Ludmillas Blogg

Jag har testat en mobilapp där man kan beställa papperskopior av sina mobilbilder. Verkligen smidigt!

Det är inte så lätt att hantera alla bilder man har digitalt tycker jag. Man tar enormt mycket bilder och har inget bra sätt att titta på dem. Jag minns förr när man satt med album och skrev och klippte och klistrade. Det var verkligen kul. Nu gör jag ibland fotoalbum digitalt, men ibland saknar jag att skriva ut bilder. Det kan man ju också göra om man har en fotoskrivare men detta är ett mycket bra alternativ.

PiccaPrint heter appen och är självinstruerande. Du betalar direkt i appen och bilderna kommer hem i din brevlåda på ett par dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om fotoapp, piccaprint, foto, bilder, mobilbilder, framkalla bilder

En site som är värd ett besök är www.tjejzonen.se
Här hittar du olika sätt att få kontakt med andra tjejer bland annat om du mår dåligt på något sätt. Det finns flera olika sätt att få stöd men också att stödja andra.

Till exempel så finns det en chat som är öppen 5 kvällar i veckan som vem som helst kan gå in i. Det finns en särskild chat för de med ätstörningar. Dessutom kan man få en ”egen storasyster” både på nätet eller IRL.

En Storasyster på nätet är en volontär, en ung kvinna mellan 20-35 år som chattar med en yngre tjej, sk. Lillasyster. Man kan prata om allt möjligt och det är tjejen som bestämmer!

Storasyster och din Lillasyster träffas inte i fysiska livet så de kan bo var som helst i Sverige. De kommunicerar med varandra via chattandet.

En Storasyster vill hjälpa att tänka framåt, månar om att tjejen tar hand om sig, tar reda på vad tjejen tycker är roligt och motivera henne att göra det. Systrarna chattar med varandra en timme i veckan, under ett år.

Tjejerna som kontaktar Chatten vill tala om allt mellan himmel och jord och det allra vanligaste temat är psykisk ohälsa.

Läs mer på www.tjejzonen.se

Tjejzonen finns också på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om tjejzonen, självmord, ta sitt liv, depression, prata med någon, få hjälp

Oro och ångest, rädsla, ilska eller ledsenhet och sorg är starka känslor som vi ofta ser som negativa och svåra att bära. De är dock alla normala känslotillstånd som vi alla har från och till och som hör till livet. Ofta behöver vi inte göra någonting åt dem – de uppstår, finns där en stund och försvinner av sig självt. Ibland dröjer sig dock negativa känslor kvar eller stör vår förmåga att lösa problem eller klara vardagen – och ofta beror det på att vi själva vidmakthåller dem genom våra tankar. När du upplever att starka negativa känslor har för stor makt över dig så prova att förhålla dig till dem på följande sätt:

1. Undvik att oroa dig för känslorna i sig – det du känner är helt normala, bara ovanligt starka, reaktioner. De är inte farliga eller skadliga – bara obehagliga.

2. Notera endast känslorna utan att värdera eller bedöma varken dem eller dig själv för att du har dem. Försök att se på dem som löv som flyter förbi på en bäck.

3. Gör på samma sätt med oroliga tankar. Tankar och känslor har ett nära samband – oroliga och negativa tankar föder oro och nedstämdhet. Notera de tankar du har när du upplever starka känslor – undvik att följa med i eller värdera dem – iaktta dem endast. Lägg märke till att när du slutar att följa med i tankar och känslor och i stället bara uppmärksammar dem så minskar de i intensitet.

4. Du kan också lugna dina kroppsliga reaktioner genom att fokusera på din andning – ta ett par djupa andetag och fortsätt sedan att andas med lugna och långsamma andetag med magen.

5. Fokusera sedan på det du har runt omkring dig och på det du skall göra härnäst – ge det din fulla uppmärksamhet. Om oroliga tankar eller känslor stör dig så återgå till att endast iaktta dem – utan att värdera eller följa med i dem – och koncentrera dig återigen på det du gör i stunden.

www.livanda.se

Läs även andra bloggares åsikter om måbra, må bra, mindfulness, starka känslor, ångest, oro

Det är bara att titta ut.
Det är bara att känna efter.
Det känns i hela kroppen.

Nu börjar det igen. För fjärde gången.
Fjärde året utan Linnéa. Fjärde gången det blir vår utan att Linnéa finns.

Jag träffar Linneas vänner ibland. De är 19 år nu. De har körkort. Kommer att ta studenten till sommaren. Ska söka till universitetet.

För fyra år sedan var Linnéa 14 år och skulle fylla 15. Hon mådde dåligt. Hur dåligt förstod vi den 13 april när hon berättade att hon ville dö och att hon inte ville bli 15.

Nu börjar nedräkningen fram till den 30 maj för fjärde gången.

Och det känns.

Självskadebeteende är idag ett relativt vanligt problem, särskilt bland tonåringar och unga vuxna. Därför har regeringen, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), kommit överens om ett handlingsprogram för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. En del av arbetet består i att samla patienternas erfarenheter av vård och bemötande vid självskadebeteende. Detta sker med hjälp av en internetbaserad enkät.

Undersökningen riktar sig till dig som haft kontakt med vården de senaste fem åren på grund av självskadebeteende.
Länken till undersökningen finns här…

Mer information om överenskommelsen mellan SKL och Socialdepartementet finns på SKL:s hemsida här…

Observera! Sista dag att besvara enkäten är den 30 april 2012.

Med vänliga hälsningar

Thérèse Eriksson & Sofia Åkerman
info@thereseeriksson.se

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård av självskada, psykisk hälsa, psykisk ohälsa

Jag skrev redan för 2 veckor sedan om att Belgiska myndigheter går ut och avråder från att man ska simma med barn under 1 år i inomhussimhallar (Läs mer här...) Anledningen är att forskaren Bernard visat i sina studier att det finns ett samband mellan kloraminer och utvecklingen av astma. Små barn har mer genomsläppliga slemhinnor och är därför mer mottagliga för kemikalier. Studien som han publicerade redan 2006 är en retroperspektiv studie där man frågat föräldrar om hur det var för 12 år sedan, dvs nu för 18 år sedan. Det studien eventuellt visar är hur de belgiska poolernas rening fungerade för 18 år sedan. Men ändå har de valt att gå ut med dessa riktlinjer.

Jag tycker att det är mycket, mycket olyckligt med tanke på hur otroligt viktigt det är att man börjar simma tidigt med sina barn. Den tidiga simkunnigheten räddar liv.

Dessutom så har det kommit nyare studier av mycket högre kvalitet som visar motsatsen: att de barn som påbörjade simträning kort efter födseln hade mindre astma, bättre lungfunktion och mindre andel luftvägsproblem än de som inte simmat. (Swimming Pool Attendance, Asthma, Allergies, and Lung Function in the Avon Longitudinal Study of Parents and Children Cohort, Font-Ribera L, Villanueva CM, Nieuwenhuijsen MJ, Zock JP, Kogevinas M, Henderson J. Am J Respir Crit Care Med. 2011;183:582-588) Läs hela studien här…

Idag kommer SVT med information om de belgiska myndigheternas nyhet men också att svenska myndigheter inte ser någon anledning till att göra några sådana rekommendationer. Vi har en bra vattenrening i Sverige och i de pooler som simundervisning för små barn hålls ställs mycket höga hygienkrav. Allt för att minimera halterna kloraminer i luften.

Det finns inte några andra länder som avråder barn under 1 år att simma och det kommer inte att komma något sådant i Sverige heller. Var noga med hygienen och fortsätt att simma!

Jag känner mig väl insatt i frågan och känner mig helt trygg i att rekommendera små barn att fortsätta simma i de svenska bassängerna.

Läs även andra bloggares åsikter om kloraminer, babysim, simskolor, pooler, astma, astma och simning, astma och klor, astma och barnsim, astma och babysim, belgien och babysim,

Idag har jag varit mamma i 25 år. Det känns verkligen märkligt.

Jag fick Emelie som 18-åring. Jag hoppade av gymnasiet och alla tänkte att det skulle gå åt skogen för mig. Men det gjorde det inte.

Jag fick dispens att börja KOMVUX direkt och gjorde färdigt gymnasiet samtidigt som jag blev mamma. Sen jobbade jag ett par år och sedan läste jag på läkarlinjen.

När jag själv blev 25 år var jag tvåbarnsmamma. Då var Linnéa bebis.

Emelie har ett barn och är gift. Tyvärr så bor hon långt från oss. Det tar 2,5 h att köra till Kopparberg. Idag har vi i alla fall varit där allesammans.

Livet är märkligt.
Mycket, mycket märkligt.

Forskare vid universitetet i Maryland, USA, visar att smarta mobiler gör oss själviska och mindre benägna att hjälpa andra eller engagera sig i samhällsnyttigt arbete. Möjligheten att ständigt vara uppkopplad har gjort relationen till mobilen viktigare än relationen till andra. DN

Personligen är jag kär i min IPhone.
Jag har den med hela tiden och gör det mesta på den. Jag surfar, läser mail, håller hjärnan igång med Wordfeud, Word Cup och annat. WF spelar jag med många, t ex mina syskon, mamma och barn. Det blir ett sätt att hålla kontakt med dem dagligen som jag inte skulle göra annars. Det finns ju en inbyggd chatfunktion också.

Jag spelar också spel som Where is my Water och Angry Birds. Bara för skojs skull.
Det finns appar som jag använder med Sophie. Det kan vara bokstavsspel, memo eller saker att sortera.

Jag har min bildström och jag kan redigera bilder. Jag kan visa bilderna från min IPhone på vår TV.
Jag kan se på TV-program och filmer antingen på telefonen direkt eller på TVn via Apple TV.

Jag har min almanacka och påminnelser där. Jag har min telefon/kontaktbok med födelsedagar, adresser, mailadresser och telefonnummer. Jag skickar SMS och får och skickar bilder på barn, barnbarn och släktingar. Jag håller reda på min träning och vad jag äter. Jag håller reda på flygtider och vilka liftar jag åkt i skidbacken. Jag håller reda på vilka dagar barnen varit sjuka och vilka vaccinationer de har fått. Jag kan blogga via mobilen och lyssna på musik. Det finns också många värdefulla appar om mindfulness och annat.

Ja, vad kan man inte göra?

För mig innebär Iphonen att jag har mycket mer kontakt med min omgivning än vad jag skulle gjort annars. Blir jag mer egofokuserad? Det kan kanske uppfattas så om jag i ett socialt sammanhang hänger över mobilen istället för att prata med de som sitter vid det gemensamma bordet. Här anses det vara allmänt hyfs att inte umgås med mobilen och det gör jag oftast inte. Jag använder inte heller mobilen annat än som telefon under arbetstid.

Men visst finns det risk att hamna i mobilen hela kvällen istället för att öppna en bok. Här måste man ju väga för och emot och se vad som är vettigt att man gör. Det finns de som liknar mobilanvändandet med ett beroende. Med vad är vad i forskningen och debatten?

Det är samma sak som när man studerar datoranvändandet och internet. Är det verkligen så att folk blir sjuka och sjukskrivna av att de använder internet eller är det när de är hemma om dagarna de har tid att följa alla bloggar och delta på Facebook hela tiden?

Jonas Mosskin är psykolog tycker inte att media drar rätt slutsatser av den aktuella studien:

En viktig sak med vårt uppkopplade liv är att arbetslivet blivit mer gränslöst. Vi kan jobba både hemma och på fritiden. Balansen mellan arbete och annat kan för vissa personer vara ett problem. Denna typ av stress att alltid vara tillgänglig kan för en del människor bli ett problem framförallt i arbetslivet. Upplevelsen av att tappa kontrollen är det centrala. Om kraven blir för stora och vi inte känner att vi kan kontrollera vår tid, kan smarta mobiler där vi ständigt kan jobba bli ett problem. För de flesta människor är detta något som vi kan hantera.

Läs hela studien här…

Läs även andra bloggares åsikter om smartphone, iphone, android, smartphon och psykisk ohälsa, Jonas Mosskin, ständigt uppkopplad, mobilappar, smarta mobiler

Den årliga Förtroendebarometern från Medieakademin bygger på nätenkäter med 1 000 personer som fått svara på hur stort förtroende de har för samhällsinstitutioner, partier, medier, företag och ledare.

Listan över yrkesgrupper toppas av folket med vita rockar, medan de som har reporterblock hamnar i botten. 84 procent har mycket eller ganska stort förtroende för kompetensen hos sjuksköterskor, och 79 procent för läkare, följda av forskare (74 procent).

Förtroendet för psykologer är dock lågt, de återfinns på fjärde plats från botten (37 procent) och psykiater på femte (38 procent). De anses dock trovärdigare än journalisterna på jumboplats (24 procent).

När Sveriges samhällsinstitutioner jämförs hamnar sjukvården på andra plats (56 procent). Bara universitet och högskolor får bättre resultat (64 procent). Längst ner på förtroendebarometern hamnar de politiska partierna (18 procent).

Källa: Dagens Medicin

Läs även andra bloggares åsikter om läkare, sjuksköterskor, förtroende för vården, förtroendebarometern

En engelsk-australiensk forskargrupp har studerat samband mellan genvariationer i serotonintransportörens promotorregion (5HTTLPR) och effekten av kognitiv beteendeterapi (KBT) hos barn, 6-13 år gamla, med primär ångestsjukdom och ångeststörningar. Studien bygger på tidigare fynd som talar för att bärare av s/s är mer mottagliga för psykologisk än farmakologisk behandling. Man använde sig av det manualbaserade KBT-programmet the Cool Kid som består av 10-12 sessioner där barnen får lära sig metoder för att hantera sin ångest I programmet ingår även moment där föräldrarna, som alltid var närvarande, får lära sig hur de bäst interagerar med sina barn.

Vid uppföljning 6 månader efter avslutad behandling fann man att 78 % av barnen med genvarianten s/s var symtomfria jämfört med 58 % hos barn med s/l och l/l (p<0.01). Den ökade förbättringen mellan avslutad behandling och uppföljning är karaktäristisk för denna behandlingsform, skriver författarna, men det är möjligt att man som bärare av s/s-varianten har en ökad förmåga att tillgodogöra sig de färdigheter man lär sig under behandlingen. Man skulle kunna säga att s-allelen bidrar till den sårbarhet för psykisk sjukdom som finns hos en del individer. Å andra sidan kanske s-varianterna borde beskrivas som plastiska genvarianter eftersom de, på gott och ont, tycks gör individerna mer känsliga för inflytande från omgivningen. Individer med s/s reagerar starkare på stress, men presterar bättre än l/l vid låga stressförhållanden. Bärare av s-allelen är också mer mottagliga för gott inflytande från sociala kontakter jämfört med l/l homozygoter och svarar kanske därför bättre på KBT. (Eley et al Molecular Psychiatry 2012;17:236-41)

Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, KBT, psykologisk behandling, ångest och KBT, stresskänslighet, genetik