Ludmillas Blogg

Eftersom inte artikeln verkar finnas på nätet och jag fått frågan från flera av er så läger jag ut texten här:

—-
Fakta:
Ludmilla Rosengren, född 1968 i Filipstad.
Familj: Man, en vuxen dotter, två söner och en dotter född 2009. I samband med dotterns födelse fick Ludmilla själv cancer. Plus dottern Linnéa som tog livet av sig strax innan hon skulle fylla femton, 2008.
Är: Läkare, kbt-terapeut och simlärare. Grundade en gång den ideella organisationen Svenska babysimförbundet.
Bor: I Uppsala.
Vill: Ta bort alla tabun kring självmord och sorg och att det faktiskt börjar pratas om självmordsbenägenheten bland läkare.

Hennes dotter Linnéa tog livet av sig i slutet av maj 2008. Ludmilla Rosengren är både läkare och kbt-terapeut och är mycket kritisk till vårdens syn på självmord och sorg och till hur Barn- och ungdomspsykiatrin fungerar.

Ludmilla Rosengren har tre jobb. En till två dagar i veckan arbetar hon som läkare på en vårdcentral i Uppsala. Ungefär lika mycket tid ägnar hon åt kbt-terapin. Som terapeut håller hon till i samma lokaler som den simskola hon driver sedan 1993.

Hon har själv jobbat som ST-läkare inom barnpsykiatrin i samma stad, men slutade 2007 när hon inte tyckte att hon kunde stå för den vård som levererades. Hon kände frustration över känslan av att hela systemet ”arbetar med att hålla ifrån sig patienter”. Året efter mådde hennes fjortonåriga dotter Linnéa dåligt, så dåligt att Linnéa i maj 2008 tog sitt liv. Den tidigare så glada tjejen blev inlagd efter samtal med en psykolog och kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup. Man menade att hon led av en depression och hon fick medicin som inte gjorde någon skillnad. Efter några veckor släpptes Linnéa ut på en obevakad permission i Uppsala. Då passade hon på.

Redan från början bestämde sig Ludmilla Rosengren för att gå vidare men också gå till botten med det som hänt, för sin egen skull, för Linnéas och för andra anhöriga till barn som tagit sina liv. Som ett led i det har Ludmilla också medverkat flitigt i media, föreläst och om och om igen berättat om Linnéa. Hon talar energiskt och med stor inlevelse om de alldeles för få vårdplatserna inom psykiatrin, bristen på samordning och information, läkar- och chefsbrist, de respektlöst långa väntetiderna på att faktiskt få hjälp.

Tillbaka till Linnéa. Mamma Ludmilla tyckte inte att hon borde få permission den där kvällen den 30 maj för snart fyra år sedan. Självmordsrisken var alltför stor. Att den ansvariga överläkaren direkt efter självmordet ringde Ludmilla och bad om ursäkt och sa att det var deras fel, ja det var ju för sent då. Professorn i barnpsykiatri fick senare en varning i Hälso- och sjukvårdsnämnden för hanteringen av Linnéa.

- Det jag fick uppleva och det jag hör av människor dagligen i mitt arbete, det är att man i vården upplever anhöriga som något jobbigt och något ifrågasättande, säger Ludmilla Rosengren som tror att personalen på Linnéas avdelning kände att Ludmillas ständiga frågor var jobbiga och ett sätt att lägga sig i personalens val- och beslut.

Ludmilla är- och var skeptisk till fokuseringen på relationen mellan mamma och dotter och menar att det i barnspykiatrin handlar för mycket om den sociala situationen och att det medicinska perspektivet ibland glöms bort. Lika negativ är hon till bemötandet efteråt. All hjälp familjen har fått har de sett till att få själva. Hon tycker att beredskapen för att ta hand om människor i kris är bristfällig.

- Alla människor på jorden kommer någon gång att drabbas av någon typ av sorg. Ändå pratas det inte om döden, sorg ska tystas ner. Särskilt när det handlar om självmord. Alla i sjukvården behöver utbildning för att hantera de situationerna. Sorg är en process och i vår värld som läkare är inte sorg en diagnos, inte en sjukdom. Men sorg innebär en kraftig funktionsnedsättning och sörjande tar tid, säger Ludmilla Rosengren som till och med menar att sorg som samtalsämne borde ingå i grundskolan.

Ludmilla Rosengren understryker också att man inom vården måste våga fråga patienterna hur de verkligen känner sig, särskilt när det handlar om självmordsbenägna personer. Men bra vård kostar och är tidskrävande.

- I grunden är det ett organisatoriskt problem där man måste förbättra arbetsförhållandena för de som jobbar inom psykiatrin. Man måste höja statusen och det kommer att ske i och med att man börjar koppla ihop biologin med psykologin. Men det kommer att krävas en del aktivt arbete, inte minst från politiker. Det måste till fler människor inom psykiatrin, som psykologer, kbt-terapeuter, skötare och läkare, säger Ludmilla Rosengren.

Intervju i Dagens Medicin 2 maj

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, Ludmilla Rosengren, ta sitt liv, psykiatrisk vård, BUP, Dagens Medicin

Hjälp för personer som mår dåligt psykiskt kan på ett plan upplevas bristfällig och samtidigt så växer alltfler hjälpsidor fram på internet.

Här är två som jag vill slå ett slag för idag. Här finns konkret hjälp för de som mår dåligt men också för närstående till de som mår dåligt.

Livlinan hittar du här…
Ungdomsmottagningen (UMO) på nätet hittar du här…

Och här finns en lista på olika organisationer som erbjuder hjälp…

Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, få hjälp, psykiskt dåligt, psykisk ohälsa, hjälp, ta sitt liv, vilja dö

Jag efterlyser deltagare som vill svara på en webbaserad enkät. Har du förlorat ett barn i självmord eller känner du någon som har gjort det?

Syftet med studien är att tydligare klargöra hur sorgeprocessen ser ut för oss som förlorat barn i självmord. Tanken är att tydligare kunna ge riktlinjer/råd till de som möter föräldrar som förlorat barn (sjukvård, polis, anhöriga, arbetsplatser osv).

Jag är tacksam för alla som vill vara med i den studien. Likheterna mellan föräldrar som förlorat barn oavsett orsak är större än olikheterna, men för att resultaten ska bli så pålitliga som möjligt har vi valt att fokusera på en grupp. Det är i samarbete med NASP som detta görs och då blir det naturligt att det är just självmord som blir fokus. Det är dock viktigt att understryka att resultaten kommer att kunna användas som hjälp för alla föräldrar som förlorat barn.

Jag är intresserad av att få båda föräldrarnas erfarenheter, inte bara mammornas!

Maila mig kontakt@ludmilla.se om du vill vara med så får du en länk till enkäten.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om förlora barn, barns död, självmord, ta sitt liv, suicid, sorg, sorg efter barns död, mitt barn tog sitt liv, föräldrars sorg

Jag gjorde redan 2009 en förstudie om hur föräldrar som förlorat barn mår vid olika tidpunkter efter sitt barns dödsfall.

Det var 76 föräldrar (mammor) som svarade. De flesta som svarade hade förlorat barnet i självmord (45%) men även olyckor, sjukdomar, naturkatastrofer osv fanns representerat.

Frågor som ställdes gällde hur man fick beskedet, hur man upplevde beskedet, av vem man fick beskedet. Om man fick se sitt barn och hur snart efter dödsfallet. Vad man ångrar att man gjort annorlunda i samband med dödsfallet. Andra frågor handlade om vilken hjälp man fått och av vem, samt vilken hjälp man själv sett till att få. Sjukskrivningsgrad var ett annat område. Hur länge var man sjukskriven. Vilka symptom hade man 2, 6, och 12 månader efter dödsfallet. Det fanns även frågor om hur man skattade sin livskvalitet och hur man skattade att man skulle skatta den om 5 år. Det fanns möjlighet att skriva mycket fritt och deltagarna delade med sig av mycket kloka och viktiga erfarenheter och kunskap.

Resultaten visar, som tidigare forskning, att sorg efter ett barns död tar längre tid än vid förlust av annan anhörig. Det är viktigt att få se sitt döda barn och att få tillräckligt med tid kring detta. Gärna att man ser barnet flera gånger, tar kort, klipper en hårlock, fotar och filmar på begravningen, låter syskon vara med, klär det döda barnet osv.

Vad gäller bemötandet är det viktigt att man snabbt får beskedet, innan facebook hinner före, av en person som tar sig tid. Personen bör också kunna förmedla nästa steg dvs vilken hjälp som kommer sen. Sämst upplevde de det som fick beskedet per telefon och inte fick någon uppföljning. Tydligt var också att man behöver någon som hjälper en att krisbearbeta och att den hjälpen kommer aktivt och inte att man själv ska ringa ett nummer ”om det behövs”. För det behövs alltid, men man orkar inte alltid själv ta initiativet.

Vad gäller omgivningens bemötande är det också viktigt att folk pratar om det som hänt, frågar hur man mår, fortsätter att höra av sig. I början handlar det om mer praktisk hjälp som att få mat, sätta på en tvätt, skotta snö, hämta barn osv. I förlängningen handlar det om att man ska få fortsätta prata om sitt döda barn och att andra vågar nämna det. Det har ju trots allt funnits ett antal år och minnena och den påverkan som barnet gjort finns kvar för evigt, är en del av föräldrarnas liv alltid. Man vill inte att folk ska vara rädda för att prata om det som har hänt.

På frågan om vilken omedelbar hjälp man fått svarar 40%: ingen. 25% har fått hjälp av en präst. I så mycket som 36% hade man själv varit tvungen att ta kontakten. 14% var vänner/anhöriga som hjälpt till med att förmedla kontakten. I 25% av fallen var det sjukvården som hjälpt till, vilket blir naturligt när barnet dött av en sjukdom.

Det betyder att det i 50% av fallen var föräldern själv eller en nära anhörig som varit tvungen att se till att få hjälp i akutskedet!

På längre sikt svarade 40% att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. I 51% av fallen hade man själv sett till att få hjälp via en sorgegrupp.

Av symptomen var det anmärkningsvärt att så många som 46% hade självmordstankar (hopplöshet och svårt att se hur man ska kunna fortsätta leva utan sitt barn) efter att barnet varit dött i 2 mån, 33% efter 6 månader och 29% efter 12 månader. Efter 12 mån hade fortfarande 79% nedstämdhet, 46% flash backs, 55% initiativlöshet, 65% minnessvårigheter. Alla deltagare hade fortfarande stora symptom efter 1 år.

Symptom 2, 6, och 12 mån efter dödsfallet

Tydligt är att symptomen minskar, men det tar TID.

Det som föräldrarna i studien signalerar är att de inte fått den hjälp de behövt, inte känt att de blivit tagna på allvar av sjukvården, känt sig pressade att börja arbeta trots att de haft stor trötthet och stora koncentrationssvårigheter och egna självmordstankar. Omgivningen upplevs som undvikande och att många vänner ”försvunnit”.

Dessa resultat tjänar som grund till den fördjupade studien som jag påbörjar nu.

Syftet med studien är att tydligare klargöra hur sorgeprocessen ser ut i förhållande till sjukskrivning och hjälpen man fått. Tanken är att tydligare kunna ge riktlinjer/råd till de som möter föräldrar som förlorat barn (sjukvård, polis, anhöriga, arbetsplatser osv).

Jag är tacksam för alla som vill vara med i den studien. Jag efterlyser föräldrar till barn som dött i självmord. Jag är intresserad av att få båda föräldrarnas erfarenheter, inte bara mammornas!

Maila mig på kontakt@ludmilla.se för att få en länk till enkäten.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, förlora ett barn, ett barns död, sorg efter att ett barn dött, mitt barn har dött, barnet tog sitt liv

Ludmilla –
Först vill jag skicka all tänkbar värme och empati till dig. Jag tror att det allra svåraste som en människa kan tvingas genomlida är att ens barn tar sitt eget liv.

Jag vill dela med mig av min egen erfarenhet av att vara ung och sårbar och vara inlagd på en psykiatrisk avdelning. Man kanske tror att det är ett ”tryggt” ställe att vara på – men för mig var det en väldigt skrämmande upplevelse. Att vara inlagd på ”psyk” – bara det – då är man ju lite knäpp och annorlunda! Sen också rädslan för att få elchocker och bli fastbunden!!! (det hade ju inte undgått en att få den informationen via filmer och på annat sätt även om man bara är 14 år).

Lägg därtill den allmänna känslan av att vara ett objekt som ska bedömas, samtalas med, behandlas, tas prov på. OCH att man vistas i sjukhusmiljö, trots allt och då ÄR man ju sjuk, eller hur! FASTÄN man kanske mest är ledsen, rädd för allt som man upptäcker att livet innebär, oro för hur man ska kunna klara av alla krav, kanske till och med en ovilja att Bli VUXEN när man börjar se och förstå hur vuxenvärlden fungerar. Det är så mycket som man måste möta, fastän man inte vet HUR och man saknar både en fungerande verktygslåda och en ”gör så här”-manual. Och inte verkar de vuxna ha så särskilt mycket mer koll heller, när man ser hur de agerar och hur det ser ut i världen i stort.

Värst för mig var nog känslan att det här handlade om SJUK-DOM och inte ”bara” normala reaktioner på den situation jag befann mig i. Jag låg inne på ”psyk” för ätstörningar första gången. Att jag inte åt och inte ville bo hemma var själva problemet. JAG var problemet! Ingen såg det som var det VERKLIGA problemet: Att jag levde i ett dysfunktionellt hem och hade ansvar för långt mer än vad en ung människa ska behöva bära på sina unga axlar. Jag var den duktiga lilla flickan och äldsta barnet. Att visa ilska och rädsla var inte accepterat – så jag fick ge uttryck för mitt dåliga mående och hantera min ångest på det enda sätt som jag kunde där och då: Genom att inte äta eller äta och kräkas. Det gav en liten känsla av kontroll ändå, en liten känsla av egenmakt i en tillvaro där jag inte hade något att säga till om överhuvudtaget egentligen.

Det var så skrämmande att se på mig själv som en ”psykiskt sjuk” person. Som en som hade ”klena nerver” som någon äldre släkting kallade det. Vad var det för något. Klena nerver – hur är man då? Var sitter det någonstans i kroppen? Jag hade VERKLIGEN behövt förstå att det jag gick igenom var högst NORMALT – om än både plågsamt och skrämmande. Att det fanns en eller flera varma famnar för mig att vila ut i utan prat – att bara få känna sig liten och osäker i en trygg famn utan frågor. Att förstå att jag inte var SJUK utan att det var den livssituation jag befann mig i som var sjuk! Det var den som behövde ändras, bli bättre – så att JAG fick möjlighet att må bra.

Jag kände mig så förtvivlat rädd och ensam – och det lades som extra börda på min inre oro, min oförmåga att handskas med både den yttre och den inre miljön. Det blev inte BÄTTRE på psyket – precis – utan där fick den inre rädslan verkligen en ypperlig jordmån att växa i. Det är så bedrövligt hur psykvården fungerar i Sverige – överlag – och SÅ helt oacceptabelt att självmord bland unga människor ökar.

Jag är äldre nu och har samlat på mig en massa livserfarenhet under livets gång. Fortfarande kan det ibland komma över mig en stark övergivenhetskänsla – och jag känner en sådan ömhet för den där lilla flickan som mådde så dåligt och försökte leva upp till alla orimliga krav utifrån och inifrån. Hur hon förtvivlad sökte hjälp och också trodde och hoppades på att få hjälp – men blev övergiven, lämnad ensam med ännu större rädsla än innan hon räckte ut handen för att få stöd. Det stod i mina sjukjournaler från den där första inläggningen på ungdoms-psyk: ”Flickan är mjuk och otroligt hjälpsökande”. Ja – så var det. Jag minns precis hur det kändes än idag. Men när det inte hjälpte att vara mjuk och räcka ut en darrande liten flickungehand, när man bara blir ändå mer rädd och osäker – då sluter man sig inom sig och lär sig att ensam är stark. Man får klara sig själv bäst det går för det finns ingen ingen hjälp att få som verkligen HJÄLPER!

Men ensam är inte stark. Ensam är bara – ENSAM.

Vissa unga människor ser ingen annan utväg ur sin förtvivlan, ur sin känsla av att inte orka, inte förstå, inte kunna hantera sitt liv och sina känslor – än att ta sitt liv. Så outsägligt tragiskt! Man vet ju inte då – det som man vet när man levt ett tag – att glädje och sorg vandrar sida vid sida och att det alltid vänder. Att man lär sig hitta vägar genom det svåra, att livet går upp och ner för alla och att vi behöver varandras stöd om vi ska orka. Behöver söka närheten till människor som ser oss, lyssnar på oss och låter oss tanka ny kraft så att vi orkar vidare. Sen blir vi med tiden lite klokare och erfarnare vi också – och då är det vår tur att låta unga människor ”tanka” kraft och näring hos oss.

Och vi ska lära dem att hitta och lita på den där enorma kraften inom oss som VILL liv, VILL leva. Den där inneboende livskraften som får ett litet frö att bli en blomma. Den där kraften som är inbyggd i oss alla från start. Det är just DEN som man behöver få hjälp att hitta och sätta sin tillit till för att kunna växa sig stark och hel. När det fokuseras på allehanda symtom och man delar ut psykiska diagnoser, fast det egentligen ”bara” handlar om en utvecklings- eller livskris eller att någon bär livet för tungt på späda axlar – då är det oundvikligt, tror jag, att en ung människa tror att det är något allvarligt FEL på henne. Ser sig som defekt, som en som saknar den där starka, friska kraften inom sig! Som någon som är trasig och svag…och tappar tron på sig själv och själva Livet.

Jag har i mitt arbete som lärare mött så många elever som har det som jag hade det. Man kan inte hjälpa alla, men försöka stötta och bidra så gott det går. Jag anser att Livskunskap bör vara ett absolut självklart kärnämne inom skolan och finnas med redan från skolstart. Unga människor MÅSTE få ökad kunskap om vad livet handlar om, att det inte är en dans på rosor eller lycka, lycka för jämnan – utan periodvis tufft och skrämmande – och då behöver vi söka stöd hos varann, prata, dela med oss osv och då ska det finnas kunskap hos både ”vanliga” människor och professionella, så att vi kan inge våra ungdomar trygghet och stöd och kunna hjälpa dem att finna ro och förstå att de inte är annorlunda eller konstiga eller SJUKA. (Visst – det finns allvarliga psykiska sjukdomar – men de människor som drabbas av dessa är försvinnande få jämfört med det stora antal människor som ”bara” mår dåligt av en eller annan anledning och som sist av allt behöver få en ”psykiskt sjuk”-stämpel i baken och stigmatiseras, tvingas bära på den bördan och bli uppskrämda i onödan.

Jag är så tacksam för att jag lever idag. Att jag haft mod och styrka att gå min egen väg och att jag inte blev ett med mina diagnoser. Jag har en sårbarhet i mig – mycket på grund av att jag inte fick adekvat hjälp när jag ung och vilsen verkligen hade behövt det. Paradoxalt nog – blev det nog så att det faktiskt kanske har varit en viss hjälp för mig att vara så rädd för att ”hamna på psyket” – för inte för allt i världen har jag velat dit igen efter mina vistelser där i ungdomen.

Tack Ludmilla – för att du kämpar för att andra ska slippa vara med om det allra svåraste, som du behövt uthärda. Tack för att du hedrar minnet av din vackra underbara dotter, som inte längre finns bland oss och som för alltid kommer att fattas oss. Ödmjukaste TACK!

Varje ung människa som tar sitt liv är en ofattbar förlust – och vi bara MÅSTE få de ökade självmordssiffrorna bland unga att minska och alla samhällsinstanser MÅSTE göra det här till en gemensam angelägenhet och ha nolltolerans som mål!!!

—-
Tack själv.
Tack för att du delar med dig.
Tack för att du ger hopp. Hopp om liv.
Värme till dig! <3

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, depression, självmord, vilja ta sitt liv, suicid, psykiatri, tonårsproblem, tonårssuicid,

I fredags åkte Johan och jag till Stockholm för att se Lets Dance live. Vi stod med på Camilla Henemarks gästlista. Som jag skrivit om tidigare har jag lärt känna henne via ett suicidpreventivt projekt (I Care Prevention, ICP).

På hotellet

Vi hade bokat hotell för att slippa åka tillbaka sent på kvällen till Uppsala. Min mamma var barnvakt till barnen. När vi kom till Elit Hotell på Stureplan började de med att berätta att de uppgraderat oss till ett bättre rum, en svit. Jag tackar jag! Anledningen fick vi aldrig veta. Hela vistelsen där var mycket bra och kan rekommenderas!

Vi tog oss till Frihamnen och Magasin 7 där inspelningsstudion var. Vi fick bocka av oss på gästlistan och sedan gå in i förrummet som var fullt med folk. Här fanns vin och sponsorer och många bekanta ansikten. Vad jobbigt det måste vara för ”kändisar” när folk säger att de känner igen dem från någonstans… ”Jo… kanske från TV…”

Innan Sambadansarna visar sig

Studion var större än jag trodde. Dansgolvet är ju bara en del. Det finns publik ”bakom” kameran också som inte syns. Vi satt precis vid dansgolvet längst upp mot orkestern bredvid Camillas mamma och en kompis och bredvid dem satt Camilla Läckbergs anhöriga. Vad söta de är mot varandra Martin och hon.

Lite sugen på en dans...

Andra på plats var Frank Andersson, Mia Törnblom, Rene Nyberg, Peter Magnusson och många fler.

När det inte var sändning var det en kille som höll igång publiken. Han kom tillbaka i varje paus och det bjöds på vin även i pausen. Det var en otroligt bra stämning.

Anton Hysén var snäll och hjälpte till att ta en bild på oss och Camilla.

Jag, Camilla och Johan.

Camilla blev ju kvar den här veckan också, men juryn var inte nådig! Rekordlåga poäng! Vi får väl se hur det går på fredag.

Camilla och Tobias blir intervjuad efteråt. Camillas mamma Gerd syns också.

Efter omröstningen översvämmades dansgolvet av journalister som intervjuade dansparen. Camilla hade bråttom hem för att packa om för en spelning i Ryssland med Miss Inga och Dominika.

Och vi hamnade på en restaurant tillsammans med Anders Timells gäng.

En väldigt rolig kväll!

Läs även andra bloggares åsikter om lets dance, Camilla Henemark, Anton Hysén, TV4, Camilla och Tobias, självmordsförebyggande, suicidprevention, ICP

Att sprida relevant information till allmänheten om självmordsnärhet och självmord är en viktig ingress i självmordsförebyggande verksamhet. Men ända sedan i mitten av 1800-talet har man framfört oro över att det ligger en smittorisk i att tala om självmord.

Modern forskning har emellertid visat att om man är orolig för att en person i ens närhet har självmordstankar, bör man inleda samtal om självmord.

Det kan ofta kännas som en lättnad att han eller hon får tala om sina känslor och kan underlätta för den självmordsnära personen att söka professionell hjälp.

Men rapportering av självmord i media är en känslig fråga eftersom felaktig och sensationssökande rapportering kan påverka sårbara personer. Det finns studieresultat som antyder att mediarapportering kan leda till imitation av självmordsbeteende. Denna effekt kallas ofta ”Werther- effekten” och syftar på innehållet i Goethe´s roman om den unge Werther, som sköt sig på grund av olycklig kärlek, vilket anses ha medfört att ett antal samtida unga män tog sina liv. Å andra sidan har det hävdats att rapportering av fall där man lyckats häva självmordskrisen kan ha en skyddande effekt mot självmord en s k Papagenoeffekt. Namnet är hämtat från händelserna i Mozarts opera Trollflöjten, där Papageno är beredd att ta livet av sig men förhindras och räddas tack vare tre pojkars inflytande.

Under de senaste tio åren har flera länder och organisationer exempelvis WHO (the World Health Organisation), brittiska the Samaritans och AFSP (the American Foundation for Suicide Prevention) publicerat stöd – och riktlinjer för hur yrkesverksamma inom media bör rapportera om självmord. Ansvarsfull rapportering kan användas för att öka allmänhetens kunskaper om självmord och bidra till att en självmordsnära person söker professionell hjälp. NASP har gett ut en svensk översättning av WHOs stödmaterial för professionella inom media (läs mer här…).

Resultat
Av de funna artiklarna var 4 metaanalyser, 4 var systematiska översiktsartiklar och 48 var forskningsartiklar. De flesta artiklarna kom ifrån USA (n=19), följt av Asien (n=16) och Europa (n=12). De amerikanska artiklarna var företrädesvis gjorda före 1990. Majoriteten av studier hade ägnats åt att beskriva negativa effekter av provokativa, och vad man ansåg vara oansvariga media rapporteringar, vilka orsakat ett ökat självmordsbeteende. Endast i sex forskningsartiklar hade man undersökt och utvärderat en gynnsam och preventiv effekt av medias rapportering, antingen genom att man minskat mängden information om självmord eller genom att man förändrat sättet att skriva om självmord. Förhållningssätten resulterade i samtliga fall i ett minskat självmordsbeteende.

I majoriteten av studier ansåg man att man funnit bevis för att det fanns ett samband mellan rapportering av självmord i media och aktuell självmordsbenägenhet. Endast fyra studier rapporterade att man inte funnit några samband och i fem studier fann man resultaten tveksamma och motsägelsefulla.

I flera studier hade man dragit slutsatsen att den smittsamma effekten av medias självmordsrapportering endast gällde vissa sårbara grupper i synnerhet unga människor, särskilt om självmordsoffret varit en känd person som de unga kunde identifiera sig med. Det var även vanligt att självmordsmetoden imiterades.

Litteraturgenomgången avslöjade att medias rapporteringar inte är representativa för officiella självmordsdata utan ofta beskriver särskilt dramatiska och dödliga metoder, vilket författarna anser har stor betydelse för medias inflytande. Att ha bränt sig till döds, att ha skjutit sig, eller ha hoppat från hög höjd eller framför tåg rapporteras således mycket oftare än hängning, vilket är den vanligaste självmordsmetoden i många länder, även i Sverige.

Fokus låg, i de flesta av studierna, på korttidseffekten och en period av 1-2 dagar till 3-4 veckor mellan mediarapportering och självmordsbeteende. Författarna anser att det är relevanta tidsperioder för framprovocerade av såväl självmordsförsök som fullbordade självmord. Å andra sidan har man visat en ökad frekvens av självmordstankar upp till 1 år efter det att en känd person suiciderat.

I de flesta studierna hade man använt sig av traditionell kvantitativ analys av samband mellan mediarapporter och suicidalitet. Men mycket information om effekterna av medias självmordsrapportering har gått förlorad genom att man inte tagit reda på hur allmänheten tagit emot, upplevt och bearbetat informationen, skriver författarna. I en nyligen publicerad österrikisk studie av Niederkrotenthaler och hans kollegor, där man använt sig av både kvantitativa och kvalitativa analyser, finner man att medial information till allmänheten om självmordsnärhet och hur man kan ta sig igenom en självmordskris har positiva suicidpreventiva effekter (BJP1210;197). Det är f ö Niedenkrotenthaler och hans grupp som myntat begreppet Papageno-effekt.

Slutsatser
Det är uppenbart, skriver författarna, att det behövs fler studier rörande de suicidpreventiva effekterna av en ansvarsfull mediarapportering av självmord, och fler kvalitativa studier av hur läsare och åhörare har hanterat informationen. Internet är ett nytt, i detta avseende outforskat forskningsfält, där man kan ta del av läsarnas omedelbara kommentarer rörande självmordsreportage och kvalitativt studera interaktioner mellan olika aktörer. Film är ett förbisett medium. Författarna anser att det borde utformas riktlinjer för professionella inom filmbranschen. Självmord porträtteras ofta på film, utövar ett stort inflytande och presentationerna överensstämmer dåligt med vetenskapliga rön, bland annat marginaliseras betydelsen av psykisk sjukdom.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, suicid, suicidforskning, studier om självmord, NASP, mediarapportering om självmord, hur man skriver om självmord

Alfred Skogberg har, som jag skrivit tidigare om flera gånger, skrivit en bok om hur vi kan förhindra självmord i Sverige. Det är en delvis skrämmande läsning eftersom boken tydligt visar på de brister som faktiskt finns. Boken finns nu att köpa i handeln.

I Miami har man en modell som går ut på att man redan i skolan har fler kuratorer som en del i skolarbetet och ämnet livskunskap. Det ska vara personer som är utbildade i att hantera svåra känslor som ska undervisa i svåra frågor och inte lärare. Kuratorn blir på så sätt också en person som eleverna har en relation till redan innan problemen finns, vilket gör det lättare att söka hjälp hos den personen när det behövs.

I boken som Alfred skrivit är även jag intervjuad och berättar om vad som hände Linnéa. Många andra vinklingar på problemet tas också upp.

Alfred och jag samtalade om detta i TV4 nyhetsmorgon idag. Se hela inslaget här:

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, Ludmilla Rosengren, Alfred Skogberg, suicidprevention, När någon tar sitt liv, självmordsförebyggande åtgärder, nollvision, tv4 nyhetsmorgon

Idag fick jag en kommentar på ett äldre inlägg som jag blev så glad för:

I dag så loggade jag in på min gamla mail, jag har inte använt den på 3 år, jag hittade ett mail som du hade skrivit till mig och det blev känslosamt för jag kommer i håg den tiden, du skrev flera mail och försökte hjälpa mig, bla:
”Personer med borderline är som orkidéer. De behöver särskild omvårdnad.
De är inte som maskrosor som kan växa var som helst, hur som helst.
Orkidéer är personer med extra tunn hud. Allt som händer runt omkring sugs in i själen på ett sätt som inte hos de flesta andra. Man tar åt sig. Känner mer och större. Det blir katastrofer av väldigt små saker. Allt blir förstört… Man hatar sig själv för att det blir så där jämt…”
Det här raderna som du skrev gjorde så började jag må bättre, i dag äter jag inte mediciner längre, jag går inte i terapi, jag är frisk i dag
Och du ska ha ett STORT TACK för det, många många kramar!

Stort tack själv! Det betyder mycket för mig att veta att det jag skrev har haft betydelse för dig. Och ännu bättre att du idag mår så mycket bättre än för 3 år sedan.

Kram tillbaka!