Ludmillas Blogg

Det du! 🙂

(Referensvärdet är att det ska vara under 5,4. Jag var uppe på nästan 30 000 innan jag fick behandling. Sedan sjönk det… Se kurvan här…)

Idag har jag tillbringat dagen på Karolinska igen. Men denna gång kunde jag styra själv!
Jag körde dit själv. Jag kände mig inte sugen på att underkasta mig sjukresor igen. Det har fungerat så himla dåligt. Jag får nog skriva ett eget inlägg om sjukresorna… Det är frihet att orka köra själv!

Jag hade först ett ultraljud av livmodern inbokat. Läkaren som hämtade mig i väntrummet ropade mitt namn och hälsade intresserat. Jag tog av mig på underkroppen och la mig i gynstolen. Undersökningen görs vaginalt med en ultraljudsprob. Han berättade hela tiden vad han skulle göra och vad han såg. Han var snabb att berätta att han inte såg något avvikande men att han skulle undersöka närmare. När han undersökte äggstockarna undrade jag om han såg några äggblåsor där. Han undrade då vad jag jobbade med och jag fick berätta att jag är läkare. Han gick då än mer noga igenom alla olika steg och berättade vad han undersökte och vad han såg.

Slemhinnan i livmodern är mycket tunn. Äggstockarna är mycket små och skrumpna och man ser inga äggblåsor. Det i kombination med mina svettattackssymptom betyder att jag är i klimakteriet just nu. Det är orsakat av den kraftiga cellgiftsbehandlingen som jag fått. Detta är dock oftast tillfälligt. Men det tar veckor till månader innan hormoncyklerna kommer i balans igen. Det tar längre tid ju äldre man är. I vissa fall kommer man in i ett förtidigt klimakterium.

Nästa undersökning var ultraljud av mjälten. Man ville se att den är normalstor efter alla Neulastasprutor som jag fått för att stimulera produktionen av mina vita blodkroppar. Mjältförstoring är en biverkan av denna behandling.

Någon kom och hämtade mig i väntrummet. Denna någon presenterade sig inte. Jag fick lägga mig på en brits och dra upp tröjan och dra ned byxorna något. Handdukar lades för att skydda kläderna mot den gel som skulle användas på ultraljudsproben. Någon, gick nu ut ur rummet och jag låg ensam ca 10 minuter. Då kommer en man in som mumlar sitt namn samtidigt som han tar min hand där jag ligger ned på britsen. Ögonen är redan på datorn och möter inte mina. Undersökningen tog kanske 3 minuter. Mjälten var normalstor.

Vilken skillnad det var på bemötandet av dessa personer. Vid den första undersökningen kände jag mig sedd och respekterad, trots att jag var naken i gynstolen och undersöktes vaginalt av en man. Vid den andra undersökningen kände jag mig inte alls sedd. Ingen ögonkontakt och jag som alltså låg ned på britsen vid mötet hade ingen möjlighet att göra mig till en person. Jag var ju bara en patient.

Sista tiden jag hade var till min doktor som jag haft under behandlingen. Hon är jättetrevlig och har alltid ett mycket fint bemötande. Vi pratade om hur jag mådde och jag blev undersökt och hon konstaterade att allt är i sin ordning. Alla prover ser fina ut. Jag är frisk!

Jag har fått en tid för operation för att ta bort livmodern om två veckor. Det blir då några dagars inläggning på samma avdelning som tidigare. Sedan blir det ny återhämtningsperiod. Lite jobbigt känns detta. Det känns som ett steg tillbaka att opereras. Samtidigt är det ju bra att det blir gjort. Men sommaren kommer ju att gå med inga bad och ingen sol… Samtidigt är det ju inte ett sådant stort offer om man tänker på att jag hade varit död utan behandlingen. Jag hade kanske dött redan i februari. Död hade jag varit i alla fall. Så allt annat är ju bättre!

Ja, men efter de olika mötena på Karolinska kunde jag köra hem igen! Det är också frihet!

Jag känner mig starkare och friskare än på länge. Det är väldigt skönt! Det som stör mig mest är att jag ju har en övervikt (pga av graviditet + kortisonbehandling) som jag vill ta tag i. Jag kommer att använda mig av GI som jag haft goda resultat av tidigare (Läs här…). Men, det är nog ingen idé att börja förrän efter operationen. Jag utlovade ju att berätta hur jag gör när jag planerade detta före ju och jag kommer att skriva om min viktnedgång. Minst 20 kg ska jag gå ned. Jag har gjort det förut så jag vet att det fungerar! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om återbesök, cancer, ultraljud, viktnedgång, övervikt, patient-läkarelation, bemötande i vården

Den nya fjärilen!

Det betyder oerhört mycket för mig att så många har skänkt oss tankar i dessa dagar! Ja blir rörd över alla fina kommentarer och ljus som tändes för Linnéa och oss!

Tack för att du bryr dig om oss!

Jag var vid graven idag igen och såg att det var många som har varit där. Det betyder så mycket när jag ser spår av att någon varit vid graven.

Så länge någon pratar om Linnéa och visar att hon betyder något fortfarande så lever minnet vidare!

Kommer du ihåg att någon hade stulit fjärilen på gravstenen? Glädjande nog så har en ny fjäril flugit och satt sig fast på gravstenen igen! Nej, den är inte återlämnad. Jag fick beställa en ny. Jag hoppas innerligt att den får sitta kvar nu!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, suicid, sorg och saknad

Sommaren 2007

Idag är det två år sedan du lämnade oss.
Jag har fortfarande inte förstått att du verkligen gjorde det.
Varför Linnea?
Du har ju så många som älskade dig. Du har så många extra vuxna omkring dig. Du hade så många vänner. Du var ju inte ensam.
Varför valde du att vara ensam i din smärta?
Varför berättade du inte vad det egentligen handlade om?
Hur skulle de kunna hjälpa dig om du inte var fullständigt uppriktig?

Jag hör dig svara mig:
-Mamma jag ville klara det själv. Det var mina problem. Jag ville inte belasta er. Jag tänkte jag kunde reda ut dem själv.

Men Linnéa… Vi är en familj. Vi hjälps åt. Vad det än är som har hänt eller vilka konstiga tankar du än har… Vi känner oss inte belastade. Vi blir ju ”glada” när du öppnar dig och vänder dig till oss.

Sidney, februari 2006

Fina Linnéa… Som alla tycker så mycket om…

Tårarna rinner ned för mina kinder igen och jag känner hur arg jag blir igen.

Linnéa, du har gjort mig så besviken genom att lämna oss. Jag känner mig så lurad. Hur kunde du? Förstår du inte hur otroligt mycket du har sårat oss?

Samtidigt förstår jag ju att du var sjuk. Att din hjärna var ”kidnappad”. Att det på ett sätt inte var ”du” som gjorde det.

Det är de två sidorna som jag växlar mellan hela tiden. Arg och besviken kontra ledsen och förstående.

Linnéa, vi saknar dig så mycket!
Det är så TOMT utan dig!
Det är så fel att du inte är med oss!

Du har väl sett att du har fått en lillasyster? Som du så gärna ville ha! Hon kommer aldrig att få träffa dig, och det tycker jag är så synd. Livet är så konstigt Linnéa…

Jag vill att du kommer tillbaka nu… Det räcker nu…
Två år utan mitt barn är tillräckligt.

Fina Linnéa... inte ska du ligga här... i en grav...

Vi älskar dig Linnéa!

Jag älskar dig Linnéa.
Alltid.

Läs mer om den sista dagen här...

Och dikten hon skrev och förklarade och sa hejdå…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sista dagen, självmord, suicid, sorg&saknad, förlora ett barn

Inför resan kollade Johan passens giltighet. Jonas pass hade gått ut, Sophie behövde ett pass och mitt pass hade också gått ut.

Självklart måste jag fixa ett nytt pass och nytt foto just nu, precis efter behandlingen och som jag ser ut just nu! 🙂 Och det ska man ha i 10 år sen eller..?

Hur som helst så var det en rätt smidig historia faktiskt. Det var en egen kö till passärendena hos polisen. Man visar upp legitimation eller giltigt pass (pass som gått ut behöver man inte ha med). Sedan vänder man sig 90 grader och där finns en kamera. När fotot tas får man direkt se hur passet kommer att se ut med bilden och man kan också be att de tar om bilden. Sedan sätter man pekfingrarna i samma apparat och så läses fingeravtrycken av. Sedan skriver man sin namnteckning på ett annat ställe i samma apparat.

Man betalar med kort (400 kr). Sen är det klart.

Uthämtning av passet sker några dagar senare i en annan kassa där man bara hämtar ut passet. Ingen väntetid.

Smidigt!

Läs även andra bloggares åsikter om pass, passärende, polisen

Jag har ju varit babymamma fem gånger i omgångar sedan 1987. Och det har hänt saker under dessa år kan jag lova! Med perspektiv och erfarenhet delar jag med mig av mina reflexioner.

Många gånger har jag t ex haft behov av något som gungar mitt barn när jag själv kanske behöver laga mat eller ta hand om ett annat barn. Nu finns det babysitters som även gungar barnet i olika takt, med eller utan (”hemsk”) musik. Alldeles utmärkt under den första tiden. Behövs dock under kort tid. Man behöver inte köpa nytt.

På barnsängen kan man montera ”gungare”. Det finns olika varianter.
Här är en automatisk gungare som kan gunga på olika sätt. Som bil, båt eller som i moderlivet. Dessutom blir hela sängen lättgungad om man vill gunga manuellt. Personligen tycker jag att denna variant kostar för mycket i förhållande till vad man får.

Sätts fast på varje sängben.

Man kan lika gärna ha denna billigare variant som inte är automatisk utan gör att man kan gunga sängen lika bra som den ovan.

Sätts också fast på sängbenen. Finns i olika färger.

Barnvagnar finns det i hur många olika varianter som helst. För mig var det viktigt att ha en insats som man kan ta ut. Dels kan den användas som säng när man inte är hemma och dels kan man gunga barnet till sömns i insatsen. Konstigt nog har vi knappt använt insatsen alls denna gång.

Kombivagn, här som sittvagn.

Något som är bra med denna vagn är att man kan byta hjulen lätt. Vi har haft ett par uppblåsbara som har fungerat väldigt bra under vintern och i terräng. Att handtaget är ställbart efter förarens längd är också ett stort plus. Men så är det säkert på de flesta vagnar nu förtiden!

Något vi använt mycket är dock denna vagn. Vi började med att köpa bilbarnstolen. Den var dock så tung att vi behövde köpa en vagn som hörde till. Man flyttar helt enkelt bilbarnstolen mellan bilen, där man har en insats som barnstolen klicka i och vagnen, där stolen också klickar i lika lätt. Smart va!

Bilbarnstol...

...som klickar i vagnen!

Gåstolen har Sophie använt mycket! Vi har två stycken eftersom vi har två hem. Den gamla som pojkarna använde är av samma märke som den nya vi köpte. Den nya är mycket, mycket trögare än den gamla. Hjulen är helt annorlunda. Mindre, trögare och färre. Dessutom är det ”stoppkuddar” under ramen. Tydligen får de inte vara så enkla att köra längre av säkerhetsskäl. Den nya stolen har Sophie precis börjat kunna rubba. Den gamla har hon sprungit omkring i sedan hon var 3,5 månad.

Den gamla snabba...

Den nya tröga...

Barnstolar finns det också mängder av märken av. Tripp-trapp-stolar har jag haft sedan Emelie var liten och köpte en ny när Linnéa var liten eftersom Emelie fortfarande använde sin. Man anpassar stolen efter ålder och kan ha den länge. Men, som babystol är den ingen hit faktiskt. Vi provade igen att köpa till bygeln och jag mindes direkt efter varför jag inte använt tripp-trapp-stolen som babystol. Det blir så svårt att få ut babyn. Benen tar emot. Så vi köpte en billig Antilopstol på IKEA istället. Fungerar utmärkt. Tripp-trapp-stolen kommer vi att använda om något år. Då är den superbra.

Tripp-trapp med babybygel.

Billig IKEA-stol fungerar bättre

Läs även andra bloggares åsikter om babysaker, barnbilstol, bilbarnstol, gåstol, barnstol, barnvagn, sänggungare

Nu är det bara några få dagar kvar till den dagen som Linnéa tog sitt liv på. Den 30 maj infaller i år på söndag.
För två år sedan var det en fredag.
Fredagen den 30 maj 2008 är en dag som etsat sig in i mitt medvetande på ett sätt som aldrig kommer att försvinna.
Den 25 maj hade hon alltså bara fem dagar kvar att leva. Visste hon det?
Ja, det tror jag. Av det hon har skrivit är det tydligt vilka planer hon hade.
Jag vet att hon hade sett ut stället. Det var inte en slump att hon hoppade just där.
Hon hade tänkt ut att göra det just den här kvällen, eftersom möjligheterna erbjöd det då.
Hon hade misslyckats senast två veckor innan, då hon också hade tänkt ut det bra.

Hon ville verkligen dö.
Eller ville hon det? Var det kanske det att hon inte orkade leva?
Att hemligheterna och dubbellivet blev för tungt att bära..?
Jag vet att jag ännu inte har berättat vad jag tror orsakade hennes sjukdom och död. Jag trodde jag skulle vara mogen att göra det nu.
Men det är jag inte.

Dag för dag lever jag ännu en gång igenom det som hände för två år sedan.
Det är fortfarande lika ofattbart. Och det är ofattbart att det har gått så lång tid.
Så många dagar utan min dotter.

Hur klarar man av att överleva när ens barn dör?
Ja, jag vet inte.
Man är ju bara så illa tvungen.

Läs mer om vad som hände de sista dagarna här…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, suicid, självmord

Känner du någon som har tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, efter att ha läst i exempelvis en kvällstidning om någon känd persons suicid.

Det finns många studier som visar på att om medier inte följer vissa riktlinjer när de rapporterar så kan känsliga individer påverkas och inspireras. Jag vill undersöka om dessa fakta har någon grund i Sverige.

Alfred Skogberg, Journalist

Kommentera nedan så kan Alfred kontakta dig för sitt bokprojekt.

Läs även andra bloggares åsikter om journalist, suicid, media, copy-cat självmord, Alfred Skogberg, självmord, ta sitt liv

Igår var det Sophies namngivningsfest!
Det var en underbar dag. En riktigt varm sommardag och solen lyste på oss hela dagen.

Ceremonin hölls på bryggan, på samma ställe och med samma officiant som när Emelie och Niclas gifte sig i somras.

Bryggan och gästerna som börjar samlas.

Det var en känslofylld dag. Det var första dagen som jag fick träffa folk på igen efter behandlingen. Jag fick provsvaren sent på fredagen och lördagen var alltså första gången som jag mötte mina vänner och vår släkt igen. Jag kom ut ur min isolering. (Min mamma, hennes man och mina syskon lämnade över en present till Johan och mig för att jag nu är frisk. Det var jättegulligt och det var många tårar som kom! Jag lever! Livet är skört! Man vet inte något om vad som händer imorgon! Det enda du vet är vad du har just nu!)

På väg mot bryggan

Ulrika inledde ceremonin med vacker sång. ”A Wonderful world”. En härlig hyllning till livet! Efter officianten Arturus tal berättade jag att Sophie var ljuset, hoppet och framtiden för oss och att vi är så lyckliga över henne. Faddrarna fick komma fram och visa sig samt få var sitt bevis på att de är Sophies Gudmor och Gudfar. Gudfar läste en dikt; ”Önskan”. Därefter sjöng Emelie den sång som hon skrivit till Sophie ”This time…”. Den var mycket känslofylld och tankarna gick osökt även till Linnéa.

Emelie sjunger sin sång för lillasyster. Niclas spelar.

Lyssnar på Emelies fina sång...

Sedan var det mingel med champagne i trädgården. Solen bara strålade och strålade och barnen passade på att ta ett dopp i poolen. Jag måste ju hålla mig i skuggan (huden blir känslig månader efter cellgiftsbehandlingen) och fick vila benen emellanåt. Peruken som jag hade tänkt ha på mig fick stanna inne. Det är ju faktiskt så här jag ser ut just nu. Det är ingen idé att låtsas något annat…

Lite vila i skuggan

Varmt!

Sen bar det av med Vikingabåtar över till andra sidan sjön där middagen väntade på Täby golfrestaurant. Gästerna fick själva ro!

Gästerna på väg till middagen

Middagen smakade mycket gott. Det var så fantastiskt att ha alla sina fina vänner och släktingar nära efter så lång tid som man inte har kunnat ses! Tänk vad livet är härligt! Bättre än så här kan det faktiskt inte bli!

Tårtan efter middagen

På väg hem igen

Trötta var vi efteråt, men mycket nöjda med dagen!

Tack alla ni som kom. Det var helt underbart för oss!
Och Sophie, ja hon var jättenöjd!

Läs även andra bloggares åsikter om namngivning, namngivningsceremoni, namn, vikingabåtar, ARN, Sophie

Det som gör oss människor till mer känslosamma och mer ångestfyllda än andra djur är att vi besitter förmågan att koppla ihop saker som hänt tidigare med sådant som händer nu.

Det är självklart en stor fördel vad gäller det mesta, men vad gäller smärtsamma minnen blir det komplicerat.

Det kan vara små sinnesintryck som triggar igång mycket smärtsamma minnen. Vi är dessutom duktiga på att generalisera så att de sinnesintryck vi triggar på behöver inte alls vara så lika det ursprungliga minnet för att sätta igång det som är smärtsamt. Detta är en av mekanismerna vid Posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD).

Att förlora sitt barn är på ett sätt just ett posttraumatiskt stressyndrom. Man har varit med om något extremt smärtsamt, som också många gånger är plötsligt och oväntat. Jag har skrivit om det här…

Jag har förlorat min dotter.
Hon tog sitt liv.
Hon ställde sig framför ett tåg.

Det är en mycket traumatisk upplevelse och precis som vid PTSD återupplever jag det som hände, om och om igen. Jag har plågsamma minnesbilder. Jag har dock inte mardrömmar (och har inte heller haft).

Så här års för två år sedan var Linnéa inlagd på BUP.
Jag kan se på träden att det var nu det var. Jag kan känna i luften, värmen och lukterna, att det var nu det var.
Jag känner att dagen börjar närma sig (den 30 maj).

Jag såg en gräsmatta idag. Den gräsmattan har Linnéa rullat nedför tillsammans med Johan. Det var 14 år sedan. Varje gång jag ser den gräsmattan så tänker jag på en skrattande och lycklig Linnéa som rullar nedför gräsmattan i sin klänning. Jag tänker att den nog får gräsfläckar, men att det inte gör något. Jag ser Johan framför mig och hur han tar Linnéa uppför backen igen, och igen. Och hur de tillsammans rullar ned…

Det är ett lyckligt minne. Men, tankarna leder vidare. Linnéa växte upp till en ung vacker kvinna. Hon fortsatte att uppfattas som lycklig. Ända tills..? Ja, det var i alla fall först i februari samma år hon dog som vi förstod att något inte stämde. Men, då hade hon ju mått dåligt en tid. Hur länge? Vet inte.

Tankarna fortsätter rusa fram.

Hon lades in i mitten av april.
Hon var ok med det. Hon verkade tycka att det var skönt att komma ifrån allt och vara i sin ”bubbla”. Att kraven på henne själv minskade då.
Hon blev inte bättre.
Vi blev mer och mer frustrerade och oroliga.

Och så den där eftermiddagen… och så den där kvällen… och så poliserna som kom…
och så dagen efter… (Klicka om du vill läsa om hur det var)

Det var varmt. Precis som nu.

Det är så många små minnestriggare som sätter fart på tankarna för oss som gått igenom ett stort trauma, som att förlora ett barn till exempel.
-middagen där det är en person mindre
-maträtter hon tyckte om
-kläder i en viss storlek/stil
-personer med viss hårfärg/frisyr
-flygeln som hon spelade på
-musikstycken som hon spelade
-parfymen som hon använde
-magdans som hon utövade
-musik som hon lyssnade på
osv… osv… Det tar ju aldrig slut som du säkert förstår.

Det räcker om någon pratar om att vara utbytesstudent. Linnéa hade också sådana planer… tankarna drar igång.
Det räcker med att jag ser en plansch där det står om en konsert som ska vara på Musikens Hus. Det var där hon var sista kvällen… sedan cyklade hon ut till spåret…. osv… osv…

MEN! Det ÄR inte lika smärtsamt i år som det var förra året.
Anledningen är nog framför allt två olika:
1. Det har gått tid.
2. Men framför allt: Jag gjorde allt jag kunde för att exponera (utsätta mig för det som är jobbigt) mig för allt som jag kunde exponera mig för under det första året. Det är inte mycket som jag inte redan har gjort.

Det är det som är ”boten” mot det smärtsamma. Exponering! Så fort man märker att det är något som känns jobbigt och man inte vill göra detta pga av det så ska man ta det som ett tecken på att man faktiskt BEHÖVER göra det. Läs mer om exponering här… och om ångest här…

Idag har jag beställt en minnesruna till tidningen.
Idag har jag beställt ett blomhjärta till graven.

För nu är det andra gången som vi ska genom årsdagen av Linnéas död.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa är död, självmord, suicid, ta sitt liv, BUP, PTSD, RTF, exponering, ångest