Ludmillas Blogg

DET LACKAR MOT JUL
På samma sätt som vissa dofter, föremål och sånger har en särskild koppling till julen finns det en del julspecifika ord som dyker upp så här års. Men vet du vad våra vanligaste julord betyder och varifrån de härstammar? Vi reder ut begreppen!

GLÖDGAD DRYCK
Glögg är ett roligt ord, tycker vi. Varför heter det så? Jo, det kommer av det äldre ordet glödg, bildat av verbet glödga som betyder ”värma upp”. Glögg är egentligen kryddat vin och har anor ända från antiken då man tillsatte kryddor i vinet för att både främja hälsan och förbättra smaken. I andra språk förekommer drycken under namn som vin chaud, Glühwein och mulled wine.

NISSAR ÄR VI ALLIHOPA
Varför säger man egentligen tomtenisse? Heter alla tomtar Nisse i förnamn? Nej, nisse är här helt enkelt ett appellativ, alltså ett artnamn. Liknande exempel där namn har fått en allmän innebörd är viktigpetter, lapplisa, bollkalle och slarvmaja. Tomtenisse som benämning på en övernaturlig liten man i röd toppluva går att spåra så långt tillbaka som år 1698. Men varför det är just namnet Nisse som används förtäljer inte historien.

ETT ÄNGLALIKT BUDSKAP
Änglar ses ofta som viktiga symboler kring jul. Ärkeängeln Gabriel brukar omnämnas som den ängel som uppenbarade sig för jungfru Maria och berättade att hon skulle föda Jesus. Men ordet ängel började faktiskt användas så sent som på medeltiden. Det härstammar från latinets angelus och grekiskans ángelos, och betyder budbärare eller sändebud. Ordsläktingar är evangelium (”gott, glatt budskap”) och förnamnen Angela och Angelika.

KULOR, PUMLOR OCH EN OCH ANNAN POMLA
Vilket ord använder du för att beskriva det ihåliga klotformade pyntet i julgranen? Tja, är du från landets mellersta och södra delar säger du troligen kula. Kommer du däremot från norra Sverige säger du nog pumla – eller rentav pomla. Ordet härstammar från tyskans Pummel, som betyder ”tjockis”.

DOPP MED ANOR
Julafton kallas ofta dopparedagen, alltså dagen då man doppar bröd i spadet från den kokta julskinkan.
Man tror att seden är en kvarleva från gamla hedniska offermåltider och att den haft flera praktiska funktioner. Under den medeltida julfastan kunde man till exempel få i sig lite köttsmak, och under de sista dagarna före jul fick det gamla och torra brödet nytt liv när man blötte det i skinkkoket. Ordet dopparedagen är en uteslutande svensk beteckning för julafton.

OCH SÅ SJÄLVA HUVUDSAKEN
Slutligen: Varifrån kommer ordet jul? Jo, det tycks vara en mycket gammal beteckning för nordbornas midvinterfest som inföll vid den tid då man senare kom att fira minnet av Jesu födelse. I finskan återfinns det i ordet juhla som betyder högtid. I engelskan lever det kvar som ett ålderdomligt uttryck i formen yule. Men man vet faktiskt inte säkert vad ordet jul ursprungligen betyder. Och kanske är det inte helt nödvändigt, så länge den blir god och vit.

Vi önskar våra läsare en riktigt god jul
och ett gott nytt år!

önskar Klarspråkskollen

Läs även andra bloggares åsikter om jul, glögg, glödga, lacka mot jul, klarspråkskollen

Har du sett alla fina erbjudanden som vi har på Linneashopen.se just nu? Här finns många fina julklappar som inte hör till de vanligaste man får. Vår specialitet är barn och vatten men vi har även andra närliggande produkter.

Bland annat så har vi en utlottning av precis det du önskar dig från shopen, varje onsdag. För att vara med i den utlottningen behöver du gå in på Facebook och gilla och dela Linneashopens maskot Skrutten i julkläder!

Läs även andra bloggares åsikter om Linneashopen.se, sprutdjur, badleksaker, julklappar till barn, vattenleksaker

Tre av fyra personer med psykisk ohälsa hemlighåller sin psykiska hälsa för sin omgivning och nästan varannan upplever att andra människor någon gång har undvikit eller tagit avstånd från dem när de berättat om sin psykiska ohälsa. Det visar kampanjen Hjärnkolls diskrimineringsstudie som presenteras idag.

– Psykisk sjukdom är fortfarande fyllt av skam. Det finns många negativa föreställningar kopplade till människor som lever med en psykisk sjukdom, vilket gör att många skäms att prata om sina erfarenheter. Men för att bryta självdiskrimineringen behöver vi också göra något åt den diskriminering som samhället riktar mot personer med psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare för Hjärnkoll.

Hjärnkoll presenterar idag en studie vars syfte är att undersöka förekomsten av upplevd diskriminering hos personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Studien visar att självdiskrimineringen är omfattande: 75 procent uppger att de hemlighåller sin psykiska ohälsa för omgivningen, 52 procent att de hindrat sig själv från att söka ett arbete och nästan lika många, 47 procent, uppger att de hindrat sig själv från att inleda en relation.

Samtidigt visar studien att personer med psykisk ohälsa blir diskriminerade av omgivningen: 54 procent uppger att andra människor som känner till deras psykiska problem har undvikit eller tagit avstånd från dem, 46 procent att de blivit orättvist behandlade av sin familj och 43 procent uppger att de någon gång har blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp från hälso- och sjukvården.

– En stor majoritet av alla i Sverige lever med psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående. Trots att det är så vanligt är negativa attityder och diskriminering omfattande. Det påverkar i stort sett livets alla områden som vård, arbete och socialt liv. Vi bär alla ett ansvar för att göra något åt det, första steget är att bryta tystnaden och börja prata om det, säger Rickard Bracken.

Hjärnkolls diskrimineringsstudie är gjord av Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI). Studien omfattar 210 personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som har varit i kontakt med den psykiatriska vården eller kommunala psykiatrin i Skåne. Intervjufrågorna omfattar deras erfarenheter av diskriminering under de senaste två åren. Resultatet överensstämmer med tidigare studier i andra län.

Studien hittar du här…

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk ohälsa, hjärnkoll, diskriminering

Det är en anständighetsfråga för dem som utbildar folk i emotionella riskyrken, som läkare, att informera studenterna om dessa emotionella risker, och att visa på metoder som gör att de kan förebyggas. Det menade Marie Åsberg, på symposiet »The mindful doctor – the mindful nurse«, på riksstämman.

På symposiet lyftes en rad studier och artiklar fram som visar att läkare är särskilt utsatta för stress och »utbrändhet«.

Marie Åsberg, professor emerita, Karolinska institutet (KI), refererade en stor amerikansk enkätstudie (dock med låg svarsfrekvens) där man tittat på hur vanligt det är med utbrändhet i olika specialiteter. Allmänmedicinarna var mest drabbade. Några specialiteter där man var relativt skonad från utbrändhet var dermatologi, pediatrik och miljömedicin. Men i samtliga läkarspecialiteter i undersökningen låg snittet högre än hos allmänheten.

Nils Joneborg är överläkare vid Ersta sjukhus, där han behandlar stressade läkare och andra vårdanställda. Han tog upp Arbetsmiljöverkets rapport »Arbetsorsakade besvär 2012«, som Läkartidningen skrev om i nr 41/2012. Den visar att var femte kvinnlig läkare har arbetsrelaterade besvär som kan kopplas till stress eller psykiska påfrestningar. För manliga läkare var siffran 16 procent. Det ger ett snitt på 18 procent för läkare, att jämföra med 8 procent för samtliga yrken i rapporten.

Marie Åsberg nämnde också en artikel i veckans nummer av Läkartidningen, som pekar på ett samband mellan oskäliga arbetsuppgifter och stress bland läkare.

Andra så kallade stressorer som berördes på symposiet var hög arbetsbelastning, brist på kontroll, brist på samtal, oklar prioritering och värderingskonflikter.

Nils Joneborg påpekade att begreppet »pinnar« smugit sig in i vårdens terminologi. Och att »räkna pinnar« kan stå i konflikt med att styra arbetet efter evidens och beprövad erfarenhet.

– Sjukvård är inte en industriell produkt, sa Nils Joneborg. Det känns som om det är det viktigaste jag säger till er i dag.

Symposiet hade underrubriken »Hur tar vi hand om oss själva på ett hållbart sätt?«

Är svaret mindfulness? undrade man särskilt den här dagen.

Några av talarna berättade om sina forskningsprojekt. David Sjöström, Malmö, tittar på hur mindfulness påverkar läkarstudenters stresshantering respektive empati, men har inga färdiga resultat än. Han berättade också att mindfulness ingår i flera medicinska utbildningar i USA. Eva Frögéli och Aleksandar Djordjevic, institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, presenterade en undersökning där sjuksköterskestudenter som gjort mindfulness-övningar minskat sin upplevda stress jämfört med kontroller.

Per Flodin, institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, berättade att man börjat titta på hur mindfulness påverkar hjärnan. Han visade några exempel från forskning där man använt olika tekniker för hjärnavbildning, som fMRI, för att se vilka delar av hjärnan som involveras.

Karin Bergqvist rapporterar från läkarstämman

Läs även andra bloggares åsikter om Marie Åsberg, att vara läkare, läkarstudenters stresshantering, psykisk ohälsa bland allmänläkare

Idag har det gått 4,5 år sedan den 30 maj 2008.
Det är overkligt att det gått så lång tid. Om någon frågar måste jag tänker efter, och när jag inser att det faktiskt gått så lång tid känns det otroligt. Är det verkligen möjligt?

I början räknades dagarna. Sedan var det varje fredag som var hållpunkterna. Snart blev det den 30:e i varje månad i stället. Sedan blev det halvårsvis… Nu måste jag påminna mig om att det är den 30:e.

Innan jag förlorade min dotter trodde jag inte att man kunde överleva om ens barn dog. Och ändå så lever jag fortfarande efter så lång tid.

Idag har det gått 4,5 år sedan Linnéa tog sitt liv. 4,5 års tomhet.
De första dagarna, veckorna, månaderna var hemska. En sådan oändlig smärta var det. Den värsta tänkbara smärtan. Som att någon skär med en trubbig kniv i ens innersta rum. Det river och sliter så att det rent fysiskt smärtar utan like. Ångesten och avgrunden som öppnade sig med jämna mellanrum var ofattbart svår.

• Första året var hemskt. Men jag minns också väldigt mycket värme och kärlek från omgivningen. Jag minns omtänksamheten, omtanken, kramarna och tålamodet. Jag minns närheten till andra. Hudlös som jag var.
• Andra året var året med Sophie i magen och sedan föddes hon. Jag mådde inte så bra. Sedan fick jag cancer. Sorgen fick stå åt sidan.
• Tredje året var återhämtningens år. Jag var frisk med uttröttad. Sorgen kom ifatt. Jag skulle rehabiliteras.
• Fjärde året började jag må mycket bättre, både fysiskt och psykiskt.
• Femte året känner jag mig fysiskt återställd, ja mycket starkare än någonsin. Psykiskt är jag också i balans för det mesta. Jag tappar fotfästet och svajar till emellanåt men hittar snabbt fast mark under fötterna igen.

 
Jag har förstått att det för många som mist sitt barn blir svårt att må bra. En viktig sak som hindrar är just uppfattningen man har om att man inte skulle klara av att ens barn skulle dö. Att man är förvånad över att en person som förlorat sitt barn ens kan gå utanför dörren, än mindre gå på fest och skratta.

Om man då faktiskt överlever. Om man överlever och till och med kan njuta av livet av och till eller faktiskt till och med kan få ett bra liv efter en tid… vad säger det om en som förälder?

Den uppfattningen man levde med innan det hände, färgar då av sig på den uppfattningen man har om sig själv och vad man ”borde” göra eller inte göra.

Till mina patienter och klienter säger jag att man ska vara stolt om man klarar av att njuta trots att man förlorat sitt barn. Det är viktigt att inte skämmas för det. Att få skuldkänslor för att man kan njuta, ha sex, skratta eller göra något annat än att tänka på det som hänt är väldigt vanligt. Särskilt den första tiden efter.

—
Linnéa,
Du har varit borta så länge nu. Jag saknar dig oändligt! Jag kan inte förstå hur du kunde lämna oss. Jag är fortfarande arg på dig för det. Tänker jag efter blir jag dessutom jättearg.

Jag märker hur det du gjorde påverkar dina syskon hela tiden. Jonas är nu lika gammal som du var när du började må dåligt. Han är väldigt medveten om det. Jag blir orolig. Oscar har vuxit och blivit jättestor och lång. Han har storlek 47 i skor! Du skulle nog inte känna igen honom. Han har blivit så klok och mogen. Sophie är din lillasyster och du är hennes storasyster. Häromdagen frågade någon Sophie om hennes storebröder. ”-Ja de heter Jonas och Oscar, mina pojkar… men jag har storasystrar också. Emelie och Linnéa men hon är död. Jag blev jätteledsen då.” För Sophie är historien om dig så levande att hon tror att hon fanns när du fanns. Jag önskar att du hade fått träffa henne.

Linnéa, allvarligt talat, ville du verkligen dö? Jag har så svårt att tro att du så här i efterhand verkligen, verkligen ville det… Var det så att du skämdes så mycket över att du mådde så dåligt och en del saker du gjort, att du därför tyckte det var den enda utvägen?

Jag känner mig så ledsen över att du inte kände att du kunde berätta för mig.

Jag var så stolt över dig. Alltid. Du var mig så kär! Jag var så oändligt stolt att jag inte ens kunde förstå hur jag hade haft turen att få ett barn som du. Jag vet inte hur man skulle kunna ha älskat dig mer än jag älskade dig. Du var så viktig för mig. Du betydde så mycket för mig. Du var en sådan stor del av mig och mitt liv.

Att du trodde att döden var den enda utvägen känns så fruktansvärt hemskt, sorgligt, fruktansvärt och onödigt.

Du har gjort så många människor illa genom att du tog ditt liv. Jag förstår att du trodde att det skulle var bättre för alla att du försvann, men det fungerar inte så Linnéa. Man kan inte trycka på delete-knappen och tro att allt skulle fortsätta som vanligt. Du är en del av så många människors liv. Alla som har träffat dig, sörjer dig eftersom du var en del av deras liv. Vi är så många som saknar dig och som tycker att du slängde bort ditt liv.

Du kunde ha fått ett väldigt bra liv, Linnéa.
Jag önskar att du kunde se att det du var i, var så tillfälligt.
Jag önskar att du hade varit ärlig och berättat vad du bar inom dig.
Jag önskar att jag hade förstått att det fanns mer än vad du visade för mig.

Förlåt för att jag inte räckte till för dig Linnéa.
Förlåt för att jag inte kunde hjälpa dig.
Förlåt för att jag inte kunde förhindra att du tog ditt liv.

Jag kommer alltid att älska dig mitt fina, fina barn.

Din mamma

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, suicid, ett barns död, förlora ett barn, mitt barn är död

Tre av fyra alkoholmissbrukare lyckas sluta med sitt missbruk själva, utan hjälp av vården. Det berättade Linda Sobell, internationell auktoritet inom beroendeforskning, i en gästföreläsning på Medicinska riksstämman på torsdagen.

I dag finns det mycket evidens för att många med alkoholproblem ändrar sig själva, och att förändringen håller i sig. Det fastslår Linda Sobell, och hänvisar till att det nu finns över 70 studier av så kallat »self-change«, alltså att människor själva bryter ett missbruk eller beroende.

Linda Sobell är professor i psykologi vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, Florida, USA. Tillsammans med sin man, Mark Sobell, har hon sedan 1970-talet studerat hur missbruk bryts.

Förvånansvärt många tar sig ur sitt missbruk på egen hand, säger hon:

– En studie av personer som tagit sig ur ett alkoholberoende, och hållit sig fria från det i minst ett år, visar att 74 procent av dem gjorde det utan behandling.

– Och förändringarna är varaktiga. Lägger man ihop alla studier av »self-change« och alkohol, så finner man att nästan alla klarar sig mer än ett år. Hälften klarar sig i mer än fem år. Och flertalet av dem har inte gått över till helnykterhet, utan till måttligt drickande.

Det här är en grupp som man inte vet så mycket om, eftersom de sällan kommer till alkoholmottagningar eller kliniker. Att de inte kommer dit beror på det stigma som alkoholmissbruk är behäftat med, och att de inte anser sig tillräckligt illa ute för att behöva de omfattande vårdprogram som ofta erbjuds – som fyra veckor på ett behandlingshem.

Linda Sobells lösning är att utveckla en mindre intensiv behandling, och tillsammans med Mark Sobell har hon testat detta i två stora studier. Till den första rekryterade de med annonser, som var positivt formulerade och där man undvek ord som alkoholist. I stället stod det »Har du tänkt på att ändra ditt drickande?« och »Vet du att 75 procent ändrar på sitt drickande själva?«

De 825 deltagarna delades in i två grupper, där den ena fick personliga motiverande samtal, och den andra bara två broschyrer om alkohol. Det överraskande resultatet blev att båda grupperna signifikant minskade sitt drickande.

Räcker det verkligen med två broschyrer? Nej, säger Linda Sobell. Det handlar snarare om att alla hade tagit ett steg. De hade sett annonsen och svarat på den – det betydde att de var redo för förändring.

Hennes slutsats är att det lönar sig med billiga insatser som riktar sig brett till befolkningen. Hjälp till självhjälp har också en given plats i sjukvårdssystemet, fastslår hon:

– Det är bra om läkaren talar med patienten om hans eller hennes alkoholvanor. Man kanske sår ett frö till förändring. Men kom ihåg att det här är ett första steg. Räcker inte det får man gå vidare, från livsstilsråd till behandling, precis som vid diabetes eller förhöjt blodtryck

Skriver Miki Agerberg, Medicinska riksstämman 2012 i Läkartidningen.

Läs även andra bloggares åsikter om alkoholberoende, alkoholmissbruk, alkoholkonsumtion, alkoholist

WHO (Världshälsoorganisationen) gav 2008 ut ett stödmaterial för professionella inom media med dels information om vilka effekter mediernas rapportering om självmord kan ha dels förslag på hur man bäst rapporterar. Materialet har översatts till svenska och getts ut av NASP (Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Systematisk granskning av studier om hur personer imiterat självmordshändelser visar att mediernas rapportering av självmord kan leda till imitering. Risken är störst under de första dagarna efter rapportering och avtar sedan under en fjortondagarsperiod. Särskilt stor är risken om media slår upp rapporteringen stort med genomslagskraftiga berättelser och där metoden beskrivs och personen och situationen är lätta att känna igen. Vissa grupper inom befolkningen, i synnerhet ungdomar, kan vara särskilt sårbara och stimuleras att imitera självmordshandlingen.

WHOs checklista för mediarapportering lyder:
· Ta tillfället i akt och informera allmänheten om självmord
· Undvik sensationsspråk eller språk som normaliserar självmord eller presenterar det som en lösning på problem
· Undvik framträdande placering och undvik upprepning av berättelser om självmord.
· Undvik att ge detaljerad beskrivning av metoden som användes vid ett fullbordat självmord eller självmordsförsök.
· Undvik att använda detaljerad information om platsen för självmordet
· Var försiktig vid rubriksättning
· Använd foton eller videobilder varsamt
· Var speciellt noggrann vid rapportering kring kända personers självmord
· Ge information om var hjälp finns
· Var uppmärksam på att även mediefolk själva kan vara direkt eller indirekt berörda och därmed mer eller mindre sårbara och påverkbara av berättelser om självmord

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsrapportering, skriva om självmord, media och självmord, suicidprevention

Jag har tillsammans med psykologen och forskaren Agneta Grimby samt forskaren och överläkaren UllaBritt Nyberg skrivit ett kapitel om sorg på siten www.internetmedicin.se

Internetmedicin är en site som sedan länge är mycket välbesökt av läkare och sjuksköterskor. Jag själv använder den regelbundet i mitt arbete som läkare för att kolla upp de senaste behandlingsrekommendationerna. Jag uppmärksammade att man inte hade något om sorg och har därför sett till att det nu finns riktlinjer för hur man bemöter människor i sorg. Jag hoppas att detta kommer att falla väl ut och att de som möter sörjande i vården känner sig tryggare i hur de ska hantera situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, internetmedicin, komplicerad sorg, behandla sorg, medicinera sorg

Den 17 nov fyllde Sophie 3 år.
När hon föddes hade Linnéa varit död i 1,5 år. Nu har alltså Sophie funnits i dubbelt så lång tid som hade gått mellan att Linnéa dog och hon föddes.

Nu är hon 3 år. En stor tjej. Hon stog framför spegeln och sträckte på sig och konstaterade att hon inte var liten längre.

Sophie är en mycket bestämd liten dam. Envis förstås. Men hon är inte omöjlig på något sätt utan har en stor benägenhet att vara öppen för diskussion. ”Ok, mamma!” säger hon och är nöjd med att vi kommit överens om något.

Sophie är väldigt älskad av både oss och sina storebröder. Hon har också en nära kontakt med sin mormor och morfar. Självklart är det lätt att hon hamnar i fokus. Hon är yngst, flicka bland bröder och dessutom en bonus. Vi hade ju inte tänkt att ha fler barn.

Sophie går på Gluntens Montessoriskola. Hon har haft svårt att bli inskolad. Hon började förra året i augusti och vi kämpade på med inskolningen då antingen jag eller Johan var med henne fram till jul då vi hade uppehåll. Det hade då precis börjat gå bättre. Sedan var det att börja om från början varje gång som det blivit ett längre uppehåll. Lagom till sommaruppehållet kändes det ändå som att hon var inskolad. Vi var lediga i 10 veckor och sedan skulle hon börja på en ny avdelning för äldre barn. Vi kan lämna henne nu och det går bättre och bättre, men bara korta dagar och ofta är hon väldigt ledsen när vi lämnar henne. Det är oftast Johan som får lämna henne för jag är helt klart ”miljöskadad”. Jag har väldigt svårt att lämna henne när hon är ledsen. Jag känner mig direkt som en väldigt dålig mamma, och det är ju inte hon hjälpt av.

Jag njuter av att vara med Sophie. Hon är omtänksam, nyfiken och väldigt glad.
Hon tycker väldigt mycket om att rita, skriva, se på film (Vem?, Barbapapa, Nicke Nyfiken, Dora), lyssna på sagor, leka affär, leka med dockskåp, katter, pyssla och gunga.

Sophie har ett väldigt bra språk och pratar nästan helt ”rent”. Fel hon gör är att hon säger ”till vi” istället för ”till oss”. Men på det stora hela så är hon väldigt verbal.

Tack för att du finns Sophie!

Läs även andra bloggares åsikter om Sophie 3 år, 3-åring, barns utveckling

Det där med att hitta balansen i sorgen är svårt ibland.
Nu när det gått 4,5 år så är sorgen inte så intensiv och inte lika smärtsam. Men det kan ta mer energi än man tror.

Förra veckan hade jag ett antal olika saker inplanerade som jag ser att de tog energi från mig trots att det inte kändes så just då.

I måndags träffade jag en statistiker och diskuterade studien jag gjort på 116 föräldrar som förlorat barn i självmord.

Jag hade handledning med Anna Kåver och jag bad henne att ur ett professionellt perspektiv berätta om hur hon tänkte när jag gick hos henne efter att Linnéa dött. Jag har ju själv flera mammor i sorg i terapi och det är bra att få höra mer objektivt det som jag själv tyckte var väldigt värdefull hjälp.

Jag var med i en filminspelning av en film som ska vara utbildningsmaterial för blåljuspersonal. Det är NASP som har gjort ett ”SPIS”-projekt som innebär att blåljuspersonal som ambulanspersonal, polis, brandmän m fl ska lära sig första hjälpen i psykisk livräddning. I filmen ingår min berättelse som ett anhörigperspektiv. Jag berättade fritt min historia.

När jag berättade om hur polisen kom hem till oss och berättade att Linnéa var död så grät jag. Förstås. Då bröt producenten och undrade om jag ville avbryta. Vi hade en kortare diskussion där jag förklarade att det är väl mer konstigt om jag skulle hålla emot mina tårar än om jag gråter. Det är ju mitt barn jag berättar om! Det gick bra, men det blev väldigt tydligt igen hur rädda folk är för sorg, självmord och starka känslor…

I torsdags var jag med i Leva Vidare-gruppen i Uppsala och gav lite perspektiv, berättade lite om min studie och berättade om hur jag arbetat med sorgen.

Jag har under veckan även arbetat en del med studien. Dessutom har jag flera personer som jag via internet försöker stötta i sina självmordstankar.

Dessa saker har alltså tillkommit förutom det vanliga arbetet och sysslor med familjen. Jag tycker att det är oerhört viktigt och givande att dela med mig av mina erfarenheter och göra skillnad för andra. Att se till att inte Linnéa dött förgäves. Hitta någon slags meningsfullhet. Men jag gör det helt ideellt och extra. Och tyvärr så märker jag att jag inte har de marginalerna jag önskar att jag hade.

Om det då tillkommer en extra liten sak som att jag missar en tid eller glömmer något (ja minnet är fortfarande dåligt) så blir jag så trött och ledsen. Luften går ur mig. Då kryper sorgen fram igen.

Nästa vecka ska jag fylla på energin igen! Man måste vara rädd om sig. Balansen är viktig.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälpa andra, självmord, suicid, sorg och saknad, föräldrar som förlorat barn i självmord, leva vidare