En livshistoria från en läsare
Som jag skrev tidigare vill jag dela med mig av fler personers livshistoria. Det är så många som har så mycket som de bär på. Samtidigt tänker jag att det kan hjälpa ytterligare någon att få läsa hur någon annan tänker.
Här kommer en historia från en läsare som har mailat mig. Hon har godkänt publiceringen.
——
Det som har hänt med Linnéa har hjälpt mig väldigt, väldigt mycket. Det är synd att det ska krävas så mycket för att få en att vakna till, men tydligen så är det så.
Jag har under mitt liv varit med om ganska mycket.
När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad för första gången, och det pågick på en regelbunden basis fram till att jag var runt 6 år. Ingen visste någonting och jag vågade inte säga något.
Han som gjorde detta var min mammas bästa kompis son. Mamma var ensamstående och de borde på samma gård som oss och såg därför efter mig en del. Inget konstigt med det. Hennes son var i tonåren och övergreppen blev grövre och grövre med tiden. Han sa att jag inte fick säga något, att han hade rätt att göra som han gör och att alla gör så. Sa jag något skulle han slå mig, och när man är 4-6 år är ju just att bli slagen det man är mest rädd. Jag trodde det var fel på mig eftersom jag HATADE det han gjorde, trots att ”alla gör så”. Men nu vet jag bättre.
När jag var 12 år började jag må dåligt, men jag förstod inte riktigt att jag mådde dåligt (för jag hade ju inget att jämföra med) utan trodde bara att jag var konstig och var väldigt obekväm med det.
När jag var 13 år och gick i 7an började jag skära mig, svälta mig och tänka på självmord.
När jag var 14 år fick jag kontakt med BUP för första gången efter att någon hade sett skärsåren på mina armar. Jag gick dit några ggr men ljög mig ur det och sa att jag mådde bra trots att jag mådde sämre än någonsin.
Jag planerade mitt självmord noga, detaljerat och antagligen på samma sätt som Linnéa gjorde. Jag bråkade med alla mina vänner och släktingar, för jag ville inte ha någon som stod mig nära eftersom det skulle försvåra mitt självmord. För ja, det är ju lättare att dö om man inte har en enda närstående i hela världen. Ändock vet jag nu att hur obstinat jag än var som tonåring så älskar mina föräldrar mig.
Jag kan tänka mig att Linnéa kanske med uppförde sig mer… illa (jag menar inget dumt alls med det här, men jag hittar inget bra ord) just för att få ”bort” er så hon kunde förstöra sig själv i fred?
När jag var 15-16 år var jag riktigt, riktigt dålig. Åt ingenting, var extremt självdestruktiv, gick inte upp ur sängen, sa ingenting, var nästan apatisk. Jag hade sedan en tid innan blivit tillbakatvingad till bup av mina föräldrar. Fick börja med medicin men den hjälpte ingenting.
När jag var 16, nästan 17, träffade jag dock helt nya vänner och började istället dricka alkohol, väldigt mycket och ofta. Och det låter kanske dumt, men de nya vännerna och alkoholen gjorde att jag reste mig upp. Jag började må bättre, men fortfarande väldigt, väldigt dåligt. Men jag kom i alla fall ut och såg annat än mina röda väggar.
En kväll när jag var 17 år var jag på en svartklubb och blev då våldtagen på en toalett. Jag blev gravid och var handlingsförlamad lite för länge för mitt eget bästa. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Till sist gjorde jag en väldigt sen abort och mådde då sämre än innan, av självklara skäl. Jag sa heller ingenting till någon om det som hänt.
Efter studenten 2006 (gymnasiet tog lite längre än ”normalt” för jag var sjukskriven och gick inte heltid osv) flyttade jag till Stockholm. Där blev jag ännu sämre. Jag gick hos psykolog och på mängder av mediciner. Ett tag åt jag 21 tabletter om dagen och hade utöver det vid behovs-mediciner. En kväll kändes allt fel och jag ville straffa hela världen för att jag mådde skit (förstår inte min logik jag kände då, men det är väl bra att jag inte gör det längre antar jag) och tog därmed en stor överdos. För tabletter var ju något jag verkligen hade tillgång till.
Av någon anledning (har INGEN aning om hur) vaknade jag upp nästa dag på sjukhuset med slangar och nålar överallt. Någon hade ringt ambulans och de berättade att jag hade slutat andas och inte skulle klarat mig om ambulansen kommit 20 minuter senare. Jag mådde dåligt och jag ångrade ihjäl mig. Efter att jag varit vaken i 2 (kanske 3?) timmar blev jag hemskickad. Det förstår jag inte än idag hur de kan skicka iväg en 20-åring som svalt över 100 farliga tabletter, men det gjorde de, och gav mig en tid till en psykiater dagen efter.
Jag fick flytta hem från S till mina föräldrar kort därefter och fick byta psykolog igen, för 7de gången tror jag. Det låter som att mina föräldrar är väldigt frånvarande hela tiden, men det var de INTE. De har gjort allt de kunnat för att hjälpa mig, men jag har inte velat.
Jag var 20 år när jag kom tillbaka från storstan, och tänkte på självmord varje dag. På grövre metoder och på tidpunkter.
Men, under 2008, dog en nära vän till mig. Hon dog i något som kan jämföras med självmord men det var inte riktigt så. Då vaknade jag till. Och jag skämdes så extremt mycket över att jag suttit och skurit mig, bränt mig och skadat mig på andra sätt, när sådana hemska saker som detta händer. Och jag mådde så extremt dåligt över allt med den som hade dött, fast på ett helt nytt sätt. Efter ett tag mådde jag bättre och kände mig jättestark. Jag var så gott som medicinfri och började jobba efter en sjukskrivning sedan efter studenten. Och där någonstans gick allt åt helvete igen.
Jag var/är arg på vännen för att hon hann före mig (och självklart arg och ledsen för att just hon är borta). Det var ju jag som skulle dö och inte hon. Och nu kan jag inte dö för jag kan inte göra någon så illa som jag vet att man mår när någon ung har gått bort.
Men dagarna går och jag tänker olika varje dag, varje sekund.
Jag är nu 22 år, och jag har varit inom psykvården i 8 år, testat sammanlagt 15 eller fler olika mediciner i olika doser och kombinationer och faktiskt inte kommit någonstans. Visst, jag har haft mina samtal där varje vecka, flera gånger i veckan osv, men det händer ingenting. Jag får säga smma saker jag sagt i 8 år och får ingen hjälp att komma vidare. Jag behöver ju ett nytt sätt att tänka på, och kunde jag fixa det själv så skulle jag.
För jag vill verkligen INTE vilja dö, men jag vill det mellan varven. Ibland oftare och ibland mer sällan.
Men det är här du och Linnéa kommer in.
Jag har läst din blogg sedan någon gång i somras och aldrig riktigt vågat kommentera. Jag har gråtit över dig och Linnéa fler gånger än jag trodde det var möjligt att gråta över någon man inte känner. När jag mår dåligt och självmordstankarna börjar ta över går jag in på din blogg och läser. Jag läser om hur hemskt du har det efter din förlust. Jag läser, och jag gråter, och jag ångrar att jag någonsin tänkt tanken på självmord.
Du har skrivit så många gånger att du inte vill att Linnéas död ska vara helt i onödan, och det kan jag säga att det är den inte. Du och Linnéa hjälper mig, och gör mig istället nästan rädd för att dö när jag mår som sämst. Just nu önskar jag nästan att det fanns ett piller som gjorde att man levde för alltid, för jag vill inte att en enda människa ska må så dåligt som du gjort och gör över Linnéa eller som jag och mina vänner mår över min vän.
När jag går in på din blogg och läser allt, att Linnéa verkar ha tänkt ganska exakt likadant som jag så inser jag att jag faktiskt inte kan dö. Jag har ingen rätt att göra det förrän om tidigast 50 år eller så. För det du skriver är så äkta och så självklart, och det hindrar mig verkligen från att göra något dumt. Det är lättare att ta åt sig av det som står skrivet svart på vitt än mina tankar som hela tiden lurar mig själv.
Okej, jag ber om ursäkt för att du nu fick en hel uppsats att läsa igenom, men jag hoppas du förstått min poäng, och att jag verkligen beklagar det som hände med Linnéa. Och så vill jag säga tack för att du är så pass öppen som du är. Verkligen jätte-tack.
Ta hand om dig, och tack för allt, kramar i massor
———-
Sådana här brev värmer. Det är en stark känsla att någon man inte känner delar med sig på det här sättet. Dessutom får jag bevis igen på att Linnéa inte har dött förgäves.
Det är bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, läsare, berättelse, livshistoria, självmord, ta sitt liv, självdestruktiv, våldtagen, incest, psykisk ohälsa, psykvård
