Ludmillas Blogg

Nu är rapporten om min studie helt klar. Här finns rapporten att ladda ned… eller direkt från mig. Kommentera så skickar jag den på mailen.

Sammanfattning av studien:
-Föräldrar som förlorat barn i självmord har många och mångåriga både psykiska och fysiska symptom. Egna självmordstankar är frekvent förekommande men avtar, som alla symptom, över tid.
-Alla föräldrar i studien uppfyller kriterierna för depression 4 år efter dödsfallet.
-Föräldrarna i denna studie uttrycker tydligt att de inte har fått det stöd de hade önskat vare sig under barnets eventuella sjukdomstid eller efter förlusten. Föräldern efterfrågar tidigt, återkommande och mer aktivt stöd.
-Föräldrar som har förlorat ett barn i självmord har nästan alltid komplicerad sorg och bör därför få aktiva interventioner från hälso- och sjukvården redan från början. Föräldrarna har dessutom en ökad risk för PTSD, depression och eget självmord.
-Skillnaden i symtom mellan män och kvinnor är tydlig. Mammorna skattade sina symtom som mycket svårare än vad papporna gjorde. Tjugoen procent av kvinnorna och 14 % av männen i studien hade egna självmordstankar vid mättillfället.
-En del av föräldrarna har dessutom varit den som hittade barnet, vilket innebär en ökad risk för PTSD symtom jämfört med de som inte hittade barnet själva.
-Att förlora ett barn i självmord innebär ett stort psykologiskt trauma med funktionsnedsättningar som varar i många år efter förlusten. Av de föräldrar som var tillbaka i heltidsarbete hade en avsevärd del stora funktionsnedsättningar som kan tänkas påverka arbetsförmågan.
-Att vara kvinna, ensamstående och inte har några fler barn är riskfaktorer.
-De flesta som deltar i studien ser på framtiden med tillförsikt. Föräldern märker att det blir bättre
med tiden, men det tar tid.

I tisdags var det den suicidpreventiva dagen och jag föreläste för psykiatripersonalen i Uppsala om vikten av att anhöriga är delaktiga i vården.

Det glädjer mig att man vill medvetandegöra detta livräddande förhållningssätt i vården.

Idag och imorgon är den suicidpreventiva nätverkskonferensen i Stockholm.

Idag är det den Internationella Suicidpreventiva dagen. På flera håll i landet uppmärksammar man det med föreläsningar, filmvisning och annat.

Det är drygt 1500 personer per år som tar sina liv i Sverige. Det är många gånger fler än de som dör i trafiken. Trots detta satsas det mycket mindre pengar på att förebygga självmord. Av 10 självmordsförsök, dör en. De andra nio kommer i nästan 100% av fallen vara tacksamma över att de inte ”lyckades” ta sitt liv. Att vara självmordsbenägen är inte ett konstant tillstånd. Det är ett livshotande, men tillfälligt tillstånd.

Det går alltid att påverka någon som är på väg att ta sitt liv. Inte förrän personen är död är det försent att förhindra det.

Den viktigaste åtgärden som du kan göra för att minska självmord är att våga prata om det. Våga fråga någon som mår dåligt. Våga lägga dig i.

Jag tänker en extra varm tanke till alla de som mist någon i självmord, till alla som kämpar med självmordstankar, deras anhöriga och alla ni som arbetar med suicidprevention.

Jag kommer att föreläsa för personalen på psykiatrikliniken i Uppsala idag om anhörigperspektivet.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

————
Jag är ordförande i Suicide Zero, en nationell organisation som aktivt arbetar för att förhindra självmord. Bli medlem du också! Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, självmord, suicid, suicidpreventiva dagen, Suicide Zero, rädda liv

Det råder en brist på studier rörande självmordsbenägenhet bland de äldsta (>75 år). En italiensk forskargrupp har genom psykologiska obduktioner studerat och jämfört skillnader i riskfaktorer för självmord för personer som dött genom självmord vid 75 år och äldre (äldre-äldre) och åldrarna 50-64 år och 65-74 år. Man gjorde även jämförelser med patienter äldre än 75 år, som levde och vårdades vid den psykiatriska öppenvården. Majoriteten av självmordsoffer och patienter var män. Fler än 80 % av samtliga avlidna hade sökt primärvården under de 6 månader som föregått självmorden. Omkring hälften av samtliga avlidna hade haft depression och annan psykisk sjukdom vid dödstillfället, medan endast en tiodel av de avlidna hade förskrivits något psykoaktivt läkemedel. Det som karaktäriserade de äldre-äldre var att de vid självmordstillfället var änkor/änklingar och levde ensamma och att de hade dåligt eller inget socialt stöd. De äldre-äldre hade även genomgått stressande livshändelser under de gångna 6 månaderna före självmordet, i större utsträckning än som var fallet i de yngre åldersgrupperna.

När det gäller psykisk sjukdom, skriver författarna, är det är tydligt, att äldre-äldre individer i likhet med yngre-äldre och medelålders är underdiagnostiserade och underbehandlade. Det är mycket viktigt att man inom primärvården identifierar och behandlar depressiv sjukdom och subkliniska depressiva symtom hos de äldre-äldre och att man uppmärksammar högriskfaktorer för självmord som självupplevd ensamhet och social isolering.
I slutet av Nyhetsbrevet finns information om kommande aktiviteter under 2013, och den 9:de Nationella Konferensen om Suicidprevention i Stockholm den 16-17 sept.2012

Bakgrund
Antalet självmord stiger med ökande ålder och är i västvärlden högst för män över 85 år. I Sverige är självmordstalen högst för åldersgrupperna 45-64 år och 65 år och äldre. År 2012 var medellivslängden i Sverige 78,9 år för män och 83,6 år för kvinnor. Eftersom antalet äldre personer i Sverige och den övriga västvärlden stadigt ökar förväntas även antalet självmord i de äldre åldersgrupperna att öka. När det gäller riskfaktorer för självmord och självmordspreventiva åtgärder är äldre emellertid en sällan studerad åldersgrupp och generellt sett så är kunskaperna om självmord och självmordsförsök hos äldre bristfällig. Dessutom varierar uppfattningen om vid vilken ålder en person skall betraktas som äldre och det är vanligt att man i forskning rörande självmordsbeteende för samman åldrar från 50 – 70 år och äldre till en enda åldersgrupp. Men då levnadsvillkoren skiljer sig avsevärt för 50- och 60-åringar jämfört med äldre-äldre (75 år och mer), kan man på goda grunder anta att riskfaktorer för självmordsbeteende varierar mellan olika äldre åldersgrupper. Könsskillnaderna är stora. WHO beräknade år 2000 att globalt sett var självmordsfrekvensen för män och kvinnor över 75 år 50 respektive 16 per 100 000 individer. I Sverige dör 2,5 gånger fler män än kvinnor över 65 år genom självmord. Fler kvinnor än män söker vård för psykiska besvär och äldre kvinnor behandlas oftare med antidepressiva läkemedel än män.

Riskfaktorer för självmord hos äldre
Italienska forskare har genom psykologiska oduktioner studerat riskfaktorer för självmord hos äldre personer (75-96 år) och personer mellan 50-64 år respektive 74-65 år som dött genom självmord i regionen Parma i norra Italien. Man jämförde även med riskfaktorer för en grupp patienter som var 75 år eller äldre som vårdades vid den psykiatriska öppenvården och som inte utfört några för självmordshandlingar under föregående 12 månader. Patienter som avlidit genom självmord mellan åren 1994-2009 inkluderades och majoriteten var män. I äldre-äldre-gruppen var 86 män och 31 kvinnor (totalt 117 självmord), i gruppen 65-74 år var 78 män och 19 kvinnor (totalt 97 självmord), i gruppen 50-64 år var 79 män och 19 kvinnor (totalt 98 självmord) och i gruppen öppenvårdspatienter var 86 män och 31 kvinnor (totalt 117 äldre-äldre personer).

De psykologiska autopsierna utfördes av specialistutbildade psykologer och psykiatrer genom att intervjua anhöriga till de avlidna samt läkare som behandlat de avlidna. Psykisk sjukdom diagnostiserades med DSM-IV.

Resultat
Det var ingen statistisk skillnad mellan de olika åldersgrupperna av självmordsoffer när det gällde frekvenserna för allvarlig psykisk sjukdom (47-60 %), egentlig depression (45-50 %), tidigare gjorda självmordsförsök (3-11 %) och förskrivna psykoaktiva läkemedel (13-20 %). Däremot förekom personlighetsstörning inte lika ofta i gruppen äldre-äldre som i de yngre åldersgrupperna och inte heller alkohol – och/eller drogmissbruk. I ungefär hälften av fallen i samtliga åldersgrupper hade de avlidna haft en diagnosbar psykisk sjukdom. Personerna i äldre-äldre gruppen hade varit signifikant äldre (> 46 år) när de insjuknat i psykisk sjukdom jämfört med dem i de yngre åldersgrupperna (p<0,001) och de hade oftare än de yngre självmordsoffren haft en allvarlig kroppssjukdom (p< 0,001). De äldre-äldres självmord skedde oftare i det egna hemmet än vad som var fallet i de yngre åldersgrupperna. I samtliga åldersgrupper hade majoriteten (>80 %) haft kontakt med primärvården under de 6 månader som föregått självmordet och i >90 % av fallen av samtliga självmord användes våldsamma självmordsmetoder.

En jämförelse av sociodemografiska variabler visade att de äldre-äldre signifikant oftare var änkor/änklingar, de levde oftare ensamma och hade oftare en lägre skolutbildning än självmordsoffren i de yngre åldersgrupperna (p<0,001 för samtliga variabler).

Jämfört med öppenvårdspatienterna hade de äldre-äldre mer sällan en diagnos på psykisk sjukdom (p<0,001), personlighetsstörning (p<0,001) och alkoholmissbruk (p<0,001). Däremot var frekvenserna för egentlig depression (45-47 %) och tidigare självmordsförsök (3-4 %) lika stora för öppenvårdspatienterna och de äldre-äldre självmordsoffren. De äldre-äldre hade förskrivits psykoaktiva läkemedel i mindre utsträckning än öppenvårdspatienterna (p<0,001) och psykisk sjukdom bland respektive familjemedlemmar var lägre i gruppen äldre-äldre jämfört med öppenvårdspatienterna (p<0,001). Signifikant fler bland öppenvårdspatienterna (83 %) hade en diagnos på allvarlig kroppssjukdom jämfört med vad de äldre-äldre självmordsoffren hade haft (64 %, p<0,001).

Jämfört med öppenvårdspatienterna hade de äldre-äldre oftare levt ensamma (p<0,001), hade oftare haft sämre socialt stöd (p<0,001) men hade haft färre stressande upplevelser under barndomen (p<0,01) .

Slutsatser
Egentlig depression och underbehandling av psykiska symtom förekom i samma utsträckning i alla åldersgrupper av självmordsoffer med den skillnaden att man i äldre-äldregruppen hade insjuknat i psykisk sjukdom senare i livet. Det som karaktäriserade och skilde de äldre-äldre självmordsoffren från såväl självmordsoffren i de yngre åldersgrupperna som gruppen äldre-äldre levande patienter inom den psykiatriska öppenvården, var att de var änklingar/änkor och att de hade levt ensamma, att de haft ett dåligt socialt stöd och ett ökat antal stressorer under de 6 månader som föregått självmordet. Författarna konstaterar att deras resultat överensstämmer med resultaten i två svenska studier: Waern (Waern et al. Gerontology, 2003) fann i sina studier av personer äldre än 75 år och Wiktorsson (Wiktorson et al. Am J Geriatr Psychiatry, 2010), som studerade personer över 70 år, fann att personligen upplevd känsla av ensamhet var en stark riskfaktor för självmord respektive självmordsförsök.

En majoritet av de äldre-äldre dog genom självmord vid första försöket trots att de inte använde sig av våldsamma självmordsmetoder oftare än andra åldersgrupper. Det är således av yttersta vikt, skriver författarna, att man inom primärvården känner till att äldre-äldre är en högriskgrupp för självmord och att man har kompetens att identifiera och behandla såväl depressiv sjukdom som subkliniska depressiva symtom hos äldre och att man är uppmärksam på om den äldres liv är ett liv i ensamhet utan stödjande sociala kontakter.

Av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, suicidprevention, självmord bland äldre, äldres suicid, högriskgrupp för självmord

Vad ledsen jag blir när jag stöter på oärliga människor.
Under mina 20 år som egen företagare har jag hunnit bli desillusionerad ett antal gånger, tyvärr.

Jag kom ihåg från allra första början så fakturerade jag kunder och bara utgick från att de skulle betala. Jag kontrollerade inte ens det. Sedan hittade jag en kundreskontrafunktion i mitt ekonomiprogram och skrev ut kravfakturor. Då upptäckte jag en företagskund som både hade köpt utbildningar och simmaterial från oss utan att betala ett antal gånger. Jag fick förstås skylla mig själv för att jag hade varit så naiv. Men varför kan man inte tro på andra?

Jag ringde upp kunden och frågade henne om varför hon inte hade betalat. Då kom det de mest fantastiska orsakerna som att barnet hade legat på sjukhus, bilen blivit stulen och huset hade brunnit upp och hon lovade hela tiden att betala. Men det gjorde hon aldrig så till slut skaffade jag en inkassotjänst. Den här personen betalar fortfarande av på skulden som från början var runt 20 000 kr.

Vi har idag bra rutiner för kreditkontroll på både Linneashopen.se och Linnéas Simskola så det är tack och lov inte så ofta som vi hamnar i det läget längre.

Men nu så har problemet uppkommit i mitt nyare företag Rosengrens Läkartjänst/KBT Ditt Liv. Det är företaget som jag träffar mina terapi”patienter”/klienter och som jag säljer boken ”Livet är nu” genom. Boken har kostat 149 kr + 25 kr porto. Det har varit viktigt för mig att ha ett billigt pris. Jag har inte skrivit boken för att tjäna pengar utan för att hjälpa andra människor att må bättre. Man beställer boken genom att fylla i formuläret på den här sidan eller från företagets sida www.kbtdittliv.se och så skickar jag hem den till kunden med en faktura.

Igår gick jag igenom de som inte har betalat och tyvärr är det ett inte obetydligt antal. Flera av dem har fått 3 påminnelser. Både per mail och vanlig post. Jag gick in och kontrollerade dem för en kreditkontroll och ser att merparten av dem har betalningsanmärkningar. Möjligheten för mig att få betalt för boken som jag skickat blir då enbart om personen i fråga skulle vilja göra rätt för sig. Om jag skickar det till inkasso kommer det att kosta mig mer än vad boken kostar. Det är alltså billigare för mig att strunta i att driva in pengarna!! Visst är det tråkigt? Jag har nu skaffat mig en kreditkontrolltjänst på det här företaget också. Men det innebär att jag måste höja priset på boken. Jag måste ta mig tiden och kostnaden att kolla alla kunder innan de köper en bok. De som har betalningsanmärkningar måste nu betala i förskott. De som inte har betalningsanmärkningar är sannolikt mer benägna att inte få en betalningsanmärkning.

Å vad jag blir ledsen över att det är så här, men vad gör man!??

Ett annat fall är en tjej som har beställt boken och som vägrar betala boken. Hon har en förmyndare som säger att hon inte behöver betala den. Jag har då sagt att hon gärna får skicka tillbaka boken om hon inte vill ha den, men hon säger att hon vill behålla den. Både hon och förmyndaren tycker att hon får behålla boken men inte behöver betala!!! Jag får skylla mig själv om jag säljer något till någon som står under förmyndarskap. Tjejen har hittat mitt telefonnummer och ringer mig ibland upp emot 20 gånger om dagen/natten trots att jag bönat och bett att jag och familjen ska få vara i fred.

Surt är det. Och tråkigt. Nu har jag höjt priset på boken till 159 kr i alla fall. För jag kan tyvärr inte skänka bort böckerna.

Läs även andra bloggares åsikter om KBT Ditt Liv, Ludmilla Rosengren, Livet är nu, inkasso, betalningsanmärkningar, anmärkningskontroll,

I måndags föreläste jag för föräldrar som förlorat ett barn, oavsett orsak. Föreningen heter FEBE och finns på många ställen i landet. Just denna grupp träffas på måndagar i KISTA kyrka.

Det är något visst med att träffa ”likar” dvs de som varit med om samma sak. Att förlora ett barn är så livsomvälvande och så otroligt smärtsamt att det är svårt att någonsin hitta en mening i livet igen. Vi har alla upplevt samma sak vad gäller samhällets okunskap och rädslor som i sig blir ytterligare en sorg.

Det var ett tag sedan jag berättade den personliga historien om vad som hände Linnéa. I början var det framför allt sen jag berättade när jag föreläser. Nu förtiden handlar det oftast om sorg och självmord på ett mer professionellt plan.

Kvällen kändes nära, personlig och viktig. Även för mig.

Så här står det i FEBEs senaste nyhetsbrev:

Måndag den 2 september 2013, Febe möte i Kista kyrka och vår gäst och föreläsare är Ludmilla Rosengren.
Ludmilla som är läkare och KBT-terapeut delar för oss Febe-föräldrar, hennes historia, om sorgen efter hennes dotter Linnea som tog livet av sig 2008, endast 14 år gammal, om hennes cancer endast ett år efter att hennes dotter dött.

Hon berättar vidare för oss om den studie hon har gjort på 116 föräldrar som mist barn i självmord och som har gett mycket viktiga resultat. Ludmilla avslutar kvällen med att dela med sig av de verktyg som finns för att hantera livets olika svårigheter innan de inträffat.

Om kroppen/själens förmåga till läkning. Hur viktigt det är att dela med sig av sin historia!

Ludmilla berättar också om den okunnighet och rädsla som finns både bland sjukhuspersonal och anhöriga. Döden finns inte förrän… Och om den personliga utvecklingen man går igen när man faller djupt ner i det svarta hålet och… kommer ut på den andra sidan. När det svarta hålet inte dyker upp lika ofta och inte är lika djupa längre. När tankarna kan uppfyllas med annat.

”Acceptans och försoning! Att inte försöka ändra på det som är. Fokusera på det positiva och ta vara på det som är här och nu.” Ludmilla avrundar kvällen och pratar om ”medvetna sinnen” Mindfulness!

I Ludmillas bok ”Livet är nu!” finns att läsa om, medveten närvaro, acceptans och bekräftelse och som är så viktiga livskunskaper att vi behöver lära oss dem tidigt i livet.

Tack Ludmilla! för att du kom till oss och delade med dig av din kunskap, historia och ditt liv. Det blev en mycket fin och tänkvärd kväll på Febe.

Idag var det dags att åka till Karolinska igen. Det var mer än ett år sedan.

Det är märkligt hur minnen etsar sig fast. Redan när jag närmade mig byggnaden började jag må illa. När jag gick förbi kiosken och kände bulldoften mådde jag ännu mer illa. Tankarna på hur det var under cellgiftsbehandlingen var tydliga.

Karolinska sjukhuset var mitt hem mer eller mindre från den 1 jan 2010 till den 11 maj 2010. Cellgiftskurer varje vecka, extra doser in i ryggmärgsvätskan 3 gånger. 2 allvarliga blodförgiftningar som gjorde att de viktiga behandlingarna var tvungna att skjutas upp.

Sophie var bara 6 veckor när jag fick diagnosen, den ovanliga cancerformen Choriocarcinom, moderkakscancer. Jag fick såklart sluta amma och Johan fick vara pappaledig och ta hand om Sophie istället.

Det var en tuff tid. Men nu när man har kommit igenom det med livet i behåll skulle jag inte vilja vara utan det. Det har givit mig ett nytt perspektiv på livet.

Livet är nu!

Och jag är frisk!

Nu är det väldigt populärt att testa 5:2 metoden för att gå ned i vikt. Men inte bara det, för studier visar att man även lever längre och drabbas av färre sjukdomar som t ex cancer.

Metoden innebär att man äter som vanligt fem dagar i veckan och fastar två. De dagarna man fastar ska inte ligga efter varandra. Fastedagarna ska man inte äta mer än motsvarande 500 kcal som kvinna eller 600 kcal som man.

Idén är att kroppens celler helt enkelt ska få vila lite och inte få fullt bränsle in precis hela tiden. På så sätt hinner kroppen att reparera sig och färre ”fel” får leva vidare och bli till sjukdomar.

Viktnedgången blir ganska dramatisk säger de som testat.

Har du testat?

Läs även andra bloggares åsikter om diet, vikt, viktnedgång, 5:2