort mitt bästa som förälder och att Linnéa haft en bra uppväxt med mycket närhet, kärlek och tid. Linnéa var sjuk. Hon hade en psykos. Sjukvården har gjort några grava felbedömningar som bidrog till att Linnéa lyckades ta sitt liv.
Kroppsligt: Just nu är jag sänkt av en infektion. I övrigt mår jag rätt bra i kroppen. Jag har bättre koncentrationsförmåga. Har lust och driv för det mesta. Jag är fortfarande tröttare än vanligt och håller inte samma tempo. Jobbar 75%. Jag är normalviktig. Jag försöker göra yoga regelbundet vilket gör min kropp vig och smidig, något som jag aldrig varit. Jag sover bra på nätterna utan sömnmedicin. Min mens är utslagen fortfarande. Ont i magen har jag regelbundet. Jag vet att det är min ångest som sitter där. Djupa andetag och fokus på nuet brukar hjälpa.
Min syn på framtiden: Jag välkomnar varje månad som har gått. Sedan det blev nytt år har det känts lite bättre. Men jag tänker varje dag på hur det var för exakt ett år sedan. Det var nu som det började märkas att Linnéa mådde dåligt. Jag både ser fram emot att komma till årsdagen och bävar för det. Jag ser fram emot att komma förbi det. Jag ser en framtid och vill och tror att det ska bli en bra framtid. Men jag har samtidigt svårt att se så långt fram. Just nu sträcker sig mitt liv fram till sommaren. Det får vara bra så.
Mina bästa verktyg i sorgen är Mindfulness och Acceptans.
1. Det är ca 1500 personer som tar sitt liv varje år. Det är 3 gånger så vanligt som att dö i trafiken.
2. Det är en vanlig myt att prat om självmord skulle kunna ”väcka idén” om självmord. Det är osant. Tvärtom är det mycket lättande för en person som har sådana här ”förbjudna tankar” att få lätta på trycket. Det är så mycket tabu angående självmord, trots att vi vet så mycket mer.
3. Självmordsprocessen är mycket komplex. Man har ofta en genetisk sårbarhet i grunden. Självklart kan olika händelser under livet påverka. I mycket hög grad kan man diagnosticera en sjukdom som anledning till självmordstankar och självmord. Vanligast är depression, men även Aspergers syndrom, psykos, Social fobi, ”Emotionell Instabil personlighetsstörning”, alkoholism är riskdiagnoser. Om man mist någon nära anhörig i suicid ökar också risken.
Att vara chef är sannerligen inget lätt jobb. För mig är det något som jag ”hamnade” i utan att jag någonsin att tänkt mig i den rollen. Jag har lärt mig av mina erfarenheter, helt klart. Jag har gått på en hel del nitar under resans gång och det var inte lätt att ha mig som chef för 12 år sedan.
Det var Johan som tyckte det vore synd om jag skulle stå i vattnet varje söndag för han ville ta söndagspromenader med mig. Idag inser han också att det kanske inte var så enkelt. Även om jag inte står i vattnet varje söndag längre (just nu gör jag ju det föresten…) så uppkommer ju andra problem och arbetsuppgifter med att ha anställda. Så väldigt många söndagspromenader har det inte blivit…
Men det är också mycket utvecklande att ha anställda. Men det gäller att ha ett öppet sinne!
Som läkare är man ju också chef. Nu har man börjat utbilda blivande läkare i chefsrollen. Det synsättet hade man tyvärr inte när jag gick Läkarlinjen (1990-1996).
Som många småföretagare, eldsjälar och entusiaster så har man svårt att släppa kontrollen. Delvis sitter ju själva affärsidén i just den egna entusiasmen. För mig handlar det inte om att tjäna pengar. Inte alls faktiskt. Däremot är ju intäkter en förutsättning för att man ska kunna ägna sig åt det som man tycker är det roligaste som finns. För så är det för mig. Det är superlyxigt att kunna utveckla och grotta ned sig i sin roligaste hobby. Oftast så jobbar man ju väldigt mycket mer än en normal 40 timmarsvecka. Men man kan fördela tiden som det passar familjen. Det är lyx.
Jag har 3 deltidsanställda på kontoret och 16 timanställda instruktörer. De är superduktiga allesammans och jag är helt ärligt mycket stolt över dem allihop.
Jag har insett med åren att det är mycket jobb med anställda. Gör de inte som man önskar måste man ju arbeta med att informera tydligare och motivera. Man ska dessutom vara duktig på att visa uppskattning och ge alla möjlighet till att utveckla sig. Det är ett heltidsjobb i sig självt.
I Dagens Industri idag finns en kul artikel där man karikerar anställda. Jag känner igen flera av dessa karaktärer från tidigare och på andra arbetsplatser (Jag vill poängtera att jag inte har några sådana anställda nu!):
Nejsägaren – är negativ och gnäller på det mesta. Klagar på de flesta förslag som läggs fram men kommer sällan med egna lösningar.
Lösning: Dra nytta av en person med ett granskande öga men blir det för mycket så säg till personen i enrum. Uppmuntra det kritiska tänkandet men poängtera att en positiv inställning också är viktig.
Bevararen – gillar inte förändringar och bromsar allt som kommer i närheten av en omorganisation.
Lösning: Försök ta reda på vad medarbetaren är rädd för och kommunicera tydligt varför en förändring är nödvändig. Visa bevararen att du stödjer honom/henne men hämta kraft från kollegor som är mer samarbetsvilliga.
Intrigmakaren – kan inte låta bli att skvallra och sprida rykten bakom ryggen på medarbetarna. Nekar dock ofta till ryktesspridningen.
Lösning: Håll dig framme på fikat eller andra situationer där det skvallras. Om skvallret tar fart, markera att ryktesspridning inte är okej.
Försök hitta nya utmaningar åt den skvallrande medarbetaren så han/hon får annat att sysselsätta sig med.
Spotify är en fantastiskt bra idé tycker jag. Tjänsten är klockren. Jag hoppas verkligen att detta att man inte kommer att ha kvar alla artister är en tillfällig grej. Jag hoppas att alla kommer fram till att det är en win-win-situation istället.
För att vinna en Spotify invite denna gång vill jag att du svarar rätt på följande frågor:
1. Hur många tar sitt liv varje år i Sverige?
2. Ökar risken för självmord om du frågar någon om den vill ta sitt liv?
3. Varför tar man sitt liv?
a) dålig uppväxt
b) man är besviken på någon
c) det är en komplex process som till viss del är genetisk
Spotify lanserades i höstas och förutspåddes en fantastisk framgång. Men nu kommer kanske just din favoritartist försvinna…
Vad synd tänker jag och många med mig. Inte bara för min egen skull utan för hela branschens skull. Här har man ju hittat ett sätt för skivbolagen att fortsätta tjäna pengar istället för illegal nedladdning. Eftersom Spotify streamar musiken är det ingen nedladdning utan mer att likna vid webradio. Spotify betalar STIM-pengar vilket gör att artisterna och skivbolagen ändå får sitt. Tydligen protesterar en del artister som inte vill ingå i en sådan här tjänst. Som jag ser det verkar detta som en motpol till illegal nedladdning och då borde det ju vara bra för artisten också.
Synd, tycker jag.
För att visa mitt stöd till Spotify kommer jag alldeles strax lotta ut nya invites!
