Ludmillas Blogg

Sophie är en klok liten tjej trots att hon ännu inte är fyllda fyra. Häromdagen var vi ute och flög flygplan. Hon tittade intensivt ut genom fönstret och undrade om inte Linnéa var där.

(Jag har själv inte sagt att hon är i himlen för jag tänker inte så, men det är ju en vanlig omskrivning när man talar och inte minst i filmer.) Så Sophie undrade och jag svarade svävande:

-Kanske det..! Ser du henne?
-Ja! Där är hon! Sophie lutar sig mot fönstret och pekar övertygande.
-Jag ser henne faktiskt inte, säger den tråkiga mamman.
-Och din pappa är också där!
-Jaså, oj då. Är de båda där ute?
-Ja! Och de har vingar!
-Tänk det ser inte jag.
-Nej det gör du inte, konstaterar Sophie, men jag, jag har särskilda ögon här – säger hon och pekar i pannan.

Så nu vet vi det. Sophie har särskilda ögon som gör att hon kan se de som är döda!

Några dagar senare snappade hon upp ett samtal där vi i familjen pratade något om Linnéa och när pojkarna såg henne som död. Det var i anslutning till att jag föreläst någonstans. Det var ju ett hett diskussionsämne då det begav sig detta med om hur man skulle agera gentemot barnen. I samband med detta säger Sophie:

-JAG har ju inte sett Linnéa när hon var död… (besviket)
-Nej, men det är inte så roligt heller. När man har blivit påkörd av ett tåg är man ju ganska trasig. Men när du blir äldre kan du få se bilder som jag har.
-Var har du dem?
-Jag har dem på min dator.
-Då vill jag se dem NU.
-Sophie, jag tycker att du ska vänta med att se dem. Vet du, Oscar har t ex inte sett Linnéas ansikte. När han såg henne så hade hon en sjal över ansiktet.
-Men Jonas då?
-Ja, Jonas såg Linnéas ansikte också. Han ville det, men Oscar ville det inte.
-JAG vill i alla fall se Linnéas ansikte. Nu.

Efter en stunds diskuterande med denna bestämda unga dam så visade jag henne ”de fina bilderna” på Linnéa när hon var död. Jag har många olika bilder från de två tillfällena vi såg henne. I en mapp är det bara ”fina” bilder som inte visar de skadorna hon hade.

Sophie var nöjd med det när hon försäkrade sig om att hon skulle få se de andra bilderna när hon blev äldre.
Sedan gick hon och lekte med något helt annat.

Linnéa 2 juni 2008

Läs även andra bloggares åsikter om barn och döden, självmord, Linnéa, dödens ansikte, änglar

En elegi över de som blir kvar när någon tar sitt liv. En monolog för två skådespelare om att överleva och ta sig igenom det man aldrig vill att någon ska behöva ta sig igenom; att förlora någon genom självmord. En mamma som försvinner och inte återfinns förrän ett halvår senare. En storebror som försvinner bort i sjukdomen. En man som inte orkar fast han älskar.

Frans är lillebrodern som alltid sett upp till sin storebror. En storebror som berättar en massa häftiga saker, som har kompisar och vars varje dag är ett äventyr. Han kan berätta historier som ingen annan. Men det finns också en annan sida av Frans storebror Wilhelm. Han kan gå in i sig själv, stanna på sitt rum i flera dagar och inte prata med någon. Frans har ibland svårt att få kontakt med sin bror. Och det är inte förrän eferåt. Efter att allt det svåra har hänt. Efter att Wilhelm har dött genom att ta sitt liv som Frans kan se tillbaka på sin storebror och omvärdera han galenskaper. Men vad gör man med en älskad bror som är död? När man bara vill ha honom tillbaka, men är så arg att man inte vet vart man ska ta vägen?

Elin är fjorton år. Hon umgås med sina vänner och hon hänger en massa på nätet där hon bloggar. Hon bor med sin mamma och träffar sin pappa ofta. Men en dag när hon kommer hem från skolan är inget sig likt. Det är tyst och tomt i lägenheten. Elins mamma är inte där som hon brukar. Och fast Elin väntar hela kvällen och ringer alla hennes vänner och de hon kan komma på så är det ingen som vet var Elins mamma tagit vägen. Och hon fortsätter att vara borta. Varje dag letar Elin efter henne och hon bloggar om hur hon längtar och tänker på vad som har hänt. Polisen letar. Det står i tidningen. Men ingenstans finns mamman att hitta. En del säger att hon nog är död, att hon tagit sitt liv. Men det vill Elin inte tro på. Hon vill inte sluta hoppas. Hon måste tro att mamma kommer tillbaka. Men om hon inte gör det då? Om hon är död? Vad händer då? Elin förstår inte hur hon ska klara sig utan sin mamma. Och hon förstår inte heller hur hon ska klara av att hennes älskade mamma hittas död i Vättern sex månader e!er att hon försvunnit. Hur lever man vidare utan en mamma? Hur lever man vidare med en mamma som valde att dö? Och valde hon verkligen att dö själv? Tog hon sitt liv? Eller var det någon som mördade henne?

Sara står mitt i livet, med två små barn när hennes man tar sitt liv. E!er att ha mått dåligt under en massa år bestämmer han sig till slut för, utan att säga något till Sara, att han inte orkar leva längre och den mardröm som Sara så många år fruktat är ett faktum. Men hur tar man sig vidare i sorgen när ens livspartner och pappan till ens liv valt att för egen hand dö? Hur berättar man det för barnen? Hur berättar man för sina barn att deras pappa valt att dö? Hur går man vidare?

En pjäs om döden, men framför allt om livet. Om de som är kvar när det som inte får hända händer, när någon tar sitt liv. En pjäs om hur de som blir kvar på stapplande steg försöker ta sig vidare i livet. Om frågorna. Om skulden. Om kärleken till den som nu är död. En pjäs om det som ingen vill höra om men det som många behöver prata om; självmord. I Sverige i dag dör tre människor varje dag i självmord. Runt omkring dem finns en massa anhöriga. De som blir kvar.

Föreställningen som har premiär i februari är mycket lämplig att beställa för en temadag eller som en fördjupning i ämnet livskunskap. Ett gediget handledningsmaterial kompletterar föreställningen. Detta är bland annat utformat av bloggerskan Elin Mårtensson, Barndialogen inom Landstinget Jönköping samt referensgrupper från socialtjänst, polis, kyrka och skola. E!er föreställningen finns det möjlighet till samtal för att ventilera och prata om föreställningen. Kontakta oss om detta!

Bokning och info
Teateri, Box 3111, 550 03 Jönköping www.teateri.se
Producent Julia Sandwall, tel. 0735-053834
juliasandwall@gmail.com
Elin Mårtenssons blogg – http://leta”nnabortaforsvinna.wordpress.com
Barndialogens hemsida – http://www.lj.se/index.jsf?nodeId=32318
Föreställningens Facebooksida – https://www.facebook.com/Visomblevkvar

Läs även andra bloggares åsikter om livskunskap, teater, ungdomsteater, pjäs om livet, barndialogen, teateri, elin mårtensson

Idag har jag varit i Malmö. Väckarklockan ringde 5.20. Jag tog mig till Arlanda och flög till Köpenhamn. Springandes genom flygplatsen lyckades jag sedan hinna med tåget till Malmö. Vad jag däremot inte hann var att köpa biljett, vilket jag erkände för kontrollanten. Hon upplyste mig om att det kostar 1000 kr om man inte betalat… Men det var ok nu i alla fall.

Väl framme i Malmö tog jag en taxi till Sverigehälsan. Trodde jag. Men jag blev avsläppt i ingenstans. Och jag hade bråttom! Kl var då strax före nio och föreläsningen skulle börja kl nio. Jag vandrade omkring i en lång stund och hamnade till slut rätt.

Det var en grupp termin tre studenter p Sverigehälsans KBT-utbildning. De var 12 st. En lagom stor grupp för att känna att man når fram till var och en.

Ämnena självmord och sorg är ju inte direkt det som känns mest upplyftande att föreläsa om, men så viktigt. Det är oerhört tacksamt att prata om detta.

Deltagarna var mycket engagerade och bjöd stort på sig själva. Jag fick många fina uppskattande ord och varma kramar när dagen var slut.

För att ge tidigt stöd åt barn och unga med psykisk ohälsa skapar landstinget ett nytt uppdrag för husläkarmottagningar och barn- och ungdomsmedicinska mottagningar. Vårdgivare kan söka auktorisation för vårdvalet som kan starta 1 februari. Satsningen beräknas initialt omfatta ca 10 miljoner kronor på årsbas.

– Vi behöver bli bättre på att nå barn och unga som mår psykiskt dåligt, men som inte är så dåliga att de ska få hjälp av barn- och ungdomspsykiatrin. Därför skapar vi första linjens barnpsykiatri med krav på erfaren barnpsykolog. Hjälp kan också ges av socionom med psykoterapiutbildning men alla mottagningar måste ha en barnpsykolog, säger sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP).

– Vårt nya stöd riktar sig till barn som kanske har huvudvärk, magont eller oro. Att uppdraget hamnar på husläkarmottagningar och barn- och ungdomsmedicinska mottagningar handlar förstås om tillgänglighet men också om att man ska ha kompetens att utesluta eventuella somatiska orsaker. Ersättningen blir högre än för vuxnas psykosociala besök – som ju har varit en stor framgång och långt mer än fördubblats sedan vårdvalets införande, påpekar Birgitta Rydberg (FP).

– Vi blir först i landet med detta nya uppdrag. Jag hoppas att fler husläkarmottagningar i länet tar den här möjligheten att utveckla barnteam som Gustavsbergs vårdcentral har gjort med ”Hamnen”, där man också samverkar med kommunen. Där har vi sett att cirka 3-4 procent av barnen och ungdomarna kommer under ett år – i hela vårt län skulle motsvarande andel vara knappt 14.000 barn och unga per år, berättar Birgitta Rydberg (FP).

Psykologguiden

Inte en dag för tidigt! Bra Stockholm! Nu vill vi se andra landsting ta efter!

Läs även andra bloggares åsikter om första linjens psykiatri, BUP, barn- och ungdomspsykiatri, psykisk ohälsa bland unga

Gårdagen spenderades i Norrköpingstrakten, på Val-bo behandlingshem. Det var verkligen ett fint ställe. Inte långt från stan men helt lantligt och fridfullt läge. Här bor unga killar som har missbruksproblem i sin första behandlingsfas. Det är hårt sägs det, utan mobil, TV och dator. Här får man jobba med kroppen och så följer man 12-stegsprogrammet. Och de har bra resultat!

Det var en mycket fin och varm stämning på gården. Den 3 timmar långa föreläsningen som jag höll, handlade om självmord. Åhörarna var läkare, kuratorer, behandlingsassistenter, sjuksköterskor och andra yrkesgrupper, ca 40 personer.

Som alltid känns det otroligt värdefullt att få komma och dela med mig av den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig.

Tack för att ni ville lyssna!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, suicidprevention, valbo behandlingshem, lida gård, hem för unga missbrukare, missbruksvård

I torsdags flög jag till Växjö över dagen för att undervisa om självmord på förmiddagen och sorg på eftermiddagen. Åhörarna var olika yrkeskategorier i primärvården.

Det var en bra dag. Jag känner att jag har ett viktigt budskap att nå ut med. Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om att våga prata om det som är svårt. Att våga ställa frågor. Att förstå att tankar är bara tankar och att det inte betyder att man måste agera på tankarna. För visst är det svårt att möta någon som säger att den har självmordstankar. Det väcker mycket rädsla hos den som lyssnar. Vad kan man säga och vad ska man inte säga? Tänk om man driver någon till självmord genom det sätt man bemöter…

Jag har valt att i dessa sammanhang även väva in lite av min egen historia. Jag tror att det ger en bild av både självmordsbenägenhet och sorg. Jag minns själv hur det var på läkarlinjen – de patientfall man fick presenterade är de man kommer ihåg. Man får något att hänga upp teorin på helt enkelt.

Nästa vecka ska jag föreläsa på ett behandlingshem utanför Norrköping och hålla i en dag på Sverigehälsans KBT steg-1 utbildning i Malmö.

Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning om självmord, föreläsning om sorg, suicidprevention, KBT-utbildning, Sverigehälsan, suicidprevention, självmord

Tisdagen den 1 oktober klockan 13.00-16.00 kommer läkaren, terapeuten och författaren Ludmilla Rosengren till VAL-BO. Ludmilla förlorade sin 14-åriga dotter Linnea i självmord 2008. Nu arbetar hon med att sprida information om självmord och psykisk ohälsa. Läs mer om Valbo Behandlingshem här…

Ludmilla Rosengren är legitimerad läkare och KBT-terapeut. Ludmilla har erfarenhet av allmänmedicin, barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatri.

Ludmilla Rosengren kommer till VAL-BO och kompetensutvecklar personalen med en föreläsning om suicid och suicidprevention. Ludmilla är mycket kompetent i ämnet och det är en ära att ha henne en eftermiddag hos oss. I och med detta vill vi passa på att bjuda in våra samarbets- och avtalspartners att deltaga.

Föreläsningen är avgiftsfri.

Datum: Tisdag 1 oktober 2013 kl 13.00-16.00 Begränsat antal platser.

Plats: VAL-BO Behandlingshem Lida Kursgård Norrköping.
Eftersom att vi förväntar oss att föreläsningen kommer vara populär och välbesökt reserverar vi oss för att ev. behöva byta lokal.

OBS!Endast föranmälan. Anmälan görs till maria@valbo.nu eller på telefon 011-664 44

Livet är nu – Ludmillas Bok
Det är inte alltid lätt att förstå sig själv och andra. Ofta fastnar man i det som redan har hänt eller i oro för det som ska hända. Det kan leda till att man missar att leva livet just nu. Hur gör man för att må bra och orka med olika svårigheter i livet?

Den här boken vänder sig i första hand till äldre barn och yngre ungdomar och lär ut verktyg för att hantera livets olika svårigheter redan innan de inträffat. Boken kan läsas från cirka 11 års ålder och upp i åldrarna. Även vuxna har stor behållning av boken..
Mer info om boken

Ludmilla Rosengren på UR Play
Ludmilla Rosengren är läkare och KBT-terapeut men först och främst är hon mamma till Linnéa. Hon berättar hur det är att vara förälder till ett barn som mår dåligt och vilket bemötande hon och familenj fått av vården. Arrangör: Expo medica.

Titta på den föreläsningen…

Ludmillas hemsida
Har du försökt länge nog på egen hand och behöver hjälp på vägen för att kunna leva ditt liv fullt ut?

Alla har vi perioder i livet där det känns extra motigt eller där vi inte känner att vi når de mål som vi en gång satt upp för oss.

Besök hemsidan

Läs även andra bloggares åsikter om val-bo behandlingshem, suicid, suicidprevention, självmord, föreläsning om självmord, Ludmilla Rosengren

Kommer du ihåg Andreas som fick diagnosen Aspergers syndrom, som varit djupt deprimerad med självmordstankar?

Han har skrivit två gånger tidigare här på bloggen. Dels här… i januari och dels här… i februari. Här kommer ett inlägg till där han berättar hur det går för honom nu!

Det har gått ungefär 8 månader sedan jag skrevs ut första gången. Efter det har jag varit inlagd två svängar till. Den andra gången var jag inte lika långt nere, så det blev inte lika lång inläggning. Jag skrevs ut i maj. Sedan var det bra under sommaren, men i augusti började jag må dåligt igen och blev inlagd. Då hände något som fick allt att vända. Jag blev inskriven på avdelningen och samma dag ringer en arbetsgivare och erbjuder ett jobb jag har sökt. Ett jobb som miljö- och hälsoskyddsinspektör, som jag har utbildning till. Jag tackade ja. Det här var något jag har väntat mycket länge på. Jag sa direkt till personalen att jag ville bli utskriven. Det dröjde tre dagar innan utskrivning.

Jobbet är ett vikariat på en annan ort. Tidigare har jag inte velat flytta, men den här gången ville jag ändå prova. Jag har som sagt tidigare, Aspergers syndrom och den som har den diagnosen är oftast inte så flexibel. Jag har blivit mer flexibel sedan jag fick diagnosen just därför att jag vet att sådana personer inte är så flexibla. Det jag gjorde i och med flytten, var att ta bort en begränsning jag trodde att jag hade. Diagnosen ställer inte till med problem längre och det är jag så glad över. Diagnosen ger svar på varför det har varit så svårt tidigare.

Jag trivs mycket bra på jobbet, trots att det bara har gått 3 veckor. Det är ett heltidsarbete. Jag känner att man gör någon nytta samtidigt som man får göra det som är intressant. Ett meningsfullt arbete med flera möjligheter till utveckling. Skönt också att få en riktig lön och inte behöva sjukpenning, aktivitetsstöd eller socialbidrag. Tidigare hade jag ett städjobb där man visste precis hur arbetsdagarna skulle bli. Nu kan det hända oväntade saker och det välkomnar jag. Självmordstankarna är nästan helt borta och det är så härligt. Jag har hittat mina strategier och de fungerar. När jag känner att jag börjar må dåligt, tänker jag att jag är här för att öppna dörrar till framtiden. Då känns det mycket bättre. Jag har gått arbetslös länge och det här är en riktigt chans att komma in på arbetsmarknaden igen. Det kommer att bli lättare att få jobb i framtiden. Andra strategier är att ringa till en anhörig och prata, lyssna på bra musik, kolla TV-tablån om det är något bra program eller ta en promenad.

Jag har funderat på min medicinering och kommit fram till att inget ska ändras nu. Får jag må så bra som nu, kan jag tänka mig att ta medicin resten av livet om det krävs. Det handlar ju inte bara om mig utan även om mina anhöriga. De ska inte behöva vara med om ett självmord.

Slutligen vill jag tacka Ludmilla så mycket för att hon har funnits där när allt har varit svart. Jag vill tacka min syster för att hon alltid har funnits där och stöttat. Jag vill även tacka läkare och skötare för hjälpen. Jag skulle gärna vilja prata med den läkare som hittade rätt behandling (ketamindropp och litium) och berätta om hur läget är idag. Det skulle vara bra om läkaren får återkoppling eftersom det kan göra att han känner ännu mer att jobbet är meningsfullt.

Jag är lycklig och mitt liv är meningsfullt.
———————
Tack Andreas! Det är verkligen ett stort steg som du tagit att börja det här jobbet på en ny ort trots att du var nere i en svacka. Det är samtidigt ett bra exempel på hur man själv kan påverka hur man mår. Man måste inte vänta in att man mår bra innan man gör en förändring. Man kan istället förändra för att må bra.

Vill även du gästblogga här? Skriv till kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, depression, ketamindropp, litium, arbetslös, hälsovårdsinspektör

Camilla Wasserman från Columbia University New York och hennes kollegor har skrivit om programmet Medvetandeträning (the Awareness Invention) som ingick som en av de interventioner som prövades i det EU-finansierade självmordspreventiva programmet SEYLE (Saving and Empowering Young Lives in Europe) för att befrämja ungdomars psykiska hälsa. Programmet genomfördes i 11 europeiska länder efter en pedagogiskt utarbetad manual och täckte 6 specifika ämnesområden bland annat psykiska problem, riskbeteenden, problemlösning och hjälpsökande. Över 3000 ungdomar mellan 14-16 år deltog. Interventionen pågick under 4 veckor med 5 timmars undervisning kompletterad med ett antal 45-60 minuters rollspelssessioner. Medvetandeträningen ökade ungdomarnas förståelse för psykisk sjukdom, riskbeteenden och friskvård. Ungdomarna uppfattade rollspelet som en uppskattad utgångspunkt för diskussioner och träning i att verbalisera känslor och psykiska problem samt för att förbättra bemästringsstrategier vid svåra val och konflikter. Programmet uppskattades av eleverna. Instruktörerna hade gärna sett att man haft mer tid på sig att diskutera svåra ämnesområden som depression och självmordsnärhet. Eleverna önskade tiden för medvetandeträningen utökades, särskilt för rollspelen, samt att den gavs under längre tid än en 4-veckorsperiod.
Analyser visade att programmet signifikant minskade självmordstankar och självmordsförsök jämfört med kontrollgruppen (SEYLE-projektet, publicerad EU-rapport).

Bakgrund
Under de senaste åren har det kommit flera rapporter om psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. I egenrapporter om sin psykiska hälsa beskriver ungdomarna nedstämdhet, oro, ångest och sömnsvårigheter. Samtidigt har andelen ungdomar som slutenvårdats på grund av avsiktliga självskador ökat kraftigt under 2000-talet.
Man har här utgått från registerdata och det finns därför ingen möjlighet att avgöra om självskadehandlingen varit ett självmordsförsök eller inte. Men ett stort antal av de ungdomar som skadar sig själva söker inte professionell hjälp. Ungdomar som mår psykisk dåligt vänder sig heller inte till sin familj eller sina jämnåriga för att få hjälp. Det kan vara så att det är de vanligt förekommande fördomarna att psykiska sjukdomar är skamliga eller tecken på svaghet som hindrar ungdomarna från att tala om sina problem och får dem att hellre försöka lösa sina problem själva. Självskadebeteende ökar risken för självmord. Det är oroande att , att även om självmordsfrekvensen har sjunkit för åldrarna över 25 år under det senaste decenniet, så ser man en svag tendens till ökande självmordsantal i den yngsta åldersgruppen.

SEYLE (Saving and Empowering Young Lives in Europe)
I Studien SEYLE (Saving and Empowering Young Lives in Europe) prövades olika interventioners förmåga att förebygga mental ohälsa och självmordsbeteende hos ungdomar. Studien, som var ett longitudinellt forskningsprojekt med randomiserad kontrollerad design, genomfördes mellan åren 2009-2011 i 11 europeiska länder (Wasserman C et al 2012). De deltagande länderna var Österrike, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Irland, Israel, Italien, Rumänien, Slovenien och Spanien med Sverige som vetenskaplig koordinator. En av de interventioner som prövades var Medvetandeträning (the Awareness Intervention).

Medvetandeträning är ett manualiserat suicidpreventivt program som har utvecklats gemensamt av forskare från Columbia University i New York och Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska Institutet i Solna. Det har utformats med avsikten att göra ungdomar medvetna om psykiska problem och ge kunskaper om friskvård och sunda livsvanor. Programmet omfattar en pedagogiskt utformad manual som beskriver 6 specifika ämnesområden (i) medvetenhet om psykisk sjukdom, (ii) råd om självhjälp, (iii) stress och kriser, (iv) depression och självmordstankar, (v) att hjälpa en vän som mår psykiskt dåligt, (vi) att söka råd och hjälp. Ungdomarna fick namn, telefonnummer och e-postadresser till lokala resurser för psykiatrisk konsultation och vård, alternativt organisationer och grupper som främjar sund livsstil och sociala färdigheter. 6 postrar, som illustrerade manualens 6 olika ämnesområdena, sattes upp i klassrummet när interventionen startade. Under sammanlagt 5 timmar under en 4-veckorsperiod skedde en handledarledd undervisning i manualens 6 ämnesområden samt ett antal rollspels sessioner på 45-60 minuter. Rollspelsgrupperna bestod av 10-15 elever. Under rollspelen har eleverna möjlighet att spela upp de motsättningar och konflikter de själva upplevt med familj, jämnåriga och lärare. Rollspelen skedde under överinseende av en tränad instruktör som också, tillsammans med en assistent, gav eleverna träning i att hantera konflikter. Rollspelen tog upp tre teman: 1) Medvetande om valmöjligheter, 2) medvetande om känslor och hur man kan hantera stress och kriser och 3) medvetande om depression och självmordstankar. Elever, som under interventionen blev medvetna om att de behövde hjälp, uppmuntrades till att själva ta kontakt med lokala ungdoms- eller psykiatrisk mottagning som man hänvisar till i interventionsmanualen.

I varje land deltog 250 elever (10-12 klasser) i åtgärdsprogrammet samt 250 elever i en kontrollgrupp. Totalt deltog 3016 elever (55,2 % flickor och 44,8 % pojkar) 14-16 år gamla i interventionen och lika många i kontrollgruppen som enbart hade tillgång till posters.

Utvärdering av programmet
För att kvalitativt kunna utvärdera programmets styrka och svagheter fick Awareness -lärare och instruktörer svara på 10 frågor om programmets utformning samt redovisa sina egna samt elevernas åsikter om vilka specifika moment som gav medvetandeträningen dess styrka respektive vad man upplevt som svagheter i programmet.

Resultat
Man fann flera nationella och kulturella skillnader i vad som uppfattades som värdefullt med programmet. Överraskande nog fann man att i 6 av de deltagande 11 länderna ansågs det som ovanligt, skamligt och stigmatiserande att tala om psykisk hälsa. Rollspelet visade sig vara en utmärkt utgångspunkt för diskussioner och för ungdomarnas förmåga att våga visa och verbalisera sina känslor och att tala om psykiska problem samt förbättrade deras interaktion och kommunikation. Ungdomarna uppskattade särskilt tillfället att få tala om depression, ångest, mobbning och problemlösning (Österrike, Tyskland, Israel), stress och kriser (Spanien), graviditet, konflikter med föräldrar och lärare (Rumänien) och självmordsbeteende (Slovakien, Israel). Resultat som redovisas i en EU-rapport visar att självmordstankar och självmordsförsök minskade signifikant i de klasser som fick Medvetande – och färdighetsträning.

Ungdomarnas generella uppfattning, att det inte finns någon som man kan tala med när man mår psykisk dåligt, förändrades genom medvetenhetsträningen. Programmet lär ut att man ska söka hjälp, att det finns olika former av professionell hjälp som man kan vända sig till samt att man kan få stöd och hjälp av sina jämnåriga. Genom att delta i programmet fick ungdomarna insikt om att de inte var ensamma om sina problem, vilket ökade deras kunskap och förmåga att hjälpa en jämnårig kamrat på ett bättre sätt. Här rapporterade samtliga länder positiva erfarenheter.

Programmets fördelar och nackdelar
Samtliga deltagande enades om att programmets styrka främst ligger i att det är mycket nyanserat och pedagogiskt upplagt både när det gäller innehåll och utförande. För att kunna ta upp och diskutera känsliga ämnen som psykisk hälsa, riskbeteenden och självmord med unga människor krävs att man är vaksam och lyhörd inför personliga erfarenheter och kulturella skillnader.

Instruktörernas kritik handlade i huvudsak om den korta och komprimerade kurstiden på 4 veckor som de haft till sitt förfogande. Vissa ämnen, exempelvis svåra psykiska problem som depression och självmordsproblematik hade man velat kunna ägna mer tid åt än vad tidsramarna tillät. Såväl instruktörer som elever, i en majoritet av länderna, önskade en förlängd kurstid för programmet. Det inledande föredraget ansågs av många som alltför teoretiskt och de flesta önskade sig mer tid för rollspels-sessionerna, som gärna kunde ha varit 2 timmar långa i ställer för de 45-60 minuter som man haft.

Det hände att skolledningarna varit tveksamma om ifall ungdomarna verkligen var motiverade att delta i programmet, vilket visade sig vara ett felaktigt antagande. Föräldrarna i en del länder (Österrike, Frankrike, Ungern, Israel och Slovakien) såg inte gärna att deras ungdomar deltog i programmet eftersom det innebar att ungdomarna då skulle gå miste om delar av den ordinarie undervisningen. I en del skolor genomfördes därför Awarenessprogrammet efter den ordinarie skoldagens slut.

Slutsatser
Tidsramen för Awarenessprogrammet anpassades till 4 veckor för att kunna jämföras med två andra programs förmåga att förebygga psykisk ohälsa och självmordsbeteende hos ungdomar som prövades parallellt i de deltagande länderna, förklarar författarna. Programmet var mest uppskattat i de skolor där elevantalet i sessionsgrupperna var lågt och där det funnits gott om tid för diskussioner. I SEYLE-studien genomfördes Medvetandeprogrammet identiskt i alla de deltagande länderna enligt en manual. Med tanke på att attityder kring självmord och psykisk hälsa skiljer sig kraftigt åt mellan olika europeiska länder är det sannolikt att programmet skulle öka i effektivitet om den nationell och kulturell anpassningen ökades ytterligare.

Rapporten är skriven av Rigmor Stain på NASP

Läs även andra bloggares åsikter om SEYLE, Saving and Empowering Young Lives in Europe, Camilla Wasserman, suicidprevention, förhindra självmord

Måndag och tisdag denna vecka träffades knappt 300 mycket engagerade själar för att mötas, dela erfarenheter och ta del av ny kunskap i 9:e suicidpreventiva nätverkskonferensen som NASP med Dannuta Wasserman, ordnade.

Det var en mycket välorganiserad konferens med mycket värdefull information och ovärderligt informationsutbyte.

Jag själv presenterade min och Britta Alin Åkermans studie (Läs här…) och UllaKarin Nyberg och Pernilla Omerov presenterade sin studie gällande efterlevande. Vi är helt överens om att efterlevande efter anhörigs självmord är en grupp som faller mellan stolarna. Vem ska ta ansvaret för dessa personer? Är de patienter? Ska det skrivas journal på dem eller ska det som gäller dem skrivas i den döde anhöriges journal? Riktlinjer behövs. Nationella sådana!!!

Suicide Zero, den ideella nationella organisation som jag och Alfred Skogberg tagit initiativ till presenterades. Så bra det känns att få sådan enorm uppbackning av så många! Fantastiska UllaKarin Nyberg och Jan Beskow ingår i expertrådet och NASP bistår med metodstöd. Jan Beskow med sina 45 års erfarenhet av suicidpreventionsarbete är fortfarande mycket engagerad. Han har initierat den lokala föreningen SPIV (Suicidprevention i väst) och arbetar mycket aktivt för suicidprevention. Jag blir så imponerad över hans driv och skarpa intellekt!

Suicide Zero arbetar än så länge framför allt med att bygga upp organisationen. Vi har 5 av 6 regionansvariga på plats. Vi saknar fortfarande en regionansvarig för norra Sverige. Vi har även programansvariga för flera viktiga områden som skola, mobbing, kriminalvård – men vi behöver ännu fler personer som är kunniga och har ett driv för specifika frågor relaterade till självmord. Psykiatri, trafikverket, socialtjänsten, äldrevården, primärvården m fl.

Det dog 1523 personer i självmord förra året!!!
Det kan jämföras med 300 i trafiken.

Självmord kan förebyggas! Dessa personer har dött helt i onödan!
Det får inte fortsätta så här!
Vi måste kräva att det görs något. NU!

I morgon vid den här tiden har ytterligare 4 personer tagit sina liv i Sverige! Hur kan detta accepteras?

Vi måste sluta tänka att det är de enskilda personernas fel eller att det är olyckliga omständigheter som gör att någon tar sitt liv. Det är en väldigt förlegad syn. Självmord är ett psykologisk olycksfall. Det behöver inte hända! Vi alla behöver tänka mer på de vi har omkring oss. Vi är en del av det som påverkar våra nära och kära. Vi alla bär ett ansvar att fråga – fråga hur de vi har omkring oss mår!

Vi är så ofta upptagna med att tänka på att vi inte vill störa andra. Inte lägga oss i…
Men det är precis det vi ska göra! Lägg dig i!! Fråga!! Folk vill inte störa. Men samtidigt är det ju det som behövs för att vi ska kunna bry oss om!

På konferensen fanns en massa olika personer; präster, diakoner, skötare, sjuksköterskor, läkare, psykologer, terapeuter, socionomer, forskare, brandmän, poliser, ambulansmän, journalister och politiker. Säkert har jag missat någon. Jag blev särskilt varm i hjärtat när flera ur blåljuspersonalen (brandmän, poliser, ambulansmän) kom fram till mig med en värme och närhet som jag inte hade förväntat mig – för att de hade sett inspelningen av min berättelse som ingår i utbildningsmaterialet av blåljuspersonalen. Så fint det känns att det jag gör faktiskt gör skillnad!

Här kan du se den filmen…

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, suicidförebyggande, självmordsförebyggande, självmord, suicid, suicide zero, jan beskow, ullakarin nyberg, Nasp, självmordsprevention,