Ludmillas Blogg

Av de 313 som har svarat på bloggens fråga har 61% svarat att de tror på ett liv efter döden, 19% säger kanske, och 20% säger nej.

Du som tänker att det finns ett liv efter döden, hur tänker du dig att det är?
Har någon upplevt något som pekar i den riktningen?

Ett tidigare inlägg om detta finns här…

En ny fråga ligger nu ute!

Läs även andra bloggares åsikter om liv efter döden, medialt

Som egen företagare är man ju egentligen aldrig riktigt ledig, men så här års är det en liten lucka på någon vecka när det faktiskt inte ramlar in så mycket nytt.

Både Johan och jag arbetar som egna företagare. Han med Svettmottagningen på Sophiahemmet och jag med Linnéas Simskola. Det innebär att vi kan styra mycket själva när vi arbetar så här på sommaren, men att vi inte är helt lediga något alls.

Linnéas Simskola har denna vecka påbörjat annonsering på alla orter (Stockholm, Åkersberga, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro) så nu drar arbetet igång igen. Simterminen börjar den 12 augusti. Det ska bli väldigt roligt att ta emot alla familjer igen.

Under sommaren har arbetet med det nya kundsystemet tagit fart igen. Ett antal möten har vi hunnit med. Det är ett jättesvårt arbete men jag tror och hoppas att det kommer att bli jättebra.

Men, just nu känns det ändå väldigt semestrigt. Alla, även Sophie, har semestertider med senare kvällar och senare mornar. Härliga dagar ute vid poolen och stranden och jag hinner även läsa böcker. Jonas och Oscar har varit på tennisläger och på seglarläger. Nästa vecka blir det golfläger. Jonas tränar tennis nästan varje dag. Sophie njuter av att ”alla” är tillsammans hela tiden och säger ”härligt” flera gånger om dagen.

Sophie 20 månader

Det är ändå märkligt hur man kan anpassa sig till ett nytt liv, utan sin dotter. Jag är fascinerad över livet och alla de överraskningar som det kan ge. Jag har det bra nu Linnéa. Konstigt nog.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéas Simskola, svettmottagningen, babysim, barn, semester, egen företagare

Precis som alla andra så är det med bestörtning som jag läser nyheterna om dåden i Norge. En ensam person som man bara kan spekulera i vilka psykiatriska diagnoser han har, har erkänt att han både bombat regeringsbyggnader och att han med automatvapen kallblodigt mördat över 80 personer.

Kallblodigt dödat. Noga planerat i flera år. Lurat dessa unga personer med att säga att han är polis och genom det lockat fram de skräckslagna personerna från sina gömställen för att sedan meja ned dem.

Jag kan känna skräcken inne i mig själv. En mardröm, en riktigt dålig skräckfilm där en ensam galning mejar ned oskyldiga människor som är fast på en ö utan landförbindelse. De springer för sina liv. Ser sina vänner brutalt skjutas och några ligger och spelar döda mitt bland sina döda bästa vänner, för att slippa undan. Polisen i Oslo är upptagna med att utreda huruvida bombningen inne i stan är ett terrordåd som kan sprida sig och uppenbarligen kommer de inte ut till ön och griper galningen förrän drygt 1,5 timma efter att skjutningarna har börjat. Flera av deltagarna på ön smsar och ringer till sina anhöriga så det var ju känt vad som skedde.

Nu är han bakom lås och bom i alla fall och en advokat har utsetts till att försvara denna person. Hur man nu kan göra det utan att känna sig kluven till försvaret. Men alla har väl rätt till en rättvis bedömning och rättvisa straff. Livstid kan omvandlas till 12 år, oavsett hur många man har dödat, konstigt nog. Fy!

Nu är det i alla fall massor av föräldrar som har förlorat sina barn. Och det vet jag hur det känns. Här är det också frågan om ett helt oväntat, traumatiskt, meningslöst dödsfall. Det vet man är det svåraste att bearbeta. Hur ska man kunna finna meningsfullhet i detta?

Mina tankar är med alla er föräldrar som förlorat ett barn. Både i Norge och självklart även på andra ställen.

Den 30 juli möts änglaföräldrar i Stockholm för att träffa andra. Är du också änglaförälder kan du höra av dig så får du mer information.

Läs även andra bloggares åsikter om vansinnesdådet i Norge, utöya, norge, dödsskjutning i Norge,

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta när jag läser artiklarna för ett par dagar sedan om att Simförbundet går ut med påbud till landets simskolor att byta första simsätt till Crawl.

Jag har hållit på med småbarnssim sedan 1989 och förstod väldigt snabbt att Crawl är det lättaste simsättet för barnen. Bröstsim är motoriskt sett alldeles för svårt att börja med för barn under 5-6 år och det är för att vi envisats ha bröstsim som första simsätt som simundervisningen inte kunnat starta förrän vid den åldern.

Vi som har börjat med baby-simskolor och följt barnen upp i åldrarna har set hur lätt det är att lära barn från ca 3 år att crawla men har under många år varit motarbetade av simförbundet som menat att det har varit viktigt att börja med bröstsim. Bland annat för att man behöver bröstbensimtagen för att kunna livrädda någon annan. Jag har alltid hävdat att det viktigaste är att man lär sig att livrädda sig självt först.

Internationellt sett är det crawl som används som första simsätt i nästan alla länder eftersom det är lättare och därigenom också kan läras ut tidigare.

Det är viktigt att börja simundervisningen så tidigt som möjligt eftersom drunkningsolyckorna hos barn är vanligast mellan 1 och 5 års ålder. Studier har visat att man kan minska drunkningsrisken med upp till 88% om man har simundervisning för barn mellan 1 och 4 år.

Att simförbundet nu har svängt och inser att det är bäst att börja med crawl även i Sverige är ju jättebra. Det som blir fånigt är att detta nu målas upp som en nyhet som de kommit på.

Det här har vi i baby- och småbarnssimkretsar vetat de senaste 20 åren!

Linnéas Simskola finns i Västerås, Uppsala, Stockholm, Gävle och Örebro och vi börjar simundervisningen från 3 månaders ålder och sedan finns kurser allt eftersom barnen växer.

Läs även andra bloggares åsikter om simskola, bröstsim, crawl, babysim, simskola, Linnéas Simskola,

Jag hörde att videouthyrningen har toppnoteringar just nu. Jag förstår det. Vi har sett en hel del filmer i sommar!

Igår såg vi ”I rymden finns inga känslor”. En film med Bill Skarsgård i huvudrollen. Precis som med Black Swan hade jag själv inte någon aning om vad filen handlade om innan vi såg den. Den handlar om Simon som har Aspergers Syndrom. Jag fick en väldigt härlig känsla i kroppen av att se filmen. Förutom att den skildrar problematiken med Aspergers på ett bra sätt så är den både rolig och känslosam.

Man ska dock inte se det som att alla som har Asperger är som Simon. Asperger är en form av högfungerande autism och det kan se väldigt olika ut för olika människor.

Det finns extramaterial på DVDn som inte får missas, bl a intervjuer med personer som har Asperger´s.

Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, Aspergers syndrom, Bill Skarsgård, I rymden finns inga känslor

Det som slog mig mest efter att Linnéa dött var hur tyst det blev.
Folk blev livrädda. Vad skulle de säga?

The Silent Voices heter en artikel som publicerats som handlar om tystnaden som vi efterlevande i självmord måste hantera. Det är det som gör att efterlevande i just självmord har det extra svårt.

Psykisk ohälsa är fortfarande något som man inte pratar om öppet och självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa.

Genom att prata om det så kommer det att bli lättare att må dåligt psykiskt och det blir också lättare att vara anhörig till någon som har en psykisk störning/diagnos.

Hjärnkoll är en kampanj som syftar till att just minska okunnigheten. Man kan stödja kampanjen genom att bli supporter. Läs mer här… Antingen genom att själv berätta sin historia, genom att prata om psykisk ohälsa eller att sprida informationen på annat sätt. Läs mer här… om vad du kan göra för att hjälpa.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk ohälsa, hjärnkoll, självmord

Häromdagen fyllde jag år.
Jag blev så fint firad av min familj.

På morgonen kom de in och sjöng med tårta och paket. Sophie var helt på noterna och förstod att det var mina paket och att det var jag som skulle öppna. Hon tyckte det var jättespännande!

Jag fick en Nespressobryggare som brygger mycket gott kaffe. Lyxigt värre! Jag fick också av killarna 2 biljetter för helkroppsmassage 20 minuter vardera, att få av just Jonas och Oscar!! Det du!

Tårtan hade killarna gjort. Jättegod och inte alls GI. Sophie tyckte att den skulle dekoreras lite till med blommorna som låg kring min tallrik.

På kvällen kom min mamma och ett par av mina syskon på middag. En härlig dag, i blåklockornas tid!

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, tårta, barns påhitt

Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut och är den person jag hade som handledare under KBT-utbildningen. Jag fick vänta ett år på att få gå hos henne. Men det var det värt. Jag avslutade KBT-utbildningen samma vecka som Linnéa dog. Det var då naturligt för mig att gå i terapi hos henne.

Anna Kåver har på många sätt förändrat mitt liv genom sitt sätt att förhålla sig till mig och mina tankar och känslor. Hennes förmåga att förmedla färdigheten acceptans, att bekräfta (validera) och att respektfullt möta mig som människa är väldigt annorlunda från alla andra jag har träffat.

Anna Kåver har skrivit flera böcker som är väl värda att läsa. ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”, t ex. Snart kommer hon också ut med en bok om den teraoeutiska alliansen, dvs om förhållandet mellan patient och terapeut.

I måndags var det Anna Kåvers tur att sommarprata. Om att vara människa. Det går att lyssna på det här…

Läs även andra bloggares åsikter om sommarpratare, sommarvärd, Anna Kåver

Häromdagen hyrde vi en film. Thriller med Natalie Portman låter spännande tänkte vi.

Filmen handlade om balett, och var inte alls vad vi förväntade oss. Den var fin och välgjord, men konstig.

Flickan som var huvudperson i filmen hade märkliga upplevelser som blev mer och mer bisarra och det var svårt att förstå vad som hände. Mot slutet av filmen insåg jag det som många säkert vet redan när de börjar se filmen: hon hade en psykos. Gränsen mellan verklighet och det som flickan upplevde är svår att urskilja. Vi får uppleva psykosen från hennes ögon.

Ett sammanträffande att det var en sådan film just efter att jag läste boken jag berättade om i det förra inlägget.

Jag tänker att om det var så Linnéa upplevde det sista dagen jag träffade henne. Om hon såg något ”monster” i mig är det förståeligt varför hon slog mig.

Filmen är mycket sevärd.

Läs även andra bloggares åsikter om psykos, schizofreni, film, Natalie Portman, filmtips, Black Swan

Li Näse förlorade sin dotter Lotta för drygt 3 år sedan. Lotta tog sitt liv efter 7 år i en psykossjukdom.

Redan när Lotta levde bestämde sig Li och Lotta att de skulle skriva en bok om Lottas upplevelser inifrån psykosen. Boken blev inte färdig förrän efter hennes död.

Som om jag var någons skuggsida skildrar den psykossjukes verklighet på ett mycket levande sätt. Man får insikt i hur svårt det är att veta vad som är verkligt och vad som är sjukdomen.

Boken är uppbyggd på ett sätt där flickan och mamman turas om att berätta samma historia. På så sätt ser man också den anhöriges sida av verkligheten. Även vården och den frustration man känner som anhörig till en psykossjuk beskrivs på ett mycket bra sätt.

Boken gav mig mycket värdefull intressant information och en bra inblick i psykossjukdomen.

Tack Li för att du orkade slutföra detta. Och tack Lotta för att du fanns.

Boken kan beställas här…

Läs även andra psykos, schizofreni, Li Näse, Som om jag var någons skuggsida, självmord, ta sitt liv” target=”_blank”>bloggares åsikter om psykos, schizofreni, Li Näse, Som om jag var någons skuggsida, självmord, ta sitt liv