Ludmillas Blogg

De senaste 2 veckorna har vi varit mer eller mindre sjuka. Oscar började, tätt följd av Sophie. Feber, ont i halsen, ont i öronen, lös i magen och hosta. Oscar var rejält sänkt i flera dagar. Sophie är nu inne på sin 9 sjukdag. Hon har dessutom haft en rejäl ögoninflammation. Nätterna har inte varit kul.

Johan och jag har också fått en rejäl sväng. Jag tappade rösten helt och har också varit sänkt en vecka. Så blev vi lite bättre men idag ordentligt sämre igen. Jag har faktiskt legat och sovit större delen av dagen.
Vilken märklig infektion. Mitt i sommaren dessutom…

Hur som helst lyckades vi få ett par minnesvärda kvällar när vi mådde lite bättre. Barnen har lekt på stranden i den varma kvällssolen och vi har ätit middag på bryggan. Vi har varit ute tillsammans till niotiden på kvällarna och njutit av den vackra kvällen.

Det känns så fantastiskt att kunna ge barnen detta paradis som del av deras uppväxt.

Jag får väldigt många mail från personer som behöver stöd att komma vidare.
Det har fått mig att tänka på hur svårt det är att söka hjälp när man mår dåligt. Att berätta att man mår psykiskt dåligt är för många helt uteslutet. Man förminskar betydelsen av det hela. Tänker att man nog överdriver, att man ska lösa det själv eller att det nog går över. Att söka hjälp för att man mår psykiskt dåligt upplevs av många som en svaghet.

Många av de som ber mig om råd har antingen inte sökt hjälp, eller så har de sökt hjälp men känt att de inte blivit tagna på allvar. Om man söker hjälp och avvisas kommer det självklart att dröja länge innan man söker igen…

Jag har funderat lite. Om du skulle må dåligt och känner att du inte kommer vidare själv, hur skulle du då söka hjälp?

-På vårdcentralen?
-Privat psykolog?
-Psykakuten?
-Diakon?
-Ungdomsmottagningen?
-Annanstans?

OM det skulle finnas möjlighet att få hjälp där du är, dvs i hemma. Skulle det då vara ett alternativ?
Jag tänker att borde, via landstinget, kunna erbjuda terapier via internet. Ett avgränsbart antal ”träffar” ca 10-15 st beroende på problematik. Man skulle kunna få välja om man vill maila, chatta på t ex msn/facebook, skypa eller prata i telefon. Skulle det vara ett alternativ för dig?

Skulle du hellre göra så än att åka iväg och träffa någon?
Om du skulle prova det vilken form skulle passa dig bäst?

Jag frågar av ren nyfikenhet. Jag tänker att jag ska försöka få till ett projekt gällande detta.

Läs även andra bloggares åsikter om internetpsykiatri, internet, depression, terapi, samtalsstöd

Du kan hjälpa någon som tänker ta sitt liv

Varför tänker någon på självmord?

En människa som tänker på självmord känner sig ofta isolerad och ensam och kan uppleva att inget och ingen kan hjälpa eller förstå hans eller hennes psykiska smärta.

När man inte kan se något annat sätt att handskas med denna förtvivlan och smärta, kan självmord förefalla som den enda utvägen. När allt upplevs hopplöst kan det kännas som om det inte finns något val.

Riskfaktorer och varningssignaler

Kritiska livshändelser som till exempel:

Förlust av en närstående, en relation, av arbete, status, pengar.

En större besvikelse, misslyckad examen eller tentamen, utebliven befordran, mobbning, kränkning.

Sjukdom som depression, psykoser, allvarliga kroppsliga sjukdomar, missbruk.

Förändringar i beteendet:

Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller får dig att känna dig orolig. Om personen är lynnig, ledsen och tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte längre bryr sig lika mycket om sitt utseende, uttrycker tankar om döden genom teckningar, berättelser, sånger och tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

Ibland kan en självmordsnära person upplevas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Vad kan man göra för att hjälpa?

De flesta som tänker på att ta sitt liv, tar sig igenom den krisen. Hjälp och stöd från familj och vänner samt professionella är ofta en viktig del i det. Här kommer några råd.

1. Gör någonting nu

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand. Förutsätt inte att det blir bättre/går över utan hjälp eller att han/hon söker hjälp på egen hand.

2. Var medveten om dina egna reaktioner

En vanlig reaktion är rädsla och en impuls att ignorera situationen och hoppas på att den går över av sig själv. Om du reagerar så kan det vara bra att ta hjälp av någon du litar på för att kunna återfå möjligheten att vara till stöd. Du kan också få ett behov av att hitta en snabb lösning för att få henne/honom att må bättre.

3. Var tillgänglig

Tillbringa tid tillsammans med honom/henne och visa omsorg och omtanke utan att vara dömande, arg eller upprörd. Be honom/henne berätta – lyssna noga. En del problem känns mer hanterbara när man har satt ord på dem.

4. Fråga om självmord

Det enda sättet att ta reda på om någon tänker på självmord är att fråga om det. Det kan kännas svårt, men du visar att du har lagt märke till något och har lyssnat.

Att tala om självmord kommer inte väcka den björn som sover, det uppmuntrar istället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denne kan fås att söka den hjälp som behövs.

Gör inte någon överenskommelse om att någons självmordstankar skall vara en hemlighet.

5. Kontrollera säkerhet

Om någon tänker ta sitt liv är det viktigt att veta hur mycket och länge dessa tankar funnits. Du kan till exempel ställa följande frågor:

Har du tänkt ut hur och när du skall begå självmord?

Har du tillgång till medel eller tänkt skaff a dig medel för att utföra din plan?

Vilken hjälp har du tillgång till för att kunna må bättre och att känna dig tryggare?

Fråga också hur du kan hjälpa och stötta honom/henne för att fi nna stöd, livsglädje och kraft hos familj, vänner, husdjur, religiösa övertygelser, egen inre styrka.

6. Fatta beslut om vad du skall göra och hur ni skall lösa den nuvarande situationen

Nu när du har tagit reda på hur det står till med hans/hennes säkerhet, är det dags att tillsammans diskutera nästa steg. Du kan behöva hjälp av andra för att uppmuntra honom/henne att skaff a professionell hjälp – eller att ta ett första steg till hjälp från exempelvis en partner, föräldrar eller nära vänner.

7. Här finns det stöd och hjälp

Vårdcentral eller annan läkarmottagning

Psykiatrisk mottagning

Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal

Ungdomsmottagning

Präst, diakon

-Nationella hjälplinjen 020 22 00 60, Alla dagar kl.13-22

-Psykisk hälsa informationsregister www.phir.se

-Jourhavande präst via 112, alla dagar kl 21-06

-Jourhavande medmänniska 08-702 16 80,alla dagar 21-06

-BRIS – Barnens hjälptelefon 116 111, måndag-fredag kl.15-21, helger kl. 15-18

-BRIS vuxentelefon 077-150 50 50, måndag-fredag kl.10-13

-Jourhavande adoptionskompis 020 64 54 30

-Linje 59 för bi- och homosexuella ungdomar 020 59 59 00

-SPES Riksförbundet för SuicidPrevention och 08 34 58 73, telefonjour varje dag kl.19-22

Du kan hjälpa personen att förbereda sig inför samtalet när han/hon har bestämt sig för att tala med någon. Erbjud dig att följa med. Efter samtalet måste du kontrollera att frågan om självmord togs upp samt fråga vilken hjälp som erbjöds. Hjälp personen att följa upp de rekommendationer som givits.

8. Förmedla hopp – trösta – be om ett löfte

Självmordstankar återkommer ofta och när de gör det är det viktigt för personen i fråga att be om hjälp och berätta för någon om sina känslor. Be personen lova att be om hjälp. Det gör det mer sannolikt att han/hon faktiskt gör det. Visa ditt engagemang och din vilja att förstå – förmedla hopp.

9. Ta hand om dig själv

Du som hjälper någon som har självmordstankar måste se till att ta hand om dig själv, ett ersom det är känslomässigt påfrestande att vara ett stöd till någon som är självmordsbenägen och särskilt under en längre tid. Se till att inte vara ensam om detta, att du har någon att tala med, till exempel vänner, familj eller någon som är professionell.

10. Stanna kvar

Självmordstankar försvinner inte utan att den självmordsnära personen upplever någon form av förändring i livet. Livssituationen, känslorna och tankarna kring suicid kan förändras. Upplevelsen av stöd kan vara en hjälp att hantera självmordstankarna. Det är viktigt att familj, vänner och andra viktiga personer finns kvar på ett aktivt sätt. Självmordstankar försvinner inte av sig själva. Man behöver hjälp att ta sig ur självmordstankar. Du kan hjälpa!

Foldern är framtagen av: HFS: Hälsobefrämjande sjukhus och vårdorganisationer i samarbete med Akademiska sjukhuset, Västerbottens läns landsting och Landstinget i Östergötland.

Från Nasps hemsida
Uppdaterad av Noll självmord i Stockholms län. Faktagranskad av Daniel Frydman, psykiater. Mars 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, hjälp för suicidbenägna

Sommarlovet har jag länge kunnat vara ”ledig”. Ja, så ledig man kan vara när man är egen företagare. Egentligen betyder det att jag kan jobba från annan plats, tillgänglig för mina barn. Jobba på tider som passar familjen. De senaste 10 åren har jag varit ledig 10 veckor på sommarlovet.

Den här sommaren har börjat lite annorlunda. Jag har varit författare och ägnat hela dagarna i 3 veckor till att skriva. Vi har haft vår barnflicka med oss där vi är och pojkarna har varit på tennisläger och seglarläger. Johan har jobbat som vanligt. Lyxigt och fantastiskt att kunna välja!

Nu är jag som sagt klar med boken och den här veckan har jag ytterligare 2 ”jobbdagar” som jag kan använda till andra saker som legat och väntat. Jobb innebär nuförtiden inte bara simskolan utan även saker som jag inte får betalt för. Helt ideella saker alltså. Sophie har dock varit sjuk och det har varit rätt jobbiga nätter så vi får väl se hur mycket energi det finns kvar. Som läkare har jag inte arbetat de senaste 2 åren. Åtminstone inte på något ställe som jag fått betalt för. 🙂 Men jag har tankar på att kanske ställa mig till förfogande till viss del från hösten och framåt.

Jag har förutom projektet med Camilla Henemark och Anders Glisén även fler projekt. En studie som ska fastställa de vanligaste diagnoserna bland de som begått självmord. En studie som undersöker effekterna efter ett barns död. Och ett projekt som handlar om att hjälpa de som behöver stöd och hjälp över internet. Sedan har jag förutom boken om Linnéa även tankar på att skriva en handbok i hur man överlever ett barns död.

Häromdagen var Johan och jag ute och firade vår 12-åriga bröllopsdag lite försenat. Vi valde att äta på Melker Anderssons restaurang F12 i Stockholm. Det är en av Sveriges absolut bästa restauranger. Vi har varit där flera gånger förut och varit väldigt nöjda. Det var vi även denna gång, även om vår servitör inte riktigt var så professionell som de brukar vara där. Vi valde avsmakningsmenyn med 12 rätter. Jag behöver nog inte säga att jag var otroligt mätt…

Totalt var vi borta hemifrån i 6 timmar. 6 timmar utan att någon avbryter och bara tid för varandra är LYX för småbarnsföräldrar! Självklart blir det ändå väldigt mycket prat om barnen. Vi brukar nästan alltid prata en del om det som hände med Linnéa också vid dessa tillfällen.

Rätt som vi satt där och pratade kom det ett sällskap och satte sig på min högra sida. De pratade inte svenska utan någon spansk dialekt. Kanske portugisiska? Jag satt en stund och funderade på hur de hängde ihop. Det var en ung tjej, en ung man och en äldre kvinna. Äldre och äldre. Hon var kanske 45-50 år. Men äldre än de andra två.
Mannen var den som beställde. Var det han som skulle betala? Vem var kvinnan mamma till? Tjejen eller killen?

Tjejen var i 18-20 årsåldern. Hon var smal och var mycket vacker. Hennes hår var mörkt, tjockt och långt. Hennes ögon intensiva och avsmalnande, mandelformade. Hennes armar slanka med lite mörka hår på.

Hon var väldigt lik min Linnéa. Även om hon inte var bildlik så påminde hon så mycket om Linnéa att det kändes ända in i hjärtat. Det var nästan så jag skulle vilja berätta för henne om Linnéa och att hon påminde så mycket om henne, men insåg samtidigt att det bara skulle vara patetiskt och besvärande.

Men, det var med blandade känslor som jag upplevde den här tjejen nära mig. På ett sätt var det som att se Linnéa lite igen. På ett annat sätt påminde det mig om allt som kunde ha varit. Vad Linnéa gick miste om. Vad jag har förlorat.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur hon skulle se ut om tåget hade kört på henne. Hennes vackra fina ansikte. Hur skulle det se ut efter att ett tåg hade krossat det?

Hemska tanke! Ja, jag är skadad för livet. Jag vet.

Nu, drygt 3 år efter Linnéas död, kan jag tänka dessa tankar utan att middagen blir förstörd. Linnéa är ständigt närvarande men det går att tänka på henne utan att man tappar fotfästet. Även när någon som är så lik henne sitter precis i blickfånget.

Och det är ju bra.

Läs även andra bloggares åsikter om F12, stjärnrestaurant, melker andersson, Linnéa, självmord

Nu har jag tryckt på skicka-knappen!

Jag har varit i en skrivarpuppa de senaste 3 veckorna och nu har jag krystat färdigt. En ny bok är född! 🙂

Jag har skickat in manuset till Natur och Kultur och hoppas att de vill ge ut den som en del i den serie som redan finns. Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Anna Kåvers: Att leva ett liv inte vinna ett krig och den bok de skrivit tillsammans: Tillsammans. Om de inte vill ge ut den har jag andra idéer som är minst lika bra. Men nu är det bara att vänta.

Hurra!!

Läs även andra bloggares åsikter om bokprojekt, skriva en bok, mindfulness, acceptans, Anna Kåver, Natur och Kultur

Lena Berglund vann utlottningen på Linneashopen på Facebook!
Hon hade önskat sig en liten lekapa som hon nu får skickat till sig. Grattis!

Håll ögonen öppna för det kommer fler utlottningar.

www.facebook.com/babysimshopen

Många av oss har svårt att säga nej. Man säger inte nej trots att man egentligen vill. Man är rädd för att bli ovän med någon eller rädd för att missa viktiga chanser i livet. Konsekvensen blir ofta att man inte kan hålla vad man lovar, eller så vänder man ut och in på sig själv för att kunna göra det. Då blir konsekvensen att man antingen bränner ut sig eller blir bitter. ”Jag som alltid ställer upp för alla”.

Det är viktigt att kunna säga nej. Det är mycket bättre för alla. Andra blir inte gladare för att man säger ja trots att man inte vill, kan eller till slut brakar ihop.

Här kommer några tips till dig som vill lära dig att säga nej:

• Det är viktigt att vara tydlig när man säger nej. Öva i många olika situationer och börja med riktigt lätta så att du kan öka svårighetsgraden och även senare praktisera det i ”skarpt läge”.
• Tänk på att det är mycket lättare för en person att acceptera att du säger nej från början än att du först säger ja, och senare ändrar dig.
• Börja med att säga: NEJ. Ordet måste sägas tidigt i ditt svar. ”NEJ, tyvärr så kan jag inte”.
• Visa att du förstår att den andra har ett problem och att du gärna skulle hjälpa till om du kunde. ”I vanliga fall hade det inte varit några problem för mig att hjälpa dig, men den här gången går det tyvärr inte.”
• Trassla inte in dig i förklaringar till varför du inte kan, som motparten sedan kan argumentera emot. Om motparten ändå undrar varför och är påstridig ska du bara fortsätta att lugnt upprepa ditt svar på samma sätt som du sagt tidigare.
• Tala långsamt, men tydligt med stadig röst och se motparten i ögonen. Det ger tydliga signaler om att du vet vad du vill.
• Eftersom detta kan vara svårt för dig i början ska du om möjligt lämna situationen så fort som möjligt så att du inte frestas av att ändra ditt svar. Säg att du har ett ärende någon annanstans.
• Undvik att låta aggressiv. Motparten har lättare att skiljas från dig med respekt om ni använt en neutral ton och om du reflekterar över vad som sagts: ”Jag förstår att det är besvärligt för dig och jag hoppas verkligen att det löser sig. Det var synd att jag inte kunde hjälpa dig den här gången.”

 

Läs även andra bloggares åsikter om säga nej, tydlighet, hjälp till andra

Det kan inte vara en slump, har jag tänkt.
Det kan omöjligt vara en slump att jag först drabbas av intensiv sorg och sedan får cancer.

Sedan har jag stött på så många sådana liknande fall. De som förlorat någon som står väldigt nära, t ex föräldrar som förlorat ett barn, verkar oftare drabbas av allvarliga sjukdomar, som cancer.

Hur skulle man rent biologiskt kunna förklara det, funderar jag då som läkare.

Sorg är en intensiv stressreaktion. Sorgen påverkar hela organismen som vid utmattningssyndrom, depression, posttraumatiskt stresssyndrom. Kortisolnivåerna tar slut och det ständiga adrenalinpåslaget urlakar organismen. Det är allmänt känt att detta kan orsaka väldigt många olika typer av sjukdomar.

Den stora kunskapen finns inom stressrehabiliteringen. Någon ”går in i väggen” och drabbas av en utmattningsdepression. Men, mer och mer information och forskning kommer även vad gäller hur psykiska tillstånd kan orsaka fysiska sjukdomar, inte bara som ”somatisering”, dvs att psykiska problem sätter sig i kroppen som huvudvärk, smärta osv. Utan faktiskt att stresstillståndet kan orsaka obalans i kroppen så att sjukdomar uppkommer.

Cancer uppkommer när celler delar sig och det blir fel i den processen. Något litet går fel så att de nya cellerna får egenskaper som inte är önskvärda. De tappar kontrollen över tillväxtprocessen och respekterar inte andra celler. De håller sig helt enkelt inte på sin plats. Normalt kan kroppen åtgärda sådant som går fel i ganska hög utsträckning. Fel begås hela tiden men det märks alltså normalt inte. Men när kroppen är i stress klarar den inte av att reparera fel. Då blir det en cancersjukdom i fler fall.

Katja Fall är en forskare i Stockholm. Hon har kunnat visa att sörjande föräldrar oftare får cancer. I hennes studie (Risk of infection-related cancers after the loss of a child: a follow-up study in Sweden, Cancer Res. 2011 Jan 1;71(1):116-22. Epub 2010 Nov 17.)
har man tittat på infektionsrelaterad cancer, men jag är säker på att detta gäller även andra typer av cancer.

Läs mer om stress här…

Man måste vara väldigt rädd om sig när man är i sorg. Det är viktigt att sova, äta på regelbundna tidpunkter, promenera, vila, titta på vackra ting. Vara med människor som man känner sig trygg med. Inte arbeta för mycket. Det tar otroligt mycket energi att sörja. Jag hoppas att sjukvården, sjuksystemet får ökad förståelse för detta. Katja Falls artikel är ett mycket viktigt steg på vägen i rätt riktning.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, cancer, stress, sorg orsakar cancer

På Babysimshopen som nu byter namn till Linneashopen, eftersom vi har så många andra saker än just simsaker och inte bara för babyar, har vi just nu en utlottning av saker från Small Stuff.

Utlottningen går till så att man går in på linneashopen.se och tittar på sakerna från small stuff och väljer ut den saken man tycker bäst om. Sedan går man in på www.facebook.com/babysimshopen och skriver vad man skulle vilja ha om man vann. Den 30 juni dras en vinnare som får det som den önskat sig! (Om du inte har facebook kan du skriva här på bloggen.)

Lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om utlottning, babysimshopen, linneashopen, small stuff, bloggtävling

Vinder viner kring husknutarna. Små gäss syns på sjön. Det verkar som att vinden inte riktigt har bestämt sig för vilket håll det ska blåsa åt. Det är mörkt på himlen och kallt och rått i luften.

Just nu är det svårt att tänka sig att vi är mitt i den härligaste tiden av sommaren. Jag funderar över det kommande midsommarfirandet och undrar om vi kommer att kunna sitta ute. Kanske blir det uppehåll, kanske inte. Men varmt blir det inte.

Jag tänder ett ljus och kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt. Kanske är det för att jag inte behöver gå ut trots att jag älskar sommaren och solen. Kanske är det för att det är så lugnt och stilla här inne.

Sophie sover, Oscar och Johan har åkt iväg en sväng och Jonas är upptagen på sitt håll.
Jag äger min tid. Just nu äger jag mina minuter.
De är inte många, kanske tio? Men de är bara mina.

Att vara småbarnsmamma är underbart. Att vara småbarnsmamma igen, är fantastiskt.
Det är intensivt och tvingar en till nuet om och om igen.
Sophie är en mycket mammig liten tjej som samtidigt är väldigt självständig. Hur det nu går ihop..?
Sophie lämnar inte mig många minuter och inte många millimeter. Hon vill uppleva allt MED mig, helst PÅ mig.
Jag njuter av att vara behövd och älskad. Hon fyller på de hål som Linnéa skapade genom att ta sitt liv och därmed omyndigförklara mig som mamma. Ja, Sophie har den rollen i hemlighet.

Men, det ger inte mycket utrymme till allt annat. Och så ska det väl vara just nu. Barnen växer så fort, så fort. Det vet jag ju. Vips så är de vuxna och har givit mig barnbarn.
Nuet är det enda vi har och det gäller verkligen att ta vara på just det.

Det är det min bok handlar om. Nuet. Och hur man lär sig att vara i det.
Det kommer att bli en bok som riktas till barn i yngre tonåren. Det är en bok vars syfte är att ge barn verktyg för att bli bättre rustade för tonåren och livet och de svårigheter som dyker upp längs med vägen.

Nu tog mina minuter slut… 🙂

Läs även andra bloggares’ åsikter om minfulness, medveten närvaro, acceptans