Ludmillas Blogg

Jonas 11 år

Idag fyller min äldsta son 11 år.
Idag har jag varit pojkmamma i 11 år. Idag har jag varit trebarnsmamma i 11 år.
(Snart har jag varit mamma i 22 år.)

Jonas. Söta Jonas. Den tänkande pojken. Redan som baby kallade vi honom för ”tänkbäbs”. Han betraktade omgivningen djupt och intensivt, men sa inte så mycket. Han tänker fortfarande mycket.

Idag har vi uppvaktat med tårta och presenter. Det är en strålande vinterdag och det är full aktivitet på sjön.
-Det är Linnéa som är med genom att låta solen lysa, säger Jonas.

Oscar däremot är sjuk. Han har magsjuka. Han är väldigt ynklig. Dessutom har han väldigt dåligt samvete för att han ”förstör” Jonas födelsedag, och det gör ju inte saken bättre. Tyvärr blir det ju svårt att hålla födelsedagsmiddag för släkten om Oscar har magsjuka. Acceptans och hitta nya vägar för att få en bra dag. Alternativ som också är bra.

Oscars idé är att om Linnéa gör sol för Jonas så måste det tas någon annanstans ifrån.
Det är därför han är sjuk.

Oscar är sjuk

Läs även andra bloggares åsikter om sjuk, födelsedag, 11 år, saknad, fira, tårta, dåligt samvete, Oscar, Jonas

Jag fick ikväll en Award av Soulsister som ligger i hög feber…

Det värmer oerhört att få veta att min blogg är läsvärd. Kan mitt skrivande hjälpa någon annan på något litet sätt så hjälper det mig väldigt mycket!

Jag skulle vilja ge denna utmärkelse vidare till de bloggar jag läser mest intensivast just nu förutom Soulsister:

Tonårsmorsa
Q-ratorn
När livsglädjen tystnar
Urban Fruit Fly
Mymlan
Trollhare
Leenas blogg
Lisas blogg

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, award, läsvärt

Den här veckan har det varit för mycket kring Linnéa.

Det gäller ju att hitta BALANSEN.
Balansen mellan att sörja och bearbeta å ena sidan och att fokusera framåt och på det man har å andra sidan. Det är en väldigt svår balansgång.

Om jag sörjer för mycket så äter sorgen upp mig inifrån. Jag upptas av det som hänt och ältar fram och tillbaka vad jag kunde ha gjort. Jag ältar också mycket det faktum att det finns de som tycker att det är mitt fel att Linnéa tog sitt liv. När jag befinner mig i detta så känner jag inte att det finns någon anledning att finnas till… De tankarna skrämmer mig oerhört. Jag skäms för dem eftersom jag ju vet hur fruktansvärt mycket lidande jag skulle åsamka mina nära och kära.

Om jag fokuserar för mycket på livet här finns risk att jag sätter på mig skygglappar och fötränger det som har hänt. Jag kan gå in med hull och hår och största (inte som tidigare men ändå) entusiasm i olika projekt. Då behöver jag inte vara ”I” sorgen utan kan hålla den på utsidan av mig.

Det viktiga är ju att hitta balansen.
Att BÅDE sörja OCH gå vidare.
BÅDE OCH – inte antingen eller.

Den här veckan har jag förutom mötet med Ann Zacharias även träffat en teaterregissör.

Vi har också haft möte med rektorn på Linnéas skola (Gluntens Montessoriskola) med anledning av utformandet av Linnéas Minnesfond. Det är många frågor som ska rätas ut för att det ska bli så bra som möjligt. Innan stiftelsen formellt bildas måste vi ha klart för oss helt hur formerna ska se ut för utdelandet av stipendiet. (Kriterier, datum, av vem, hur många, hur stor summa?)

Vi har också haft möte med familjejuristen avseende arvsskiftet. På min arvslott kommer vi att sätta in allt överskjutande på Linnéas Minnesfond.

Hur som helst så har det varit mycket Linnéa.

Jag måste tvinga mig att göra andra saker.
Igår hade vi vänner på besök som bjöd oss på middag i vårt hem. Lyxigt!
Idag träffade jag min nyfödda systerdotter. Så härligt att se ett nytt liv. Hopp. Framtid!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéas Minnesfond, familjejurist, arvsskifte, nyfödd, vänner, Gluntens Montessoriskola, Ann Zacharias, teaterregissör, sorg, bearbetning, balans, Linnéa

… sjunger Helenes (Alter Egos) son Jimmy i melodifestivalen.

Hon ville ju så gärna få vara med om detta, men hennes cancer motverkade tyvärr detta.

Jag kommer att titta på programmet och jag är säker på att Helene är med sin son och skickar en massa styrka till honom.

Jag förstår att det är med delade känslor han ställer sig på scenen. Jag håller tummarna för att han känner att det är en oerhörd upplevelse, trots att mamma inte är med.

Lycka till Jimmy.

Läs även andra bloggares åsikter om Jimmy Almgren, Alter Ego, Alma Mater, melodivestivalen, cancer, sorg,

Jag vaknar i lugn och ro.
Jag ser ut genom fönstret. Solen lyser över den isbeklädda sjön.
Det är vackert!

Livet finns ju här.

Läs även andra bloggares åsikter om sol, hopp,

Som jag tidigare skrivit så har jag startat en Leva Vidare-grupp i Uppsala som är till för de som har mist någon närstående i suicid.

Se lokalTV4 idag här…

Vi träffas en gång i månaden i Senus lokaler på Västra Ågatan i Uppsala (Kanikenhuset).

Nästa gång är den 11 mars kl 18.30.

Målgrupp: Alla som känner ett behov av att bearbeta sorg efter någon närstående (vän, släkting m.m.) som tagit sitt liv oavsett hur länge sedan det har hänt.
Syfte: Att träffa andra i samma situation och att med viss struktur närma sig vissa typiska situationer/tankar. Öka medvetenheten om suicidförebyggande åtgärder. Motverka tabu och okunnighet om självmord.
Kostnad: Gratis
Föranmälan: Kan ske till Sensus; Jakob Sundmark Telefon: 018-66 19 56 eller jakob.sundmark@sensus.se

Hoppas att just du vill komma.
Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om Leva Vidare, sorgbearbetning, ta sitt liv, TV4, suicid, suicidförebyggande, självmord, anhörig, närstående, tabu, okunnighet, Sensus

I morse kom Jonas och kröp ner i sängen hos mig.

-Jonas, hur känns det att du fyller 11 år på söndag?
-Dåligt.
-Va? Hur kan det kännas dåligt? Varför?
-Nean. *snyft*

Jonas är en balanserad kille som inte pratar så mycket om känslor.
Men det finns mycket där. Väldigt mycket.
Nu ska han fylla år för första gången utan sin syster.

Han har inte önskat sig något kalas.
Han vill ha middag med familjen.

(Jag blir så arg på henne just för att hon utsätter oss och sina syskon för all denna smärta…)

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas, barn, sorg och saknad, Linnéa, födelsedag, syskon,

För ett par veckor sedan fick jag ett mail.
Det var från Ann Zacharias. Jag kände väl igen namnet. Hon är skådespelerska och regissör och har även barn med Ted Gärdestad. Ted Gärdestad var en av Linnéas stora idoler och vi hade även med hans Sol, vind och vatten på begravningen. Ted hade schizofreni och tog sitt liv 1997 framför ett tåg, 41 år gammal.

Ann hörde av sig angående ett projekt som gäller suicidprevention. Vi träffades igår. Jag pratade i många timmar med denna varma, innerliga och karismatiska kvinna och fick klart för mig att hon önskade att jag skulle vara med i projektgruppen.

Projektet heter ”Jag är inte som du” och drivs i samarbete med Pirjo Stråte SPES Stockholm, Ann Zacharias, RFSL Ungdom, Allmänna Barnhuset och studieförbundet SENSUS. Det går ut på att implementera en modell för att sprida ”livskunskap” i skolor och att utbilda lärare i att upptäcka tidiga signaler hos barn och ungdomar. Dessutom ska det göras en film på samma tema.

Ett mycket spännande projekt som jag med glädje deltar i.

Läs även andra bloggares åsikter om Ann Zacharias, Pirjo Stråte, Ted Gärdestad, livskunskap, suicidprevention, RFSL ungdom, allmänna barnhuset, skolor

Idag är högsta tillåtna väntetid inom barnpsykiatrin 3 månader. Nu ska man minska det till 30 dagar.
Det är bra.
Jag hoppas bara att man får tillräckligt med resurser för att kunna genomföra det.
Det har ju varit tillräckligt svårt med 90 dagar och jag vet hur det har trixats för att det ska se ut som att patienten har fått en första kontakt inom 90 dagar.

Hur mycket pengar behövs det inte för att kunna tillsätta tillräckligt mycket personal för att kunna hålla 30 dagar? Det behövs fler läkare. Men det finns brist på läkare som vill jobba inom psykiatrin.

Hur löser man det?

Läs även andra bloggares åsikter om Idag är högsta tillåtna väntetid inom barnpsykiatrin 3 månader. Nu ska man minska det till 30 dagar.

Förra veckan var det sportlov. Vi var i Åre och åkte skidor. Precis som förra året.
En väsentlig skillnad var dock att Linnéa inte var med i år.

Morgonen vi skulle åka hade vi dessutom födelsedag. Min mans födelsedag. Linnéa brukar i högsta grad vara delaktig i förberedelserna. Göra tårta. Marsipanrosen. Paket. Ljus.

För några år sedan hade jag en stor familj där det var fyra barn i spridda åldrar som fyllde ut hela tillvaron. Nu var det jag och pojkarna som fixade med födelsedagen. De var jätteduktiga och det var självklart mysigt. Men det var påtagligt att en person fattades. En viktig person.

Sen skulle vi packa inför skidveckan. Jag letade fram våra skidkläder. Allas våra skidkläder. Storlekarna ska kontrolleras efter ett års tillväxt. Linnéas skidkläder… vad ska jag göra med dem? Skidglasögonen…
-Är det här dina glasögon Jonas?
-Nej, det är Linnéas.

Det ÄR Linnéas. Inte VAR…

Sortera bort Linnéas glasögon. Sortera bort Linnéas skidkläder. Vad ska jag göra med dem?
Smärtan skär in i bröstet.
Ett barn är borta.
Ett stort hål i familjen. I tillvaron. I mig.

Härlig skidvecka. Pojkar som far nedför backarna med stor glädje.
Sol. Mycket snö. Kyla.
Bastubad.

Och tomhet…

Här har vi bara varit med Linnéa. Förra året var vi precis på samma ställe.
Med Linnéa.
Vi har bara åkt skidor, med Linnéa.

-Det var i den här liften som Linnéa och jag ramlade, säger Jonas.
-Det var här vi köpte surisarna som Linnéa tyckte om, säger Oscar.
-Linnéa vann, när vi spelade det här spelet…

Och så möter vi Linnéas kompis och hennes mamma på samma lunchställe som vi råkade mötas förra året. Jag ser i deras ögon att det är smärtsamt för dem också att möta oss.
De möter oss, utan Linnéa.
De ser smärtan i mina ögon.
De påminns om det de helst vill glömma, när de ser mig.

Veckan var mycket tuff.
Jag grät väldigt mycket.
Jag känner mig otacksam.
Jag har ett bra liv. En underbar man som stöttar mig i alla väder.
Jag har tre barn som är jättefina.
Jag har möjlighet att styra min tid och att resa.
Jag har ett bra liv.

Men jag är fruktansvärt olycklig…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, smärta, liv, tomhet, hål, självmord, barn, förlora ett barn, skidresa, slalom, Åre