Ludmillas Blogg

Ja, så var det sista dagen på ett långt sommarlov som vi haft tillsammans hela familjen.

Vi har varit lediga i vårt paradis i tio långa veckor. Johan och jag har kunnat jobba hemifrån i den takt som omständigheterna har tillåtit.

Nu är det dags att komma in i höstrutinerna igen.

Jag har haft en vecka då jag känt mig riktigt låg. Jag blir lite rädd när jag faller så djupt. Jag blir så otroligt likgiltig och har så mörka tankar. Sådana här svackor kommer inte så ofta längre, men det blir tungt när de kommer.

Det är oftast när det varit lite för mycket som jag faller. Nu försöker jag hitta balansen i arbete, ta hand om Sophie, motionera och vila. Det är svårt eftersom jag vill så mycket. Detta i kombination med dålig sömn får det hela att tippa åt fel håll.

När jag är där nere funderar jag över min sjukdom. Tänker att det kanske var meningen att jag skulle dö? Tänker på Linnea och paniken griper tag i mig!

-Linnea!!?? Hur kunde du???

Jag blir så arg.
Jag blir så otroligt innerligt ledsen. Så djupt, djupt i sorgen.

Hur ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen?

Men nu är det åter lite bättre och nu ska livet bli normalt igen med skola och jobb.

Imorgon hämtar jag ett amerikanskt par på Arlanda. De kommer och föreläser i helgen och vi ska ta hand om dem några dagar.

Nu är livet normalt igen.
På utsidan.

Men skolan börjar på onsdag!

Nu har vi fått en ny hemsida till Linnéas Simskola! www.linnea.se

Nya linnea.se

Det är Johan Almblad från www.mixmedia.se som har gjort den. Förutom det nya utseendet så innehåller sidan fiffiga funktioner som ortsspecifik information och möjlighet att boka sig för återsim själv.

Vi är väldigt nöjda med den nya hemsidan!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéas Simskola, babysim, simskola, Mixmedia, ny hemsida

Någon undrade om tatueringen som Emelie gjorde när hennes lillasyster tog sitt liv. Hon har gjort två faktiskt. Den ena är ännu inte klar.

Här är den andra:

Emelies tatuering

Tatueringen visar texten Shabnam (Daggdroppe) på persiska med Linnéablommor runt om. Linnéa hette Shabnam i andranamn.

Det är ganska vanligt att man nuförtiden tatuerar in något till minne av någon som har dött. Själv har jag ingen tatuering, varken ”före eller efter Linnéa”. (Så uttrycker vi det – vi menar förstås före eller efter Linnéa dog).

Läs även andra bloggares åsikter om tatuering, persiska, Linnéa

Jag fick en kommentar på ett gammalt inlägg som jag tyckte var viktigt att lyfta fram. Hur mörkt det än kan vara i perioder, kommer alltid en ljusning!

Jag kan inte fatta att jag var nära att göra samma sak som Linnéa gjorde, på samma järnvägsspår t.om. Det var på natten den 30 mars förra året.

Jag gick fram och tillbaka vid spåret och inväntade ett tåg. Mobilen ringer: det är min mamma som undrar vart jag är nånstans. Hon frågar om jag är vid järnvägen men jag nekar. Det kommer några människor och går på trottoaren inte långt ifrån järnvägen. Jag går en bit ifrån spåret så dom inte skulle fatta varför jag var där, tänkte att jag skulle gå över vägen, bort från spåret tills dom gått förbi och sen gå tillbaka. När jag precis kommit över vägen, då kommer tåget…

Jag blev arg för att mamma rindge och störde mig och för att dom där människorna skulle komma och gå där precis då. Jag skulle ju ha lyckats att ta livet av mig annars.
Mamma hör såklart tåget via telefonen och hotar att ringa polisen om jag inte gick hem på en gång. Först tänkte jag strunta i det och stå kvar och vänta på nästa tåg. Men sen började jag tänka efter, att det kanske var meningen att jag skulle missa det där tåget… Och polisbil hade jag ingen lust att åka…

Tänkte sen efter ännu mera. Jag kunde inte lämna mamma utan en kropp att säga hej då till, så jag bestämde mig för att den metoden var utesluten och gick hem igen. Även om den metoden jag försökt med 3 gånger innan detta inte hade funkat hittils så tänkte jag hålla mig till den iaf. Jag försökte med den andra metoden (överdos) 5 gånger till (en av gångerna var riktigt allvarlig då jag hamnade i respirator), tills jag för ca 4-5 månader sen fick en medicin som fungerade.

Jag kan idag säga att jag mår bra, även om det kan kännas tungt vissa dagar. Och jag har varken skurit eller bränt mig på ca 5½ månad. Jag är väldigt glad över att jag aldrig lyckades med mina självmordsförsök.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra igen, att allting var svart. Men oj så fel jag hade. Idag njuter jag allt jag kan av vad livet har att erbjuda, ser allting med nya ögon.

Det stämmer ju som dom säger: ”Livet är kort med tanke på hur länge man kommer att vara död”.. och ”Njut av livet, det går inte i repris” !

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, självmordsförsök, självmordsbenägen, ta sitt liv

Idag var det dags för återbesök på sjukhuset. Jag träffade min vanliga fina läkare.

Mitt hCG ligger stadigt nere på 0,1 hela tiden (allt under 5,4 är normalt). Det ska fortsätta att mätas varannan vecka i 6 veckor till. I oktober går vi sedan över till kontroller varje månad istället. Nästa läkarbesök blir i november.

Vi pratade om lite olika saker.
-Mina fötter. Jag har fortfarande väldigt ont i mina fötter. Det hindrar mig i min rehabilitering. Jag har fått tid på Capio Artro Clinic den 16e. Då gör man ett ultraljud av hälsenorna. Om det inte är något med hälsenorna skickar de tillbaka remissen.
-Mina svettningar. De har blivit lite bättre, men det är fortfarande häftiga svettattacker på nätterna precis som jag läst om att man gör i klimakteriet. Cellgifterna försätter ju äggstockarna i ett klimakterium men oftast så blir de återställda efter några månader. Nu bestämde vi att kontrollera mina hormonvärden så får vi se var jag ligger.
-Rehabilitering. Om jag hade bott i Stockholm skulle jag få åka på rehabilitering på Mösseberg i Falköping. Där har man rehab för sådana som jag. Som haft cancer. För att få hjälp att bearbeta det man gått igenom samt att komma i form för framtiden. Men, nu hör jag till Uppsala Landsting och då finns inte den möjligheten. De har inte råd. Detta är inte det första som jag har märkt på skillnaderna i Landsting…
-Sjukskrivning. Jag har jobbat 25% ett par veckor och hade tänkt att det skulle bli lagom att gå upp på 50% idag. Men, jag inser att det inte går. Jag orkar inte! Det är jättefrustrerande!!! När jag jobbar för lång tid i taget så blir jag väldigt trött. Så nu blev jag fortsatt sjukskriven på 75% månaden ut, så får vi se sen. Suck. Men det är väl som min läkare påminde mig om; det har varit en mycket stor påfrestning både fysiskt och psykiskt att få cancer och få den tuffa behandlingen som jag har gått igenom (19 veckor, varje vecka, 5 gifter). Det är bara att inse att det inte kan vara som vanligt direkt…
-Vi pratade om att jag ska ta bort min port-a-cath. Det är mycket symbolik för mig. Så länge den ligger kvar där under huden så påminner den mig tydligt om vad som hänt och att jag varit mycket allvarligt sjuk, och att jag kan bli det igen. Om hon säger att den kan tas bort räknar man inte med att det ska komma tillbaka någon elak cancer. Det är bra!

Ja, och så blev jag undersökt. Jag var bra ihopläkt där inne men det var någon typ av läkevävnad som har orsakat flytningar som hon knipsade och etsade bort. Förhoppningsvis ordnar det sig nu.

Sammanfattningsvis så var det ett mycket bra besök. Jag kände mig dock väldigt spänd, märkte jag. Att träffa min läkare påminner mig om att jag faktiskt varit väldigt sjuk. När hon pratar om att jag har haft cancer så känns det mycket mer allvarligt än när jag säger det själv. Det är samma sak som när jag säger att Linnéa är död eller när någon annan tidigare sa det. Det låter så mycket mer när man hör det från någon annan.

Jag inser också att jag redan fått väldigt mycket distans till min sjukdom. Det är viktigt att jag inte förlorar de insikter jag fått under sjukdomstiden. För sjukdomen har lärt mig så mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om hysterektomi, cancer, återbesök, sjukskrivning, rehabilitering

När Linnéa dog och nu när jag har varit sjuk så har det varit både roligt, intressant och sorgligt att se hur mina vänner har varit. En del som man trodde skulle finnas där har varit som bortblåsta och en del som man inte förväntade sig något av har varit riktiga stöttepelare. Och så många, många som jag knappt känner eller aldrig har träffat som har hört av sig på SMS och mail med jämna mellanrum.

Vilka är ens vänner? Vilka upplever man är ens vänner? Säkert finns det flera personer som upplever att de stöttat men som man själv kanske inte känner att de stöttat. Och omvänt. Men, det finns också de som inte har orkat med allt elände som har hänt vår familj. Det är ju förståeligt.

Det finns de som aldrig hör av sig men som läser bloggen varje dag. Det betyder alltså att de känner sig involverad i det som händer i mitt liv, men jag vet inte ens om det.

Det finns också de som hör av sig med jämna mellanrum både i nöd och i lust. Det vill säga, inte bara när det är något extremt som händer, utan hela tiden. Och så finns det de som alltid är där. Tack alla fina vänner av olika slag och på olika nivåer!

Jag inser att jag har svårt att vända mig till mina vänner när det känns svårt. Jag känner inte att det finns någon som jag faktiskt kan ringa till när jag känner mig låg. Jag VET att det finns många jag skulle kunna ringa, men jag känner inte att jag KAN. Och det är ju mitt eget fel. Det känns som att jag ska klara saker och ting själv. Jag är ju den folk frågar och ber om hjälp.

Det är verkligen en svaghet hos mig att jag har svårt att be om hjälp själv.
Jag ska bli bättre på det.

I helgen har jag haft besök av en långväga vän. Det är en mycket framgångsrik man inom simvärlden. Vi har lärt känna varandra på konferenser där han har föreläst och jag har lärt mig mycket av honom. Och när jag har föreläst och han lyssnat. Eller bara när vi mötts ändå i simsammanhang. Nu när jag var sjuk så bestämde han sig för att komma och hälsa på. Vi har haft en fantastiskt rolig helg. Det är häftigt att se att man själv och ens livskamrat kan bli busiga som tonåringar igen fast man är så gammal som jag

Det betyder mycket när en person som nu blev en riktig vän anstränger sig så mycket för att finnas där. Den här personen förvandlades från att vara en affärsbekant till att bli en vän i och med den här handlingen och det känns väldigt fint.

Läs även andra bloggares åsikter om simskola, carlile swimming, vänner, vänskap

Den 22 sep går Psykiatridagen av stapeln i Stockholm.
Det är ett mycket intressant program som jag egentligen väldigt gärna skulle vilja ta del av.

Men, jag hejdade mig när jag såg vem som skulle föreläsa om ”Depression hos tonåringar: Vad hände sedan?”.
Den personen som ska föreläsa anses vara expert inom det området, depression och tonåringar.
Undrar varför hon då inte t ex utredde Linnéa bättre! Ja… vad hände sen? Hon dog! Hon tog sitt liv! Och experten fick en varning.

Nej, jag låter nog bli att gå på psykiatridagen.

Läs även andra bloggares åsikter om varning, HSAN, psykiatridagen, BUP, depression

Tid: 12.30-17.00
Plats: Kulturhuset i Stockholm

Ett år med nollvision för suicid – vad har hänt och vad är på gång?

Inledning
Inledning av Birgitta Rydberg, landstingsråd (c:a 10 minuter)

Lex Mariafall av fullbordade självmord bland personer med långvarig psykos
Anne Stefenson, Psykiater och psykoanalytiker, NASP (30 minuter)

Utbildning av personal inom primärvården och kommun om självmordsförebyggande arbete
Daniel Frydman, Psykiater och psykoanalytiker (30 minuter)

PAUS
Moderator: Britta Alin Åkerman

Erfarenheter som psykiatrisjuksköterska och anhörig inom SPES
Birgitta Westerman, leg. psykiatrisjuksköterska (25 minuter)

Berättelsen om resan från svårt sjuk (diagnos suicidal) – till att vilja ta emot hjälp och bejaka livet
Camilla Henemark, artist och debattör (45 minuter)

Egna erfarenheter av faderns självmord
Billy Ehn, Professor i etnologi och anhörig (45 minuter)

Avslutning
Danuta Wasserman (10 minuter)

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, suicidprevention, suicipreventiva dagen

Varningssignaler
-Dåliga sömnvanor.
-Dåliga/störda matvanor.
-Extrema beteendeförändringar, exempelvis kraftigt försämrade skolresultat.
-Prat om självmord.
-Skolk.
-Drog- och alkoholmissbruk.
-Tappad lust för fritidsaktiviteter.
-Självskadebeteende.
-Tecken på depression som nedstämdhet, irritation, koncentrationssvårigheter och låg självkänsla.

Skyddande faktorer

Individfaktorer, till exempel:
-Positiv självkänsla.
-Kommunikativ förmåga.
-Bra livsstil när det gäller kost, motion, sömn, alkohol och rökning.

Sociala faktorer, till exempel:
-Goda familjerelationer.
-Goda relationer till andra vuxna än föräldrarna.
-Bra relationer med jämnåriga.

Samhällsfaktorer, till exempel:
-Möjlighet att få ett arbete.
-Möjlighet att få en bostad.
-Möjlighet till fysiska och kulturella aktiviteter.

Riskfaktorer
Individfaktorer, till exempel:
-Låg självkänsla.
-Drog- och alkoholmissbruk.
-Alltför stort ansvarstagande.

Sociala faktorer, till exempel:
-Relationsproblem i familjen/otrygg uppväxt.
-Mobbning.
-Vänner och släktingar med psykiska problem.

Samhällsfaktorer, till exempel:
-Svårigheter att få ett arbete.
-Svårigheter att få en bostad.
-Avsaknad av känsla av samhörighet.

Fakta hämtad från NASPs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om nasp, suicid, självmord