Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Är du i riskzonen för olycksfall?

27 december 2015 (13:15) | självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

olycksfallsmodellen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På radio hör jag varningarna för snöfall och risk för olyckor på vägarna. Varje år dör ca 250 personer i trafiken. Just nu är det risk för fler olycksfall av fler anledningar. Dels så rör det sig fler människor på vägarna i och med att man har firat jul på annan ort eller är på väg till fjällen på ledighet eller liknande. Och dels så vet vi att det är ett snöoväder på väg in över landet i eftermiddag. På radio varnas det för detta. Man uppmanar till att köra långsamt och att hålla avståndet till fordonet framför. Detta för att man vet att bromssträckorna kommer att vara längre. De yttre kraven i trafiksituationen är förhöjda. Man uppmanar också till att ha extra tid i resbudgeten eftersom man kan behöva ta fler pauser om man är trött. Vidare vet vi redan att vi inte ska ge oss ut på vägarna om vi har druckit alkohol. Inte heller om vi drack mycket alkohol i går kväll. Vår prestationsförmåga är försämrad. När prestationsförmågan minskar samtidigt som kraven är förhöjda krävs det en ganska liten utlösande faktor för att olyckan ska vara ett faktum. Du blir bländad, får möte på fel sida, du tittar bakåt på barnen en sekund och förlorar kontrollen över bilen.

Kloka råd på radio. Och vi vet att det fungerar. Trafikdödsfallen har minskat radikalt de senaste åren.

På samma sätt borde vi varna för ökad risk för psykologiska olycksfall. De yttre kraven är ökade just nu. Att möta familjen är inte alltid det lättaste. Våra gamla obekväma roller tvingas man in i igen, irritation och ökad risk för gräl. Vi känner pressen att vi ska vara en enda lycklig familj och förväntningarna kanske inte införlivas. Eller så är man ensam fast man inte vill. Eller så blir saknaden extra tydlig när det är någon som brukar vara med som är borta. När ledigheten kommer är man ofta trött och tankarna som jobbet hållit borta kommer ifatt. Vi är kanske vakna längre än vanligt på kvällarna och dricker kanske mer alkohol än vanligt. Vår prestationsförmåga är minskad. Nu krävs det bara en liten utlösande händelsen för att olyckan ska vara ett faktum.

Självmord är ett psykologiskt olycksfall. Det är inte svårare än så att förstå. Det är en serie olyckliga omständigheter som leder fram till en katastrof. Samtidigt så är det så oändligt svårt att förstå. Mer än 1500 personer dör varje år i självmord. Det går att förhindras i många fall om vi ser det på samma sätt som trafikolycksfallen.

När vi vet att det är ”dåligt väglag” dvs känslomässig risk för halka är det extra viktigt att vi har koll på våra sårbarhetsfaktorer. Se till att du sover, håller dina rutiner, inte dricker för mycket alkohol eller tar lugnande tabletter, gå ut och rör på dig, isolera dig inte. Stå upp för dig och det som är du. Låt dig inte ”tryckas ned” av det du tror är andras åsikter om dig. Tro inte på dina tankar och känslor som sanningar utan se dem för just det de är; känslor och tankar. Dina känslor och dina tankar.

Var försiktig med dig själv.

Vi vill inte att du ska dö i en psykologisk olycka.

Skriv en kommentar:

Håll koll på din stressnivå

23 november 2015 (17:56) | livet, Mindfulness | av: Ludmilla

Att det är vanligt med stress och att vi upplever att vi inte är i balans, det vet vi alla. Men vad gör man åt det? Förhoppningsvis väntar man inte till dess att man ”går in i väggen”. Tyvärr så tar det lång, lång tid – om man låter det gå så långt – innan man är tillbaka.

Kroppen är gjord för korta perioder av stress. Adrenalinet frisätts av kortisolet som finns som en depå, och kortisolet bygger upp sig när man vilar. Men när kortisolet tar slut så tar det slut…

Jag hittade följande sida för snart 4 år sedan och har sedan regelbundet gått in och skattat mitt mående. Det är gratis och man kan ställa in påminnelser så att man får varje vecka eller varje månad. På så sätt ser man hur man mår. Man jämför sig med sig själv. Testa själv!

https://healthwatch.se/Default.aspx

Hur är din stressnivå? Vad gör du för att återhämta dig?

stress

kommentarer: 5

Jag svarar på frågor om självmord i SVT chat

1 november 2015 (22:28) | att hjälpa andra, självmord, skolan, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Efter Morgan Allings program Morgans Mission som den 26 okt handlade om självmord som den yttersta konsekvensen av mobbing svarade jag på tittarnas frågor:

Ludmilla Rosengren, läkare, KBT-terapeut och styrelseordförande för organisationen Suicide Zero, svarade på tittarnas frågor om mobbnings- och självmordsproblematik.

Gina: Jag har känt mig deprimerad i nästan ett år (med anledning i bland annat problematisk relation och fysisk sjukdom) och mitt liv är meningslöst men samtidigt vill jag fortfarande så mycket hitta tillbaka till glädjen i livet vet bara inte hur ska man göra? Det är inte en sak som är fel som man kan vrida rätt utan det är mer allmänt att jag känner mig malplacerad? Vad kan jag göra till en början? Jag har tappat det mesta känns det som och jag orkar inte äta för vad tjänar det till? Går det att komma tillbaka i små steg och släppa självmordstankarna? Hur?

Ludmilla Rosengren: Hej Gina, Vad otroligt tufft du har det. Jag hör att du tycker att det känns hopplöst. Att det finns flera saker som gör att du känner meningslöshet. Jag tycker att du ska se till att få en terapeutisk kontakt som kan hjälpa dig att se på tillvaron på annorlunda sätt och att få hopp om att det ska kunna bli förändring. För förändring är möjlig. Även om det inte känns så. Ja, det går att komma tillbaka i små steg. Men det är just små steg man måste ta. Varmt lycka till! Ge inte upp!

Amanda: Vad säger man till någon som berättar att de vill ta livet av sig?

Ludmilla Rosengren: Då ska man ta det på största allvar. Egentligen vill personen nog inte dö, utan just då är det för svårt att leva. Man har givit upp hoppet om att det ska bli bättre. Men det blir bättre. Det du kan göra är att inge hopp. Och att hjälpa personen att få hjälp. Och sedan fortsätta finnas kvar och stötta. Lova aldrig att inte berätta om självmordstankar. Det visar att personen är i livsfara och det måste alltid tas på allvar oavsett om det är självmord, hjärtinfarkt eller något annat.

Max: De flesta som tar sig genom högstadiet och gymnasiet vet att det oftast blir lite lättare sedan, men hur får man ett skolbarn att förstå det? Det är liksom inte så enkelt att tro på när allt är som jobbigast.

Ludmilla Rosengren: Ja, precis så är det ju. Jag tror att vi måste vara öppna med att det finns svårigheter i livet och istället för att skydda våra barn från våra problem visa hur vi löser det som uppkommer. Det är problemlösningsförmågan som är en av de viktigaste sakerna att öva upp för att kunna se olika lösningar på uppkomna situationer.

Jonna: Hej Ludmilla, en vän till mig har en son i yngre tonåren som haft det ganska svårt socialt och varit ganska ensam. Oftast verkar det fungera ok men ibland är han väldigt nedstämd. Finns det några särskilda tecken man ska hålla utkik efter? Och hur stöttar man lättast personer i sin närhet som brottas med depressioner eller liknande problem?

Ludmilla Rosengren: För att upptäcka om någon har självmordstankar är det viktigaste att våga fråga om de finns. Att han verkar nedstämd är tillräckligt för att ställa den frågan. Du kan fråga t ex ”Jag märker att du är nedstämd emellanåt och jag blir orolig över hur du har det. Kan vi prata om det?” Sedan kan du fråga: ”När man är så nedstämd som du berättar att du är så är det vanligt att man ibland tänker att man inte orkar leva längre. Har du känt så någon gång?” Det viktigaste att göra är att se till att personerna får professionell hjälp och att själv finnas kvar och visa att man bryr sig om.

Evelina: Vem ska man ta kontakt med om någon berättar att hen vill ta livet av sig? Om det inte finns föräldrar eller skolpersonal att vända sig till.

Ludmilla Rosengren: Det är väldigt viktigt att man inte sitter med den typen av förtroenden alldeles ensam. Kanske finns det någon annan vuxen man kan prata med? Eller så ringer man till vårdcentralen eller psykakuten. Är det riktigt akut får man ringa 112. I möjligaste mån så ska man ha den som mår dåligt med ”på tåget”. Att ni står på samma sida om problemet. Bekräfta personens självmordstankar t ex så här ”Så svårt du har det som känner på det här sättet. Det måste kännas otroligt svårt. Har du svårt att lita på dig själv nu?” Sedan kan ni tillsammans diskutera hur ni ska gå vidare. Steg för steg.

Anonym: Min kompis berättade att han ville ta livet av sig för ett tag sen men nu istället är väldigt deprimerad. Han drar bort alla bekymmer genom att spela. Varje dag, varje helg sitter han hemma i sitt rum och spelar. Får knappast ut honom längre. Vad gör man?

Ludmilla Rosengren: Det låter som att din vän är deprimerad och använder spel som en flykt från det som är jobbigt. Det är förståeligt att han använder spel om det får honom att släppa de jobbiga tankarna för ett tag. Det kan du ju bekräfta. Men det är ju samtidigt bara en kortsiktig lösning för problemen finns ju kvar ändå. Depressionen bryts lättast om man aktiverar sig, kommer ut bland folk och tvingar sig själv att göra saker som får in positiva tankar in i mörkret. Kanske behöver han även medicinsk hjälp för att bryta depressionen. Fråga hur han mår. Och fråga igen.

Fd Mobboffer: Finns det folk som är mobbningsmagneter? Var mobbad och utfryst under hela grundskolan. När jag var 26 och 28 år gammal blev jag mobbad på två olika arbetsplatser igen. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Var nyanställd på båda arbetsplatserna.

Ludmilla Rosengren: Ingen människa ska behöva känna sig kränkt. Ibland blir det en ond cirkel där man har en förväntan om att andra ser på en på ett negativt sätt. Det kan påverka hur man agerar i sociala situationer. T ex så kanske man undviker ögonkontakt och undviker att säga så mycket. Detta i sin tur kan göra att en del försöker få kontakt genom att vara lite provocerande. Och så är den onda spiralen igång. Att arbeta med att stärka ens självkänsla brukar få bra effekter på olika sociala sammanhang och andras bemötande.

Orolig mamma: vad ska man göra som mamma om ditt barn har försökt ta sitt liv och som har varit i kontakt med psykiatrin. När en person blir 18 år är du myndig och föräldrarna får inte veta vad som kommit fram i utredningen. Hur kan jag hjälpa mitt barn.

Ludmilla Rosengren: Jag förstår att du är orolig. Det är ett systemfel att man bara för att barnet fyllt 18 inte inkluderar föräldrarna. Självklart ska anhöriga vara med i vården och bli informerad om vårdplan osv. Om ditt barn inte tycker det är en bra idé beror det ofta på att hen inte vill belasta sina föräldrar och för att hen skäms över att hen mår dåligt och inte blir bättre. Här måste jag be dig att stå på dig och prata med ditt barn om att ni vill vara engagerade. Jämför med om det hade varit en fysisk sjukdom. Eller om det hade varit en vuxen anhörig. Sannolikt skulle man vara inkluderad då. Glöm inte att du är den som känner ditt barn bäst.

Balderskolan: Jag var mobbad ifrån 1:an till och med 9:an, jag hade stundvis självskade beteende, jag drog mig undran och sa till min mamma redan när jag gick i 3:an att jag inte ville leva. Idag så går jag i 3:an på gymnasiet och trivs bra, för första gången har jag vänner och känner ingen rädsla och oro inför att fara dit. Men jag har stora problem att prata med mina vänner om privata saker, både sådant som händer just nu och det som hänt. det tog tex flera månader innan jag kunde berätta för min ända barndomsvän att jag hade haft sex mot min vilja. De 5 nya vännerna som jag är ganska tajt med idag berättar mycket för mig och vi ser varandra som bra vänner, men jag har som sagt jätte svårt att berätta något alls för dem och jag fortsätter att föredra ensamheten. På sist tiden har även många av dem visat att de tycker att det är jobbigt att jag inte berättar saker och några börjar bli irriterade typ.. Vad ska jag göra? vad kan jag göra, har försökt att prata mer men går inte, och de få jag berättat börjar jag som ångra direkt efter det lämnat min mun…

Ludmilla Rosengren: Jag förstår att du har svårt att lita på andra med tanke på hur fruktansvärt jobbigt du har haft det. Det värmer mig mycket att du mår så mycket bättre idag. Jag tycker att du ska fundera på om du verkligen måste berätta allt för dina vänner. En del saker berättar man kanske inte alls. En del saker berättar man för någon speciellt utvald. Andra saker kanske man berättar senare i livet. Du måste hitta balansen där du kan känna dig trygg. Eventuellt skulle du nu eller senare behöva jobba med din självkänsla hos någon kurator eller psykolog så att du lättare kan hitta balansen för hur mycket du vill ge av dig själv. Men så länge det inte är ett problem så är det inte ett problem. Stå på dig och var den du är!

Lena: Vår dotter bröt i 9:an med ”bästa vännen” som genom åren visat sig vara allt utom en vän. Den forna ”vännen fick och tog i uppbrottet offerroll och ”hämndaktionen” mot vår dotter blev raffinerad, subtil grym och långvarig. Den forna ”vännen” har med mycket raffinerade och manipulerande metoder fått alla forna gemensamma vänner som tyckt mycket om vår dotter och som hon tyckt om att ta den forna vännens parti och vända sig mot vår dotter. Detta har pågått genom hela gymnasiet…så många år. Vår dotter har gått i terapi i 4 år snart och hon tar antidepressiva. Hon blir alltid bedömt av terapeuter som klok förståndig och att hon tar emot och följer alla råd, men inget hjälper. Hon gör en massa saker är musikaliskt begåvad har nya vänner men chocken över att ha blivit så orättfärdigt sviken och utfryst av alla sina vänner har satt så djupa spår att inget hjälper. Vi har fått se en levnadsglad snäll begåvad och omtyckt tjej förvandlas till en orkeslös självskadande deprimerad tjej. Hon kämpar på men ger många signaler om att hon inte har någon livslust. Vad gör man när terapi i 4 år och antidepressiva inge hjälper? Finns det något nytt grepp.

Ludmilla Rosengren: Så svårt din dotter har haft det och har fortfarande. Jag förstår att hon känner uppgivenhet när hon inte blir hjälpt av hjälpen hon får. Ibland handlar det om timing med terapi och ofta handlar det om personkemi. Det gäller också att din dotter måste kunna vara helt ärlig med hur hon känner. Ibland är ”duktiga flickor” väldigt ”duktiga” även i terapin vilket gör att de säger och visar det som de tror att de ska visa, men egentligen finns det mycket mer som aldrig kommer fram. Det är också viktigt att inte missa en medicinsk orsak till att hon mår dåligt så jag hoppas att man har utrett det. Ibland kan rubbningar i sköldkörteln och B12-brist t ex leda till djupa depressioner.

Fia: Min mamma oroar sig ständigt för mig och tyvärr finns det fog för hennes oro, då jag har återkommande suicidtankar och svåra ätstörningsproblem. Dessvärre slutar hennes kontaktförsök oftast i att jag måste ta hand om henne och vara den som tröstar, något jag inte orkar. Jag vill inte ta avstånd helt från henne, men hon tycks inte heller förmögen att fungera annorlunda. Att ideligen känna ett ansvar för att hålla henne lugn och informerad om att jag är ok är mer än jag orkar. Vad gör jag?

Ludmilla Rosengren: Jag hör att du kämpar Fia. Så tufft du har det. Jag gissar att du för dåligt samvete för att du mår dåligt, vilket då gör att du mår ännu sämre. Du ska inte ta ansvar för din mammas mående. Det måste hon få hjälp och stöd med någon annanstans ifrån. Jag förstår att din mamma är orolig, men det är inte ditt ansvar att hjälpa henne. Däremot är det ditt ansvar att hålla dig vid liv. Att inte ta livet av dig. För det är mycket bättre för din mamma att du fortsätter att leva oavsett hur du mår. Att förlora ett barn i självmord är det värsta en förälder kan vara med om. Du kommer inte alltid må så här. Det kommer att förändras. Nummer ett måste vara att få ordning på dina ätstörda tankar. Och det går, jag lovar!

Malin Stintzing: Hej Ludmilla! Jag är dramapedagog och vill få kontakt med dig angående de här frågorna. Jag har skickat ett meddelande till din facebook som kommer att hamna i din ”övrigt-mapp” eftersom vi inte är vänner på facebook. Jag hoppas du hinner läsa det vid tillfälle? Mvh

       SVT Moderator: Hej, du kan prova att maila till Ludmilla på: Ludmilla@suicidezero.se

T: Hej Ludmilla. Hur gör man om man vill engagera sig i Suicide Zero? Kan man hjälpa till och göra skillnad/T

Ludmilla Rosengren: Vi är väldigt tacksamma för all typ av engagemang i Suicide Zero. På vår hemsida finns ett formulär som man kan fylla i om man vill bli volontär (http://suicidezero.se/bli-volontar-2/). Andra sätt att engagera sig är att följa oss i sociala media och dela våra inlägg så att fler lär sig hur man kan tala om självmord och hur man kan förhindra att självmord sker.

Doris: Min son är deprimerad, men jag tror inte han är suicidal längre. Men han får ingen annan hjälp än medicin och sjukskrivning. Vad kan jag göra? Känner mig enormt frustrerad, och tror han skulle behöva prata med någon kontinuerligt. Han är myndig.

Ludmilla Rosengren: Först och främst skulle jag råda dig att fråga din son hur han mår. Fråga honom om han har självmordstankar. Om han har det, fråga om han i och med det också verkligen vill ta sitt liv. Det är nämligen inte samma sak att ha självmordstankar och att komma att ta sitt liv. Jag tycker att det låter som en bra idé att han skulle behöva prata med någon. Medicin kan vara direkt livräddande många gånger men för att få en förändring i livet kan man behöva påverka de tanke- och beteendemönster man lagt till sig med. Du behöver inte vara rädd att fråga om självmord. Det är inte farligt!

  • SVT Nyheter

Publicerad:

Uppdaterad:

kommentarer: 2

Deltagare till TVprogram sökes

28 oktober 2015 (19:26) | att hjälpa andra, media, självmord, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Ny filminspelning! Deltagare till en TV-dokumentärserie sökes snarast (av Titan media):

”I det är programmet så möter två kända profiler som själv drabbats av självmord i sin närhet eller lidit av depression andra personer som antingen själva varit nära att ta sitt liv eller haft en dotter, son, vän som begått självmord. Programmets mål är att vi tillsammans i en kampanj skall arbeta förebyggande och ta bort tabun kring självmord.

Vi behöver personer, unga (eller tidigare unga) som funderat på eller försökt begå självmord, anhöriga (allt från pojk/flick-vänner, syskon eller föräldrar) och även lärare. För precis detta berör och påverkar detta många.”

Är du rätt person eller känner du någon som passar in? Hör av dig omgående till mig: ludmilla@suicidezero.se

kommentar: 1

Ung med erfarenhet av hur ett självmord hanterats?

15 oktober 2015 (10:55) | att hjälpa andra, självmord | av: Ludmilla

På socialstyrelsen ska håller man glädjande nog på med ett projekt om händelseanalyser efter självmord bland unga.

Nu letar de efter personer till en informationsfilm:

Eftersom projektet handlar om unga skulle vi gärna vilja inleda filmen med att en ung person berättar något om sina erfarenheter av hur ett självmord har hanterats. Kanske uttala sig i termer av att ingen tog tag i saken och utredde självmordet och eventuellt vilka konsekvenser det fick. Om det är svårt att få tag på en ung person fungerar det bra med en vuxen med liknande erfarenhet. Inspelningen kommer att ske i Stockholm någon dag i vecka 45. Filmen kommer enbart att vara fyra minuter lång så just denna person kanske enbart medverkar cirka 20 sekunder. Det är alltså inte frågan om en stor roll – men en viktig roll! Med tanke på detta kanske det är bra med en person som befinner sig i Stockholmstrakten eller i alla fall någon som har möjlighet att resa till Stockholm under vecka 45. Resekostnader ersätts.

Maila mig eller kommentera här om du vet någon som kan ställa upp! ludmilla@suicidezero.se

Skriv en kommentar:

Hur möter man någon som försökt att ta sitt liv

12 oktober 2015 (9:06) | att hjälpa andra, sjukvård, tröst&hopp | av: Ludmilla

Att upptäcka att någon som du bryr dig om har försökt att ta sitt liv kan vara en tumultartad upplevelse. Inledningsvis upplever du kanske känslor som chock och förnekelse.

Inte så sällan kommer de som står nära att anklaga sig själva genom att tänka t ex ”Om jag bara hade varit mer uppmärksam…” Det är viktigt att förstå att det inte är ditt fel att någon försöker att ta sitt liv.

Vanliga känslor och reaktioner på ett självmordsförsök hos en närstående inkluderar:

  • ”Hur kan hen göra så här mot oss?”
  • ”Ingen ska få veta om detta”.
  • ”Älskade/vaktade/lyssnade jag inte tillräckligt?”
  • Rä ”Kommer hen att försöka igen?”
  • ”Om vi låtsas som att det inte har hänt kommer det att försvinna.”
  • Fö ”Hen försökte bara få uppmärksamhet”
  • Avstä ”Det här är inte mitt problem. Någon annan tar hand om det här.”

Mindre hjälpsamma reaktioner på ett suicidförsök:

  • Få ”Det här kan inte vara sant. Jag vet inte vad jag ska göra-vad kan vi göra?”
  • ”Du är ett riktigt psykfall”.
  • Anklaga: ”Det var verkligen korkat gjort.”
  • Predika: ”Du vet att du inte borde ha gjort detta. Du vet att du borde ha bett om hjä”
  • Ignorera: ”Om jag bara låtsas som att det inte har hänt så försvinner det.”
  • Övergiva: ”Jag klarar inte detta, jag måste gå.”
  • Straffande: ”Jag kommer inte att prata med hen förrän hen tagit sitt förnuft till få”
  • Dramatisera: ”Det här är det värsta som du någonsin har gjort.”
  • Förenkla: ”Du behöver bara lite medicin och sen kommer du att bli dig själv igen.”
  • Vara arg: ”Jag fattar inte hur du kunde göra så här!”
  • Ge dåligt samvete: ”Förstår du inte hur du får mig att känna nu?”

Vad du kan säga till någon som försökt att ta sitt liv

Det är ofta svårt att veta vad man ska säga till någon som försökt att ta sitt liv. Att hitta de rätta orden är inte alltid lätt när du själv är uppfylld av alla slags känslor och tankar. Försök först och främst att skapa en icke dömande miljö där personen känner sig älskad, accepterad, stöttad och förstådd. Visa att du finns där, att du bryr dig om. Ställ öppna frågor. På så sätt skapar du ett tryggt rum.

-Jag är ledsen att du ska behöva må så här dåligt.

-Jag är så glad att du fortfarande lever.

-Jag finns här för dig.

-Glöm inte att du alltid kan vända dig till mig.

-Jag vill hjälpa dig.

-Berätta vad jag kan göra för att stötta dig just nu.

 

Hur du kan stötta någon som försökt att ta sitt liv

Var tillgänglig och berätta att du kommer att lyssna. Skapa ett tryggt rum (se ovan). Det är förutsättningen för att personen ska våga och orka öppna sig. Det återskapar ett förtroende mellan  er. Utforska och undersök vilka känslor och tankar personen har, innan ni gemensamt kommer fram till lösningar. Våga fråga hur det känns just nu. Våga fråga om personen har aktiva självmordsplaner just nu. Våga fråga om personen litar på sig själv just nu.

Ta bort medel för ytterligare självmordsförsök som tabletter, alkohol, rep, sladdar osv, för att se till att personen är säker om det skulle komma upp ytterligare självmordsimpulser.

Realistiska planer
Stötta personen genom att undersöka och utveckla realistiska planer och lösningar för att stå ut med den känslomässiga smärtan. För att släppa självmordet som lösning måste hen se att livet kan förändras. Från början handlar det om att ta små steg i en annan riktning. De upplevda problemen har inte skapats över en natt och kommer inte att försvinna över en natt. Tillsammans kan ni ta några första steg och undanröja de problem som ligger närmast i tiden. Undersök vad som upplevs jobbigt den närmaste timmen, närmaste dygnet, närmaste veckan och lös problemen.

Det är viktigt att den suicidala personen får så mycket ansvar över sin situation som denne är kapabel till just då. Det kan vara svårt att lita på att personen inte kommer att ta sitt liv igen. Ändå så måste ni båda stå på samma sida om problemet. Kom ihåg att den du bryr dig om egentligen inte vill dö, utan just nu inte ser någon annan lösning på den upplevda situationen. En person som nyss försökt att ta sitt liv ska inte lämnas ensam. Men tillsammans behöver ni utforska vilken nivå övervakningen ska ske för att det ska kännas bra från båda. Om möjligt undvik tvång och ett förhållningssätt som får personen att känna förlust av att bestämma över sig själv.

Involvera flera
Du ska inte vara ensam i den här situationen. Fler familjemedlemmar och vänner behöver vara inkluderade i ett nätverk. Personen befinner sig just nu i ett livshotande tillstånd och ska behandlas på det sättet. Du ska inte ta rollen av professionell utan uppmuntra din närstående att ta hjälp av kurator, psykolog, terapeut eller läkare. Stötta denne att kontakta professionell hjälp och följ gärna med dit när tid är bokad. Uppmuntra personen att skriva ned en säkerhetsplan. En sådan innehåller i detalj de steg som behövs tas när man får självmordsimpulser. Vilka personer ska kontaktas och hur. Att ha en noggrann skriftlig plan om vad som ska göras när det känns outhärdligt hjälper personen att hålla sig säker. Att ha en konkret plan hjälper också dig att känna att ni båda är mer förberedda om eventuella framtida självmordstankar.

Gör ett överlevnads-kit

Uppmuntra din närstående att göra ett överlevnadskit eller en låda där hen kan samla musik, bilder, dikter och annat som denne upplever håller fast hen i livet. Sådant som påminner om glädje och anledningar till att leva. Det kan också vara andra människors brev eller saker som påminner om att hen är värdefull för folk omkring och vilka negativa konsekvenser för andra som självmordet skulle innebära. När självmordstankarna kommer kan hen gå till lådan och fokusera på nuet istället för på framtiden.

Hopp-kort

Uppmuntra din närstående att tillsammans med dig göra ett hopp-kort. Det är enkla kort där den som försökt ta sitt liv skriver ned tankar och anledningar till att ta sitt liv på den ena sidan och på den andra sidan skriver man motargument och anledningar till att leva.

T ex om personen får självmordstankar när de tänker att ingen bryr sig om denne kan man skriva ”oälskad” på ena sidan och på den andra sidan kan hen skriva upp alla personer i livet som bryr sig om hen, som t ex föräldrar, syskon, partners, vänner, barn osv. Korten ska bäras med hela tiden och när känslan kommer upp dras ett kort ur leken och känslan motbalanseras.

Professionell hjälp

Självmordstankar kan avhjälpas med dialektisk beteendeterapi (DBT). Det  är en form av kognitiv beteendeterapi (KBT).  Det är framför allt två olika tekniker som används:

– Acceptans. Att se verkligheten som den är, inte som man önskar att den skulle vara. Att se på sig själv med ett icke-dömande accepterande sätt. Att se sitt beteende som förståeligt och logiskt utifrån hur man upplever sin situation.

– Ändra tekniker. Att lära sig nya sätt att hantera sin känslomässiga smärta som är mindre destruktiv och mer hjälpsamm för att nå personens livsmål.

 

kommentar: 1

#Ungasjälvmord i UNT

7 oktober 2015 (13:45) | självmord, sjukvård, skolan, sorg&saknad, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Ludmilla Rosengren är läkare och terapeut i Uppsala. För sju år sedan begick hennes dotter självmord. I dag är Ludmilla ordförande för den nationella ideella föreningen Suicide Zero, som försöker få beslutsfattare att vidta åtgärder mot självmord. Det kan handla om allt från stängsel vid järnvägar till fler skolpsykologer.

Som förälder måste man våga fråga och lägga sig i om man märker att ens barn mår dåligt, säger Ludmilla Rosengren, vars dotter Linnéa begick självmord.

 

Ludmilla  säger att det är vanligt att man som förälder tror att man inte får vara ledsen inför barnen. I själva verket är viktigt att inte upprätthålla en falsk fasad.

– Livet är jobbigt för alla ibland. Om man som vuxen kan visa när man är ledsen visar man att det är okej och att man kan komma igenom jobbiga perioder. Men man får aldrig lägga ansvar på barnet för hur man själv mår, säger hon.

Lyckas man skapa en förtroendefull relation med sitt barn tidigt, helst innan tonåren, ökar chanserna att barnet berättar när han eller hon mår dåligt. Men det är ändå inte säkert att en trulig tonåring ger förtroenden. Tecken på att en ungdom mår dåligt kan vara problem med sömnen eller i skolan, att han eller hon isolerar sig på sitt rum eller börjar missbruka alkohol eller droger.

– Då måste man fråga hur det är. Troligen kommer man få till svar att det inte är nåt och att man ska sluta lägga sig i. Men man måste fortsätta lägga sig i.

Märker man alltid om ens barn mår dåligt?

– Nej. Det ligger ju i tonårens natur att man förändrar sig, så det kan vara jättesvårt att veta om det är fullt naturligt att någon drar sig undan. Är man osäker behöver man hjälp utifrån. Ta kontakt med läraren, i skolan märks det ofta snabbt om någon mår dåligt.

Om barnet mår dåligt, vad gör man då?

– Prata. Våga fråga, också om självmordstankar om man märker en uppgivenhetskänsla.

Det har gått sju år sedan Ludmillas egen dotter Linnéa dog. Linnéa var fjorton år och inlagd på barnpsykiatrin eftersom hon var tydlig med att hon inte ville bli äldre än femton. Det hjälpte inte. Linnea hittade ändå ett sätt att ta livet av sig.

– Jag borde verkligen ha frågat henne mer, ha lagt mig i mer och inte förlitat mig på att expertisen skulle fråga.

I sitt jobb som terapeut träffar Ludmilla många ungdomar som är självmordsbenägna. Många av dem vill inte berätta om sina tankar för föräldrarna, för att inte göra dem ledsna. Och ibland är det bättre att hitta en annan vuxen än föräldrarna att prata med, säger Ludmilla. Som vuxen medmänniska är det oerhört viktigt att visa att man finns där.

– Man kan säga att såhär är det att vara människa. Man kan säga att det kan kännas helt hopplöst men att det kommer något annorlunda sedan, även om du inte tror mig. Det finns hjälp att få.

Att någon försöker ta livet av sig utan att ha gett några tecken innan är väldigt ovanligt. Och det är en farlig myt att det inte går att rädda någon som bestämt sig för att begå självmord, säger Ludmilla Rosengren.

– De allra flesta vill leva. De vet bara inte hur man ska bära sig åt just då.

Från Uppsala Nya Tidnings artikelserie om självmord. 

kommentar: 1

Har du varit med om en allvarlig händelse?

2 oktober 2015 (11:40) | att hjälpa andra, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

TRACES


TRACES-projektet syftar till att öka förståelsen för hur svåra och allvarliga händelser påverkar människor. Genom att träffa personer som upplevt eller bevittnat situationer såsom en olycka, skada, sjukdom, plötslig död, brott eller en katastrof vill vi öka förståelsen för vilka besvär individen kan uppleva efter en sådan händelse. Vi vill undersöka reaktioner hos såväl vårdsökande som ej vårdsökande individer och hur dessa förändras över tid.
För att delta i studien ska du vara över 18 år och bo i Uppsala kommun Händelsen ska ha inträffat under de senaste tre åren. Du behöver inte ha upplevt några särskilda konsekvenser för att delta. Du anmäler dig via denna sida eller genom att skicka e-post till stress@neuro.uu.se
Om du har funderingar kring projektet eller vill veta mer är du välkommen att kontakta Filip Arnberg eller Kristina Bondjers.

Skriv en kommentar:

​Den 10:e nationella konferensen om suicidprevention

27 september 2015 (9:38) | självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

suicidpreventiva

 

http://www.trippus.net/suicidprevention2015Den 29-30 september står Region Örebro län och Örebro för första gången värd för den nationella konferensen om suicidprevention. Temat för årets konferens är ”Skydd för livet – hjälp oss att bygga ett livsfrämjande samhälle”. Konferensens syfte är att uppmärksamma vikten av att vi tillsammans kan påverka utvecklingen av ett livsfrämjande samhälle, där vi har möjlighet att ta ett gemensamt ansvar för insatser som kan minska risken för suicid.

Konferensen har samlat runt 400 deltagare som under de två dagarna får möjlighet att ta del av ett stort urval föreläsningar, seminarier och workshops. Deltagarna kommer från olika yrkesgrupper inom bland annat hälso- och sjukvård, kommunal verksamhet, media, myndigheter, brukarföreningar mfl.

– Studier visar att många självmord går att förebygga och samhället har därför en skyldighet att ingripa, säger Jenny Steen (S), ordförande i nämnden för hälsa, vård och klinisk forskning. Människor som överlevt vittnar om sin ambivalens, de vill oftast fortsätta att leva, och det går att avbryta en självmordsprocess genom olika insatser. Konferensen är ett viktigt tillfälle att inhämta kunskap så att samhällets gemensamma insatser kan göra så att vi blir bättre på att förebygga självmord.

Syftet med konferensen är att är att ge ökad kunskap om faktorer som kan minska suicidbeteenden. Föreläsningarna utgår från ledningsperspektiv, praktisk verklighet, forskning och den enskilda personens upplevelser utifrån brukarorganisationernas perspektiv.

-De yrkesgrupper som är inbjudna till konferensen möter patienter, elever eller andra personer i sitt arbete och kan med sitt agerande göra skillnad i arbetet för suicidprevention, säger Birgitta Johansson Huuva, områdeschef för psykiatrin i Region Örebro län samt huvudarrangör av konferensen. Programmet ska även skapa förutsättning för en gemensam manifestation med syftet att förstärka pågående aktiviteter och bli starten på samlade insatser på nationell, regional och lokal nivå.

Plats: Conventum Kongress, Örebro

Tid: 29-30 september

Arrangör: Region Örebro län och Mellansvenska nätverket för suicidprevention som medarrangör i samverkan med NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Programinformation: www.trippus.net/suicidprevention2015

Några av föreläsarna:

Agneta Karlsson, Statssekreterare Socialdepartementet, Johan Carlsson, Generaldirektör Folkhälsomyndigheten, Danuta Wasserman, Professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för NASP, Bo Runeson, Professor/överläkare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm, Ullakarin Nyberg, Psykiater i Stockholm och författare till boken Konsten att rädda liv: Om att förebygga självmord, Ludmilla Rosengren, Styrelseordförande Suicide Zero, läkare, KBT-terapeut och författare, Mikael Malm/Lotta Jernström, SKL

Skriv en kommentar:

Kunskapsläget för självskador

7 september 2015 (7:42) | psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Det finns flera olika metoder för hur man skadar sig själv och likaså vilka funktioner det fyller, det vill säga orsaker till varför man skadar sig själv.

Självskador är vanligare bland flickor än bland pojkar och debuterar vanligen vid cirka 12 till 14 års ålder. I svenska skolbaserade studier från 2011 rapporterade 34–42 procent av ungdomarna att de åtminstone en gång har skadat sig själva, medan upprepade självskade­handlingar (minst fem tillfällen), rapporterades av cirka 15–20 procent av ungdomarna. Det finns dock risk för mörkertal eftersom inte alla ungdomar söker hjälp efter att ha skadat sig själva. Självskador förekommer betydligt oftare bland ungdomar och unga vuxna, jämfört med övriga vuxna.

Det finns lite forskning om såväl bemötande som upplevelser av vård och skola hos personer som skadar sig själva. Detta gäller både barn och ungdomar samt vuxna. Denna rapport syftar till att visa hur personer med självskadebeteende kan uppleva kontakten med vård och skola. Med tanke på det nära förhållande och det beroende som ungdomar har till såväl anhöriga som kamrater, omfattar rapporten också dessa perspektiv i den mån de förekommit i de inkluderade studierna.

SBU har utöver denna rapport också tagit fram en litteraturöversikt om skolbaserade program för att förebygga självskadebeteende hos barn och ungdomar.

Slutsatser
Vårdens omhändertagande av personer med självskadebeteende och attityderna bland vårdpersonal kan förbättras betydligt. God kontakt mellan vårdpersonal och vuxna personer* med självskadebeteende, som också innehåller med­inflytande, kontinuitet och respekt kan vara avgörande för det fortsatta omhändertagandet. Idag upplever många vuxna att vårdpersonal är dömande, inte lyssnar, och saknar tillräcklig kunskap både i psykiatri och om självskadebeteende. De uttrycker att de sällan erbjuds möjlighet att vara delaktiga i vårdplaneringen, att kontinuiteten brister i fråga om behandlingsplaner och bemanning samt att vården saknar meningsfullt innehåll.
I de fall som gränssättning eller tvångsåtgärder används är det särskilt viktigt att det genomförs på ett respektfullt sätt. En god vårdkontakt, där en förklaring till genomförd tvångsåtgärd/gränssättning kommuniceras och förstås, krävs för att undvika att vuxna personer med självskadebeteende ska uppleva att gränssättning eller tvångsåtgärder används som straff eller konsekvens.
Det är viktigt att ungdomar med självskade­beteende kan berätta om detta för personer i sin omgivning som kan ge stöd. Idag upplever många av ungdomarna svårigheter med att berätta och söka hjälp. Vården och skolan har ett ansvar för att unga ska veta var hjälpen finns och följa upp att de faktiskt får hjälp.
Det finns en risk för att ansvaret för att hjälpa personer med självskadebeteende hamnar mellan stolarna. Ibland finns det orealistiska förväntningar i samhället på att skolan och föräldrarna eller andra närstående ska hjälpa och stödja personer med självskadebeteende, utan att dessa kanske har möjlighet eller resurser att ta detta ansvar. Ur ett jämlikhetsperspektiv är det problematiskt och oetiskt om detta innebär att förutsättningarna för hjälp till dessa personer blir väldigt olika.

Läs mer…

kommentar: 1