Ludmillas Blogg

… ja, jag vet inte faktiskt. Jag känner mig helt klart låg. LÅG!

Det är ju också typiskt när man väl har gått ut med att man mår lite bättre. Då slår pendeln igen. Tjoho!

Jag blir irriterad på människor som VILL hålla fast vid sådant som de mår dåligt av. Som vill att någon annan ska göra något åt deras liv utan att de känner något ansvar självt.

Jag är arg på Linnéa för att hon har ”försatt” oss i den här situationen. Det är inte alls något roligt. Och så här ska det vara nu. Va?

Jag blir frustrerad över saker som inte fungerar som de ska. Över att det går åt så mycket tid åt att styra upp sådant som ska fungera.

Jag blir irriterad över ineffektivitet och illojalitet.

Jag blir irriterad på folk som gnäller över minsta lilla och alltid tycker att det är någon annans fel.

Grrr!

Nu känns det lite bättre. Tack. ; )

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arg, irriterad, ledsen, ineffektivitet, illojalitet, bristande självinsikt

Glömde en sak från igår…

När jag skulle hämta pojkarna från skolan parkerade jag på ett ställe där jag vet att man åtminstone förut helst inte skulle stå. Nu fanns inte de skyltarna kvar och jag vet att skolan i de lokalerna inte fanns kvar, så när det inte fanns någon annan parkeringsplats tänkte jag att det nog skulle gå bra.

Det tog lite längre tid att hämta pojkarna än vanligt eftersom det var många föräldrar där och Jonas spelade pingis och allt var det var. Så, när jag började gå mot bilen och ser att det står tre män, klädda i arbetarkläder, med bister uppsyn och händerna i sidorna vid min bil… blev jag lite nervös att jag blockerat vägen på något sätt.

Jag ropar då över gårdsplanen:

”Hej, jag ser att ni väntar på mig. Jag är på väg!”

Männen stirrar på mig och säger ingenting. Jag tänker att här måste man le och se glad ut så att deras missnöje inte ökar. Väl framme vid min bil säger jag:

”Jag är hemskt ledsen om jag har hindrat er så här på fredagseftermiddagen. Det var inte meningen att jag skulle låta er väntar på mig.”

Nu ändras minen på männen och de ser väldigt roade ut. Jag förstår med ens att de inte alls väntade på mig, eller att de väntade över huvudtaget. De stog och ”hängde” mer eller mindre och hade inget bråttom och de hade överhuvudtaget inte reflekterat över min bil förrän jag kommer stormande emot dem.

”Du, dig skulle jag kunna vänta på hela livet!” säger den ena och de andra nickar instämmande.

Hmm…

Har du också sett episoder som hänt spelas upp framför dig när du har facit i hand? Tre män står och pratar. På 50 m avstånd skriker en kvinna över gårdsplanen: ”Väntar ni på mig???” Häpet tänker de: Äntligen! Nu händer det något i mitt liv. Kvinnan rusar emot de tre männen som roat undrar vad som ska hända nu…

Äsch… *rodnar*

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänta, missförstånd, pinsamt, livet

Vakna. Äta frukost. Kolla vad pojkarna ska ha med till skolan.
Halloweenfest på Oscars fritids. Läskig utklädningsdräkt. Letar, letar, letar…
Johan hade redan letat fram. Ok, bra.

När vi skulle åka skulle Oscar ha en mask också. Leta, leta, leta… Hittar inte. Åker ändå. Oscar accepterar ganska bra.

Jonas sista dag som medlem i Kortfilmsfestvalens jury.

Till graven. Städa undan löv och vissna blommor. Kratta. Förbereda för gravstenen.

Till kontoret.

Förbereda för kommande kursstart. Styra upp rutiner. Ringa kunder. Möte med instruktör. Förbereda inför underBARA BARN mässan. Förstå att jag behöver vara vikarie på söndag. Vi får väl skjuta upp höstlovet några dagar då.

Hämta barn på skolan . Oscar och Daniel hade vunnit frågestigen och Oscar såg stor och nöjd ut. Jonas höll precis på att avsluta rundpingisen och vann.
Så långt allt bra.

Vi behöver handla. Jonas vill inte följa med. Lämnas av hemma.

Oscar och jag åker till ICA. Tar först en lapp på systemet. Varför måste det alltid vara fredag eftermiddag när man kommer på att det skulle vara mysigt med vin till middagen? Dessutom en fredag när folk verkar ha mer pengar än vanligt…

Rafsar åt oss det nödvändigaste och köar i kassan. Nästan framme möter vi en kär vän. Småpratar lite. Min tur.

-Var är plånboken???? Pinsamt… Måste vara kvar i den andra jackan…

Min vän betalar åt mig. Suck… Vilken tur… Eller nåt. Jag gillar inte att känna mig beroende av någon annan… Men väldigt snällt!! Tack EvaBritt!! De 250:- kommer tillbaka imorgon!

Ja, då är det ju ingen idé att man går tillbaka till systemet heller…

Åker hem igen. Hämtar plånboken. Jonas vill åter följa med eftersom han kommit på att det kan vara bra att köpa lördagsgodiset redan idag.

Numret på systemet har precis gått. Nu är det hundra nummer igen.

-Vi kan ju handla godis under tiden!

Willys har billigare godis.

-Vilket godis handlade du när du var liten mamma?

Frossande i godishyllorna (med ögonen – jag äter ju inte socker längre)…

Så handlar vi lördagsgodiset. Ingen lång kö. Skönt.

Numret på systemet har rört sig långsamt. Det är nog inte meningen att jag skabjuda på vin ikväll.

-Vi kan gå in i djuraffären mamma!

Ok. Vi har ju ett par vandrande pinnar. Undrar om de har någon smart mat till vandrande pinnar som man kan ge typ en gång var tredje vecka. Nej. Det har de inte. Men en massa andra saker. Undrar varför de måste ha så otroligt många saker. Tänker direkt på lagerkostnader och att det brukar vara ganska glest med kunder i butiken. Pojkarna drömmer om ett husdjur och vi är ju alla allergiska. Men de vandrande pinnarna som är rätt tacksamma bara de får lite fukt och något blad ibland tas ju inte något vidare hand om så ett annat djur känns inte som att jag skulle vilja ta hand om också. För det blir ju jag.

Ut ur djuraffären. Systemet-numret sniglar sig fram.

Vi går in i blombutiken. Extrapris på gravljus. Fina gravlyktor utan kors på. Hjärtan. Diskuterar med expediten. Hon lovar att anpassa ett hjärta i lila färger istället för höstfärger. Köper lykorna och ljusen.

-Attans. Nu missade vi numret till systemet igen. Nu är det hundra nummer kvar igen.

Ok. Det finns fler butiker att titta i. För barnen är ju allt spännande och det finns så mycket att lära och upptäcka…

LÅÅNG tid senare blir det vår tid och jag köper ett par flaskor vin av nyheterna.

Hem. Klockan är nu strax före kl 18. Johan är punktlig. Brukar alltid vara hemma kl 18.
Vi samarbetar toppen, jag och killarna. De dukar, fixar sallad och tänder ljus. Jag steker kyckling och ger den en asiatisk touch. De får gårdagens makaroner. Johan och jag äter inte något till förutom sallad.

Johan kommer hem… Allt i sin ordning!

Mysig middag tillsammans. Tittar på ”HJÄLP!!” på DVD. Spelar PLUMP i kortspel.
Mysigt.

Nattning.

Puh…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fredag, livet, barn, vardag

Det skrivs mycket om självmord just nu. Det är bra att det uppmärksammas. Ju mer som skrivs ju mindre tabu blir det. När folk ser att det kan hända vem som helst. Att det inte är familjer i misär eller barn som far illa i sina familjer som det handlar om.

Harriet som förlorade sin son Johan för 2 år sedan i självmord har berättat om detta i Avesta tidning. Där står bland annat:

”– Om jag kan hjälpa någon annan som har det svårt så hedrar jag Johans minne. Jag älskar och saknar Johan varje dag och jag vill inte att hans liv och död ska ha varit förgäves.
SORGEN EFTER ETT barn går aldrig över. Harriet vet att hon alltid kommer att få leva med den.
– Men det betyder inte att jag bara känner sorg precis hela tiden. Jag kan vara underbart glad och rent av lycklig ibland.”

Per och Mia Perrault förlorade Zandra för 2 år sedan när hon ställde sig framför ett tåg.

Samtidigt fortsätter artiklarna i Uppsala Nya Tidning som granskar psykiatrin.

Idag kan man läsa om nya divisionschefen för psykiatrin på Akademiska sjukhuset Karin Norlén som har ”fått psykiatrin på fötter”. Det är ju intressant att man anser att det är så… Jag är rätt övertygad om att både de läkare som slutar där samt patienterna inom psykiatrin inte riktigt har märkt samma skillnad.

Men det är ju bra att intentionerna finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, sjukvård, självmord, tabu

Om man har förlorat ett barn ska man väl inte kunna känna sig glad?

Ändå har jag faktiskt gjort det de senaste två dagarna. Inte hela dagarna, men ändå ett betydligt högre sinnestillstånd än på mycket länge. Jag kan vakna på morgonen och känna lust. Lust att göra saker. Jag har mycket mer kraft över och mitt minne har förbättrats.

Jag tänker hela tiden på Linnéa. Jag tänker framför allt på hur hon var på slutet och särskilt på den ödesdigra fredagen. När jag tänker på det så får jag ont i magen och känner starkt obehag. Jag saknar henne. Det är tomt hela tiden. Samtidigt så fyller jag tomheten med saker. Vissa saker handlar om bearbetningen av Linnéa. Andra saker handlar fortfarande om praktiska saker kring dödsfallet (boupptäckning, gravsten, kontakt med banverket m.m.). Andra saker handlar om mina barn. Emelie som har fått problem med magen igen och hennes liv och mående på sin studieord. Jonas och Oscar och deras dagar med aktiviteter, läxor och samvaro med dem. Andra saker handlar om mitt mående och att se till att jag är snäll mot mig själv.

Dagarna går i en väldig fart och jag är trött på kvällen. Jag sover gott på natten utan hjälpmedel. Det, är jag mycket glad och tacksam för. Jag vaknar när min man väcker mig på morgonen och känner mig utsövd och fylld med ny kraft att klara nästa dag.

På så sätt går dagarna. En efter en. Vecka efter vecka. Och månad efter månad. Nästa vecka är det 5 månader sedan Linnéa dog. 5 månader utan mitt barn.

Jag var utan Emelie i 10 månader när hon var i USA ett år. Det var hemskt när hon skulle åka. Det var hemskt när hon var borta också, men jag vande mig. Då hade vi visserligen kontakt via mail, msn och telefon. Hon skickade bilder och jag fick veta vad hon gjorde hela tiden. Och så visste jag ju att hon skulle komma hem.

Nu vet jag att Linnéa aldrig kommer hem.
Linnéa är död.
Jag måste acceptera det. Om och om igen.

Om jag accepterar det kan jag komma vidare. Inte annars.

Acceptansen är inget som är konstant. Men just nu går det hyfsat att acceptera att min älskade dotter inte kommer tillbaka och ändå fortsätta att leva.

Märkligt är det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, död, självmord, Linnéa, sorg, saknad, aldrighet, Emelie, USA

Jag har i de senaste inläggen skrivit mycket om andra saker än om hur jag mår. Eftersom jag vet att det är många som går in på bloggen just för att få veta det, så kanske jag ska berätta det.

Eller så kanske jag inte ska det utan helt enkelt låta folk höra av sig istället…? Men å andra sidan är jag ganska svår att få tag på… så…

Jag är svår att få tag i. Jag började använda telefonsvararen hemma redan för drygt 10 år sedan. Ja, men då menar jag – ständigt och jämt. Det var på den tiden som jag hade (ännu mer) svårt att avgränsa jobbet från hemmet. Jag hade kontoret hemma. Jag var inte så duktig på att skilja på hemtelefon och kontorstelefon. Det ledde till att kunder ringde hem till mig på alla tider på dygnet. Och då menar jag alla! Mina kunder är nämligen nyblivna barnföräldrar i stor utsträckning och alla ni som vet hur det är att få barn vet ju att dygnet är lätt att vända på… Plötsligt kommer man på att man behöver byta simtid eller något annat viktigt, kl 02.14. Så därför började vi ha telefonsvararen på konstant och lyssnar av den för att se om det är något som vi ska åtgärda. Ett slags filter helt enkelt.

En sak som jag minns från den ”gamla goda tiden” var när jag födde Jonas. Det var 1998. Jag åkte in till förlossningen och födde honom och åkte sedan hem igen. När jag kom hem gick jag och la mig. Morgonen efter lyssnade jag av telefonsvararen eftersom jag hade varit borta hela dagen innan. Jag ringde upp en kund som var väldigt irriterad över att jag inte hade ringt tillbaka på hela dagen och jag fick ursäkta mig att jag hade varit och fött barn…

Det är rätt skönt att kontoret sedan många år tillbaka ligger på ett annat ställe än mitt hem. Men jag tycker fortfarande att tillgängligheten är extremt viktig! : )

Ja, hur mår jag?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, förlossning, må, telefonsvarare, kunder, tillgänglighet, kontor, egen företagare,

En filosofiprofessor stod framför sin klass. När lektionen började, tog han upp en stor tom
glasburk och började fylla den med stenar med ca 5 cm i diameter.
Därefter frågade han klassen om burken var full? Klassen höll med om att burken var full.

Professorn plockade då upp en låda med grus och hällde dessa i burken. Sedan skakade han på
burken lite lätt. Gruset föll naturligtvis på plats mellan de större stenarna. När han hade skakat
klart frågade han klassen igen om burken var full?
Studenterna höll med och skrattade.

Nu plockade professorn upp en låda med sand och hällde denna i burken. Självklart fyllde
sanden igen de övriga håligheterna.

”Jag vill att du ska se på denna burk som ditt liv.
Stenarna är det viktiga – din familj, din partner, hälsa, barn. Om allt annat var förlorat och
endast dessa fanns kvar, så skulle ditt liv fortfarande vara fullt.
Gruset är annat som har betydelse, ditt jobb, ditt hus , din bil etc.
Sanden är allt annat, de små sakerna i din tillvaro”.

”Om du häller sanden i burken först, finns det inget utrymme för grus och stenar.
Det är likadant med ditt liv. Om du spenderar all din tid och energi på de små sakerna,
kommer du aldrig att ha plats i ditt liv för saker som är viktiga för dig.

Observera noga de saker som är vitala för din glädje. Lek med dina barn. Ta dig tid att gå till
läkaren. Tag med din partner på nåt kul. Det kommer alltid att finnas tid över för att gå till
arbetet, städa, bjuda hem vänner på middag och gå ut med soporna. Se därför till de större
stenarna först – saker som verkligen har betydelse. Bestäm dina prioriteringar”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om prioritering, bestämma över sitt liv, metaforer,

Matilda som skriver bloggen Skulderbladsvingar undrar varför man inte får upp något när man Googlar på ”Fördelar med livet”. Det kan man ju verkligen undra med tanke på hur många det är som Googlar på ”ta sitt liv”, ”självmord”, ”ta självmord” och andra fraser och hamnar just här.

Vilka är då fördelarna med livet?
Jämfört med vad? Vad är det man tror händer efter döden. Den enskilda personens uppfattning om vad som händer efter döden i relation till det som är nu måste ju vara högst avgörande.

Nu får du en läxa av mig:
Ta fram papper och penna. Gör streck så att de bildar 4 rutor, dvs en tabell med 2 rader och 2 kolumner. Ovanför den första kolumnen skriver du fördelar med livet och över den andra nackdelar med livet. Bredvid den första raden skriver du nackdelar med döden och bredvid den andra fördelar med döden.

Börja nu fylla i rutorna. Du måste anstränga dig noga för att hitta alla de olika aspekterna som det kan finnas. Nöj dig inte med att skriva inget på fördelar med livet t ex för det är faktiskt ingen rättvis bild.

Fördelar med livet kan t ex vara: en möjlighet att ge sina barn en trygg uppväxt, kunna förverkliga sina egna visioner, njuta av små saker som t ex en strålande höstdag eller någons leende i affären.
Nackdelar med döden skulle kunna vara: all den smärta jag skulle åsamka mina anhöriga under deras kvarvarande livstid, man vet inte om det blir bättre efter döden, synd att inte ta vara på det liv man fått.

Om du inte tycker att du blev klokare över att göra tabellen kan det mycket väl vara så att du behöver bolla detta med någon klok person t ex en KBT-terapeut.

Livet blir det man gör det till. Man kan själv bestämma hur man mår. Men, ibland är detta en sanning med modifikation. För om man mår riktigt dåligt kan man behöva hjälp att ta sig ur det destruktiva tänkandet. En person som är självmordsbenägen tänker ofta väldigt negativa tankar om sig självt och har en felaktig uppfattning om att omgivningen skulle ha det bättre om man inte fanns.

Om du någon gång har känt dig nöjd med livet så kan du säkert återskapa den känslan. Vad var det som gjorde att du kände dig glad eller lycklig? Om du har känt så tidigare finns alla möjligheter att känna så igen. Vad är ditt mål i livet (relationer, yrkesmässigt, personlig utveckling och hälsa)? Vad är det som hindrar dig att nå det? Fokusera på att röja bort de eventuella hinder som står mellan dig och att få det du vill.

Depression är en vanlig anledning till självmordstankar. Kolla om du är deprimerad här. Om du är deprimerad ska du absolut se till att söka för detta. I första hand i din vårdcentral. Men om du har mycket höga poäng eller har självmordstankar ska du söka akut inom psykiatrin. Var ärlig med dina tankar och känslor.

Vad säger ni andra? Jag behöver allas hjälp att formulera svaret på frågan fördelar med livet eftersom det är så individuellt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fördelar med livet, självmord, vilja dö, ta sitt liv, suicid

Kära Linnea,
Vi kände inte varandra men vi kände till varandra. Du fick höra att jag jobbade med att översätta din mammas bok och jag fick höra om den dotter som babysim företaget döptes efter. Vad jag minns om dig mest var din mors stolthet och kärlek till sin dotter som hade varit med om hela babysim äventyret.

Hade vi träffats hade du nog uppfattat mig först och främst som en jättegammal tant men kanske även som en mycket lycklig människa. Ingen är lyckligare än jag. Jag är så glad för morgonsolen och för spännande gråa regnmoln, för havet och frukost te, för livet själv. Jag tror att jag är den lyckligaste människa jag känner. Men just nu är jag mycket sorgsen – för din skull. Jag kan knappast minnas när jag har varit så sorgsen.

Jag är så ledsen att du inte fick veta att sorg är både ett passerande tillstånd och ett tillstånd som kan åtgärdas på olika sätt. Jag visste inte heller detta när jag var ledsen. Det hände mig när den minsta av mina fyra barn var fortfarande en baby och känslan växte långsamt, dag för dag. Jag trodde det bara VAR så. Att världen var svart och hoppless. Så småningom vill inte jag fortsätta att leva.

Jag hölls vid livet enbart av ett löfte jag gav mig själv att först skriva till mina barn och förklara varför jag inte längre ville leva. Jag skrev och skrev men inget jag skrev lätt logiskt. Fförklaringen undkom min förmåga. Jag kunde inte vara nöjd med att beskriva mina egna känslor utan måste ge en argument som barnen kunde acceptera, en orsak som de kunde leva vidare på.

Hela tiden teg jag om min depression men jag tror att barnen ofta kände av hur jag hade det. De var ibland mycket orolig och bråkig och samtidigt klängig. Om jag berättade lite grand för någon fick jag höra att det hela var nonsens och dumheter. Det är inte så underligt att man slutar att berätta. Jag tyckte det var rätt åt mig, att jag var felkonstruerat och att det hela var skamligt. Jag var säkert att världen skulle mår bättre av att jag inte fanns längre; att min familj skulle bli lyckligare vilken var en fånig tanke. Små barn behöver sin mamma!

Fyra barn är lagom många och jag planerade att inte skaffa flera. En dag fann jag att jag hade fått mjölk i brösten! Helt utan anledning – förutom mina p-piller. Jag genomgick då en steriliseringsoperation för att slippa de gamla stora p-piller jag hade länge ätit. Och vet du vad? Depressionen lyfte, blev blek och försvann långsamt. På sjukhuset hade jag även råkat träffa en kvinna som jag kände och hon var där av exakt samma orsaker. Sedan operationen har mitt grundtillstånd varit ”lycklig”. Ledsen blir jag, som alla andra men inte utan orsak.

Jag önskar att jag kunde få alla människor att förstår att depression är ofta kemisk. Den ska inte uthärdas i hemlighet. Livet är av och på jobbigt men den är i grund och botten fascinerande, vackert, inspirerande och kul. Att man normalt inte blir deprimerat av livets svårigheter utan något i stil med arg, fokuserat, samlat och handlingskraftig.

Jag är så väldig ledsen att du inte fick veta detta. Jag vet förstås att orsaken till att du inte visste var att du inte var i tillstånd att höra och förstår. Så mycket sorg som du har lämnat efter dig har du aldrig kunnat drömma om. Den sprider sig utåt i stora ringar och drabbar flera människor än du kunde drömma om; från alla dina närmaste och utåt till varenda person du någonsin träffade och vidare till alla som enbart läste om dig i tidningen. En sådan stor förlust, så många tårar.

Rest in peace.

Ann Thulin

www.konstinorden.se
www.annthulin.se
www.sydbilder.se

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ann Thulin X översättning X depression, lycklig, klok, Babysimboken, Baby Swim Book, Linnéas Simskola, Linnéa, babysim

En ny studie av Lars-Håkan Thorell pekar på lovande resultat gällande att mäta självmordsbenägenhet hos patienter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om suicid, självmord, självmordsbedömning, självmordsförebyggande,