Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Han bloggar om sin sorg och sitt liv. En positiv livssyn som visar hur en tragisk händelse kan vara en start för hur man ser annorlunda på livet. Mycket starkt. Läs själva!
Jag känner själv hur jag förändras. Inifrån och ut. Ett intensivt förändringsarbete där mina prioriteringar, värderingar och min ödmjukhet inför andra människor tar fart. Det är intressant att se.
Björn skriver i sin blogg om hur verkligheten får starkare konturer och att man uppskattar de små sakerna. Just så är det.
Jag kunde inte låta bli. Jag har också åkt skridskor. Härligt!
Jag minns när jag var 11-13 år så var jag varje kväll på skridskobanan. Jag önskade egentligen att jag skulle åka konståkning, men jag fick aldrig. Det var för dyrt. Men det var en tjej på banan som gick på konståkning och hon lärde mig en del. Idag lånade jag Linnéas nästan nya skridskor och de var superbra.
När jag hämtade pojkarna på skolan så tänkte jag att det är nog bäst att jag går till Jonas först och säger att jag har kommit så att han hinner avsluta sin pingismatch medan jag hämtar Oscar. Det brukar bli lite mutter annars om jag säger: Nu åker vi hem.
-Hej Jonas!
-Hej, muttrar Jonas mitt inne i matchen.
-Jag går över till Oscar nu så ses vi sen.
-Mmm. Helt inne i matchen.
Jag hämtar Oscar och väntar utanför i evigheter utan att Jonas kommer ut. Till slut ringer jag honom och undrar varför han inte kommer ut. Jag hör hur sur han blir och sedan surar han i bilen hela vägen hem.
-Varför är du så sur Jonas.
-Du sa ju aldrig att jag skulle komma ut.
Nä, det gjorde jag ju faktiskt inte… Jag bara tog för givet att han skulle förstå att om jag kom och berättade att jag var där nu och att jag går till Oscar, att han skulle avsluta och packa ihop. Men jag SA det inte.
Jag bad om förlåtelse för att jag hade varit så otydlig.
Undrar hur många gånger om dagen som man tar för givet att den andre förstår vad man menar. Ibland kanske den andre också tar för givet att den har förstått vad jag menar fast vi egentligen menar olika saker. Knepigt det där med kommunikation.
Mitt motto är i alla fall: Om den andra inte beter sig som man har förväntat sig är det sannolikt inte för att den vill vara dum, utan för att jag har varit otydlig.
Imorgon ska Oscar ha idrottsdag. Vi packar väskan med hjälm, sittunderlägg och skridskor. Eftersom det är första gången för i år så ska man ju se att allt passar också.
Oscar och Jonas har justerbara skridskor. Storleken är 36-39! Så det är ju bara att ställa in på nästa storlek. Inga bytesmarknader mer…
Sådana här saker kan jag blir riktigt lycklig över.
Liksom att pojkarna har sovmorgon på måndagar. Tänk just måndagar!
Liksom att det fanns handskar vid domkraften när jag fick punktering.
Det har jag blivit bättre på sedan Linnéa tog sitt liv.
Att glädja mig över saker.
Att man inte ska lägga hela ansvaret på föräldrarna att övervaka barnen, utan att leksakerna ska vara säkra i sig. Det är också bra att det nu finns en tydlig skrivning om att försiktighetsprincipen ska tillämpas när myndigheterna kontrollerar leksaker. Om en leksak har en egenskap som man vet innebär en klar risk ska man inte behöva vänta på olyckor eller dödsfall för att agera. Direktivet ställer högre krav på alla näringsidkare att kontrollera säkerheten på leksaker, bland annat genom egna riskvärderingar och slumpvis stickprov av tillverkningen som visar att inte bara en prototyp utan hela serietillverkningen av CE-märkta leksaker fyller kraven.
Detta säger Wanda Geisendorf på Konsumentverket. Frågan är nu bara hur detta kommer att kunna kontrolleras. Kritikerna menar att det är dumt att införa en lag innan man har ett bra system för att se att den efterföljs.
2004 antogs en ny lag gällande ämnet ftalater som är en slags mjukgörande ämne som man återfinner i mjuka leksaker och som kan frigöras när barnet suger på leksaken. Detta drabbade mitt företag till viss del eftersom ftalater är vanligt i t ex badleksaker. Som tur är så innehåller inte de badleksaker vi säljer några ftalater, men det tog ett tag innan testresultaten blev klara och alla blev jätteoroliga.
Visst är det väl så att vi ofta litar på att det som säljs redan är kontrollerat och godkänt? Hur tänker du? Tycker du att det är föräldrarna som ska vakta barnen eller ska ansvaret ligga på tillverkarna eller kanske på handeln?
Jag har fått ett par frågor från er som jag tänkte svara på här:
Hej Ludmilla! Vart befinner du dig i din sorg! Jag måste också fråga om du har skuldkänslor gentemot Linnea?
Kram Louise.
Ja, du Louise. Jag tror att jag befinner mig någonstans på väg ur bearbetning och in i nyorientering. Jag märker att jag ägnar mindre tid åt att ”älta” det som hänt än tidigare. Jag kan också fokusera mer på det liv jag har och även se framåt. Men det går ju upp och ned och in och ut olika faser hela tiden. Helt plötsligt kan jag känna mig fullständigt chockad och vägrar att ta in det som hänt. Senare samma dag kan jag prata om det som har hänt på ett moget och bearbetat sätt.
Vad gäller skuld. Detta är det svåra. Jag tror att alla som har barn känner att de inte räcker till av och till. Man ifrågasätter det man gör och säger med jämna mellanrum. -Var jag för hård här? -Borde jag har varit hårdare? Osv. Som förälder har man en stor uppgift: Att få barnet att växa upp till lyckliga individer. Om barnet inte mår bra är detta otroligt smärtsamt. Om barnet dör-har man per definition misslyckats. Har barnet dessutom tagit sitt liv, så är det ju ett ”bevis” för att man inte lyckats som förälder. Jag ältar allt jag sagt. Jag ältar allt jag gjort. Om och om igen. Rannsakar mig själv. Fram och tillbaka. Hela tiden. Nu när Linnéa har tagit sitt liv så får ju alla ord och alla handlingar en annan betydelse. Kanske. ”Tänk om hon tolkade det så”. ”Undrar om hon tänkte annorlunda då”. ”Tänk om hon egentligen inte ville att…” osv. Allt är spekulationer eftersom Linnéa sällan uttryckte något negativt. Och om hon skulle uttrycka något negativt om något, någon situation eller mig – så vore det ju fullt normalt och sunt också när man är 14 år…
Jag har för det mesta lärt mig att hantera skuldfrågan. Jag har kommit fram till att jag har gjort allt vad jag har kunnat. Jag har älskat Linnéa så otroligt mycket. Jag har varit otroligt tacksam över att jag har haft henne som dotter, och det har jag också sagt till henne massor med gånger. Jag har gjort allt jag har kunnat för att hon ska ha fått en bra uppväxt och vara lycklig. Men det räckte inte.
Linnéa var också arg på mig när vi skildes åt sista gången. Hon uttryckte även detta i sitt avskedsbrev. Det känns väldigt svårt och när jag tänker på det väcks min skuldkänsla igen. Tänk om jag kunde ha sagt något annorlunda den eftermiddagen den 30 maj som hade fått henne att ändra sig (jag vet att hon bestämde sig en vecka innan).
Hej Ludmilla.
Tack för att du orkar kämpa och hjälpa andra.
Jag tänkte fråga dig hur du tror att skilsmässa påverkar barn/ungdomar.
Jag kanske har fel men tycker det verkar som många suicidungdomar har skilda föräldrar.Hur tänker du om detta?
Kramar från Johanna
Skilsmässa är ju otroligt vanligt idag. Det är väl ungefär 50% av alla som gifter sig som faktiskt skiljer sig. Sedan är ju inte alla gifta som får barn. Alla som har skilda föräldrar tar inte livet av sig.
Jag tror alltså inte att det behöver ha någon betydelse i sig. Däremot kan det säkert vara så att en skilsmässa kan vara uppslitande för ett barn. Inget barn vill ju behöva välja en av sina föräldrar. Men samtidigt så mår ju inte barnet bra av att ha två föräldrar som inte har ett bra liv tillsammans heller. Det beror nog helt och fullt hur föräldrarna hanterar det.
20 januari 2009 (16:45) | blogg, tävling | av: Ludmilla
Nu kan du rösta!
Nu ligger det ute på nätet. De 5 bloggarna i varje kategori som är nominerade av bloggpanelen som bland annat jag själv sitter med i. Du kan rösta varje dag om du vill. Vinnaren presenteras den 2 februari då det är blogg-gala.
Tyvärr var det inte jättemånga av mina favoriter som är med (många känner jag inte till så bra, men får väl läsa på!) men Tonårsmorsan, the Real Mymlan, Stationsvakt och Opassande är i alla fall med och det är bra!
Jag har fått prover skickade till mig som jag själv inte kommer att behöva eftersom jag inte har barn i den åldern. Därför tänkte jag skicka dem till någon som behöver den istället.
Som motprestation vill jag att du berättar om något roligt som du har hört något barn säga någon gång! Du har på dig till kl 22 i kväll!
Jag kan berätta om ett roligt ord som Emelie sa när hon var liten. Det är ”saftsugare”. Det är väl solklart vad det är? (Ja just det: Sugrör). Jag tycker att det är genialt!
Nu är det din tur!
—————————————————————— De nya barngrötarna som ännu inte kommit ut i handeln (kommer i februari) hjälper det lilla barnets magproblem. De innehåller pre- och probiotika som stimulerar tarmens bakterieflora. Om barnet är hård i magen rekommenderas gröten med plommon (från 6 mån) och om barnet är löst i magen rekommenderas gröten med morot (från 4 mån).
Jag har kommit i kontakt med otroligt många människor sedan jag började blogga om min sorg efter Linnéas självmord.
Det har varit anhöriga till sådana som tagit sitt liv, föräldrar som förlorat ett barn, föräldrar till barn som är självmordsbenägna, personer som själva är självmordsbenägna, personer som varit självmordsbenägna och många, många fler.
Jag får dagligen höra att min blogg verkligen har hjälp många att se på sin egen och andras situationer på ett helt annat sätt.
Många har skrivit att de låtit bli att ta sitt liv för att de hittat min blogg. Ofta handlar det om att man har sett livet från ett annat perspektiv, dvs de anhöriga som blir kvar, och man då inte känner att det är ett alternativ längre att ta sitt liv.
För mig är detta oerhört mycket värt. Då är ju inte Linnéas död helt ”förgäves”. Då gör ju hon och jag någon nytta. Och det känns väldigt mjukt i mitt hjärta.
Många av er som läser har varit oerhört generösa med era berättelser om era liv. Jag känner mig mycket priviligerad att få ta del av detta, mycket personliga, som ni skrivit. Jag vill att ni ska veta att som läkare har jag tystnadsplikten naturligt inbyggd. Jag sprider inget utan att vi båda är överens om det.
Några av berättelserna har jag tänkt att publicera. Observera att jag i de fall det handlar om har haft kontakt med den personen det gäller. Jag kommer dessutom att avidentifiera berättelsen.
Anledningen till att jag gärna vill att fler ska få läsa – är att jag är övertygad om att det kommer att hjälpa ännu mer.
Vi är så många som har haft liknande erfarenheter som jag.
Jag är inte unik på något sätt!
