Ludmillas Blogg

Idag kom böckerna!
Jag känner mig glad och nöjd att ha den i min hand. Den blev som jag ville ha den. Nu hoppas jag att den kommer att göra nytta också!

Jag kommer att packa och skicka de drygt 100 böckerna som är förbeställda, i helgen så räkna med att du har boken senast på tisdag. Jag skickar med en faktura på 149 kr + 25 kr porto.

Jag ser fram emot att få feed-back om hur boken upplevs att läsa för olika åldrar.

Ha en härlig helg!

Läs även andra bloggares åsikter om Livet är nu, Ludmilla Rosengren, mindfulness, medveten närvaro, ungdomars psykiska hälsa, bok om ungdomars psykiska hälsa, acceptans, bekräftelse, Anna Kåver

Jag har gjort en studie gällande föräldrar som förlorat ett barn i självmord.
I några inlägg kommer jag nu att redovisa resultaten av studien.
——-

Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: Föräldrar som förlorar barn och personer som förlorar någon närstående i plötslig död som t ex självmord behöver mer stöd från den offentliga vårdapparaten.
Det som är förvånande är att väldigt lite av denna kunskap når ut till dem som behöver den. Det är som att var och en av oss i samhället – oavsett om man är beslutsfattare, vårdpersonal, arbetskamrat eller granne – blundar instinktivt för det som är jobbigt. Tankar som ”detta händer ändå inte mig” eller ännu värre ”tänk om det händer mig” tar överhanden och gör att man ryggar tillbaka.

Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och med att självmordet många gånger tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som oerhört provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte händer i välfungerande familjer. När det då händer blir detta mycket stigmatiserande för de drabbade.

Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför.

Tidigare studier gällande föräldrar som förlorat barn i självmord (Per Lindqvist, 2008) har visat vilket fruktansvärt trauma detta är för hela familjen men då särskilt för föräldrarna som mist sitt barn (Bolton et al. 2012; Maple et al. 2010). Förlusten kommer att påverka dem resten av deras liv. Varje år tillkommer flera tusen föräldrar som förlorar sina unga barn och ytterligare många tusen som förlorat sina äldre barn. Det finns idag många tusen föräldrar i Sverige som lever i sorg för att de förlorat sina barn i självmord.

Plötslig förlust av ett barn som vid självmord ger en hög grad av belastning med symtom som sitter kvar under många år och som ger en kraftig nedsättning av arbetsförmågan och en ökad risk för både psykiska och somatiska sjukdomar under många år efteråt. (Saarinen et al. 2000; Stroebe, Schut, and Stroebe 2007). Traumatiska dödsfall innebär en ökad risk för komplikationer i sorgeprocessen. Även posttraumatiskt stressyndrom (S A Murphy et al. 1999; Shirley A. Murphy et al. 2003), sociala konsekvenser, existentiell kris samt fysiska sjukdomar ökar i gruppen som förlorat barn genom olycka eller självmord. Det finns också en signifikant ökad dödsrisk för mödrar som förlorat sina barn på ett traumatiskt sätt jämfört med de som förlorat barn på icke traumatiskt sätt (Li et al. 2003). Att förlora ett barn ger dessutom en ökad risk för föräldern att ta sitt eget liv (Agerbo 2005).

Eftersom sorg inte är en sjukdomsdiagnos har det funnits en tradition i Sverige att professionella inte ska lägga sig i utan man ska sköta sorgebearbetningen inom det sociala nätverket. Samtidigt konstateras att behovet av professionell hjälp är större än man tidigare trott.

I vårt samhälle råder stor okunskap och osäkerhet när det gäller att bemöta personer i sorg (Avelin et al. 2012; Gold, Sen, and Hayward 2010). Föräldrar som förlorat ett barn upplevs som extra synd om och det väcker väldigt starka känslor hos andra föräldrar. Rädslan att förlora sitt eget barn väcks i kontakten med de som förlorat ett barn. Omgivningen har svårt att möta föräldrar i sorg eftersom de också är rädda för att säga eller göra saker som förvärrar. Osäkerheten finns även hos många professionella i människovårdande grupper (t ex polis, läkare, terapeuter, präster, ambulansmän, sjuksköterskor, begravningsentreprenörer osv) och hos var och en som möter en förälder som förlorat ett barn i självmord. Föräldrar som förlorat ett barn i självmord är en grupp som det är extra svårt att bemöta, samtidigt som föräldrarna anser att det emotionella stödet från vårdpersonalen är något av det viktigaste (Dagerbrant and Nilsson 2009). Trots att det finns stor kunskap angående hur viktigt det är med psykologisk intensivvård (A. Dyregrov 2002; Kock-Redfors 2002) för dem som drabbas av plötslig död är okunskapen fortfarande stor bland vårdpersonal.

Bemötandet i sorgen och den hjälp som ges har samtidigt mycket stor betydelse för utvecklingen av sorgen. Det sociala nätverket är viktigt, men det finns vissa bitar som inte kan belastas sina närmaste, behövs professionell hjälp för att ta sig vidare med. Skuldfrågan vid självmord kan till exempel vara en svår belastning. De drabbade behöver och vill ha tidigt professionellt stöd. Felaktigt bemötande kan göra sorgeprocessen mycket svårare och försvåra återanpassningen till ett normalt liv. (K Dyregrov, Dyregrov, and Nordanger 1999; Kari Dyregrov 2004; Kari Dyregrov 2011; Grad et al. 2004) Det är viktigt att det finns tydliga riktlinjer för dem som kan tänkas möta föräldrar som förlorat barn i självmord.

Tyvärr finns ingen bra strategi utarbetad i det svenska samhället när det gäller hur efterlevande vid självmord tas om hand. Det finns inga tydliga vårdprogram eller rutiner. Detta blir tydligast när den som dött tagit sitt liv utanför sjukvårdens väggar (80 procent av självmorden). Föräldrar till ett barn som tagit sitt liv är alltså per definition inte patienter, som ska få vård med självklarhet. Dock kan situationen jämföras med där ett barn dör i plötslig spädbarnsdöd. Barnet dör oftast utanför hemmet och föräldrarna är inte patienter. Trots detta finns i detta utarbetade riktlinjer för hur föräldrar ska tas om hand efter att deras barn har dött.

Läs även andra bloggares åsikter om förlora ett barn, förlora ett barn i självmord, efterlevade, närstående efter självmord, Ludmilla Rosengren

Det känns i luften.
Men det är kallt.

Maj. Sköna maj?
Maj är månaden när min dotter tog sitt liv.

Hur kan man tycka att det är en bra månad? Man får försöka tvinga sig. Maj är maj. Men det är alltid en månad som drar mer uppmärksamhet till sig. Särskilt mot slutet.

Linnéa. Snart 5 år sedan som jag fick krama dig. Som jag fick känna din lukt.
Känna din hud. Uppleva dig.

Nu är det maj igen.

Förra året i maj åkte vi till London!
Nu har vi tillbringat fem dagar i Paris i hopp om att få möta våren. Men, nej det var inte vår där heller… Grönare, men inte varmare. Paris är dock alltid Paris! Jag älskar staden! Jag har återkommit många gånger och alltid trivts lika bra. Den kontinentala atmosfären, blandningen mellan konstnärssjälen och lyxrestauranterna, enkelheten och det ljuva livet.

Senast vi var i Paris var 2005. Då var alla barnen med, Linnéa var 12 och pojkarna var 5 och 7. Då gjorde vi en resa i tre steg 1. Disneyland Paris 2 Franska Rivieran och 3 Paris. Nu nöjde vi oss med en long weekend i Paris.

Nu när killarna är 13 och 15 ville vi visa dem staden så att de kan minnas den samt hinna med Versailles och Louvren också. Jonas har precis läst om franska revolutionen i skolan så det passade ju bra. Båda läser franska så vi försöker få dem att öva lite.

Vi bodde vid Cour St Emilion och därifrån gick en mycket snabb Metro så det var lätt att ta sig. Vi hann med Versailles, Eiffeltornet (ja, högst upp!), Triumfbågen, Sacre Coeur, konstnärskvarteren, Notre Dame, en hel del strosandes och flera bra restauranter.

Tyvärr så var allt stängt igår den 1 maj så vi missade Louvren som vi hade sparat till sista dagen.

Höjdpunkterna:
-La Cupole, restaurant i Montparnasse
-Gåslever, sniglar och ostron!
-Versailles trädgård med golfbil

Mindre bra:
-Vädret/kylan (vi saknade dunjackorna)
-Alla eiffeltornsförsäljare som är kladdiga som flugor
-Köerna!! (2 h till att åka upp i Eiffeltornet och lika lång tid för att komma in i Versailles.)

Jag älskar verkligen de här resorna med familjen. Det är så underbart att skapa minnen tillsammans så här. Det är så mysig stämning och vi har så kul ihop allesammans!

Läs även andra bloggares åsikter om La Cupole, Paris, Eiffeltornet, Versailles, restips, resa till paris, möta våren i paris

FRÅGA: Måste dels alltid följas av ett till dels?

SVAR: Ja, ett dels ska alltid följas av minst ett till dels. Om det är två dels i meningen ska det vara ett kommatecken före det andra. Skriv alltså: ”Jag behöver dels en ny tröja, dels ett par nya byxor.” Om det är fler än två dels i meningen kan det vara ett och i stället för ett kommatecken före det sista: ”Mitt glada humör beror dels på löneförhöjningen, dels på det fina vädret och dels på mina snälla vänner.”

FRÅGA: Kan jag skriva ”Öppet mellan klockan 13 till 19”?

SVAR: Nej, här har du nog blandat ihop uttrycket mellan … och med från … till. Antingen får du skriva ”Öppet mellan klockan 13 och 19” eller ”Öppet från klockan 13 till 19”. Det går även bra att ersätta dem båda med tankstreck: ”Öppet 13–19”. Observera att det inte ska vara mellanrum kring tankstrecket här.

FRÅGA: Skriver man över huvud taget som ett, två eller tre ord?

SVAR: Vi rekommenderar att man skriver över huvud taget som tre ord. Det går också bra att skriva det som ett ord: överhuvudtaget. Men att skriva det som två ord är fel.

FRÅGA: Är det verkligen rätt att säga personal när man syftar på enskilda anställda, till exempel genom att säga ”vi är bara tre personal på plats den här veckan”?

SVAR: Ja, numera går det bra att säga så. Ordet personal är ett så kallat kollektivord som till formen är singular men som till sitt innehåll avser en mängd, i det här fallet anställda personer.

FRÅGA: Vad heter forum i plural?

SVAR: Vi rekommenderar oböjd plural, alltså forum, enligt det svenska böjningsmönstret. Jämför till exempel med ett rum, flera rum och ett album, flera album. Undvik att använda den latinska pluralformen fora som inte går att sätta i bestämd form. Med det svenska böjningsmönstret blir det lättare: flera forum, de där forumen.

FRÅGA: Ska jag skriva polisen med stor eller liten bokstav?

SVAR: Om du syftar på myndigheten skriver du med stor bokstav: ”Inom Polisen genomför man nu en stor satsning på kortare utredningstider”. Om du däremot menar samhällsfunktionen eller en enskild polis skriver du med liten bokstav: ”Vi såg en man bli rånad och ringde polisen” eller ”Vi pratade med polisen som kom först till platsen”.

FRÅGA: Heter det ett cv eller en cv? Skrivs förkortningen med små eller stora bokstäver?

SVAR: Skriv cv med små bokstäver eftersom förkortningen fungerar som ett eget ord. Det går bra att skriva både en cv och ett cv, men vi rekommenderar i första hand ett cv, cv:t, cv:n, cv:na.

Ur Klarspråkskollens nyhetsbrev april 2013. I dagarna släpper de även Klarspråkskollen för iPhone – Sveriges första mobilapp med språkråd och svar på vanliga språkfrågor!

Läs även andra bloggares åsikter om klarspråkskollen, det svenska språket, cv, överhuvudtaget

2000 Fick jag min första dotter och min första depression, jag förstod då inte att jag var deprimerad. Det är ju ”normalt” att vara låg, känna sig ledsen, trött mm då man fött barn och ammar. Vad jag inte visste var att det inte var normalt att vara så väldigt ledsen och låg som jag var att tänka illa om sig själv, att allt jag gjorde det gjorde jag för att bli bekräftad av andra, fick även katastroftankar, fick otroligt svårt att hänga med i medierna, trodde min dotter skulle råka ut för i princip allt, blev väldigt kontrollerande.Det värsta läkte ut av sig själv så småningom.

2002 Väntade jag min andra dotter. Det var då i mitten på graviditeten jag kände att jag mådde allt sämre psykiskt. Var trött, ledsen, nedstämd. Det här var på sommaren, min barnmorska hade semester, jag tog ändå mod till mig och berättade om mitt mående till vikarierande barnmorska, hon avfärdar det och säger att det är ganska normalt det är pga hormoner. Jag litade på vad hon sa, det är väl hormonerna då så jag tog aldrig upp det igen. Jag mådde allt sämre, visade aldrig för någon hur jag mådde, berättade aldrig mer under graviditeten. Vad skulle det hjälpa, det var ju ”bara” hormoner!?

Jag födde en liten flicka, förlossningen gick snabbt och bra och amningen kom fort igång. Sedan blev allt bara svartare. Jag minns ännu hur trött jag var, jag var så fruktansvärt trött och utmattad. Min lilla flicka grinade mest hela tiden utom när hon fick ligga vid bröstet eller när jag bar omkring på henne. Första två dygnen fick jag sova totalt två timmar! Jag bad sköterskorna ge henne lite ersättning så hon skulle kunna sova en liten stund så jag också fick vila men jag blev avfärdad, ”låt henne suga så mjölken rinner till” jag satt på rummet och grät i förtvivlan, hade ont i hela kropp och själ av utmattning och av att känna mig otillräcklig. Jag kände mig så otroligt misslyckad när jag inte kunde få min dotter nöjd. Jag lämnade BB efter fyra dagar då hade äntligen mjölken runnit till och jag kände mig lite bättre till mods.

Väl hemma blev det inte lugnt, pappan var hemma men höll på med renovering i huset, hemma var också tvååriga storasyster som behövde sin uppmärksamhet. Sömnen blev inte bättre av att komma hem, båda barnen sov omlott och jag var vaken hela tiden tills jag stupade.

Jag började få hemska tankar om mig själv, jag kände mig totalt värdelös som mamma som inte lekte med storasyster, orkade inte med de mest basala saker som matlagning tvätt städning dusch mm, vad var jag för mamma som grät mest hela tiden, orkade inget längre, tankar på att jag inte förtjänade att vara mamma till mina prinsessor kom dagligen. När jag såg mig själv i spegeln var det någon helt annan. Det var något fult, -skammen gjorde mig ful. Mina barn kan inte ha en sådan ful mamma. Nu måste jag bort!!

När bebisen var ca 3 veckor gammal så tar min sambo ett allvarligt snack med mig, han har förstått att allt inte står rätt till, allt sköljer över mig, äntligen någon som förstår! Jag vill ju egentligen leva, men mörkret är för jobbigt. Han följer med till BVC och berättar för sköterskan hur jag mår, hon kontaktar direkt BVC psykologen och jag får tid dagen därpå. Allt är nattsvart men det känns ändå bra, jag är inte ensam. Psykologen är jättegullig och hjälper mig att få bokat en tid på en privat psykiatrisk mottagning. 3 veckor måste jag vänta tills jag får komma till läkaren. Jag går i en dimma, allt blir svartare, mitt mående börjar bli outhärdligt. Jag börjar sakteliga få en skev syn på verkligheten. Jag känner otroligt mycket för mina anhöriga, jag tycker jag är dem en stor last, de skulle må bättre utan mig.

Jag har tät kontakt med psykologen under tiden, men berättade nog inte allt. Den här tiden gick fort. Min bebis blir sjuk vid ca en månads ålder och vi blir inlagda. Jag får ångest och vill verkligen avbryta mitt liv, så dålig mamma som jag är. Jag ringer min psykolog och berättar att jag inte står ut längre. En psykiater från akutpsyk kommer till avdelningen, och tårarna bara flödar. Jag ber honom hjälpa mig, jag öppnar mig och berättar om alla mina tankar och känslor. Jag bönar och ber om att få antidepressiv medicin, men till svar
får jag ”Nu får du allt rycka upp dig, du har ett barn att ta hand om, det du ska du vara glad över inte kan du överge ditt barn. Vad är du för mamma som tänker på det viset!”, ”Det finns inga mediciner du kan äta när du ammar och du måste amma ett tag till,” sedan gick han igen och lämnade mig i det tillståndet. Dagen efter blir vi utskrivna.

Dagen kom då jag fick träffa min psykiater på den privata kliniken, mitt tillstånd var allt annat än bra, min sambo vågade nästan inte lämna mig själv mer och han följde mig till läkaren som stöd. Läkaren, en fin kvinna som förstod direkt vi började prata att jag behövde behandling direkt satte in mig på Anafranil, ett gammalt välbeprövat läkemedel men ack vilka biverkningar.

Fortsatt kontakt, allt blir svartare och svartare. Julen kom, slitningarna blev stora mellan mig och min sambo. Jag åker bort med barnen över jul. Efter nyår blir min verklighet riktigt skev, jag hamnar i gränslandet till psykos. Ingen vet, orkar inte berätta, vill inte att någon ska veta mitt mörker. Min spegelbild är så grymt förvrängd och nu planerar jag på allvar min bortgång.

Jag minns mina sammanbrott, min smärta av alla känslor som sköljer över mig. Jag får en dag för mig att klippa av mig mitt långa vackra hår, -varför ha sånt hår på en så ful människa? Jag känner mig så ful, ful av skam över mina tankar och känslor. Det här är ett ovärdigt liv, mina barn får en ovärdig uppväxt.

Jag samlar piller, har gamla sömntabletter min sambo haft, hittar även ADHD medicin från en släkting. Jag försöker, jag tar i från tårna för att visa omvärlden hur bra jag mår, att jag mår mycket bättre, jag vill få komma bort från den här världen i fred. Det går några veckor till, människor runt mig har förstått att jag mår
bättre.

Nu börjar jag planera när hur och var.
Jag älskar vatten, det är fridfullt, tabletterna gör så jag somnar och drunknar. En eftermiddag går jag och badar, barnen är i trygga händer med en släkting hos oss. Med mig tar jag alla mediciner, Anafranil, ADHD medicin och sömnmedel. Skriver ett avskedsbrev, det står hur jag mår, hur jag ser på mig själv, ser en avskyvärt ful person, ful av skammen, ful av tankarna, att jag ej orkar längre mm.
Jag är nog säkert psykotisk nu!

Jag målar mig själv i ansiktet med läppstift och kajal, jag står inte ut med min egen spegelbild! Jag tar tabletterna, tuggar på alla totalt ca 300 st (de tas snabbare upp i systemet) lägger mig i badet och njuter av det varma vattnet som fyller badkaret, allt känns så skönt, äntligen ska jag få slippa all smärta.

Vet inte hur länge jag legat, men drunkna hann jag aldrig förrän min sambo anat oråd och bröt upp dörren, jag är väldigt omtöcknad, vattnet är kallt. Mamma och pappa står snart i badrummet. Minns inte mycket. Ligger sedan i vår dubbelsäng, mamma gråter, jag hör inte vad de talar om. Så får jag höra 112 och gör motstånd eller försöker sedan försvinner jag igen, vaknar till lite på en bår som rullas fram i kala korridorer och slocknar igen. Vaknar med slangar och blippande apparater, sliter i slangarna och det börjar tjuta överallt låter det som, försöker resa mig upp men är för omtöcknad och påverkad ännu och en personal kommer till mig och lugnar mig, jag somnar igen.

Jag vaknar till ordentligt två dagar senare på HIVA (hjärtintensiven). Första tanken ”Vad fan!! Jag misslyckades!!” Min sambo vill jag ska hem snart, jag vill hem och fullborda mitt projekt. Läkaren vill först inte skriva ut mig, men han var inte svårövertalad så jag får åka hem. Ingen undersökning om tillstånd gjordes. Fick två stesolid med mig hem för att dämpa ångesten. Min sambo skulle övervaka mig, det var strikta order ifall jag skulle få komma hem.

Allt är dimmigt för mig, kan inte släppa tankarna på att ta bort mig, smärtan försvinner inte. Jag är bestämd jag ska bort. Tre dagar senare överdoserar jag andra läkemedel men ångrar mig och försöker kräkas upp dem, får inte upp alla och blir rätt borta. Får tag på sambon som är ute med barnen. Av någon anledning åker vi inte till sjukhuset, han tog hand om mig ett dygn sedan vaknade jag ur mitt rus. Fylld av skam över vad jag gjort, tacksam över att jag levde.

Ny läkartid, hon satte ut Anafranil och in med Citalopram och ”psykoserna” försvann. Det var troligtvis så att jag inte tålde Anafranil. Sakta men säkert blev livet ljusare. De depressiva perioderna återkommer men nu är det mer som nedstämdhet, självmord har jag aldrig mer funderat på.

När jag ser i backspegeln så ser jag hur dålig psykvården var och är, med facit i hand förstår jag även att mitt mående låg dels i mig själv men även stor sömnbristen jag fick med två små barn som hade sömnstörningar. Långvarig sömnbrist kan göra vem som helst psykotisk, det är en välkänd tortyrmetod. Jag visste inte då att mina barn hade Autism och ADHD som kan störa sömnen och aktivitetsnivån hos barn framförallt infantil Autism som min yngre dotter har, det var orsaken till att hon aldrig var nöjd när hon var bebis, det var svårt att tillfredsställa henne.

Idag önskar jag att de hade lyssnat på mina rop om hjälp både barnmorskan, läkaren från akutpsykiatrin och på BB.

Idag tio år senare är jag trebarnsmamma till tre härliga flickor och är glad över livet jag fick behålla!

En ny studie visar att autism, ADHD, bipolär sjukdom, depression och schizofreni har gemensamma genetiska riskfaktorer. Fynden kan leda till nya typer av behandlingsstrategier.

I studien, som publiceras i The Lancet, har forskarna jämfört variationer i genomet hos mer än 33 000 patienter med autism, depression, bipolär sjukdom, schizofreni eller ADHD med dem hos närmare 28 000 friska kontrollpersoners genom.

Resultaten visar att variationer i två gener som spelar roll för kalciumbalansen i hjärnans celler kan kopplas till risken för samtliga fem diagnoser.

Läs även andra bloggares åsikter om riskfaktorer för psykisk sjukdom, adhd, bipolär, depression, schizofreni

När jag förlorade Linnéa sjönk jag djupt ned i ett icke-fungerande tillstånd. Jag kunde inte förmå mig att göra ens de enklaste sakerna. Allt kändes oöverstigligt. Allt kändes tungt. Allt var smärtsamt.

Jag blev sjukskriven, men i och med att jag var egen företagare så var det ju frågan hur det skulle gå.

Sommaren innan Linnéa dog så hade min försäkringsmäklare envisats med att få träffa mig och uppdatera villkoren så att jag skulle ha rätt lön osv. Jag hade varit väldigt svår att nå. Just då kändes det väldigt avlägset att jag någonsin skulle behöva bli sjukskriven. Jag är nu efteråt väldigt tacksam över att han låg på så mycket som han gjorde.

Jag hade försäkrat mig så att om jag skulle bli sjukskriven så skulle försäkringen betala mellanskillnaden mellan sjukpenningnivån och min ordinarie lön. Det var väldigt skönt!

När jag 1,5 år senare fick cancer så behövde jag inte heller vänta i karenstiden utan försäkringen klickade in direkt.

Mitt råd är därför att alla ska se över sina försäkringar. Hur skulle livet se ut om du blev sjukskriven? Har du någon olycksfallsförsäkring? Sjukförsäkring? Livförsäkring?

Tycker du som jag att det är en djungel och att man inte vet vad man ska välja så finns t ex insplanet där man kan jämföra olika försäkringar och hitta den som passar en bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, jämföra försäkringar

Det saknas 1 400 läkare på Sveriges vårdcentraler skriver Läkartidningen. Skillnaderna är stora mellan olika landsting, men inte ett enda av dem lever upp till målet: att det ska finnas en fast allmänläkare per 1 500 invånare. Det visar en unik kartläggning av bemanningen på alla vårdcentraler i Sverige, som Läkarförbundet nu offentliggör.

I dag arbetar cirka 4 800 specialistläkare på de svenska vårdcentralerna; fast eller på långa vikariat och omräknat till heltider. Det räcker inte alls för att uppfylla målet att det ska finnas en fast allmänläkare per 1 500 invånare. För att kunna klara det, behöver man öka antalet specialistläkare på vårdcentralerna med cirka 1 400 personer, alltså med 30 procent. Annorlunda uttryckt: det saknas motsvarande 1 400 heltidsarbetande specialistläkare i primärvården.

Detta är ett av de viktigaste resultaten i en stor kartläggning av bemanningen i primärvården, som Läkarförbundet nu lägger fram. Själva datainsamlingen ägde rum i höstas, då förbundet gick ut med en enkät till verksamhetscheferna vid alla de drygt 1 160 vårdcentraler som finns i Sverige. Praktiskt taget alla svarade; svarsfrekvensen var smått osannolika 98,5 procent.

– Detta visar att det finns ett engagemang för att få upp läkarbemanning på dagordningen, säger Svante Pettersson, utredare vid Läkarförbundet och projektledare för undersökningen.

– Det visar också att det finns en frustration. Trots alla löften om satsningar på primärvården har det inte blivit något.

Läs även andra bloggares åsikter om läkarbrist, vårdcentral

I Sverige är vi idag generellt bra på att tidigt upptäcka depressionssymptom hos nyblivna mödrar. Men metoder behöver utvecklas för att bättre uppmärksamma symtom hos nyblivna fäder. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.

– Barnhälsovården behöver utveckla metoder för att uppmärksamma även nyblivna fäder; hur de upplever sitt föräldraskap, hur de balanserar yrkeslivets krav med de egna och familjens behov, och vilket stöd de förväntar sig av barnhälsovården. När en mamma uppvisar depressionstecken bör BVC-sjuksköterskan också uppmärksamma hur pappan mår psykiskt, säger Pamela Massoudi, psykolog vid landstinget i Kronoberg och författare till avhandlingen.

Depression hos nyblivna föräldrar kan försämra samspelet med barnet och i förlängningen påverka barnets känslomässiga och kognitiva utveckling negativt. Under de senaste tio åren har så kallad depressionsscreening av nyblivna mammor gradvist införts som rutin inom barnhälsovården för att tidigt fånga upp de med depressionssymptom.

I sin avhandling har Pamela Massoudi bland annat kartlagt erfarenheter av den här metoden. Avhandlingen bygger på enkäter och intervjuer med 500 sjuksköterskor på barnavårdscentraler och knappt 1000 föräldrapar.

– Resultaten tyder på att barnhälsovårdens organisation liksom det faktum att metoden varit uppskattad av sjuksköterskorna har bidragit till att allmän screening för depression hos nyblivna mödrar fått spridning i Sverige, säger Pamela Massoudi.

Pappors deltagande vid besök på BVC var däremot lågt, markant lägre än för mammor. Även om i stort sett alla sjuksköterskor upplevde kontakterna med pappor på BVC som positiva, hade ungefär hälften av sjuksköterskorna en ambivalent attityd till pappors instinktiva omvårdnadsförmågor jämfört med mammors förmågor.

– Nästan 90 procent av sjuksköterskorna uppskattade att de nästan aldrig skulle få veta om en pappa inte mådde bra psykiskt och färre än en av fem hade erbjudit stödjande samtal till någon pappa under föregående år, säger Pamela Massoudi.

6 procent av papporna (12 procent av mammorna) hade tecken på oro, stress och depression. 1,3 procent av papporna uppfyllde kriterier för diagnosen ”egentlig depression”. De vanligaste faktorerna bakom pappornas depression var problem i parrelationen (och mindre stöd av partnern än förväntat), tidigare depression, stressfyllda livshändelser eller låg utbildning.

– Studien visar att en screeningskala lik den som används i screening för depressionssymptom hos mödrar kan vara till hjälp för att upptäcka ”egentlig depression” hos pappor. Men en klinisk bedömning är nödvändig för att fastställa om en pappa verkligen lider av depression eller inte, säger Pamela Massoudi.

Avhandlingens titel: Depression and distress in Swedish fathers in the postnatal period: prevalence, correlates, identification and support
Avhandlingsförfattare: Pamela Massoudi

Läs även andra bloggares åsikter om förlossningsdepression, förlossningsdepression hos fäder, pappor som blir deprimerade, depression hos nyblivna pappor