Ludmillas Blogg

Nu har det ju gått snart 4 år sedan Linnéa dog. Jag har många gånger funderat på hur lokföraren mår. Vi har ju ändå delat en händelse som påverkat våra liv på ett dramatiskt sätt. Det måste vara fruktansvärt att leva med att man kört på en ung flicka. Jag har aldrig känt något agg gentemot honom utan tvärtom. Jag har känt stor medkänsla och en gnutta skuldkänslor gentemot honom. Han är ju bara ett offer. Han kunde ju verkligen inte göra något mer än det han gjorde. Han gjorde allt han kunde men kunde ändå inte förhindra det som skedde. Han var också den sista personen som såg Linnéa.

Jag hade velat veta hur hon såg ut. Såg hon lugn ut? Såg hon rädd ut? Blundade hon? Jag skulle vilja hjälpa honom att slippa dåligt samvete. Berätta hur målinriktad Linnéa var. Jag försökte på många sätt att få kontakt med honom men jag har inte lyckats. Jag har respekterat det förstås och med tiden känns det inte så viktigt längre. Jag har fått en bra bild av hur det hände på andra sätt.

Men den här veckan fick jag tips om hans blogg av en av mina bloggläsare.
Den har funnits där hela tiden.
Linnéa dog den 30 maj 2008. Han skrev detta den 5 juni…
Jag började blogga den 22 juni 2008.

Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..
Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?

Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.

Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.

Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.

Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.

Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..

Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..

Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..

Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..

Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.

Läs även andra bloggares åsikter om lokföraren, självmord, linnéa, hoppa framför tåget

Gilla Linneashopen på Facebook senast den 5 mars och var med i utlottningen av en Bilibo mini!

Linneashopen säljer kvalitetsprodukter för barn som används i badkaret, poolen, på stranden och resan!
Linneashopen är uppskattad för sin snabba och trevliga service.

Läs även andra bloggares åsikter om bilibo, utlottning, tävling, gilla på facebook, badleksaker, simringar, badringar, linneashopen

Lycka till i utlottningen!

Hej,
Jag har läst i din blogg lite då och då. Har varit i utkanten av självmord kan man väl säga. En grannpojke och arbetskamrats barn tog sitt liv. Två år senare en god vän till mina barn han var också släkt med mina syskonbarn. De här påverkar en starkt har nog haft nojjiga perioder kring mina tonåringar när de mått dåligt. Nu har jag sedan några veckor då jag fick se skärsår på min yngsta dotter pendlat mellan stor oro och konstigt lugn.

Vi har kontaktat BUP. Har fått en tid. Mitt huvud snurrar. Vad kan jag göra? Vad skall jag absolut inte göra? Min goa tjej lugn o fin har hon alltid varit. Har så många gånger sagt till henne att du får bli arg. Härom dagen blev hon det skrek mig i ansiktet. Jag gick undan o tänkte bra ut med ilskan. Det tog inte en kvart så kommer hon o ber om ursäkt o säger. Du såg så rädd ut för mig.

Jag har mycket sällan fått höja rösten till henne. Hon har varit så resonabel gått att prata med. Nu vill hon inte säga varför hon skär sig. Jag pressar inte henne jag får väl vänta tills mötet på BUP. Vi är med henne mycket umgås osv.

Jag har såna impulser jag vill bara in i hennes rum o leta efter allt som kan skada.

Hennes syskon har levat rövare när de mått dåligt kanske för mycket.
Hon har då gått undan på sitt rum.
Ja de va bara ett axplock men tårarna stiger.
Vill att hon skall va liten o ja blåser bort det onda med en puss.

Hej!
Vad svårt när du märker att din dotter mår så dåligt och inte vet hur du ska närma dig det. Det verkar som att din dotter är en ”duktig flicka” som inte vill vara till besvär. Hon trycker ned mycket av sina känslor och har nu upptäckt ett sätt att lindra ångesten – att skära sig. Vad bra att ni har fått kontakt med BUP.

Du frågar vad du ska göra. Följ ditt hjärtas instinkter. Låt henne vara den hon är. Bry dig om. Lägg dig i. Ställ de frågor du har. Var inte rädd för att prata om hennes självskadande och om du undrar om hon skär sig för att hon vill dö – fråga henne det. Hon har sannolikt otroligt mycket skuldkänslor för att hon mår dåligt och skäms för att hon ”sjunkit så lågt” att hon börjat skära sig. Hon vill ju inte må dåligt.

Det du inte ska göra är att skuldbelägga, få henne att känna att hon är till besvär. Att du får det jobbigt pga av att hon mår dåligt. Det är klart att du inte vill att hon ska må dåligt eftersom du älskar henne, men det är samtidigt naturligt att man har sådana perioder i livet. För henne känns det extra svårt nu eftersom hon inte varit i en djup svacka och sedan tagit sig upp så att hon kan titta tillbaka på den tid hon mått dåligt. Hon är ju inte tillräckligt gammal för det. Men försök förmedla det allmängiltiga i att vi alla mår dåligt ibland. Kanske kan du berätta om egna erfarenheter eller andra släktingar eller vänner som du vet mår dåligt eller har mått dåligt och tagit sig igenom det. På så sätt känner hon sig mindre misslyckad.

Varma hälsningar

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, självskadande, BUP, tonåringar som mår dåligt,

Hej Ludmilla,
Jag har läst din blogg lite till och från och jag kommer konstigt nog oftast in på din blogg när jag mår som sämst. Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att ställa den här så kallade ” frågan”. I och för sig så går jag ju till en psykolog men jag känner att jag inte vill ta upp det här face till face om du förstår vad jag menar.

Så här ligger det iaf till, Jag var nämligen på en fest för några dagar sedan och allt var verkligen jättebra tills jag började få ångest. Jag hade då självklart med mig mina ångesttabletter som man bara får ta två gånger per dag (Jag tog tre på en gång) + en hel del alkohol.

Min fråga till dig är att kan detta vara farligt om jag gör så här flera gånger? Mina tabletter är just nu på 50 mg och då tar jag också depressionstabletter som är på 100 mg.

Jag känner att jag lätt skulle kunna göra så här igen, är de ett tecken på självmordstankar eller nått?

Tacksam för svar och förlåt om de blev lite rörigt i själva texten.

Hej,
Tack för din fråga.
Uppenbarligen mår du väldigt dåligt eftersom du trots dina antidepressiva mediciner behöver ta ångestdämpande (”lugnande”) tabletter också. Det är viktigt att hålla isär de båda sorterna när man resonerar om detta och det är vanligt att man blandar ihop begreppen.

Antidepressiva mediciner (”lyckopiller”) är medicinsk behandling mot depression. Man ökar dosen långsamt. Man märker effekt efter 2 – 3 veckor. Under de första veckorna kan man få ökad ångest. Man kan alltså må sämre innan den antidepressiva effekten har kommit. Behandlingen ska pågå i 6 – 12 månader innan man gör ett försök att trappa ut den. Dessa mediciner är inte beroendeframkallande och påverkar inte förmågan att köra bil osv.

Ångestdämpande/lugnande tabletter är en tillfällig lösning på stark ångest. Detta är en mycket tillfällig medicin som inte ska användas en längre tid. Man sätter ibland in det samtidigt som man börjar med antidepressivum om man har mycket ångest eftersom det som sagt finns risk att ångesten ökar i början. Medicinen ska trappas ut så snart som möjligt och man ska hitta andra sätt att hantera eventuell kvarstående ångest. Detta är en medicin man kan bli beroende av.

Alkohol ökar nästan alltid ångesten. Kanske inte direkt när man börjar dricka, men när alkoholen går ur kroppen. Har man en depression med ångest är det med andra ord inte alls lämpligt att dricka alkohol. Alkoholen gör dig mer sårbar och känslig.

Kombinationen med lugnande tabletter är inte alls bra. Blandar man alkohol och lugnande tabletter kan det mycket väl leda till döden.

Du frågar om du har självmordstankar. Det vet du bara själv. Fråga dig vad orsaken var till att du tog tabletterna. Var det för att dö? För att komma bort en stund? För att ha roligt?

Du bör absolut inte experimentera själv med alkohol och tabletter. Det är precis det man är rädd för som läkare. Att patienten ska börja ta medicinerna på ett sätt som det inte var tänkt. Särskilt när det är den här sorten.

Om du inte har tillräcklig ångestlindring bör du ta kontakt med din läkare och förklara det. Sannolikt kan man justera i din antidepressiva medicinering så att även ångesten minskar.

Varma hälsningar

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om medicin, antidepressiv medicinering, lugnande tabletter, alkohol och mediciner

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3117&artikel=4980648

Skrolla fram till 24 min.

Läs även andra bloggares åsikter om sista gången, karlavagnen, Linnéa, självmord, sorg, sorgebearbetning, att förlora ett barn

Ikväll kommer jag att medverka i sista sändningen av programmet Karlavagnen på Sveriges Radio P4. Jag blev tillfrågad om jag kunde berätta om ”sista gången”, som är programmets tema, jag träffade Linnéa.

Det kommer att vara någon gång mellan 21.40 och 22.30 som är med.

En lättläst bok för dig med depression, ångest eller rädsla. Av Felix Berg.

Boken är skriven av en man som haft en djup depression och varit självmordsbenägen och hur han hittat tillbaka till livet och glädjen. Han skildrar skillnaden mellan att vara sjuk och att vara frisk och att det verkligen går att ta sig upp ur mörkret. Han har valt att skriva mycket enkelt eftersom man som deprimerad inte orkar läsa särskilt mycket. Det finns många förenklingar även vad gäller olika sjukdomstillstånd, medicinering osv. Men boken är ett dokument från en medmänniska till en annan. Med ett viktigt budskap: Det går att bli frisk.

Ur boken:

När vi drabbas av en depression kan det kännas som om vi alltid varit deprimerade. Och alltid kommer att vara det. Vi tror att vi sitter ohjälpligt fast i ett lidande ingen annan kan förstå vidden av. Vi kan inte inse att lidandet någonsin kommer att upphöra. Men det finns ett slut på depressionens smärta och dysterhet. Det är inte självmord!

…

Depression är inget fult. Inget att skämmas för. Bara hemskt. Förfärligt hemskt! Det är ingen skam att söka hjälp hos psykiater, psykolog eller terapeut. Själen kan få tillfälliga skador. Det är lika naturligt som att kroppen kan få det.

Boken går att beställa direkt från Vitalförlaget här…

Läs även andra bloggares åsikter om depression, självmord, hjälp, åter till livet, felix berg

Jag undrar om Linnéa någongång hade pratat
med dig om hur hennes begravning skulle se ut?

Nej, det hade hon inte uttryckt.

Hade hon önskat vilken musik hon ville ha eller fick
ni bestämma allt sådant själv? Eller rådfrågade ni
hennes vänner om hur dem trodde hon ville ha det?

Vi bestämde allt sådant själva och lyssnade in från omgivningen vad de trodde. Vi visste vilken musik hon tyckte mycket om. Hon var med i skolkören och kompisar därifrån sjöng aktuella sånger från kören. Vi satte ihop begravningen helt själva (ej kyrklig) och hade inte heller någon officiant. Det som sades var tal från olika personer som stod Linnéa nära. Läs mer om begravningen här…

Du skrev att ni fick se Linnéa när hon var död. Vad fint!
Men var hon inte väldigt skadad? Min väninna förlorade
sin bror i en bilolycka, men fick aldrig se hela honom.
Läkarna tillät dem inte se honom för han var så svårt
skadad (oigenkännlig) utan hon fick bara se hans hand.

Det är oerhört viktigt att man får ta avsked från den som dött. Linnéa var, trots att hon blivit påkörd av ett tåg, en ”hel kropp”. Visst var den skadad men det fanns ändå en hel kropp att ta avsked från. Hon var inte lik sig själv eftersom hon hade så många benbrott i ansiktsskelettet så att formen liksom hade förändrats. Hon hade skallskador och skador från bröstkorgen och nedåt som var väldigt stora men med kläder på och täcket över så syntes inte det så mycket. Det var mest att hon inte såg ut som hon i ansiktet och så hade hon förstås en del sårskador också, men inte så allvarliga i ansiktet. Tåget Linnéa träffades av körde inte så fort eftersom det var på väg in i staden och hade redan påbörjat inbromsningen. Jag har dock hört från andra i min situation att det inte funnits något att säga adjö till. Att man fått spruta av delarna av kroppen från tåget med en högtryckstvätt… Bearbetningen blir svårare då.

Det har visat sig i många studier vara oerhört viktigt att få ta avsked. Även om kroppen är sargad, så är det bättre att ha fått sett det själv än att spekulera i hur kroppen skulle ha sett ut. En begravningsentreprenör mailade mig för några år sedan och berättade om ett exempel där det var en kropp som var helt förkolnad, men på den plats där klockan hade suttit så fanns det fortfarande oförstörd hud. Då kunde de anhöriga ta avsked från denna lilla fläck i alla fall, vilket var väldigt värdefullt.

Att avråda någon från att se kroppen tycker jag är dumt, men det är ju en avvägning hur mycket man är beredd att se. Det finns ju bilder man helst inte har kvar på näthinnan också. Att det skulle kunna bli ett trauma i sig. Det kanske var så i fallet med din väninnas bror.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, suicid, döden, se någon död, begravning

Jag har fått ett mail som jag väljer att svara på här eftersom jag tror att det är fler läsare som uppskattar att få dessa svar.

Hittade din sida för något år sedan. Jag blev otroligt berörd av det du har varit med om. Sparade därför din sida och är ibland inne och läser och tittar på din fina Linnéa. Många frågor har dykt upp i mitt huvud, men jag har tänkt att jag inte kan fråga dig för det kanske är för personligt. Jag förstår om du inte vill dela med dig, men jag väljer ändå att att ställa mina frågor (för att slippa ”hjärnspöken!)

Tack för att du läser det jag har varit med om och att Linnéa finns även i ditt liv. Det värmer! Jag förstår att det väcker många frågor och jag svarar gärna så gott jag kan. Många av frågorna du ställer har jag skrivit om på bloggen redan men jag förstår att det är svårt att hitta i alla tusentals inlägg!

Jag hoppas du vill svara men jag respekterar ifall du inte vill. Förstår om detta är känsliga frågor som kanske väcker minnen tillbaka. Men hör gärna av dig och berätta isåfall, så slipper jag undra. All kraft, lycka och kärlek till dig!

Du behöver inte vara rädd för att ”väcka upp” minnen. De finns där hela tiden. Det är dessutom så att varje gång jag måste gå igenom det som hänt så exponerar jag mig för det svåra och jag bearbetar det på så sätt ytterligare en gång.

Har du träffat andra som har försökt ta självmord på samma sätt som Linnéa fast som ångrade sig i sista stund? Har du isåfall frågat vad man tänker i denna stund, när t.ex ett tåg/bil/lastbil kommer emot en? Jag har funderat mycket på detta och försöker sätta mig in i personens tankar. Men jag kan inte förstå hur man väljer detta sättet, så fruktansvärt grymt sätt att dö på. Eller stänger kroppen av sina tankar eller går man in i någon slag trance… I normala fall har ju kroppen en reflex som gör att man får mer kraft (adrenalin) och det ända man tänker på är att fly vid fara. Är denna helt borta när man ska ta självmord?

Ja, det har jag. Många. Ofta har de personerna känt en känsla av misslyckande för att de var ”för fega” och inte ”ens klarade detta”. Det är en deprimerads röst som låter så. Man klandrar sig själv för allt. Jag har haft kontakt med många, många som försökt ta sina liv. De allra flesta är oändligt tacksamma för att de inte lyckades då för att livet som det är nu känns väldigt värt att leva.

Har du varit vid olycksplatsen, sett tåget och träffat lokföraren som tyvärr jobbade denna kvällen? Vet du hur han/hon mår idag? Och hur känns det för dig idag att passera tågövergångar, se tåg, åka tåg och annat som påminner om Linnéas död? Har du svårt för detta eller känns det precis som innan?

Jag har varit vid olycksplatsen många gånger. Jag vet exakt var Linnéa gömde sig, var på spåret hon stod, var tåget stannade, hur långt bromsljuden hördes, vilket slags tåg det var. Jag hade kontakt med människor som satt på tåget, vittnet som såg Linnéa hoppa, och poliserna som tog hand om henne efteråt. Jag har försökt nå lokföraren (http://ludmilla.se/2008/07/03/hur-mar-lokforaren/) på flera sätt men jag gissar att denne valt att inte ha kontakt. Det är ju en otroligt svår upplevelse som kan ge men för livet… Säkert mycket skuldkänslor också. Jag kan åka tåg och passera tågövergångar utan att det blir några stora traumatiska känslor för mig, men inte utan att tänka på Linnéa. (http://ludmilla.se/?s=lokföraren)

Har du träffat Linnéas kompis som var med henne den här sista kvällen på konserten? Hur mådde Linnéa den här kvällen? Kunde kompisen ana att ”något” skulle ske på väg hem eller verkade Linnéa glad och ”frisk?”

Ja, jag har haft kontakt med henne. Hon har naturligtvis mått fruktansvärt dåligt. Hon kände sig sviken och kände det som att hon kanske kunde ha hindrat Linnéa. De var på en talangtävling på kvällen och Linnéa var på jättegott humör. Hon satte på sin keps på kompisens huvud och sa: -Den här kan du få ärva av mig, på ett skämtsamt sätt. De skrattade och hade jättekul. När konserten var slut så sa Linnéa att hon ville cykla en sväng själv. Det var så varmt och skönt ute denna sena majdag och hon hade varit ”inlåst” så länge. Kompisen försökte övertala Linnéa om att få följa med henne, men hon ville inte det. Hon tryckte ett lerhjärta med orden ”jag älskar dig” eller liknande i hennes hand. -Det här kan du hålla i när du är ledsen, sa hon. Sedan cyklade hon iväg…

Hur sent efter olyckan fick ni reda på att det var er Linnéa som hade dött? Vem gav er dödsbeskedet och minns du något av detta eller är det bara suddigt?

Det är fullkomligt tydligt och klart. T ex här har jag skrivit detaljerat om detta:
–Fem månader efter
–Ett år efter

Fick ni se Linnéa efter olyckan? Och hur kan man leva vidare med synen ni isåfall fick se eller alla ovissa frågor ni aldrig får svar på?

Ja vi fick se Linnéa. Det är oerhört viktigt att man ser den som har dött. Utan det är det ännu svårare att komma vidare. Då har man dessutom en massa bilder av hur denne skulle ha sett ut. Om man vet så vet man också vad man har att förhålla sig till.

Jag har skrivit om detta här…
och här…… också här…

Har du fått någon ursäkt eller vad man kan kalla det från personalen som den här kvällen tillät Linnéa permission? Jag hade haft svårt att leva med tanken att på sätt och vis varit delaktig i någon annans död. Och varför blev ni inte meddelade om pemissionen denna kvällen?

Personalen på BUP var förstås förfärade över det som hände. Det var ju ingen som ville det. De som var direkt ansvariga ska ju leva med detta resten av livet. Fallet har utretts enligt Lex Maria och en rad brister konstaterades och har åtgärdats. Vi anmälde också professorn för BUP i Uppsala och hon fick en varning i Hälso- och Ansvarsnämnden (HSAN) för att det var en rad saker i vården som inte var rätt handlagda. Samtidigt är det inte så lätt att göra en självmordsbedömning. Linnéa höll skenet uppe och visade sig ”friskare” än vad hon var för personalen. På så sätt tyckte ju personalen att jag var mer överbeskyddande än vad de tyckte att jag borde vara. Felet där var väl att de inte tog in våra tankar och synpunkter i bedömningen. Anhöriga hålls utanför i alldeles för stor utsträckning. Jag grämer mig inte personligen över detta i sig men ser det som en viktig uppgift att försöka påverka vården att bli bättre framåt.

Om det är fler personer som har frågor så försöker jag gärna svara!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, Ludmillas blogg, suicid, ta sitt liv, ta livet av sig

Den röda linjen är årets kurva

Nu är årets influensa snart på toppen av kurvan. Det är rekordmånga som drabbats. Vaccin ger ett 50-80% skydd och om man är vaccinerad och ändå blir sjuk så är sjukdomssymtomen mildare.

Jag vaccinerade mig för 5 veckor sedan och har nu varit sjuk och sängliggande i fem dagar. Jag har muskelvärk, dålig mage, huvudvärk och extrem trötthet och matthet i hela kroppen.

Jag har gått med i www.influensakoll.se och rapporterar regelbundet mina symptom eller frånvaro av symptom via en enkel enkät. På så sätt hjälper jag smittskyddsinstitutet att hålla reda på influensan. Gör det du också!

Läs även andra bloggares åsikter om influensa, influensavaccin, influensakoll