Överallt när man läser om Aspergers syndrom så står det att personer med AS har det jobbigt i skolan och att många slutar skolan redan innan 9:an och får inga grundskolebetyg.
Min skolgång var fruktansvärt jobbig men mot alla odds tog jag studenten med slutbetyg och nu tänkte jag berätta min historia.
Fram till högstadiet gick skolan rätt okej, jag hade vänner men någonstans har jag alltid känt att jag inte riktigt passat in och känt mig annorlunda men när jag började 7:an funkade det inte längre.
Alla vet ju hur 14-åriga tjejer umgås och det funkade inte för mig, jag blev mobbad, utfryst, ensam och deprimerad.
Skolan insåg till slut att de inte klara av att hantera situationen själva så de kopplade in en psykolog som skulle lösa konflikten.(Egentligen fanns det ingen konflikt. Tjejerna ville inte umgås med mig längre och de kunde inte säga varför.) Det var då jag fick kontakt med barnpsyk första gången.
Psykologen visste inte vad han höll på med och gjorde allt värre när tjejerna fick sitta öppet och kränka mig när psykologen och två rektorer satt och lyssnade på när de sa saker som “Vi önskar att Joanna dog för då vore allting mycket bättre” och de vuxna reagerade inte.
I mitt av 8:an stod jag inte ut mer var hemma i flera veckor och skyllde på magsmärtor och huvudvärk och här hade tom. psykologen gett upp och hans lösning på problemet var att alla tjejer i klassen skulle splittras i olika klasser och min pappa skulle bestämma vilken av dem som skulle gå i vilken klass och jag skulle gå ensam kvar med alla killar, detta tyckte inte jag var något alternativ så jag valde själv att byta klass.
Så vid höstlovet i 8:an bytte jag klass och jag minns när jag kom in i klassrummet första gången och Linda säger “Joanna du kan sitta här om du vill” Jag minns hur jag såg mig omkring och tänkte “Finns det någon mer Joanna i den här klassen? för hon kan ju inte mena mig för mig vill ju ingen vara med” men hon menande mig och jag fick äntligen nya vänner och även världens bästa vän Sofia.
Men när jag äntligen fick lung och ro efter 1½ års kamp så var det som om ballongen exploderade och jag blev djupt deprimerad. Jag hade världens bästa vän men jag orkade inte att uppskatta det jag hade för jag hade så fruktansvärt ont inuti och började att skada mig själv.
Jag hade kontakt med BUP mer eller mindre varje dag och i februari 2003 försöker jag ta mitt liv för första gången och 2004 får jag min Asperger diagnos efter mycket om och men.
Sofia flyttade sedan och jag kände mig mer och mer ensam igen.
De sista månaderna i 9:an mår jag fruktansvärt dåligt men kuratorena och BUP säger “Snart får du börja på gymnasiet och då kommer du få nya vänner och allt kommer bli bra igen” nu i efterhand undrar jag om de verkligen trodde på detta själva? Juni 2004 slutar jag 9:an med betyg i alla ämnen fast jag legat på 5 st IG varningar vid jul.
Jag började sedan Barn och Fritidsprogrammet och det var här jag skulle få börja om men det var här helvetet började. Gymnasiet speglades av mobbning, ensamhet, misshandel, sexuella övergrepp, psykoser, självmordsförsök och inläggningar på psyk.
Jag fyllde 18 år och fick uppleva skillnaden mellan att vara barn och vuxen med psykiska problem och flyttades över till vuxenpsyk och där tog de rösterna jag hörde på allvar och började medicinera sönder mig. Under 2007 testade jag 17 olika antipsykotiska mediciner och åkte in och ut på psyk. Och det var här jag gick upp 30 kg.
En månad innan jag skulle ta studenten kallades jag och mina föräldrar till rektorn och fick informationen om att jag inte skulle få några slutbetyg för att jag låg efter för mycket pga mina inläggningar.
Detta var något jag inte accepterade för jag hade bestämt mig för att jag skulle ta studenten med slutbetyg. De försökte trösta mig och sa att det var omöjligt det skulle inte gå för det fanns inte nog med tid men då informera jag dem om att jag ville ha en lista på exakt att jag var tvungen att göra för att få slutbetyg.
Hur omöjligt det än var att klara det så skulle jag ha min lista.
Jag fick min lista och samtidigt sa dem “Det här är omöjligt Joanna”.
En timma innan betygen skulle sättas lämnade jag in min sista uppgift och fick mitt slutbetyg (hade tom VG och MVG i flera ämnen).
Jag hade utnyttjat en av min Aspergerstyrkor för när jag bestämt mig för nått så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag jobbade på håltimmar och matraster och kämpade som en idiot i en månad, men jag lyckades.
Den 13 juni 2007 sprang ut från Älvstrandsgymnasiets dörrar med mitt slutbetyg i handen.
Måndag veckan efter studenten kontaktar jag psyk och berättar att jag hört röster i en månad och vill bli inlagd igen och när min läkare hör detta säger han “Men Joanna varför har du inte sagt detta tidigare?” Jag svarade “För jag hade inte tid att bli inlagd för jag var tvungen att ta studenten med slutbetyg först men nu har jag ett helt sommarlov på mig att bli frisk”.
Augusti 2008 försökte jag ta mitt liv för 7:e och sista gången och där någonstans i ambulansen på väg till sjukhuset bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Det är inte meningen att jag ska dö för då hade jag gjort det för länge sen. Jag kan inte slösa bort mitt liv på att må dåligt mer.
Nu 3 år senare har jag vart friskförklarad i över 2 år och med rätt medicinering är min psykos borta. Jag har förstås svackor i bland, för det har alla människor men nu mår jag bättre än någonsin.
Och jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig utan för att jag hoppas att de sitter någon därute och läser detta som mår precis lika dåligt som jag gjorde och ser att hur dåligt man än mår så kommer man mår bättre igen, jag lovar!
Och jag har lärt mig att Ingenting är omöjligt bara olika svårt och det man inte dör av blir man starkare av!
Livet blir vad man gör det till!
Tack snälla Joanna för att du delade med dig av den här historien ur ditt liv. Du är fantastisk!
