Ludmillas Blogg

Vila i frid Linnéa

Det är svårt att inte gråta när man ser hur hennes vänner har satt ihop bilder på henne.

Ja, vad säger man. Man vill bara skrika rakt ut!!!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om linnéa, självmord, vacker, suicid

Cirka 80 personer om året omkommer eller bli allvarligt skadade genom olyckor eller självmord på järnvägsspår i Sverige. Helena Rådbo vid Karlstads universitet disputerar nu med sin avhandling som kartlägger var och i vilka situationer självmordsförsök och olyckor sker.

Läs mer…

Helena Rådbo har skrivit 4 artiklar i ämnet som syftar till att med denna kunskap kunna minska antalet personer som tar sitt liv framför ett tåg. Det är är 1500 som tar sitt liv varje år och av de är det 5% som gör det framför ett tåg. Det innebär stora driftsproblem för trafikpersonalen och är ett stort trauma för lokförarna.

Hör radioinslag från idag…

(Utanför detta forskningsområde ligger ju också all smärta det orsakar anhöriga såklart.)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tåg, tågolyckor, Helena Rådbo, forskning, självmord, självmordsförebyggande, suicid, suicidprevention

Linnéas anteckning från maj:

1. Ledsen
2. Sluta. Du är dum. Du överdriver. Du är fånig.
3. Nej. Jag är ledsen!
4. Hah! Blir du ledsen för det!? Du är svag! Du kan inte ens ta hand om dig själv.
5. Men man får ju känna det man känner.
6. Tss. Vem har lurat i dig det? De ville bara få dig glad för att de tyckte du var jobbig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykos, Linnéa

I Läkartidningen nr 42/2008 kan vi läsa utvärderingen av Lex Maria anmälningarna de senaste åren.

Från och med februari 2006 ska alla självmord som inträffar i anslutning till sjukvården Lex Maria-anmälas till Socialstyrelsen. Detta har lett till en kraftig ökning av antalet Lex Maria fall.

I 2/3 av fallen har man funnit brister, framför allt i bedömningen av patientens självmordsintentioner. Många gånger frågar inte läkaren om självmordstankar för att ”inte väcka den björn som sover”. Detta är en utbredd men helt felaktig myt.

Det känns naturligtvis bra att man gör en uppstramning av kontrollen av rutinerna kring självmord. Synd bara att detta kommer efter att Linnéa lyckades ta sitt liv under sin inläggning på BUP.

Lex Maria-anmälan kring Linnéas fall är ännu inte klar. Man kanske får vänta ytterligare flera månader innan det blir klart.

Leenas dotter Aino och Lisas dotter Jessica är andra patienter som också blivit föremål för Lex Maria anmälan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Läkartidningen, självmord, brister i vården, Lex Maria, psykvård, Linnéa, självmordsbedömning, Socialstyrelsen, obevakad permission, BUP,

Vad är det som är skamligt med att någon tar sitt liv? Uppenbarligen är det fortfarande tabu med självmord. Det är naturligt att man ställer sig frågan varför. Vad var det för mörka hemligheter som den här familjen hade?

Svaret är: Inga.
Precis som i de allra flesta fall av självmord.

Leenas dotter Aino.
Lisas dotter Jessica.
Pernillas son Christian.
Lottas dotter Madde.
Harriets son Johan.
Berits son Philip.
Lisas son Niklas.
Sofies son Sebastian.
Lillans son Charlie.

Och många, många fler…

Vi är helt vanliga familjer.

För det är inte det det handlar om.

Vi som har förlorat anhöriga i självmord är vanliga föräldrar. Vi har älskat vårt barn oändligt mycket precis som andra föräldrar. Vi har gjort allt som stått i vår makt för att barnet ska bli lyckligt, som andra föräldrar. Vi har dessutom i många fall inte sett processen fram till det som lett till självmordet utan det kommer som en total överraskning.

Det som leder till självmord en mycket komplex process som inte förklaras av en enda sak. I vårt fall är det lätt att se vad det var, efteråt. Men, just när vi var inne i det förstod ingen. Vi hade 2 mån innan Linnéa lades in, och 2 mån under tiden på BUP. Men ingen såg vad det egentligen handlade om.

När olika saker har kommit fram om min dotter som förklarar varför hon kände sig tvungen att ta sitt liv, har jag fått frågan om jag skäms för det hon har gjort.

Nej, jag skäms inte!

• För det första så är hon min dotter och jag älskar henne – oavsett vad hon gjort eller sagt. Detta var dessutom något väldigt uttalat hemma – att kärleken inte är kopplad till handlingar utan till person.
• För det andra är det inte jag som gjort de olika handlingarna. Jag och Linnéa var olika personer. Hon hade en stark och egen vilja.
• För det tredje så var hon sjuk. Hon kunde inte själv rå för en hel del av sina handlingar.

Linnéa lämnade avtryck hos alla. Linnéa fick alla att känna att just de hade en särskild relation. Linnéa var väldigt duktig på att anpassa sig till den hon pratade med just då. Hon var extremt inkännande och intelligent. Hon var en social begåvning.

Var hon falsk då? Jag tror att hon kände sig falsk, och att det var en del av den kamp som pågick inom henne. Men, nej – jag tror att hon i de flesta fall menade det hon sa och gjorde i den stunden. Jag tror inte att vi behöver börja ifrågasätta den relation vi upplevde att vi hade med henne.

Jag älskar Linnéa oändligt mycket och kommer alltid att göra det. Jag är stolt över min dotter. Jag är stolt över de åren jag fick med henne. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att hon skulle växa upp till en lycklig person.

Jag är stolt över att vara Linnéas mamma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förvirring, tvivel, skam, självmord, falskhet, dotter, Linnéa, BUP,

Något annat som var så bra som min kloka psykolog sa till mig var detta med sorgebearbetning.

Sorgen är som en tung, vass sten som knager i bröstet. Den är från början nästan omöjlig att bära för att det är så smärtsamt. Den kommer alltid att finnas kvar där inne.

Men, med tiden börjar det växa lite mossa på stenen. Sådan där grön och mjuk mossa som luktar gott. Mer och mer mossa klär liksom in stenen så att de vassa kanterna inte gnager lika mycket längre.

På det sättet blir sorgen lättare att bära.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, sorgebearbetning, sten, mossa, metaforer

Jag fick som många andra kvinnor en kallelse till mammografi för några veckor sedan. Min omedelbara reaktion blev att jag blev förnärmad. Varför får JAG en kallelse till mammografi? Precis som att jag skulle vara så ”gammal”. Sedan mindes jag att jag faktiskt fyllt 40 år och att man faktiskt då är så ”gammal”. Och det är ju jättebra. Att bli kallad på mammografi alltså. Mycket lyxigt.

Mammografi. Lustigt ord det där. Mina pojkar frågade mig i morse varför det heter så.

-Ja, men det är för att att bröst heter Mammae på latin.
-Varför använder man latin?
-Hmm… ja, det är väl för att läkare använder latin när de pratar om sjukdomar.
-Varför gör de det?
-Ja… det är väl för att alla läkare ska kunna förstå varandra…

Ja, vad knäppt att det är så egentligen. Som läkare är det ibland svårt att veta vad patienterna talar om när de har andra konstiga ord på sjukdomar än de man lärt sig i doktorsskolan.

Jag infann mig på plats den tid jag hade fått. Stiger in i väntrummet där de andra ”tanterna” sitter och väntar. Ingen låtsas om varandra. Jag ser att de har var sin liten bricka i handen och jag finner snart instruktioner om hur man ska göra. Flera patienter har samma tid. Nu är jag en patient.

Efter en kort stunds väntan ropas mitt nummer upp. En sköterska kallar in mig och jag blir hänvisad en stol. Hon presenterar sig och berättar hur det ska gå till. Först ska vi prata lite och hon ska göra en ”yttre inspektion”, sedan ska vi förflytta oss in i nästa rum där bilderna ska tas och sedan får jag gå till ett 3e rum och klä på mig.

Hon kontrollerar mitt ID-kort och ser att det stämmer med blanketten hon har framför sig. Jag ser att längst ned på den finns ett svarskuvert som hon sätter min adressetikett på. Svaret kommer att skickas till mig inom 2 veckor. Jag får svar oavsett vad bilderna visar.

Hon frågar om ett telefonnummer dagtid och förklarar att jag inte ska bli orolig om de ringer. Det handlar med största sannolikhet om tekniska problem om de måste ringa.

-Har du gjort mammografi förut?
-Har du själv märkt några knölar i bröstet?
-Har du några andra funderingar?

Nästa rum!
Här står det en MAMMOMAT! Jag ler stort! Vad kul de hade när de kom på det ordet!
Nu dirigeras jag med mycket tydliga instruktioner om hur jag ska stå, vinkla mig och hålla armen.
Klick. Klick. Klick.

Klart. In i nästa rum. Hela proceduren tog 5 min. 10 min väntetid innan. 15 min totalt.

Jag är IMPONERAD över Akademiska Sjukhusets effektivitet. Jag har aldrig sett på maken tidigare!

Härligt att se hur sjukvården faktiskt kan fungera ibland!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om akademiska sjukhuset UAS mammografi effektivitet sjukvård 40 år bröst

Ännu en måndag. Det är dagen i veckan som det är flest aktiviteter.
Jonas har engelskaglosförhör, gymnastik, gitarr och scouterna. Oscar har gitarr och simning. Så det är mycket som ska med till skolan och många skjutsningar fram och tillbaka.

Emelie är tillbaka i sin studieort igen och är entuiastisk över sina studier. Det är så härligt att höra henne berätta. Hon har för första gången hittat något som hon verkligen brinner för och vill lära sig. Jag njuter av att hon kan känna så!

Jag själv har på måndagar psykologbesök för krisbearbetning. Jag har en mycket duktig psykolog som jag verkligen har största förtroende för. Få människor har imponerat så mycket på mig som hon. Hon får mig verkligen att vrida till mina tankar ett extra varv, att ”vrida på prismat”, att ”hoppa över i den andras utkikstorn”. Hon får mig att förstå att inte ta mina egna tankar och känslor som en sanning. Hon får mig att acceptera tillvaron som den är utan att döma.

Hon säger flera gånger per träff att Linnéa är död. Det är fortfarande väldigt laddat när någon annan än jag säger det.

Orden träffar mig hårt: De är så obarmhärtiga. Så slutgiltiga. Så oåterkalleliga.

Varför är det så svårt att höra? Jag VET ju att Linnéa är död (nu gjorde det ont i magen igen när jag ser vad jag skrivit). Har jag inte riktigt fattat det? Tror jag fortfarande att hon kanske, kanske kommer att komma tillbaka? Älskade barn… hur kunde du?

HUR KUNDE DU???

?

Jag släpper fram mina tårar… Jag saknar dig min älskade dotter…

Hur kunde det bli så här?

Tillbaka till dagen i dag:
Min psykolog och jag arbetar efter tre spår.
1) Sorgen och bearbetningen av förlusten av ett älskat barn
2) Fylla livet med lustfyllda saker och se framåt
3) Den rättsliga processen av vad som gick fel under vårdtiden och vad Linnéa led av egentligen.

Min psykolog frågar mig:
-Hur mår du?

En banal fråga kanske. Men för mig blir den jättesvår. Det är inte så många som vågar ställa den frågan (anatagligen med rädsla för svaret). Jag funderar ett tag och bestämmer mig för:

-Det är ok.

Varken mer eller mindre. Jag känner mig ganska likgiltig till det mesta. Jag gör saker hela tiden. Jag ligger inte och skriker av sorg och saknad. Jag skrattar inte så ofta och känner inte någon sprudlande lust till något egentligen. Hon säger:

-Det är väl ”good enough” just nu. Så ler hon emot mig och jag känner att det är ju bra så. Precis så.

Hon ser sedan på mig att jag är trött och får höra om veckan som har varit. Hon säger då att jag lagt för mycket tid på spår 1. Jag måste öka spår 2 och se till att jag får tid för det så att jag inte skyndar på med jobb och andra projekt för intensivt och för mycket.

Man måste hitta balansen.
Man kan både sörja OCH gå vidare samtidigt.
Man kan både vara förtvivlad OCH glädja sig över saker samtidigt.
Man kan både sakna OCH njuta av en konsert eller teater eller film, samtidigt.

BÅDE OCH.

Jag berättar om hur ofta det är som jag påminns om Linnéa på de mest konstiga sätt. Jag blir arg på mig själv för att jag är så oberäknelig. Plötsligt så är det något, något litet, som påminner om något annat som påminner om något annat… och så rullas en hel rad med minnen upp som slutar i smärta. Det är klart att det är så. Acceptera och var snäll mot dig själv.

Jag minns Relation Frame Theory från KBT-utbildningen och inser att det finns oändligt många diskriminativa stimuli som triggar igång smärtsamma minnen. Sorgen kan liknas vid PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Ett svårt trauma som ger flash-backs, mardrömmar, koncentrationssvårigheter m.m. Sorgen liknar det. Som tur är så sover jag gott. Det har jag gjort hela tiden och jag är väldigt tacksam för det.

Min hemuppgift till nästa gång är att öka det spåret som inte handlar om Linnéa, suicid och sorg. Det är inte så att jag ska ta bort den biten helt, för den behövs men minska den. Ägna mindre tid till bearbetning och mer tid åt att leva det här livet och njuta.

Jag ska titta vad det finns för konserter på Musikens Hus (där Linnéa också var sista kvällen… du ser.. nu är jag där igen…)

Läs även andra bloggares inressanta åsikter om acceptans, RTF, Kåver, Linnéa, konsert, hemuppgift, psykolog, bearbetning, sorg, självmord,

Är du rädd för att dö?
Är du rädd för att någon närstående ska dö?

Vad är värst..?
Om den närstående tar sitt liv?
Om den närstående dör i en olycka?
Om den närstående dör i en sjukdom?

Vet du hur du ska förhålla dig till någon som håller på att dö?
Vet du hur du ska förhålla dig till någon vars anhörig har dött?

Är döden något naturligt för dig eller är det något som du inte tänker tänka på till dess att den står och knackar på din rygg?

Min pappa dog 46 år gammal 1991. Det är alltså snart 17 år sedan.
Min mormor, morfar och farfar har dött medan jag växt upp.
Min dotter dog för 4 mån sedan.

När jag var nyexaminerad läkare kom jag i kontakt med döendet gång på gång eftersom jag arbetade på onkologen. Samtal med döende personer, att se människor dö, att ta hand om anhöriga till döende patienter.

Jag har sett min mormor dö. Jag har sett min morfar död. Jag har sett min pappa död. Jag har sett min dotter död.

Just nu finns det vänner som har anhöriga som håller på att dö. Andra vänner som har fått en dödlig sjukdom.

Men blir man någonsin van? Kan man förbereda sig för det som är det mest naturliga i livet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om döden

Jag är förvirrad. Men jämfört med hur det var precis när hon tagit sitt liv är jag ju mycket mindre förvirrad. Saker och ting har blivit mer förståeligt. Men som jag skrivit tidigare undrar jag lite vem hon var egentligen. Uppenbarligen var hon inte alls den person jag trodde. Vem är det jag sörjer egentligen?

Jag har försökt att lägga pussel och fått en massa pusselbitar. Många mer än jag någonsin anat. Vissa pusselbitar har hon själv lämnat efter sig i form av små anteckningar, dagboksanteckningar och dikter. Andra pusselbitar växer fram när man hör andras beskrivning av Linnéa. Berättelser som inte stämmer överens med den bild som jag har. Berättelser som ibland är helt absurda. En annan stor pusselbit är den bild sjukvården hade av henne. Även om jag är besviken på hur de ”missade” hennes rätta diagnos, förstår jag ju hur svårt det var. Hon gjorde allt för att leverera ”rätt bild” till rätt person. Hennes splittring var ofattbart stor och det är ett under att hon orkade så länge som hon gjorde.

Men jag är besviken på henne. Jag känner mig faktiskt lurad. Hon lät mig tro att allt var frid och fröjd och att vi hade en bra relation. Hon pratade med mig som att det var något speciellt mellan oss. Hon berättade saker som jag uppfattade vara i förtroende. Hon gav sken av att vara fullständigt uppriktig och att hon inte hade några hemligheter för mig.

Så gjorde hon också med oss alla andra.

Men, så kommer jag åter tillbaka till att hon var väldigt sjuk. Hon höll inte i hop och var splittrad i sin personlighet. Hennes specialitet var att leverera den bild som de som hon mötte just då önskade. Samtidigt som hon levde ett helt annat liv parallellt.

Det känns oerhört sofistikerat och avancerat för en 14-åring. Det verkar dessutom ha pågått sedan hon var 12 år. Men hon var också mycket mogen för sin ålder och väldigt intelligent.

Jag söker i mitt minne och finner flera situationer och händelser som har känts märkliga. Men självklart har jag trott på hennes förklaring. Jag måste ju lita på mitt barn. Nu kan jag förstå hur det egentligen var i många av dessa situationer.

Hur mycket ska man söka? Ja, jag känner nog att jag inte behöver fler pusselbitar samtidigt som alla nya pusselbitar som kommer in stärker den bild jag fått (om någon vet något eller vill dela med sig av något, vad som helst så tar jag gärna emot det). Jag känner mig lurad och besviken. Och arg. Arg på Linnéa som lämnar oss med den här smärtan. Det hon gjort ”mot oss” kommer aldrig att läka. Det är ett enormt trauma för så många. Självklart för mig och vår familj, men även för alla hennes vänner, vännernas familjer, våra vänner och deras familjer, skolkamrater och deras familjer, lärarna och deras familjer. Det ger enormt många ringar på vattnet. Alla upplever det oerhört smärtsamma i att mista ett älskat barn. Hur kunde hon göra så mot oss?

Så sent som ett år innan var det jag som var tvungen att berätta för Linnéa att man kan känna sig så uppgiven och på allvar tro att det vore det bästa för alla andra, när hon så kategoriskt och oförstående frågade hur någon kunde vara så egoistisk att den tog sitt liv. Hon hade väldigt svårt att förstå detta.

Så många samtal har vi haft om ärlighet och uppriktighet. Det har handlat om andra, för jag har aldrig haft anledning att tro att Linnéa inte skulle vara ärlig och uppriktig mot mig. Idag vet jag att hon inte var det. Det är en sorg i sig.

Jag vet idag att Linnéa var mycket, mycket sjuk. Det hjälper mig att acceptera att hon ljugit för oss och att hon levt ett dubbelliv på många sätt. Det förklarar hur det blev som det blev. Hur hon även lyckades lura sjukvården. Hon var fast i sina egna lögner och full av skam och skuld. Hon var inte helt ärlig mot någon, någonsin. Särskilt inte sig själv.

Men när jag insett detta kommer en ny sorg. Mitt barn var sjukt. Hon hade en allvarlig och dödlig sjukdom utan att jag visste om det. Tänk om vi hade vetat hur det låg till…

Hur hade man ställt sig till det? Vad hade hon haft för framtid? Hur hade hennes liv sett ut fortsättningsvis? Det hade naturligtvis varit jättesvårt för alla. Hon hade sannolikt inte kunnat leva ett sådant liv som hon hade tänkt sig. Det kände hon nog någonstans – att det var något som var väldigt, väldigt fel. Hon frågade mig väldigt många gånger under inläggningstiden:

”Varför är jag inlagd egentligen?”
Jag svarade samma sak varje gång: ”Men Linnéa, det vet du ju.”
”Nej, jag vet inte” sa hon.
”Du har en djup depression och är självmordsbenägen.”
”Jaha…”

Hon köpte aldrig den förklaringen. Det förstår jag nu. Hon visste att hon inte hade en depression. Hon var mycket påläst. Hon visste att det var något mer. Något annat.

Lilla gumman. Du var för klok för ditt eget bästa. Det måste ha varit svårt att kunna överlista alla i din omgivning. Att känna att man har makten över situationerna i den grad att du kunde lura alla i vuxenvärlden t o m de som var specialister inom området. Det måste göra att man känner sig väldigt ensam. ”ensammast i hela Norden…”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ensam, sjuk, psykos, självmord, Linnéa, sorg, förvirring, ilska