Ludmillas Blogg

En gammal kvinna satt vid vägkanten utanför en stad. En vandrare kom förbi och frågade hur människorna i den här staden var. Den gamla kvinnan svarade med att fråga:

-Hur var människorna i den staden du var innan?
-De var misstänksamma och elaka, sa vandraren.
-Då kommer du att se att människorna i den här staden kommer att vara ungefär likadana.

Några timmar senare kom nästa vandrare förbi och ställde samma fråga, och kvinnan svarade på samma sätt:
-Hur var människorna i den staden du var innan?
-De var snälla och omtänksamma, sa vandraren.
-Då kommer du att se att människorna i den här staden kommer att vara ungefär likadana.

Vad lär vi oss av den här lilla historien?

Mitt författarskap har börjat.
Det är spännande. Och lyxigt.
Att ha tid avsatt för det här.

Jag har inte kunnat hålla mig ifrån företaget helt men hoppas att kunna minska den tiden från nästa vecka.

Men jag skriver. 5 kapitel är avklarade.
Framåt!

Jag har tidigare berättat att jag har en del projekt på gång.
På måndag övergår jag till att bli författare på heltid under en månads tid. Det känns lyxigt och spännande!

Ett annat viktigt projekt är ICare Prevention (ICP). Det är jag tillsammans med Camilla Henemark och Anders Glisén som har utvecklat en modell för tidig upptäckt av psykisk ohälsa. Tanken är att det ska finnas ett system i samhället på flera olika områden som gör att man fångar upp personer som mår dåligt tidigt och då kan slussa dem vidare om det behövs, istället för att det ska behöva utvecklas till psykisk sjukdom.

Projektbeskrivningen är nu klar och vi kommer att gå vidare till en mer utåtriktad fas där detta kommer att exponeras i media.

Vi ska ses nästa gång på tisdag när Camilla är tillbaka från inspelningarna av Fångarna på Fortet i Frankrike, för att fortsätta arbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om ICP, ICare Prevention, Fångarna på fortet, Camilla Henemark, Anders Glisén, psykisk ohälsa, självmord, suicid

Igår var det tredje gången vi delade ut Linnéastipendiet på skolavslutningen. Det är märkligt att det redan är den fjärde skolavslutningen utan Linnéa. Första gången var ju bara någon vecka efter att Linnéa dött.

Det var många som tyckte det var märkligt att jag orkade vara där då. Det kan man ju tycka. Men då hade jag ju inte ens fattat vad som hade hänt…

Nu var den en fantastisk dag med pic-nic i skuggan innan skolavslutningen. Och så utdelning av Linnéastipendiet:

Jag heter Ludmilla Rosengren och står här för att lämna över ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta.

Vi grundade detta stipendium efter att vår dotter Linnéa Göller tog sitt liv i 30 maj 2008. Linnéa gick då i årskurs åtta i Gluntens Montessoriskola.

Linnéa var en som många ansåg vara en god kamrat. Linnéa älskade att lära sig saker vilket gjorde att hon tyckte det var väldigt roligt i skolan. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var den som stöttade dem som mådde dåligt.

Stipendiets delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen.

Det har varit mycket svårt att välja ut eleverna eftersom det finns många personer som är goda kamrater i Gluntens årskurs åtta.

Linneastipendiaterna 2011 är:

Rock Ibrahim
Rock Ibrahim utses till 2011 års Linnéastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:

Rock, du är hur snäll som helst. Du respekterar andra personer för dem de är. Du är alltid trevlig och frågar hur man mår. Du hälsar på alla och har alltid lika nära till skratt!
Rock, du är en person som bryr dig om andra.

Astrid Geijer Holmström
Astrid Geijer Holmström utses till 2011 års Linnéastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:

Astrid, du finns alltid där när någon är ledsen. Du är alltid lika positiv och glad och sprider verkligen glädje omkring dig.
Astrid, du är en vän man alltid kan prata med om allt.

Båda stipendiaterna tilldelades 1000 kr vardera.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, Linnéastipendiater 2011, Linnéas Minnesfond

Idag har det varit din 18e födelsedag.
Idag blev du myndig.

Det känns så märkligt att fira den 4e födelsedagen utan dig redan…
Du blev bara 14 år och nu 3 år senare skulle du fylla 18…

Linnéa, idag skulle du alltså blivit myndig. Du hade antagligen varit ett år utomlands och kanske kom tillbaka nu i dagarna. Du skulle säkert ha bokat en tid för uppkörning redan imorgon. För övningskört skulle du ha gjort länge. Först tänkte jag att du nog önskade dig körkort i födelsedagspresent, men så kom jag på att det hade nog varit födelsedagen förra året. Du planerade i god tid. Du var ekonomisk. Du började spara till en egen bil redan som riktigt liten.

Vad hade du gjort mer?
Ja, vad hade du inte gjort? Du var så driftig och framåt vad gäller allt. Du hade tagit för dig och haft massor med olika engagemang. Det skulle gå utmärkt i skolan och kanske skulle du fortsatt att läsa extra kurser för att lära dig mer och mer… Du verkade aldrig få nog, och du verkade kunna komma ihåg allt.

Sommarjobb skulle du inte ha haft svårt att få. Du kunde redan när du levde hjälpa mig på kontoret med allt som du ville lära dig. Du var en riktig klippa, redan då! ”Linnéas Simskola, det är Linnéa!” svarade du moget och orädd. Inget hindrade dig.
Du hade säkert också kunnat jobba på Hambergs Fisk där du PRAOade och gjorde succée, eller på lanthandeln ute på Högmarsö där du skulle ha arbetat för 3 år sedan. Var du än var så gjorde du så bra intryck att man var tacksam om du ville komma tillbaka.

Det var något märkvärdigt med dig Linnéa.
Vad var det som var så speciellt med dig?

(Det är lätt att tro att man så här i efterhand konstruerar något som var bättre än var det var, allra helst om det är mamman som skriver. Men faktum är att jag är ganska säker på att alla de som har träffat Linnéa håller med mig. Det var något särskilt med Linnéa.)

Linnéa, du fick alla att känna sig speciella när de var nära dig.
Jag tror att du hade lärt dig att tidigt ge ”rätt” feed-back till var och en som du mötte. Du hade en stor social begåvning där du snabbt lärde dig vad personen du mötte ville ha. Vilken typ av bekräftelse. På så sätt handlade det mer om den personen än om dig. På så sätt glömde du också bort att känna efter vad du själv ville. Du glömde bort dig själv där någonstans på vägen.

När du sedan skulle hitta tillbaka till vad du ville, vem du var, så gick det fel. Det var då du började komma i kontakt med fel personer. Först helt oskyldigt på internet. Det var du som var drivande. Det var du som hade kontrollen. Trodde du…

Linnéa, idag kan jag se att du blev sjuk. Idag kan jag se att du lyckades hålla fasaden ända in i sista minuten. Du bar på hemligheter som du inte kunde berätta för någon. Du trodde att du skulle klara det själv, precis som du klarade allt annat. Du tyckte att du kunde se hur allting hängde ihop. Du tyckte det var du själv som hade ställt till det och därför skulle du klara det själv.

Älskade barn… om du bara hade berättat så hade vi ju tillsammans rett ut det. Förstår du väl!?
Ingenting är för svårt att lösa.
Och vi älskar dig för den du är oavsett vad som har hänt.

Linnéa, min älskade nu vuxna dotter. Tänk om jag hade fått vara med dig idag och dela den stora dagen.
Tänk om du hade funnits kvar hos oss.

Grattis på födelsedagen Linnéa.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, Linnéa, födelsedag, 18-årsdag

I måndags var det ju den tredje dödsdagen. Tre år sedan Linnéa tog sitt liv.
Som jag berättade tidigare har maj månad fungerat riktigt bra i år.

Första året var det fruktansvärt. Inte bara maj. Allt var hemskt hela tiden. Sorgen satt liksom rakt igenom mig hela tiden. Den satt utanpå. Det fanns inget skal. Ingen skorpa. Bara ett öppet smärtsamt sår. Jag tänkte på Linnéa varje vaken sekund. Hon var med i allt jag gjorde hela tiden. Om jag träffade någon som jag visste, visste vad som hade hänt – men inte sa något så var det fruktansvärt smärtsamt.

Jag arbetade intensivt och medvetet med bearbetning. Jag gick i terapi en gång i veckan. Jag exponerade mig för alla situationer som jag helst ville undvika. Linnéas rum var kvar. Jag gick in där så ofta jag kunde för att inte undvika. Jag läste så mycket jag kunde av det Linnéa hade skrivit. Jag pratade med alla som kunde ge mig information om Linnéa, sorg, självmord, att förlora ett barn osv. Jag läste på själv så mycket jag kunde. Jag pratade med journalister och andra som ville träffa mig. Och jag dokumenterade hela processen här på bloggen. Det var också mycket praktiska saker kring detta. Bouppteckning, avslutande av konton, minnesfonden skapades, gravsten skulle beställas, urnsättning, HSAN-anmälan, Lex Marianmälan osv.

Jag var sjukskriven helt de första tre månaderna. Jag var sjukskriven 75% ytterligare 3 månader. Jag började jobba halvtid efter 6 mån. Jag var 25% sjukskriven i ytterligare 3 månader.

När ett år hade gått hade vi en mottagning hemma hos oss. Det var många som samlades. Allt från bloggläsare till läkare på BUP, Linnéas vänner och våra vänner. Vi delade sorgen som var så intensiv fortfarande.

Det andra året var lättare på ett sätt. Bara det att det första året hade gått, att det gått TID! Jag tillät mig själv nu medvetet att lägga den intensiva bearbetningen åt sidan och börja fokusera på andra saker. Jag var gravid. Det var inte lätt att vänta en liten dotter när man fortfarande sörjde en annan dotter, men det kändes rätt. Det var ett mycket medvetet val. Vi städade ur Linnéas rum och gjorde om det till Jonas rum.

Trots att jag på pappret arbetade heltid var mitt tempo inte som tidigare. Jag kunde ju som egen företagare styra mycket själv i vilken takt och när jag skulle arbeta och det var det som möjliggjorde det hela. Jag skulle inte ha orkat arbeta heltid som läkare under den här perioden.

De sista månaderna innan Sophie föddes hade jag medvetet tackat nej till att föreläsa eller att prata med journalister om Linnéa och självmord. Det var viktigt för mig att fokusera på nuet och positivism. I november 2009 föddes Sophie. Det var sedan 6 veckor av återkommande störtblödningar från underlivet innan jag fick min cancerdiagnos. Nu startade den intensiva behandlingsperioden. 19 veckor med högdos cellgifter varje vecka. Varannan vecka en dags behandling, och varannan vecka 2 dagars behandling. 3 blodtransfusioner och 2 blodförgiftningar och isolering från omvärlden i stort sett hela perioden, bland annat. Den 11 maj 2010 var jag klar och fick börja träffa folk igen efter 10 dagar. Den andra årsdagen var vi i Portugal på en ”fira-livet-resa”. Det kändes bra att inte vara hemma detta år. Det blev så tydligt under min sjukdomsperiod att jag inte kunde fokusera för mycket på Linnéa. Hon finns inte i det här livet. Men jag har människor som finns. Det är de som jag måste lägga min energi på. Det blev superklart i mitt sinne.

Det tredje året kom sorgen ikapp mig igen. Jag hade lagt Linnéa helt åt sidan under ett halvår och när jag blev frisk var jag helt slutkörd i kroppen efter alla cellgifter. Jag var trött och less på allt. Mina hormoner var knäppa. Jag hade kommit i ett för tidigt klimakterium. Jag var deprimerad under några månader och hade väldigt mörka tankar. Jag kämpade för att komma tillbaka, steg för steg. Promenader, yoga, vila, positiva saker. Sophie var nu drygt ett halvår. Under hösten blev jag starkare och starkare hela tiden. Jag började arbeta så smått och ökade successivt så att jag var uppe på heltid i januari i år.

Sorgen har mer och mer hållit sig i en mindre del av min kropp. Det har blivit mer och mer sällan som den bottenlösa sorgen tagit tag i mig. Och när den kommit har den kunnat lämna mig ganska omgående igen. Jag har inkorporerat saknaden av Linnéa i mitt nya liv. Jag själv är uppbyggd från grunden igen till en annan person än jag var tidigare. Jag har kraft, lust och energi igen. Jag kan känna äkta glädje igen. Sophie är en stor bidragande faktor till detta. För man är tvungen att vara i nuet med en liten. Och hon är så sprudlande glad nästan hela tiden. Självklart bidrar även pojkarna och Emelie och barnbarnet Melinda till glädjen! Sophie (och Melinda) representerar det nya livet. De har tillkommit efter att Linnéa försvann.

Jag är inte lika arg på Linnéa längre. Jag kan tänka på henne utan att falla ned.

Den tredje dödsdagen arbetade jag som vanligt först. På eftermiddagen såg jag till att ha ett par timmar för mig själv. Jag åkte till BUP. Jag parkerade bilen på samma plats som den 30 maj 2008 när jag skulle hämta Linnéa. Jag gick över gräsmattan på samma sätt som Linnéa och jag gjorde tillsammans när vi skulle gå till Emelie. Jag gick ned för trapporna och konstaterade att det inte såg ut som förut eftersom de bygger om där. Jag gick till lyktstolpen där vi skiljdes åt sista gången och konstaterade att jag inte mindes exakt vilken lyktstolpe det var. Jag gick tillbaka upp för trappan där jag såg Linnéa springa upp sista gången jag såg henne. Jag följde med blicken hela vägen fram till BUPs entré. Det var tungt att exponera mig för detta, men det gick ändå förvånansvärt bra.

Jag fortsatte min färd till stället där hon ställde sig framför tåget. Jag konstaterade att buskarna där hon gömde sig blivit väldigt mycket större. Jag väntade en stund till dess det kom ett tåg. Jag tvingade mig att titta just där hon hoppade. Detta har jag gjort många, många gånger men det var länge sedan nu. Det gick också bra.

Jag åkte sedan till kyrkogården och satt vid hennes grav. Blomhjärtat som jag och Oscar gjorde låg redan där sedan flera dagar. Jag gick en promenad på kyrkogården och när jag återvände var två av Linnéas kompisar där. Det värmde mycket!

Jag åkte hem och hämtade resten av familjen och så åkte vi tillbaka till graven tillsammans.

Sedan fortskred kvällen som en vanlig kväll. Jag var inte i balans och satte mig sedan ensam med ett levande ljus och återupplevde timme för timme till dess att det hela var över. Helt ensam var jag dock inte eftersom flera hundra personer höll mig sällskap på sitt håll med sina tända ljus (ett evenemang som spreds på facebook). Tack för det!

Nu är det juni och det fjärde året har börjat. Nu är det åter dags att fokusera om och leva i nuet och inte i det förgångna.

Tiden är min vän.

Idag hände det igen.

Jag berättade ju tidigare om att jag lyckades radera alla bilderna på ett minneskort. Eftersom jag även hade viktiga jobbilder på det lämnade jag in det för en dyr peng och fick efter många om och men tillbaka bilderna. På IBAS hade man först försökt att återskapa dem med ett enkelt program utan att lyckas. Sedan skickades det iväg till Norge.

Nu hände det alltså igen. Man ska inte hålla på och göra något annat med datorn när den importerar in bilder från ett minneskort. Ett hett tips! Bilderna från Emelies examen försvann när jag laddade ned dem till datorn…

Nu googlade jag snabbt runt och hittade ett program för 79 dollar som jag kunde ladda ned. En kvart senare var de återskapade. Fantastiskt skönt! Programmet jag använde heter FileSalvage och det hittar du här…

Läs även andra bloggares åsikter om förlorade filer, trasigt minneskort, recover deleted files

Emelie höll ett mycket välskrivet tal för alla

Igår var det en stor dag.
Emelie tog examen från sin behandlingsassistentsutbildning i Kopparberg.
Hon började den ett par månader efter att Linnéa dog, men mådde för dåligt så att hon hoppade av efter en termin. Sen återupptog hon studierna ett år senare. Nu klarade hon av att slutföra utbildningen trots att hon födde barn för 3 månader sedan.

Mycket bra gjort! Jag är VÄLDIGT stolt över henne!

(Jag minns när jag fick Emelie. Då gick jag på gymnasiet. Jag var övertygad om att jag skulle slutföra terminen men orkade inte riktigt utan väntade till nästa termin istället. Då var Emelie 4 månader. Emelie var drygt 1 år när jag tog studenten. Emelie var 2 år när jag började på läkarlinjen. Så jag vet vad det innebär att ha barn och plugga…)

Stolt Melinda (mitt barnbarn) över sin mammas examen.

Emelie var också mycket nöjd och höll tal för de som kom. Efteråt åkte vi hem till Emelie och Niclas och åt gott som Emelie lagat och bakat.

Sophie hade ett viktigt bladprojekt

Oscar och Jonas lekte av sig i en park

Sophie, Jonas och Oscar hade kul!

Stolt och glad Emelie!

Läs även andra bloggares åsikter om examen, behandlingsassistent, Örebro Universitet, studera med barn, plugga med barn

SvD skriver:

Med ett vanligt blodprov ska man kunna identifiera självmordsbenägna patienter. En ny studie visar att patienter som försökt ta livet av sig har förhöjda halter av ämnet IL-6 i blodet vilket särskiljer dem både från andra deprimerade och helt friska försökspersoner.

En ny studie visar nu att man även med ett vanligt blodprov kan se mätbara skillnader mellan dessa grupper.
Blodprovet öppnar för lättare och tidigare upptäckt av självmordsbenägenhet.

Att inflammationer kan vara en bidragande orsak till depressioner är något som forskare inom det psykiatriska området länge har misstänkt. Det var först med studier av ryggmärgsvätska, som publicerades för två år sedan, som man kunde bevisa att inflammationen verkligen sitter i hjärnan. Medelvärdet av IL6 i ryggmärgsvätskan hos de sjuka var mer än tre gånger högre än hos de friska. Det var en tydlig skillnad mellan den friska och den sjuka gruppen. Ju mer nedstämd en patient var, desto högre var halterna av IL6. Det finns alltså dessutom ett samband mellan sjukdomens svårighetsgrad och det biologiska ämnet.

Upptäckten innebär att hjärnans gliaceller sätts i fokus. Tidigare forskning har varit inriktad på att hitta biologiska förklaringar till psykiatriska sjukdomar i hjärnans nervceller, medan gliacellerna antogs ha en mer passiv funktion. En av gliacellernas uppgifter är att de är en del av immunförsvaret och därför aktiveras vid inflammationer.

Möjligheten att tidigt kunna fånga upp de svårast sjuka patienterna och ge dem rätt behandling kan rädda liv. Bara i Sverige har vi omkring 15000 självmordsförsök om året, så det är en grupp som det är mycket angeläget att hitta en fungerande behandling för.

Vi kommer troligen att kunna få fram bra behandling mot psykiatriska sjukdomar genom att sätta in inflammationshämmande terapier. Det återstår att hitta svaret på frågan om när inflammationerna uppstår och hur det går till. Vi vet i dag till exempel inte om det är ett virus som snurrar runt inne i hjärnan.

Mycket intressant! Snart kommer psykiska sjukdomar att kunna förklaras biologiskt.
Det är inte ”bara något som sitter i hjärnan”. Det finns biologiska orsaker. Och med det synsättet öppnas det också upp för en helt annan typ av behandling.

Och den psykiatriska specialiteten blir också mer attraktiv bland läkare.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, IL-6, självmord, självmordsbenägenhet, att ta livet av sig

Gång på gång får jag ta del av andras historier och det ger så mycket. Alla relationer man har bildar ett nätverk där det ena ger det andra. Det är spännande och mycket givande.

Detta inlägg handlar om Frontallobsepilepsi och hur psykiska symptom kan ha en somatisk orsak. Mycket tänkvärt! (Självklart har jag frågat avsändaren om lov innan jag lagt ut det.)

Hej Ludmilla!
Jag har funderat så länge på att skriva detta mail till dig, men alltid har det slutat i att jag inte vågat.
Så idag bestämde jag mig. Nu ska det iväg.
Jag heter M är 23år och känner igen mig så himla väl i berättelsen om Linnea.
Jag hoppas du orkar läsa mitt mail och min resa.

Allt började i maj 2009. Jag började må sämre, var sällan den glada och spralliga jag som alla kände till. Jag funderade mycket och ofta på meningen med livet och allt runt omkring. Jag totalkraschade i mig själv. Den sista jag ville visa mig svag för var mamma. Hon kände mig innan och utan så masken kom alltid fram när hon var i närheten. Jag var en clown, när mascaran målades på så kom också leendet.

Samtidigt som jag mådde sämre så började jag få problem med svimningar. Kroppen fungerade inte som jag ville.
Det kunde ske flera gånger om dagen och jag kämpade med att orka göra saker. Ingen tog det allvarligt (förutom mamma).
Det enda som skedde här var att jag fick en remiss till psyk. och diagnosen depression samt krisreaktion. Tiden gick och jag sjönk djupare och djupare. Jag svimmade i duschen, trappan, köket, ute. Överallt. Jag hade blåmärken i hela ansiktet och kroppen. Folk tittade konstigt och många trodde nog att det var min sambo som var anledningen till alla blåmärken. De sa att jag svimmade för att jag psykiskt stängde av hjärnan men samtidigt var medvetande vid svimningarna. Detta tog hårt på mig då jag visste inom mig att jag inte var deprimerad. Det var något annat.

Tiden gick och jag mådde dåligt men i juli 2009 så hände det något. Jag fick stora ångestattacker och försvann ganska mycket ifrån omvärden. Låg mest och stirrade in i väggen och skärmade av mig ifrån mig själv. Blev elak och hoppade på omgivningen trots att de var obefogat. Den som fick de hårdaste smällarna var mamma. Ibland när jag blev frustrerad så blev jag aggresiv emot min sambo. Jag slogs och spottades. Kroppen lydde inte även om jag i skallen visste att detta var fel.

Jag hamnade hos en psykolog. Vid vårt andra möte ville hon lägga in mig pga mina tankar. Jag lyckades övertala henne till att inte göra detta och att jag kunde lösa så jag hade någon hemma hela tiden. Hon gick med på det om jag började ta medicin och att jag skulle komma till henne 2 ggr i veckan. Jag lovade också att gå med på att läggas in OM något skulle bli sämre.

Jag lärde mig väldigt snabbt hur jag skulle vara på våra möten hos min psykolog. Vad jag skulle säga och inte säga för att få vara hemma. Jag spelade en roll som mådde bättre och bättre för varje möte. Även om jag egentligen bara mådde sämre och sämre. I och med att jag lärde mig hur jag skulle hantera psyk glesade besöken ut. 1ggr varannan vecka var det nu, Trots att jag mådde mycket sämre.

Tack vare att jag har så många syskon som ställer upp så fixades de ett schema för folk som var här hemma. Jag var inte ensam en enda minut. Kompisar och familj ställde upp på ett sätt som jag inte tror var möjligt. Jag mådde väldigt dåligt.

Jag var arg på mamma som hela tiden ville gå vidare med allt, försökte hitta en anledning.
Jag var arg på mamma för att hon visade så tydligt att hon älskade mig.
Jag var arg på mamma för att hon gjorde det så svårt för mig att avsluta mitt liv. (För det hade jag bestämt nu, Jag ville inte leva.)
Men mamma gjorde det för svårt.

Jag bestämde mig för att jag var tvungen att spara ihop pengar till begravning och hyra innan jag dog.
Så det slapp stå för sånt. (Galen tanke i efterhand) Men jag hade bestämt mig. Så småning om skulle jag dö.

I sju månader hade mamma nu ringt och tjatat på psyk att jag ska få komma dit oftare. Inget hade hänt. Hon hade också tjatat på vårdcentralen om att få en remiss till neurologen för att se så allt var rätt i huvudet. Inget hände.

Men den 16 december 2009 så fick jag ett stort krampanfall och försvann i medvetandet. Ambulansen kom och jag blev inlagd. Jag fick under tiden jag var inlagd veta att jag har frontallobsepilepsi. En slags epilepsi som först kan visa sig i depression och sen svimningar och sist krampanfall. I sju månader hade jag känt mig som en galning. Folk behandlade mig som en psykisk sjuk människa även om jag visste att jag inte var sjuk, bara ledsen. Jag fick en diagnos och behandlades som en människa igen.

Idag behandlas jag för epilepsi och även panikångest. Men jag har inga tankar på att avsluta livet. Jag försöker fortfarande hitta rätt dos på mediciner och är sjukskriven. Men livet ser annorlunda ut och jag är så tacksam för att mamma kämpade.

För att mammor alltid har rätt.

Jag är också tacksam för att jag fick en andra chans.

Jag har pratat om Linnea med många i min omgivining. Hon lever vidare på så många sätt. Även hos oss som inte träffade henne.
Jag tar med mig Linnea vidare i mitt liv.

Jag hoppas att du orkade läsa mitt mail och kanske gav det svar på varför Linnea var så arg på dig.
Kanske var det samma anledning som jag var det på min mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, frontallobsepilepsi, depression, självmord, ta sitt liv