Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Gratis frukostseminarium om sorg torsdag 22 mars, kl.07:30

19 mars 2012 (8:18) | att hjälpa andra, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Föredraget – Läker tiden alla sår?
Frågorna kring sorg är ofta många. Vi får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker,
men förvånansvärt lite om hur vi hanterar förluster och förändringar. Detta oavsett om
det handlar om dödsfall, separationer, sjukdom eller tillitsförluster. Att släppa taget och
gå vidare är vanliga råd. Skulle vi inte göra det om vi bara visste hur?

Under föredraget går vi igenom vilka olika förluster som kan orsaka sorg, vanliga myter
om sorg och varför tillfälliga lättnader inte fungerar.

Föreläsare är Anders Magnusson, VD och grundare.
—-

Vi har fått ny startsida på Sorg.se, nytt nyhetsbrev och uppdaterad Facebooksida. Det firar vi genom att bjuda på kostnadsfritt frukostseminarium på ABF-huset i centrala Stockholm.

Ta med en vän, mingla och träffa oss på Institutet. Vi bjuder på både föredrag och frukost med kaffe/te, smörgås och frukt.

Vi kommer dessutom att ge våra gäster ett specialerbjudande, samt sälja boken Sorgbearbetning till specialpriset 150 kronor.

Varmt välkomna!

/Anders, Susanne, Mikaela och Eleonora

Praktiska detaljer
Datum: Torsdagen den 22 mars, 2012
Tid: 07:30– 09:00 (Frukost serveras 07:30-07:55. Föredraget hålls 08:00-09:00)
Plats: ABF-huset (Z-salen), Sveavägen 41, Stockholm
Pris: 0 kronor, d.v.s. vi bjuder på både föredrag och frukost. Begränsat antal platser.
Anmälningsvillkor: Anmälan är bindande. Vid utebliven närvaro eller avbokning mindre än 48 timmar innan föredraget faktureras 150 kronor per person.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skriv en kommentar:

Rabbit hole

18 mars 2012 (10:55) | film, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Rabbit hole är en film om ett par som förlorar sin 4-årige son i en bilolycka. Det handlar om hur de tar sig vidare och visar tydligt hur olika man kan sörja och vilka svårigheter det kan innebära. När mamman Becca (Nicole Kidman) frågar sin mamma (som också förlorat en son):

-Försvinner ”det” (smärtan/sorgen) någonsin?

-Nej. Jag tror inte det. För mig har det inte försvunnit på 11 år. Men det förändras…

-Hur då?

-Jag vet inte…
Tyngden tror jag. Efter ett tag blir den uthärdlig.
Man kan ta sig loss från den och bära runt den, som en sten i fickan.
Man kan till och med glömma det ibland. Men sen stoppar man ned handen i fickan av någon anledning… och så finns det där. ”Jaha, det där igen”.
Det kan kännas hemskt.
Men inte alltid.
Det är lite som…
Man tycker inte om det, men det är vad man har istället för sitt barn.
Man bär det med sig.
Och det försvinner aldrig.
Och det…

-Vad då?

-Det går rätt bra faktiskt…

En film som rekommenderas för alla som sörjer. Man känner igen sig och det gör ont emellanåt. Rekommenderas även för de som inte är i sorg för man lär sig om vad sorg är, hur det kan se ut och hur olika reaktionerna kan vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

kommentarer: 3

Attraction?

18 mars 2012 (10:45) | livet | av: Ludmilla

Johan kom med sin schampoo-flaska och höll samtidig upp armen för att se om det som stog på flaskan stämmer. Kolla in vad de lovar!!
Kolla in bilden!!

Hahahaha! Helt underbart!

”Indulge your fantasies… Provoke irresistable attention!”

Ibland har man svårt att hålla sig för skratt!

Om det fungerade? Det du! 😉

kommentarer: 2

Mödomshinnan finns inte!

17 mars 2012 (11:18) | allmänt | av: Ludmilla

Mödomshinnan, hymen eller slidkrans (-som egentligen bättre beskriver vad det är). Alla är de namn på samma sak.

Gamla föreställningar om mödomshinnan lever vidare. Uppfattningen om att det finns en hinna som skulle kunna brista och ge blod vid det första samlaget är fortfarande spridd. Det används också tyvärr fortfarande som ett slags bevis för att kvinnan skulle vara oskuld eller inte vid bröllopsnatten. Detta är en myt!

Föreställningen om blödningen kommer från gamla traditioner där man gifte bort unga flickor med vuxna män. Flickans samlagsdebut handlade inte om hennes lust utan var något som skulle ske under bröllopsnatten.

Tyvärr har detta betydelse fortfarande för många kvinnor med invandrarbakgrund där det är viktigt med att vara oskuld på bröllopsnatten. Om hon inte blöder skulle det vara ett bevis för att hon inte är oskuld. Men det är faktiskt bara en mindre del som blöder. I Sverige är det ca 20%. Och de som blöder gör det inte för att mödomshinnan har brustit utan för att de är spända och inte är tillräckligt upphetsade eller om man inte passerat puberteten. Östrogen gör nämligen att töjbarheten ökar. Trots detta finns det kvinnor som riskerar livet i hedersrelaterade mord pga av att de inte blött på bröllopsnatten. Och flera tar hellre sitt liv än att utsättas för risken…

Det finns också läkare som erbjuder sig att rekonstruera mödomshinnor trots att det är en omöjlig uppgift. Det man gör är att sy några stygn för att göra slidöppningen trängre och på sätt ökar möjligheten till att en bristning uppstår vid samlag och därigenom att en blödning inträffar. Men detta handlar ju egentligen inte om mödomshinnan!

Nabila Abdul Fattah skrev i Metro:

Det finns en sak som det skulle ta mig hela 25 år att få veta sanningen om. Och när det var sagt var jag i chocktillstånd i en vecka. För att det är någonting som varit så självklart som bara visat sig vara en lögn.

Mödomshinnan är inte en hinna som förseglar oskulden utan ett slemhinneveck runt hela slidöppningen som med åldern blir mer töjbar. Det går inte utifrån utseendet se om en kvinna är oskuld eller inte. Inte ens vid våldtäkter kan man med säkerhet se på slidan om det hänt eller inte.

På rättsmedicinska avdelningen i Stockholm arbetar Petra Råsten-Almqvist, överläkare och medicinsk chef med att undersöka offer för sexuella övergrepp. Hon säger att även våldtäkter är svåra att konstatera genom att titta på mödomshinnan.

– De allra flesta får ingen bristning på slemhinnekanten som vi kallar mödomshinnan, inte ens vid övergrepp. På barn ser det något annorlunda ut när det gäller elasticiteten, men ofta läker skadorna väldigt snabbt i det området, säger Petra Råsten-Almqvist.

– När vi är ute på högstadieskolor och informerar så har vi fått reaktionen från tjejer att, gud så skönt, då slipper man vara rädd för att det ska göra ont första gången. Egentligen är det bara tampongtillverkarna som har tagit till sig informationen om att det inte finns någon hinna. De visar också på töjbarheten när de förklarar varför man kan ta ut tampongen som svällt flera gånger ursprungsstorleken, säger Carola Eriksson.

Läs mer på ungdomsmottagningen på nätet här…

Här kan du läsa mer om dina rättigheter…

Läs om Knep att blöda på bröllopsnatten…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

kommentarer: 3

Blyghet – normalt eller social fobi?

15 mars 2012 (19:22) | psykiatri, relationer | av: Ludmilla

Här är ett program som på ett mycket fint sätt speglar den extremt vanliga problematiken ”blyghet”. Gränsen för vad som är ”normalt” har flyttats de senaste åren. Normal blyghet kan i vissa kulturer klassas som diagnosen Social Fobi och medicineras.

Vad är normalt och vad är sjukdom?

Titta på programmet här…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

kommentarer: 10

Mot alla odds

14 mars 2012 (20:55) | depression, psykiatri, psykos, självmord | av: Ludmilla

Joanna har gästbloggat här tidigare…
Idag delar hon med sig av ett inlägg som berör!

Överallt när man läser om Aspergers syndrom så står det att personer med AS har det jobbigt i skolan och att många slutar skolan redan innan 9:an och får inga grundskolebetyg.

Min skolgång var fruktansvärt jobbig men mot alla odds tog jag studenten med slutbetyg och nu tänkte jag berätta min historia.

Fram till högstadiet gick skolan rätt okej, jag hade vänner men någonstans har jag alltid känt att jag inte riktigt passat in och känt mig annorlunda men när jag började 7:an funkade det inte längre.

Alla vet ju hur 14-åriga tjejer umgås och det funkade inte för mig, jag blev mobbad, utfryst, ensam och deprimerad.
Skolan insåg till slut att de inte klara av att hantera situationen själva så de kopplade in en psykolog som skulle lösa konflikten.(Egentligen fanns det ingen konflikt. Tjejerna ville inte umgås med mig längre och de kunde inte säga varför.) Det var då jag fick kontakt med barnpsyk första gången.

Psykologen visste inte vad han höll på med och gjorde allt värre när tjejerna fick sitta öppet och kränka mig när psykologen och två rektorer satt och lyssnade på när de sa saker som “Vi önskar att Joanna dog för då vore allting mycket bättre” och de vuxna reagerade inte.

I mitt av 8:an stod jag inte ut mer var hemma i flera veckor och skyllde på magsmärtor och huvudvärk och här hade tom. psykologen gett upp och hans lösning på problemet var att alla tjejer i klassen skulle splittras i olika klasser och min pappa skulle bestämma vilken av dem som skulle gå i vilken klass och jag skulle gå ensam kvar med alla killar, detta tyckte inte jag var något alternativ så jag valde själv att byta klass.

Så vid höstlovet i 8:an bytte jag klass och jag minns när jag kom in i klassrummet första gången och Linda säger “Joanna du kan sitta här om du vill” Jag minns hur jag såg mig omkring och tänkte “Finns det någon mer Joanna i den här klassen? för hon kan ju inte mena mig för mig vill ju ingen vara med” men hon menande mig och jag fick äntligen nya vänner och även världens bästa vän Sofia.

Men när jag äntligen fick lung och ro efter 1½ års kamp så var det som om ballongen exploderade och jag blev djupt deprimerad. Jag hade världens bästa vän men jag orkade inte att uppskatta det jag hade för jag hade så fruktansvärt ont inuti och började att skada mig själv.

Jag hade kontakt med BUP mer eller mindre varje dag och i februari 2003 försöker jag ta mitt liv för första gången och 2004 får jag min Asperger diagnos efter mycket om och men.

Sofia flyttade sedan och jag kände mig mer och mer ensam igen.

De sista månaderna i 9:an mår jag fruktansvärt dåligt men kuratorena och BUP säger “Snart får du börja på gymnasiet och då kommer du få nya vänner och allt kommer bli bra igen” nu i efterhand undrar jag om de verkligen trodde på detta själva? Juni 2004 slutar jag 9:an med betyg i alla ämnen fast jag legat på 5 st IG varningar vid jul.

Jag började sedan Barn och Fritidsprogrammet och det var här jag skulle få börja om men det var här helvetet började. Gymnasiet speglades av mobbning, ensamhet, misshandel, sexuella övergrepp, psykoser, självmordsförsök och inläggningar på psyk.

Jag fyllde 18 år och fick uppleva skillnaden mellan att vara barn och vuxen med psykiska problem och flyttades över till vuxenpsyk och där tog de rösterna jag hörde på allvar och började medicinera sönder mig. Under 2007 testade jag 17 olika antipsykotiska mediciner och åkte in och ut på psyk. Och det var här jag gick upp 30 kg.

En månad innan jag skulle ta studenten kallades jag och mina föräldrar till rektorn och fick informationen om att jag inte skulle få några slutbetyg för att jag låg efter för mycket pga mina inläggningar.

Detta var något jag inte accepterade för jag hade bestämt mig för att jag skulle ta studenten med slutbetyg. De försökte trösta mig och sa att det var omöjligt det skulle inte gå för det fanns inte nog med tid men då informera jag dem om att jag ville ha en lista på exakt att jag var tvungen att göra för att få slutbetyg.

Hur omöjligt det än var att klara det så skulle jag ha min lista.

Jag fick min lista och samtidigt sa dem “Det här är omöjligt Joanna”.
En timma innan betygen skulle sättas lämnade jag in min sista uppgift och fick mitt slutbetyg (hade tom VG och MVG i flera ämnen).

Jag hade utnyttjat en av min Aspergerstyrkor för när jag bestämt mig för nått så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag jobbade på håltimmar och matraster och kämpade som en idiot i en månad, men jag lyckades.

Den 13 juni 2007 sprang ut från Älvstrandsgymnasiets dörrar med mitt slutbetyg i handen.

Måndag veckan efter studenten kontaktar jag psyk och berättar att jag hört röster i en månad och vill bli inlagd igen och när min läkare hör detta säger han “Men Joanna varför har du inte sagt detta tidigare?” Jag svarade “För jag hade inte tid att bli inlagd för jag var tvungen att ta studenten med slutbetyg först men nu har jag ett helt sommarlov på mig att bli frisk”.

Augusti 2008 försökte jag ta mitt liv för 7:e och sista gången och där någonstans i ambulansen på väg till sjukhuset bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Det är inte meningen att jag ska dö för då hade jag gjort det för länge sen. Jag kan inte slösa bort mitt liv på att må dåligt mer.

Nu 3 år senare har jag vart friskförklarad i över 2 år och med rätt medicinering är min psykos borta. Jag har förstås svackor i bland, för det har alla människor men nu mår jag bättre än någonsin.

Och jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig utan för att jag hoppas att de sitter någon därute och läser detta som mår precis lika dåligt som jag gjorde och ser att hur dåligt man än mår så kommer man mår bättre igen, jag lovar!

Och jag har lärt mig att Ingenting är omöjligt bara olika svårt och det man inte dör av blir man starkare av!
Livet blir vad man gör det till!

Tack snälla Joanna för att du delade med dig av den här historien ur ditt liv. Du är fantastisk!

Joanna har Aspergers syndrom och det skriver hon om på sin blogg. Läs mer där…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

kommentarer: 7

Föreställning om Psykisk Ohälsa i Uppsala

13 mars 2012 (20:54) | allmänt, att hjälpa andra, depression, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

I morgon ska du bestiga Mount Everest” är en pjäs om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Syftet med pjäsen är att informera samhället om just psykisk ohälsa och att ta bort tabustämpeln kring hur det är att må dåligt psykiskt. Våga bryta tystnaden!

Pjäsen är grundad på egna erfarenheter hos initiativtagarna och upplevelser av och i vården. De har riktat in sig mest mot Borderlinepersonlighetsstörning och har byggt upp pjäsen kring det.

Den 23/4 ges två föreställningar på Studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala, varav den ena är för allmänheten (kvällstid). Föreställning spelas i samband med två olika föreläsningar om psykisk ohälsa, där bland annat författaren och föreläsaren Jouanita Törnström kommer att medverka. 

Programmet för den 23 April: 
ca 13.00 – 17.00 – För personal, landsting, kommun, fk, af, mm
ca 18.30- 21.00 – För allmänheten

Anmälan senast 12 april till Studieförbundet Vuxenskolan online via www.sv.se/uppsala

eller maila uppsala@sv.se alternativt ring 018-102370. 

Ange namn, adress, mailadress och faktureringsadress.

För eftermiddagen kl 13 – 17, inkl fika, 395kr. 
För kvällen kl 18.30 – 21, inkl fika, 195kr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skriv en kommentar:

Kloraminer och astma

12 mars 2012 (17:58) | babysim, barn, sjukdom | av: Ludmilla

Med anledning av de belgiska myndigheternas beslut att avråda från simning med barn under 1 år sammanfattas kunskapsläget.

Kloraminer är en gas som bildas när kloret binder sig till kvävehaltiga ämnen. Gasen lägger sig strax ovan vattenytan och kan reta luftvägarna. Om det luktar starkt av klor i en simhall är det tecken på att det finns kloraminer i luften.

Det är mycket viktigt att simhallar har en god rening och god ventilation. Det är alltid mycket viktigt att vara ordentligt ren när man går ned i en simbassäng. Man ska duscha och tvätta sig noga, utan simkläder, och sedan skölja sig lika noga efteråt. Även håret ska tvättas. På så sätt minimeras halten klorgaser.

Det finns några äldre studier, framför allt från en belgisk forskare vid namn Bernard, som påvisar ett samband mellan vistelse i simhallar som renar med klor och ökad andel luftvägsbesvär pga av kloraminer. Nu har motsvarigheten till Socialstyrelsen i Belgien gått ut med rekommendationer att man inte ska ta bebisar till simhallar och oron spridit sig Sverige. Detta är mycket förvånande eftersom det finns färskare rön baserat på nyare stora studier med mycket hög kvalitet som pekar i motsatt riktning.

En debatt har pågått de senaste åren med anledning av de belgiska resultaten och detta har varit uppe i medierna med jämna mellanrum.

Kunskapsläget är dock klarlagt och stora nya studier har också gjorts där man konstaterat att det inte finns något samband mellan att börja simma tidigt och utvecklingen av astma och andra luftvägsproblem. Tvärtom konstateras att de barn som påbörjade simträning kort efter födseln hade mindre astma, bättre lungfunktion och mindre andel luftvägsproblem än de som inte simmat. (Swimming Pool Attendance, Asthma, Allergies, and Lung Function in the Avon Longitudinal Study of Parents and Children Cohort, Font-Ribera L, Villanueva CM, Nieuwenhuijsen MJ, Zock JP, Kogevinas M, Henderson J. Am J Respir Crit Care Med. 2011;183:582-588) Läs hela studien här…

Det finns även många studier som visar att det är väldigt bra för astmatiker att simträna och astmaläkare rekommenderar simträning till astmatiker hos både barn och vuxna.

I bassänger där baby- och småbarnssim bedrivs är hygienkraven alltid mycket höga vilket föräldrarna informeras noga om.

Sammanfattning: Det finns inga belägg för att avråda små barn att simma. Det finns tvärtom studier som visar att barn som får tidig simträning har lägre andel astma än de som inte simmar. Så fortsätt att simma med era barn och börja simma så tidigt som ni kan för att barnet ska få de livsviktiga simkunskaperna.

Uppsala den 12 mars 2012

Ludmilla Rosengren
Leg Läkare och medicinsk ansvarig i Svenska Babysimförbundet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

kommentarer: 2

Särskrivningar – språkfelet vi svenskar älskar att hata

8 mars 2012 (19:50) | allmänt | av: Ludmilla

Få språkligheter upprör så mycket som särskrivningar. I dag finns det både hemsidor och Facebookgrupper där man kan uttrycka sin förfäran över folks oförmåga att skriva ihop ord. Men vad beror särskrivningarna på? Och vilka knep kan man ta till för att undvika att särskriva?

Särskrivning innebär att ett sammansatt ord felaktigt skrivs som två eller flera ord. Det kan ibland leda till att betydelsen blir en helt annan än den avsedda. Som i fallen ”en lång hårig sjuk sköterska” eller ”kyckling lever med kul potatis”. För att inte tala om ”rök fritt”.

Att särskrivningarna ökar kan ha flera olika logiska förklaringar. En av dem är att vi slutat ”ljuda” när vi lär oss läsa i skolan. Det leder till att kopplingen mellan uttal och stavning inte blir lika stark. Sannolikt handlar det också om att vi skriver mer än någonsin, samtidigt som texterna inte går igenom samma noggranna kontroll som tidigare. Vi kan dessutom fler språk i dag, vilket får inverkan på det svenska skrift- språket. Men den främsta orsaken till dagens särskrivningar är nog ändå att man helt enkelt tycker att det bli mer effektfullt att skriva isär orden. Genom att skriva ”extra pris” framhäver man ordet pris som då fångar vår uppmärksamhet.

Men hur kan man tänka för att undvika att skriva isär ett ord som egentligen ska vara sammansatt? Här kommer tre tips:

1. Säg ordet högt för dig själv
Läs texten högt. Då brukar man höra om ett ord ska skrivas ihop, eller om det ska bestå av två eller fler ord. Jämför till exempel ”femton” med ”fem ton” eller ”grönsak” med ”grön sak”. Visst betonar du orden olika?

2. Skriv ihop trots att ordet känns långt
Man ska akta sig för att skriva isär ord bara för att de är långa. De kan få en helt annan betydelse. ”Kassaterminalsystem” behöver till exempel inte vara kassa terminalsystem.

3. Googla!
Den korrekta stavningen är oftast bara en knapptryckning bort.

Källa: Klarspråksspalten

Klarspråksspalten kommer ut en gång i månaden och ger tips och inspiration i olika språkfrågor. Den skrivs av språkkonsulterna Ingetora Gumbel och Petronella Törnevik på Klarspråkskollen AB och kostar ingenting att prenumerera på. Har du en språkfråga som du vill ha svar på? Eller känner du fler som skulle vilja prenumerera på Klarspråksspalten? Skicka ett mejl till info@klarsprakskollen.se!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

kommentarer: 7

Psykisk sjukdom och föräldrars socioekonomisk status är riskfaktorer för självmordsbeteende

6 mars 2012 (20:50) | depression, psykiatri, psykos, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Det finns många underliggande orsaker till självmordsbeteende hos vuxna men psykisk sjukdom är den starkaste riskfaktorn. Omkring 90 % av vuxna individer som gör suicidförsök eller som suiciderar har någon form av psykisk sjukdom. I många fall har personerna varit i kontakt med psykiatrisk öppenvård eller legat inne för slutenvård tiden före självmordet. Hos vuxna individer är risken för självmord och självmordsförsök som högst veckorna efter det att man skrivits ut från psykiatrisk slutenvård.

Självmordsförsök är vanligast i de yngre åldrarna ( 15-24 år) och avtar med stigande ålder. Självmordsförsök är den starkaste riskfaktorn för fullbordat självmord.

De danska forskarna Erik Christiansen och Kim Juul Larsen har genom användning av danska register studerat risken för barn och ungdomars självmordsförsök i samband med att de haft kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård. Andra studiemål var att undersöka eventuella samband mellan föräldrarnas socioekonomiska situation och ungdomarnas självmordsförsök efter kontakt med psykvården, samt att undersöka samband mellan ungdomarnas psykiatriska diagnos och förskrivning av psykofarmaka (Christiansen & Larsen, J Child Psychology Psychiatry 2012:53; 16-25).

Forskarna fann att ha besökt psykiatrisk öppen – eller slutenvård var en riskfaktor för självmordsförsök. Av de 3 465 ungdomar som gjort självmordsförsök hade 1194 (34,5 %) varit slutenvårdade före självmordsförsöket. Som jämförelse kan nämnas att endast 3 015 (4,4 %) av kontrollerna hade slutenvårdats. För personer som vid någon tidpunkt hade haft kontakt med psykiatrisk klinik var risken att göra självmordsförsök 12.3 gånger större (p< 0,0001) än hos personer som inte haft kontakt med psykiatrin. Risken för självmordsförsök var högst de första veckorna efter utskrivning och avtog med tiden. Risken för självmordsförsök under öppen- eller under slutenvårdsbehandling var hög (rate ratio 18,3, p<0,001).

Risken för självmordsförsök ökade med antalet besök vid psykiatrisk klinik. Personer som haft mer än tio kontakter med psykiatrin hade 70,9 gånger högre risk än personer som inte haft kontakt med psykiatrin. Å andra sidan minskade risken för självmordsförsök med ökande behandlingstid.

Risken för självmordsförsök varierade för olika psykiatriska diagnoser men var högst vid emotionell instabil personlighetsstörning, affektiv sjukdom, depression och beroendesjukdomar (RR> 20). Vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, tvångssyndrom och uppförandestörningar var självmordsrisken lägst. Föräldrarnas inkomst hade ett starkt inflytande över risken för barns – och ungdomars självmordsförsök efter kontakt med psykiatrisk expertis och risken var högst för dem vars föräldrar hade den lägsta inkomsten. De ungdomar som gjort självmordsförsök fick oftare fler olika psykiatriska diagnoser och förskrivningar på psykofarmakologiska läkemedel jämfört med kontrollerna.

Slutsatser
Studien bekräftar tidigare gjorda undersökningar att psykisk sjukdom är en signifikant riskfaktor för självmordsförsök hos barn och ungdomar. Risken är störst för dem med psykossjukdom, depression, beroendesjukdom och personlighetsstörning. Det faktum att de individer som gjort självmordsförsök ofta fått flera olika diagnoser och många olika former av läkemedelsbehandling antyder att dessa ungdomar hade en oklar symtombild vilket resulterat i en ostrukturerad behandling, skriver författarna.

Studien visar vikten av att det görs en psykopatologisk utredning vid varje fall av självmordsförsök.
Vid riskbedömning måste man inkludera faktorer som påverkar ökad sårbarhet och förmågan till återhämtning, som exempelvis familjens socioekonomiska situation.

Professor Alan Apter, the Feinberg Department of Child and Adolescent Psychiatry, Tel Aviv, Israel har gjort följande reflektioner apropå Christiansen och Larsens artikel i samma nummer av the Journal of Child Psychology and Psychiatry. Han skriver att frågan om ungdomars självmordsförsök och självmord huvudsakligen har psykopatologiska orsaker är överraskande nog mycket omtvistad.

De finns de som hävdar att stress kan utlösa självmordsbeteende hos alla individer medan andra, i synnerhet de som arbetar kliniskt inom barn och ungdomspsykiatri hävdar uppfattningen att psykisk sjukdom är den starkaste riskfaktorn, en uppfattning som också stöds av resultaten i Christiansen och Larsens artikel. Studien visar också på vikten av psykopatologisk utredning och betydelsen av kontinuerlig vård och uppföljning efter ett självmordsförsök.Det effektivaste sättet att förebygga suicidalitet hos ungdomar är sannolikt är att screena ungdomar för psykisk ohälsa och sjukdom i skolan skriver Alan Apter (Apter JCPP 2012:53;26-27).

Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

kommentarer: 2