Jag har fått ett mycket fint och gripande mail. Det är en person som jag kände för länge sedan och har fått kontakt med igen.
Självklart har personen i fråga godkänt att jag lägger ut orden.
_______________________________________________________________________
Jag var inne och läste din blogg. Vilken bra blogg, informativ och gripande. Jag kan ju inte föreställa mig hur du har det, men gemensamt har vi ändå att ha förlorat någon väldigt nära på detta förskräckliga sätt.
Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det är vår kristna kultur som gör det så fult och otäckt; det lever kvar, som ett ok, ett tungt kulturarv, och jag har ingen aning om hur vi ska ändra vår inställning till det.
Kanske du gör det genom din blogg, och genom att åka runt i skolorna och informera.
Jag växte ju upp med en suicidal mamma som konstant försökte ta sitt liv; jag visste aldrig i vilket skick hon var när jag kom hem från skolan, jag visste aldrig vad som hände med henne när jag var hos mina mostrar, pappa eller farmor.
Ovissheten, om hon var levande eller död, präglade hela min uppväxt, och jag vågade inte alltid ta hem kompisar eller ringa hem när jag var hos pappa. Hand i hand med mammas suicidala beteende var förstås hennes alkoholism och tablettmissbruk, och det ju inte heller så där jättekul att leva med.
Att alltid skydda henne från omvärldens nyfikna frågor, ”Hur mår din mamma?” var plågsamt. ”Hon mår bra! Jättebra!” Jag kunde inte berätta för nån, inte ens för min pappa eller farmor. När hon sen dog, 40 år gammal 1991, erkände min far att han hade känt till min mammas tillstånd, varpå jag frågade varför han aldrig hade sagt nåt eller gjort nåt. ”Jag visste inte att du viisste”, var hans svar, vilket var det dummaste jag nånsin hade hört. Jag levde ju med henne, ensam. Det var hon och jag och ingen annan. Det är självklart att ett barn vet hur ens föräldrar mår.
Men min pappa är en feg och klen person, som inte vågar. Att förlåta sin far för att ha blivit lämnad att växa upp med en suicidal, tablettmissbrukande alkoholist har inte varit lätt kan jag säga, och jag kan nog aldrig förstå hur han kunde låta det hända. Om jag skilde mig och förstod att mina barns pappa mådde dåligt och konsumerade för mycket alkohol, hade jag ingripit direkt.
Nu är jag jättelycklig. Jag har – äntligen – fått en riktig familj, en trygghet som jag aldrig tidigare har upplevt, och det är bättre än nånting annat. Min man är det bästa som har hänt mig, för hade det inte varit för honom, hade jag heller inte haft dessa två fantastiska barn. Och hade jag inte haft mina barn, hade jag aldrig orkat stiga upp om morgnarna och sköta mitt jobb. Pga min mamma, och min pappa, tar jag ingenting för givet, utan jag är så oerhört tacksam för det jag har, varje dag, men jag måste erkänna att jag ramlar ner ibland, i det djupa, svarta avgrundshålet, som plötsligt dyker upp när jag minst anar det. Men då är det, åter igen, tack vare mina barn som jag stiger upp om morgnarna.
Att vara öppen, och ärlig, med sin sorg tror jag är bra. Mina barn vet vad som hände med deras mormor, en mormor som de aldrig fick träffa. De vet att jag mår dåligt ibland pga henne. Men de vet att det går över, att jag kommer tillbaka, och de behöver aldrig oroa sig för att jag ska dricka, för det gör jag inte, aldrig. Inte ens till fest.
Dina barn måste ju också vara en av orsakerna till att du orkar stiga upp om morgnarna. Livet går vidare, men tänk då, om man var ensam, helt ensam. Hur hade man mått då? Att ha en familj runt omkring sig, som man kan dela glädje och sorg med, är lyxigt.
Att få vara öppen med sin sorg och smärta, och ärlig, att kunna diskutera…
Ja, jag tror du förstår vad jag menar.
___________________________________________________________________
Ja, jag förstår vad du menar…
Läs även andra bloggares åsikter om mista sin mamma, tablettmissbruk, alkoholism, hemlighet, skam, barn, familj, självmord, suicid
