Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Min egen erfarenhet är att sorgens faser inte kommer i en logisk ordning bara. Men till viss del. Men ibland har man alla faser samtidigt. Ibland ramlar man tillbaka. Men i stora förenklade drag är det ändå en bra indelning tycker jag.
Chockfasen. Minuter-dygn då patienten inte till fullo förstår vad som hänt. Infor-mationen till patienten går inte in.
Reaktionsfasen. 1-2 månader. Patienten reagerar på förlusten med känslor av sorg,förtvivlan. Även skuldkänslor och/elleraggressivitet kan förekomma. Frågor om orsaker till det inträffade, varför?, där medicinska förklaringar inte alltid är tillräckliga. Ofta förekommer kroppsliga symtom, sömnstörningar etc. Gamla sorger och förluster kan aktiveras. Stort behov av medmänniskor som kan hjälpa till med praktiska ting, samt som tillåter de sörjande att reagera.
Bearbetningsfasen. Varar några månader till år. Patienten fortsätter den inre bearbetningen av det som hänt. Det går ganska bra att fungera i vardagslivet, men av och till kommer sorgen över, och man behöver få tala om det som hänt. Stora förändringar, viktiga beslut svåra att genomföra.
Nyorinteringsfasen. Patienten går vidare och kan se framåt.
Sedan finns det några ”sjukliga” sorgetillstånd som gör att personen i fråga inte kan tillgodogöra sig det verkliga livet fullt ut:
Uppskjuten sorg. Man reagerar inte så mycket i akutskedet, utan ser till att vara aktiv så att man inte hinner att känna efter. Upplevs ofta som duktiga, men det finns risk för ett senare sorggenombrott vid t ex semester, eller vid en ny förlust.
Förträngd sorg. Man uttrycker inte sin sorg i ord och känslor, utan via psykosomatiska eller psykiska symtom. Det kan vara mycket svårt för patienten att se orsakssammanhang mellan symtomdebut och trauma.
Kronisk sorg. Sorgen blir till ett livsinnehåll. Patienten går inte vidare utan uppfylls av tankar på det som hänt, t ex det döda barnet dagligen och stundligen.
Nu kommer en ny chans att vinna en spotify invite.
För att vara med i utlottningen ska du skriva om det mest pinsamma du varit med om senast ikväll kl 22.
Här kommer ett av mina mest pinsamma:
Jag var väl ungefär 19-20 år. Jag hade träffat en tysk kille på en resa till USA ett år tidigare och nu skulle jag hälsa på honom i Stuttgart. Jag blev förälskad. Han var redan innan förälskad i mig. Det visade sig att han bodde i ett av de finaste områdena i en fantastisk villa. Han bodde hemma hos sina föräldrar, men de var bortresta så vi hade hela huset för oss själva. Killen visade sig vara en riktig romantiker som hade köpt färskt bröd och hade dukat med chokladhjärtan och jordgubbar och frukt redan innan jag hade vaknat. Han hade en Porsche cab och i denna svischade vi omkring på fina ställen.
Så kom en kväll då han ville att jag skulle träffa hans vänner. Det var varmt och sommar. Jag hade på mig mina vita byxor och någon t-shirt. Vi åkte till ett Gasthaus där vi mötte vännerna och det var mycket trevligt. Lite spänd var man ju förstås eftersom man inte kände någon (knappt honom). Öl gör en kissnödig som bekant så jag gick på toaletten efter ett tag. Väl där upptäckte jag att jag fått mens! Mina vita byxor var alldeles nerblodade!!
Hur gör man nu? Vi är långt ifrån hans hus. Kvällen har bara börjat. Jag känner ingen så bra så att jag kan säga (på tyska dessutom) att ”jag har fått mens och är alldeles nedblodad, kan någon skjutsa mig hem?”…
Hur jag klarade det? Vet inte helt säkert. Jag minns att jag utvecklade en backteknik så att ingen skulle gå bakom mig, att jag blev duktig på att gå med benen tätt ihop och att jag inte alls var intresserad av att vara med på kvällen överhuvudtaget…
Nä, han sa aldrig något. Men jag tror att han märkte…
På Hasseluddens Yasuragi klär man sig i Yukata och tofflor. I denna mundering går man under hela vistelsen. Långsamhetens lov. Njutning. Här och nu.
Vi hade fullt schema dock. Det krävs ju att man jobbar för sin avslappning : )
Först på schemat fanns ”Grönt te provning”. Vi fick lära oss om det gröna teets läkande och nyttiga verkan. Det finns många studier som bekräftar detta. Det ämne som har denna verkan är katechiner. I grönt te finns även många viktiga aminosyror. Men då måste teet vara väldigt färskt. Det är känsligt för syre och det är svårt att få riktigt färskt grönt te här i Sverige. Det gröna te som vi fick smaka var inte alls så där beskt som det jag brukar dricka. Det var jättegott.
Sen var det dags för massage. Skönt och avslappnande.
Vi hann med en badintroduktion där vi fick veta hur man skulle tvätta sig för att rena själen och kroppen innan det var dags för Sushi-skola. Mums. Tyvärr är det ju lite väl mycket socker i riset vilket inte riktigt går ihop med min GI-kost. Men ibland måste man få göra undantag.
Kanske inte så vältajmat, men efter Sushin skulle vi äta Teppanyaki. Då sitter man runt spishällen medan kocken tillreder maten. Mysigt och väldigt gott.
Med maten i magen gick vi till den tysta delen av badavdelningen och gjorde den rituella tvagningen, simmade och satt i de varma källorna utomhus under den stjärnklara himlen. Välgörande!
Idag gick vi upp tidigt och började morgonen med Zen-meditation. I Zen ska man ha ögonen öppna. När jag tidigare har provat att meditera har jag blundat. Men det gick bra detta också.
Vi provade därefter en Klang-resa, Do In samt Qi Gong. Alla kan sägas vara former av meditation men Do In är mer av en självmassage för att få igång blodcirkulationen. Qi Gong är långsamma fokuserade rörelser.
Sen var det dags att åka hem igen! Vi hade en väldigt skön tid tillsammans där. Självklart var det mycket Linnéa-prat, men mycket annat också.
På eftermiddagen och kvällen har jag varit i vattnet på simskolan och träffat glada barn och föräldrar igen. Alltid lika stimulerande och energigivande!
En journalist undersöker hur man i ett stort skoldistrikt i USA vissa år fått ner suiciden till noll bland ungdomar. Samma journalist planerar att ge ut en reportagebok om ungdomar och suicid senare i år. Innehållet kan komma att sätta igång en ny process för att förebygga suicid internationellt.
I detta skoldistrikt som är ett av USA:s största har man lyckats att flera år verkligen hålla en nollvision gällande suicid hos ungdomar. Det betyder alltså att man genom förebyggande arbete kunnat få ned självmorden till noll.
Man har ett gediget och välarbetat suicidpreventivt program där man framför allt lagt fokus på att utbilda skolpersonal. Det handlar dels om allmän livskunskap som lärs ut och dels att kunna fånga upp ungdomar som mår dåligt på ett snabbt och bra sätt.
Mer information om projektet kommer under året.
Vi vet alltså att det kan fungera. Men politikerna måste få upp ögonen för att det går att göra något åt det. Hur ska vi få något att hända?
Inför helgen vill jag ge dig 21 visdoms-ord på vägen. (Jag får varje fredag nyhetsbrev från Swim Australia som innehåller sådant här och jag brukar bli väldigt glad!)
Det är värt att läsa!
ONE. Ge människor mer än de förväntar sig och gör det med glädje!
TWO. Gift dig med en man/kvinna som du älskar att prata med. Ju äldre du blir ju viktigare kommer detta att bli.
THREE. Tro inte på allt som du hör.
FOUR. När du säger ”Jag älskar dig” är det viktigt att du menar det.
FIVE. När du säger ”Förlåt”, titta personen i ögonen.
SIX. Lev tillsammans minst 6 månader innan ni gifter er.
SEVEN. Tro på kärlek vid första ögonkastet.
EIGHT. Skratta aldrig åt någons drömmar. Människor som inte har drömmar, har inte mycket.
NINE. Älska djupt och passionerat. Du kanske blir sårad men det är det enda sättet att leva livet fullt ut.
TEN. Vid konflikter, bråka rättvist. Kalla inte varandra för ”namn”.
ELEVEN. Döm inte personer utifrån deras släktingar.
TWELVE. Prata långsamt men tänk snabbt.
THIRTEEN! När någon frågar dig något som du inte vill svara på; le och fråga ”Varför vill du veta?”
FOURTEEN. Kom ihåg att stor kärlek och att lyckas i livet alltid involverar stora risker.
FIFTEEN. Säg ”prosit” när någon nyser.
SIXTEEN. När du förlorar något, förlora inte den livserfarenheten.
SEVENTEEN. Kom ihåg SRA. Självrespekt, Respekt för andra och att ta Ansvar för dina handlingar.
EIGHTEEN. Låt inte en liten dispyt äventyra en bra vänskap.
NINETEEN. När du inser att du gjort ett misstag, börja genast att försöka rätta till det.
TWENTY. Le när du svarar i telefon. Den som ringer kommer att höra det i din röst!
TWENTY-ONE. Spendera en del tid ensam med dig själv.
Idag när jag haft utvecklingssamtal med en instruktör, diplomerat en som gått utbildning, försökt att åtgärda hemsidan och hade ett möte med revisorsassistenten angående årsbokslutet så ringde telefonen. Det var okänt nummer.
– Det är Ludmilla…
– Hej.
– Hej?
– Mamma, jag är på akuten….
Blodtrycket växer med en väldigt kraft. Hjärtat klappar.
Inte nu igen… Det var två månader sist.
– Jag har varit med om en bilolycka. Jag får inte röra mig. Det var väldigt halt…
Jag sjunker. Försöker hitta mitt förnuft och min tanke. Försöker vara ett stöd. Försöker hitta några ord som kan göra allt bra igen.
Det visar sig att det har ändå gått bra. Av någon oförklarlig anledning så har både hon och hennes pojkvän klarat sig utan att bryta något samtidigt som bilen som åkte av den isiga vägen åkte in i ett träd, var skrot… De var chockade och hade ont i rygg och nacke, men det är bara mjukdelarna. Inga bestående men…
När vi lagt på luren blir jag sittandes. Stirrandes. Jag sjunker. Jag har inga marginaler alls att klara av ytterligare något. Det är bara så…
Jag vill åka till henne direkt men har ett annat möte inbokat straxt. Det är ett viktigt möte. Jag träffar och gör det som jag vill. Det är givande. Men sedan måste jag snabbt vidare till Emelie som är på akuten på Akademiska Sjukhuset. Även om hon är ok så vill jag vara där.
Väl inne på akuten går jag fram till disken som har skylten ”Kirurgi” ovanför.
-Ursäkta mig…, säger jag.
-Vi har faktiskt rapport just nu! Backa! Säger någon med ett stetoskop runt halsen och viftar lite med handen.
Jag blir alldeles paff. Hur kan man behandla sina medmänniskor på detta respektlösa sätt? Jag väntar en bra stund utan att få någon hjälp. Jag går fram till en annan disk och får så veta att Emelie blivit utskriven men att hon är med sin pojkvän på en annan plats på akuten. När man arbetar som egen företagare är detta sätt att behandla människor helt ofattbart…
Emelie och pojkvän är ok. Chockade. Men de lever och har inte fått några skador.
Kvinnor med svår anorexia nervosa löper flerdubblad risk att dö i förtid. Överdödligheten beror inte enbart på självsvält. Också dödligheten till följd av alkoholmissbruk, självmord och kroppsliga sjukdomar är kraftigt förhöjd bland unga kvinnor med anorexi.
Skriver UNT efter att Fotius Papadopolous och professor Lisa Ekselius på Akademiska Sjukhuset gjort en studie. Även DN har skrivit.
Anorexia Nervosa är en mycket komplex och allvarlig sjukdom. Anorexia börjar ofta som en ”oskyldig” bantning där man sedan förlorar kontrollen och vikten sjunker successivt. Samtidigt är det ofta personer med stort kontrollbehov och mycket höga krav på sig själva. ”Duktiga” flickor som har krav på sig att ha en ”perfekt” kropp.
Anorexia är en sjukdom som har psykotisk valör så tillvida att man till exempel inte har sjukdomsinsikt. Man får en helt förvriden kroppsuppfattning och kan inte se hur mager man är. Man blir fokuserad på vissa delar av kroppen som man tycker är förstora. Så trots att revbenen sticker ut kan man tycka att t ex magen är för stor och fortsätta med sin självsvält.
Det är vanligast bland flickor (1% av befolkningen), men 10 % av de som har anorexia är pojkar. Det är vanligast i åldrarna 20-40 år. Här kan man läsa om några ungdomar som berättar om sina ätstörningar.
