Ludmillas Blogg

När man ser den här bilden är det så svårt att förstå.
Svårt att förstå att hon är död.
Svårt att förstå att hon ville dö.

Hur kan livet vara så grymt?

Älskade Linnéa.

Min söta, vackra, fina, underbara dotter… vad jag saknar dig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, saknad, Linnéa, ta livet av sig, självmord, suicid

Igår publicerades tydligen inlägget om bloggen i Amelia. Det är bara de som prenumererar på tidningen som har fått den, dvs inte jag. Det märktes dock en ökad trafik till sidan redan igår. Hoppas att det blev bra!

Och välkommen hit du som är ny läsare. Jag hoppas att jag kan ge dig något litet i ditt liv!

Förra veckan fick jag beskedet att en väns fd har gått bort. Det har varit ett långt lidande till dess att han dog i cancer. Kvar lämnar han flera barn. Barn som har mist sin pappa.

Jag skickade blommor till dottern. Det är ju inte så att man tycker att blommor måste tackas för men man vill gärna veta att de kommit fram. Jag frågade igår om detta och det visade sig att de inte kommit fram.

Hmm… Undrar vart de har hamnat då… Tydligen var det fel adress, men min vän visste vem det var. Hon hade nämligen samma namn (därav misstaget) och hade bott grannar. Jag försökte få information om denna person var värd att få blommorna men tyvärr var hon ganska okänd.
Jag kom på att jag ju skickade tackkort till min vän också efter att hon varit ett stort stöd när Linnéa dött. (Det var då vi lärde känna varandra). Jag frågade om hon fått det, men det var samma sak där. Jag har skickat det också till samma adress som blommorna.

Undrar hur den här personen upplever det när hon får saker från mig utan att hon vet vem jag är. Ingen avsändaradress är det heller! Hoppas att hon blev glad för blommorna i alla fall! : ) Min vän får nya blommor!

Att förlora sin far är en tuff sak för en tonårstjej. Pappan är ju en manlig förebild. Att förlora en förälder väcker många känslor hos en själv. Det är ju inte bara saknaden i sig. Det är så mycket mer. Man själv står på tur. Man blir ensam i alla viktiga beslut som man kanske ändå har velat inhämta åsikter från föräldrar för att relatera till, tidigare.

Jag var 23 år när min pappa dog. Han var 46. Han dog plötsligt och oväntat i en ”plötslig hjärtdöd”. När min syster ringde mig och berättade vad som hänt så var jag totalt förnekande. Jag kunde inte tro det. Jag åkte och såg honom på sjukhusbristen. Han låg där i sin blå morgonrock med blåaktiga läppar. Han var ett skal. Inte min pappa. Min stora trygga pappa var borta.

Mina tankar är hos er som är på begravning idag. Särskilt finns mina tankar hos Jai.

Jag är glad över att ni har en sådan öppen inställning så att barnen har fått vara delaktiga. För mig var det självklart när Linnéa dog att syskonen skulle få vara delaktiga i hela processen -i den mån de ville! Men detta har inte varit självklart för omgivningen alla gånger. Man har fått stå på sig! Nu i efterhand vet jag att jag gjorde helt rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om begravning, barn i sorg, pappa, död, blommor, Amelia,

Lite mer aktiv på utsidan, men väldigt passiv på insidan.
Likgiltig.

Helgen har förlöpt. Ja, tiden går.

Vi har tagit upp båten. Hann täcka trädgårdsmöblerna innan snön föll.
Vi har haft vänner på besök för en liten Halloweenfest.
Vi har varit på UnderBaraBarnmässan och hälsat på Karin som stod i vår monter.
Vi var också på konsert i Katarinakyrkan. Det var Mozarts Requiem. Mäktigt och stämningsfullt.

Före konserten gick vi på kyrkogården och tittade på alla upplysta gravar. Så många barn… och så många från den 26 dec 2004…

Idag har jag varit duktig och lämnat kontoret efter 4 h.

En dag i taget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Katarinakyrkan, Mozart, requiem, höst, halloween, underbarabarnmässan, tsunamin

Vi är många mammor och pappor som hade förlorat våra barn. Vi har varit med om det värsta som kan hända. En förälders värsta mardröm.

Så mycket som inte kommer att bli. Planer och förväntningar som aldrig blev. Stunder tillsammans som uteblir. Bara minnen kvar.

Du kan visa ditt stöd genom att köpa det gröna bandet, Änglarosetten. Du kan då välja att avsätta pengarna till någon av de fonder som finns på deras hemsida.

Jag tänder ett ljus för den du saknar!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förlora barn, död, grav, alla helgona, dödsfall, saknad

Försiktigt tittar jag upp över kanten på det svarta djupa hålet. Hoho?

Hej!?

-Där var ni ju…!

Idag är en betydligt mycket bättre dag. Trots rusket därute. Är lite avundsjuk på Emelie som har snöstorm! : ) Jag blir väldigt förvånad över hur snabbt det kan svänga i den här berg-och-dalbanan. Men snabbt föresten? Det tog ju en vecka…

Idag har jag i alla fall varit aktiv igen. Jag vet… ska vara försiktig så att det inte blir för mycket. Det var nog en del i det hela. Att jag har jobbat mer än jag borde de senaste veckorna. Men, det är ju också svårt när man har oreglerad arbetstid. Hur många timmar är halvtid då? Sen blir man ju dessutom glad när man orkar lite mer och är van att ha hög kapacitet… så går det lätt överstyr…

Vi har också bakat idag. Jonas och Oscar har redan satt i sig hälften av bullarna… Det luktar härligt i huset. Så välkomnande och varmt. Tillsammans med de tända ljusen framför den öppna spisen blir det en trygg, varm och kärleksfull atmosfär. Jag smälter in i den. Äter mig in i känslan och bevarar den inom mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om baka, lugn

5 helvetesmånader.

Jag återupplever dagen igen.

Precis som jag gör flera gånger varje dag.

Lämnar henne i skolan på morgonen. Hon är sur och stingslig. Hon har sovit dåligt. Jag undrar om hon fått sömntabletter. Hon säger att hon inte vill ha det och att jag ska sluta lägga mig i.

På väg från skolan ringer Emelie. Hon mår sämre. Gråter i telefonen. Jag åker dit och inser att hon antagligen har tarmvred. Komplikation efter operationen. Vi åker till akuten och hon blir omhändertagen direkt. Sedan väntan. Mormor kommer dit.

När Linnéa ska hämtas åker mormor istället så jag kan stanna med Emelie. Linnéa var stingslig gentemot mormor också. Hon lämnas på BUP. Jag hämtar pojkarna. Mormor stannar hos Emelie. Hon väntar på en skiktröntgen.

Kl 16 ska jag hämta Linnéa. Hon ska vara på sin första helgpermission hemma. Jag har längtat efter det. Hon har pratat om att gå på en konsert med en kompis de senaste två veckorna. Vi har sagt hela tiden att vi får se hur hon mår då. Nu säger de på BUP att Linnéa mår bättre. Hon pratar om framtiden och sommarjobb. Hon har gjort ett matteprov för att slippa 9ans matte några dagar innan. Linnéa frågade dagen innan om hon fick cykla till konserten. Jag sa nej. Hon blev ju hämtad och lämnad till och från skolan hela tiden för att hon behövde skyddas. Det var ju därför hon var inlagd. Hon hade ju uttryckt att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15. Nu var det 8 dagar innan hennes födelsedag.

Linnéa sitter under ett träd på gården. Hon har sin stora nalle i famnen. Hennes blick är tom. Hon tittar på mig och visar mig en insekt. Hon beter sig märkligt… Hon visar mig sedan en fjäril som sitter på trädet. Jag ger henne uppskattande ord. Jag undrar om hon är klar att åka och hon hämtar sina saker. Vi väntar en stund på att få hennes mediciner med. Hon pratar med sin pappa i telefon. Hon är glad i telefonen. När hon har lagt på är hon fortfarande lika tom i blicken och avslagen i kontakten.

Vi går ut. Det är varmt ute. Det är den 30 maj. Jag berättar att Emelie mår dåligt igen och att jag tänkte att vi skulle gå och hälsa på henne en snabbis innan vi åker hem. Linnéa lägger in sina grejor i bilen och vi går över gräsmattan mot kirurgen. Jag lägger en hand på Linnéas axel. Hon drar sig undan. Jag förstår inte… Varför är hon så avvisande gentemot mig?

Jag säger att vi väl kan göra det bästa vi kan av helgen. Att jag sett fram emot den. Att vi diskuterade detta för några dagar sedan och att hon hade möjligheten att vara hos sin pappa istället om hon hade velat men hon ville inte det. Linnéa tänder till direkt och undrar varför jag måste göra en grej av att hon inte ville att jag skulle hålla min hand på hennes axel. Jag säger att jag inte förstår varför hon är så negativ till mig. Vad är det jag har gjort?

Hon stannar upp vid en lyktstolpe. Hon vill tillbaka till BUP. Jag säger att vi nu gemensamt har bestämt att hon ska vara hemma i helgen och nu ska vi först hälsa på Emelie. Jag stod på mig eftersom det var en av de sakerna de tyckte att jag skulle förändra i mitt förhållningssätt gentemot Linnéa. BUP tyckte att jag lät Linnéa styra för mycket… Linnéa faller ihop vid lyktstolpen och börjar hyperventilera. Hon väser fram att hon måste tillbaka till BUP och prata med sin psykolog. Jag säger:

-Linnéa, jag förstår att det känns jättejobbigt just nu, men ångest är inte farlig. Det vet du ju. Jag ser det som att det finns två alternativ. Antingen stannar vi här och väntar till ångesten har gått över. Eller så försöker du nu fokusera om dina tankar och så går vi upp till Emelie istället.

Linnéa ställer sig upp och tittar på mig som om jag vore det elakaste hon sett.

-Jag ligger faktiskt inlagd på barnpsyk!

-Jag vet det Linnéa och det är synd om dig.

Nu svartnar Linnéas ögon ännu mer. Hon går emot mig. Slår mig med knytnävarna och springer sedan tillbaka mot BUP.

Jag står kvar ett ögonblick. Paff. Fattar ingenting. Jag känner inte igen min dotter. Vad är det som händer? Linnéa som tidigare alltid var så mjuk, varm och resonabel. Samtidigt intalar jag mig själv att det är bra att hon säger ifrån. Jag går sakt efter henne. Ser hennes ryggtavla när hon försvinner in till psykologen.

Jag sätter mig utanför på en bänk. Kuratorn kommer fram och pratar med mig. Jag berättar vad som har hänt och jag gråter. Jag är så besviken över att det blev så här. Jag som hade sett fram emot helgen tillsammans. Kuratorn söttar mig och tycker att jag hanterade situationen rätt. Hon tycker också att det är dumt att Linnéa sitter så länge inne hos psykologen. Det är ju bra om vi kan prata igenom det så att vi kan fortsätta med permissionen som det var tänkt. Kuratorn växlar några ord med psykologen. Han hävdar att Linnéa är alltför upprörd för att hon skulle kunna prata nu. Jag väntar ytterligare i 30 min. Kuratorn och jag diskuterar fortsatt upplägg. Pojkarna är ensamna hemma och jag skulle behöva åka hem en sväng och skjutsa Jonas till en kompis. Vi kommer överens om att jag kan vänta till dess kl blir 17. Jag tar upp detta med konserten. Kuratorn säger att det är ju inte alls självklart att hon överhuvudtaget ska gå på den nu när det blivit som det blivit. Hon uppmanar mig att ringa tillbaka om en timme för att bestämma hur det ska bli.

Jag åker hem. Jag är jättebesviken och ledsen. Jag möter Johan hemma som kommit hem tidigare än väntat. Han undrar varför jag är så upprörd. Har du inte fått mina SMS? Jag hade meddelat honom när jag satt på BUP och väntade. Jag har en väldigt obehaglig känsla i kroppen.

Johan skjutsar Jonas till kalaset. Jag åker sedan tillbaka mot sjukhuset. Jag måste till Emelie. De misstänker en varböld i lilla bäckenet. Hon är riktigt dålig. Jag ringer till BUP på vägen för att få veta om jag ska hämta Linnéa på kvällen eller imorgon bitti. Sköterskan svarar:

-Linnéa har cyklat iväg till en konsert.

-Va? Vad säger du? Har ni låtit Linnéa cykla iväg själv? Jag skulle ju ringa tillbaka och så skulle vi bestämma då…

-Men hon måde så bra så och vi gjorde bedömningen att det skulle gå bra…

-Men Linnéa har ju sagt att hon inte ska leva till hon blir 15. Det är om en vecka. Jag kände paniken växa. De tar mig inte på allvar… De tycker att jag överdriver. Jag kanske gör det. Det kanske är jag som förstör allting…

-I så fall så får detta vara helt på ert ansvar, säger jag till slut.

-Ja, ja ingen fara… Kom och hämta henne vid 10 imorgon du…

Jag lägger på och känner mig helt uppgiven. Jag är fråntagen mitt omdöme som mamma. Allt är kanske mitt fel. Det är bäst att de får lösa detta på deras sätt… Jag åker till Emelie och är hos henne på kvällen. Vi sitter på balkongen. Emelie har fått stora mängder smärtstillande. Hon väntar fortfarande på röntgen. Det är varmt ute. En underbar sommarkväll. Vi tittar ut över Musikens Hus. Där är Linnéa nu. Hoppas att hon har det roligt. Man ser även BUP från balkongen.

Jag åker sedan hem till pojkarna och Johan en stund. Jag är helt slut. Vi tittar på TV en stund och går och lägger oss ca 22.30. Precis när vi släckt ringer telefonen. Det är från BUP.

-Vet du var Linnéa är?

-Nej. Jag vet inte var Linnéa är. Det är ni som har släppt ut henne utan övervakning.

-Hon ringde för en timme sedan och sa att hon var försenad.

-I så fall har hon tagit livet av sig. Sa jag.

-Sluta nu Ludmilla. Jag känner Linnéa. Hon skulle aldrig göra det.

Vilken tur att de känner min dotter så bra… Jag blir nu uppmanad att efterlysa Linnéa. Jag får veta att det gör man genom att ringa polisen. Det är jag som måste göra det eftersom hon är intagen frivilligt.

Jag ber Johan ringa polisen. Jag är i fullständigt upplösningstillstånd nu. Om Linnéa ringde för en timme sedan till BUP så finns det kanske fortfarande en möjlighet att hon inte hunnit ta sitt liv. Hur långt kan hon ha hunnit? En timmes cykelväg. Åt vilket håll? Jag försöker få tag i kompisen som Linnéa hade varit med. Jag glömmer bort vad hon heter i efternamn. Jag ringer en annan kompis för att få numret.

Johan pratar samtidigt med polisen.  De vill ha signalementet. De tycker att det är konstigt att anmäla en 14-åring efter en timme. Han förklarar att hon var inlagd på BUP och var självmordsbenägen. Polisen fattar inte varför hon då var ensam ute…. Det fattade inte vi heller…

Jag bestämmer mig för att kontakta Linnéas pappa trots hans negativa inställning till mig. Han ber att få ringa mig efter att han pratat med BUP. Under tiden jag pratar med honom försöker Johan påkalla min uppmärksamhet. Han säger att polisen är här.

Jag tänker: Polisen vet att hon är efterlyst. Kanske kommer de med Linnéa nu? Eller? Johan beter sig konstigt. Som om det inte är bråttom längre… Jag lägger på luren. Jag går långsamt ned för trappan. Öppnar dörren.

Tre polismän står utanför. De ser väldigt allvarliga ut. De kommer närmare. De kommer in i hallen. Jag måste backa.

-Är du Ludmilla?

Jag nickar. Allt går i slow motion.

-Linnéa är död. Linnéa är död.

Jag känner kraften rinna ur mig. Det blir liksom tyst. Allt står stilla. Polismännens allvarliga ansikte. Korgarna på hallväggen. Skorna på golvet. Skenet från lampan.

Jag nickar. Jag visste det. Jag visste det. Luften går ur mig. Jag behöver inte vara orolig längre. Det som jag varit så rädd för i 8 veckor nu. Har hänt.

Linnéa är död.

Detta var 5 månader sedan. Idag.

Det som finns kvar nu är en sorg. En oändlig sorg över allt som blev och inte blev. Och en smärta. Och en ilska. Och så mycket, mycket mer…

Just nu är det som gör mest ont att hon var arg på mig och att vi skildes som ovänner. Det har vi annars som en oskriven regel hemma hos oss.

Vi skiljs inte som ovänner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Linnéa, självmord, död, chock, BUP, permission, polis,

Jag skäms för mina tankar.

De är så mörka. Så mörka. Jag blir rädd för dem själv.

Så vet jag hur många det är som läser min blogg och hur många som hämtar kraft just här. Så kan jag ju nu inte skriva något smart, något uppmuntrande till alla som mår dåligt, något utvecklande. Jag har tänkt att jag borde låta bli att skriva när jag känner så här. Varför blotta mig för 350 personer idag?

Det är det ständiga problemet: Jag gillar inte att vara ”svag”. Att vara den som inte orkar. Att vara den som behöver andra. Varför är det så? Jag vet redan.

Jag är rädd att bli besviken.

Besviken.

Besviken på allt och inget. Besviken på mig.

Är det meningen att jag ska KÄNNA Linnéas känslor för att förstå varför? Är det så det är tänkt?

Jag famlar på botten av det mörka hålet. Mina medsystrar som också förlorat barn är nästan lite skadeglada somliga av dem… Ludmilla som hela tiden kommer med glada tillrop och förnuftiga råd. Acceptans, medveten närvaro, omfokusering, tänka på vad man har och inte det man har förlorat… och nu då? Var är det goda föredömet…? Varför fixar jag inte att leva som jag lär?

Varför är det så jobbigt att bo i mig?

Linnéa frågade mig några månader innan hon dog om jag var lycklig. Jag sa att jag var det. Att jag hade allt vad jag kunde tänka mig. Jag har ett bra liv. Jag har allt jag kan drömma om och lite till. Jag är lyckligt lottad som det heter. Hårt arbete ligger bakom mycket av det och ett driv att uppnå det jag vill.

Jag har arbetat mig upp till självständighet. Möjligheten att välja i många lägen. Till exempel vad gäller att vara med barnen så mycket som jag vill. Jag har haft möjlighet att ha långa sommarlov och alltid vara ledig med barnen på alla andra ledigheter osv. Det har varit det viktigaste. Och det var det som jag tänkte på när Linnéa frågade. Jag har fått fyra underbara barn som jag får vara med och jag njuter av det.

Nu är läget liksom väldigt annorlunda.

Linnéa är ju död.

Jag vet ju att det är en berg-och-dalbana.
Men när det är uppåt så tror man ju ändå, man hoppas ändå, att det ska hålla sig. Man blir tagen på sängen att man ramlar ned.

Just nu är det bara jobbigt. Orkar helt enkelt inte.

”Skiter i allt och det skiter jag i…”

Var det så här hon kände?

Läs även andra bloggares intressant a åsikter om uppgivenhet, hopplöshet, sorg,

Häromdagen var jag hos min sjukskrivande läkare. Han sa att han tycker att det har gått lite för fort för mig. Mmm… Jag vet. Jag försöker sörja effektivt men jag vet ju att det inte finns några genvägar.

När jag var hos min psykolog senast för två veckor sedan kom vi överens om att jag skulle fokusera på annat än död, självmord, sorg och Linnéa. Så det har jag gjort. Men, då kommer det ju och biter en där bak istället.

Nu har jag varit nere på botten igen. Inte så länge som tidigare.

Jag är ensam hemma. Jag går in i Linnéas rum och känner saknaden äta upp mig inifrån.
NEEEEEEJ!!! Jag VILL INTE!!!!
Jag vill inte att det ska vara så här. Sorgen och gråten väller upp inom mig och kulminerar i ett vrål:

-HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR? Älskade Linnéa…! LINNEA!!!!?????

-VARFÖR???

-När var det som det gick fel?? När blev det så här? Hur kunde det bli så här???

-LINNEA????

-Ge mig något… Jag mig en förklaring. Hjälp mig!!!

Jag skriker tills jag blir alldeles hes. Linnéa svarar inget alls. Jag letar bland hennes saker och försöker hitta något tecken. Någon ytterligare liten pusselbit. Jag hittar ytterligare en lapp med anteckningar som jag inte sett förut. Då förstår jag igen. Hon var ju sjuk…

Nu måste jag samla mig. Kan inte sitta här. Jag ska vikariera för en instruktör. Jag ska ned i det varma vattnet till de glada barnen. Jag måste hitta kraften.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om babysim, Linnéa, sorg, saknad, självmord, tomt, smärta, suicid,