Ludmillas Blogg

Två nya brittiska studier har gjorts på terapiresistent depression (TRD) dvs de depressioner som inte svarar på antidepressiv medicin.

Resultaten visar att KBT som tillägg till pågående rutinmässig farmakologisk behandling signifikant minskar depressiva symtom och ökar livskvaliteten för patienter med TRD. Forskarna skriver att eftersom det inte finns någon allmänt accepterad definition på TRD så använde man sig av en pragmatisk definition, som avspeglade de former av terapiresistenta patienter man möter inom primärvården. Forskarna anser därför att resultaten är tillämpliga på ett brett spektrum av den heterogena grupp av patienter som lider av någon form av terapiresistent depression. Men tyvärr är tillgången på KBT i England ännu begränsad och farmakologisk behandling är trots allt på kort sikt ett billigare alternativ än KBT. Det gör att KBT i tillägg till rutinmässig farmakologisk behandling i dagsläget sannolikt endast kommer att kunna ges i begränsad omfattning, skriver författarna. Å andra sidan har den brittiska regeringen nyligen tillskjutit 500 miljoner engelska £ till det nationella hälsoprogrammet Improving Access to Psychological Therapies (IAPT) för att möjliggöra ökad utbildning av psykoterapeuter inom exempelvis KBT för att framledes kunna öka tillgången på psykoterapeutisk behandling runt om i landet.

Detta gäller i högsta grad även Sverige.

Källa: NASP

Läs även andra bloggares åsikter om TDR, terapiresistent depression, KBT vid depression, KBT, kognitiv beteendeterapi, behandling av depression

Jag ser på träden att det är dags igen. Det känns i luften att det är nu det börjar igen. Ljuset är detsamma som då.

För fem år sedan mådde inte Linnéa bra. Det var svårt att få kläm på vad som inte var bra. Hon ville inte prata om det. Hon drog sig undan och var ledsen. Hon hade ångest. Den 13 april blev hon inlagd.

Jag kan bli arg på Linnéa att hon har tagit ifrån mig våren, som jag älskar så mycket. Nu är det istället en nedräkning till den 30 maj. Varje år.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg&saknad, självmord, ta sitt liv, förlora ett barn

Att ord kan ha olika innebörd och väcka olika associationer i olika situationer är välbekant för de flesta. Det är heller inget nytt att ord kan vara olika lätta eller svåra att begripa. Men har du tänkt på vilka ord just du väljer? Borde du kanske välja annorlunda ibland?

Ord och uttryck har olika stilvärde i olika sammanhang. En del stilistiska markörer kan vara mycket medvetna val, men ibland är det klokt att stanna upp och reflektera lite. Kan det vara någon läsare som stängs ute om jag använder ord som erhålla och påkalla? Eller kan det reta någon att jag slänger in de lite mer talspråkliga orden najs, nåt och dom i mina texter? Och vad kan det få för konsekvenser om jag använder facktermer i information som riktar sig till allmänheten?

RÄTT ORD FÖR RÄTT MOTTAGARE
Som alltid är det viktigaste att anpassa sina ordval efter mottagaren. Facktermer är ofta precisa och kan vara mycket användbara om man vänder sig till en redan insatt målgrupp. Däremot är de inte alltid lika lyckade om man riktar sig till en bred allmänhet. Då är det kanske bättre att i enklare ordalag beskriva vad man menar, eller åtminstone noggrant förklara facktermen första gången den dyker upp i texten.

VARIATION ELLER KONSEKVENS?
Många har fått lära sig att man ska variera sitt ordval för att skapa en mer dynamisk och tilltalande
text. Men ibland finns det faktiskt fördelar med att inte variera sig för mycket. I faktatexter eller instruerande texter kan det vara förvirrande för läsaren om man använder olika ord för en och samma företeelse. Då är det bättre att vara konsekvent och hålla sig till ett enda uttryck. Det kanske inte alltid är så estetiskt tilltalande – men det skapar trygghet för läsaren!

KRÅNGLIGA ORD OCH SKRYTFENOR
En bra tumregel när man väljer ord är att inte krångla till det i onödan. De flesta vet nog att vissa uttryck generellt sett är svårare än andra. Varför till exempel skriva att det föreligger särskilda skäl när man kan skriva att det finns särskilda skäl? Och har du tänkt på att man ofta i onödan förlänger ord genom att till exempel skriva lokalutrymme, målsättning och frågeställning i stället för lokal, mål och fråga? ”Skrytfenor” brukar det fenomenet kallas. Svarta listan är en ordlista som ges ut av Statsrådsberedningen. Den tar upp ord som ger ett stelt och kanslispråkligt intryck, och ger förslag på hur man med fördel kan skriva i stället. Här är några av våra favoriter:

SKRIV INTE: SKRIV HELLRE:
Erlägga Betala
Företa Göra
Medtag Ta med
Månatligen En gång per månad
Utgå Vi betalar ut; du får

Klarspråkskollen.se

Läs även andra bloggares åsikter om klarspråkskollen, skrytfenor, språkvård

Jag väldigt glad över att det är så många som vill läsa min bok. Jag har fått in nästan 100 förhandsbeställningar redan. Boken är skickad till tryckeriet och kommer om ca 4 veckor. Då skickar jag ut boken till alla er som beställt.

Jag har förstått att boken fyller ett viktigt tomrum i och med att den vänder sig till ungdomar. Den vill ge verktyg till ungdomar helst redan innan de börjar må dåligt.

Boken handlar inte om självmord och sorg. Det är en positiv bok om acceptans och mindfulness som redskap för att må bra. Läses från 11 års ålder och sedan uppåt. Även vuxna läser den med stor behållning.

Läs även andra bloggares åsikter om acceptans, mindfulness, medveten närvaro, psykisk ohälsa hos barn, unga med psykisk ohälsa,

Alfred Skogberg påtalade redan 2004 bland annat i TV att det finns saker vi kan göra för att förhindra självmord. Se nedanstående klipp från Kalla Fakta.

Att cirka 1500 människor i Sverige tar sitt liv år efter år är fullständigt ofattbart. Det är tre självmordstsunamis per år (drygt 500 svenskar dog i tsunamin). Än mer är det oacceptabelt. Vi kräver därför att politiker och medier lyfter frågan och börjar debattera vad vi konkret kan göra för att minska självmorden.

Här följer tretton strategier/metoder som Alfred Skogberg anser sannolikt skulle minska självmorden med kanske hälften. DEBATTERA DESSA OCH KOM MED FLER KONKRETA FÖRSLAG TILL HUR VI KAN RÄDDA LIV!

1. Sätt upp staket på broar där vi vet att folk hoppar.

2. Trafikverket måste tillsätta medel för att forska på krockkuddar på tåg och tunnelbana.

3. Inför ett årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.

4. Satsa på en årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid. Genom denna kan pengar samlas in som kan delas ut i form av stipendier för suicidpreventionsprojekt samt till pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.

5. Fordonstillverkare måste utveckla en teknik som gör att motorn stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög.

6. Polisen måste ansvara lokalt och på riksnivå så att statistik över var självmord inträffar kan följas. Detta så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster.

7. Gör haveriutredningar efter att någon tagit sitt liv. Speciellt om det är ett barn som tagit sitt liv. Det finns när någon dör i en trafikolycka. Lär av blåljusmyndigheterna.

8. Många unga, speciellt tonårsflickor, överdoserar på värktabletter som Alvedon och Ipren. Tillsätt en utredning som undersöker hur detta kan förebyggas.

9. När någon tagit sitt liv måste efterlevande få adekvat stöd från samhället. Självmordsrisken är förhöjd hos de efterlevande men med effektivt stöd minskar risken för att tragedin ska drabba på nytt. Dra lärdomar av stödet till de tsunamidrabbade.

10. Medier måste ansvarsfullt och i proportion till hur stort problemet är rapportera om självmord. Detta kan de göra genom att följa WHO:s riktlinjer. Se även http://ki.se/content/1/c6/08/91/42/WHO%20media%20jan%202012.pdf

11. När någon försökt att ta sitt liv måste denne erbjudas minst fyra besök av en psykolog.

12. Vården måste ta fram ett kvalitetsregister för att följa upp vården av självmordsnära.

13. Miami-modellen måste anpassas till svenska skolor (i Miami har självmorden bland unga minskat från 8/100 000 till nästan 0 genom bland annat en storsatsning på kuratorer). Se ovanstående filmklipp.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, suicidprevention, ungdomssuicid, miamimodellen, trustprogrammet, ta sitt liv

I lördags föreläste jag för ca 100 personer som framför allt är psykologer och kuratorer. Det var på Beteendeterapeutiska föreningens årskongress. Ämnet var sorg.

Jag har både personlig erfarenhet men baserar även mina ståndpunkter på forskning, bland annat min egen. Det är så mycket okunnighet och rädslor kring ämnet. Tyvärr även inom sjukvården och bland de som förväntas kunna. Den stora frågan verkar vara detta att sorg inte är någon sjukdomsdiagnos. Sorg är en normal reaktion på en stor förändring i livet. Men sorg ger symptom som innebär en stor funktionsnedsättning och den kan t ex göra att man inte orkar arbeta fullt längre. Problemet som jag ser det är att man genom att säga att sorg inte är en sjukdom tagit avstånd från allt som har med sorgeprocessen att göra och lämnat den sörjande ensam i sin sorg.

Det konstiga är att när det sker en stor katastrof, som t ex vid tsunamin 2004 så klickar kristeam och andra system in. Det som är konstigt är inte att det fungerar då, för det är ju väldigt bra, utan att det inte fungerar när det är enskilda dödsfall. Vid tsunamikatastrofen dog drygt 500 svenskar. Varje år dör ca 1500 personer i självmord, utspritt över året. Men dessa självmordstsunamis sker i tysthet och knappt någon hjälpinsats sker för dessa drabbade. Och för var och en som drabbas så är det ju inte mindre hemskt för att det händer bara en i taget…

Jag menar att vi måste ha konkreta riktlinjer för hur man ska bemöta sörjande. Ett handlingsprogram där man tydligt uttalar vad man från samhällets sida ska göra i det akuta skedet, kring dödsbesked, visning av den döde, vilken information som ska ges till anhöriga, uppföljande möten med sjukvårdspersonal och sedan upprepade kontakter under lång tid. Man kan inte säga att ”du får höra av dig om du behöver”. Man kan inte förvänta sig att den som är drabbad av en personlig katastrof ska orka ta kontakt. Man orkar ju knappt leva.

Sorg är faktiskt något som kommer att drabba oss alla. Alla vinner på att lära sig mer om hur man bemöter sina medmänniskor i sorg och hur sorgeprocessen ser ut och vad man kan göra för att komma vidare.

Här kommer ett axplock från min presentation:

Acceptans i sorgen

Akut hjälp vid dödsfall

Sörja OCH komma vidare

Att komma framåt

Sorgeprocessens viktiga steg

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sorgeprocess, KBT, sorgeterapi, stöd vid sorg, stöd vid dödsfall, efterlevandestöd

Här berättar jag för Malou von Sivers om Linnéa och reflektioner kring ungas psykiska ohälsa. Emma berättar om hur hon tänkte när hennes barndomsvän Linnéa tagit sitt liv och om andras förhållningssätt när hon själv hade ätstörningar. Oscar Henriksson reflekterar över att killar har svårt att berätta om att de mår dåligt och att det är viktigt att skolan tar upp mer om psykisk ohälsa i skolan.

För er som undrar över min bok så är det en bok som är skriven till barn och ungdomar. Den tar upp viktiga verktyg för att lättare leva ett liv. Livskunskap helt enkelt. Man kan beställa den genom att fylla i formuläret upp till högre på sidan. Boken kommer i tryck om ca 5 veckor och då skickar jag den till den som beställt.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta mitt liv, ta livet av mig, suicid, suicidprevention, livskunskap, ungdomars psykiska hälsa, psykisk ohälsa, linnea, Ludmilla Rosengren

I Miami har man lyckats minska antalet självmord till ett minimum. Hur gjorde de? Och varför gör vi inte detta här i Sverige? Denna lista på hur man kan förhindra självmord kommer från Alfred Skogberg och hans bok ”När någon tar sitt liv”.

* En kurator per 275–400 elever, en psykolog per 1 200 elever och en psykiatriker per 1 700 elever behövs för att uppnå bästa resultat. Professionell personal måste finnas lättillgänglig för samtal och för direkt intervention när det är nödvändigt.
* Vetenskapligt beprövade livskunskapsprogram ska finnas redan för barn i förskolan upp till gymnasiet. Kuratorerna, inte lärarna, är de som bör undervisa eleverna i livskunskap. Detta eftersom barnen då lär sig till vem de kan gå om de mår psykiskt dåligt. Samtidigt lär sig barnen att lösa en del av de livsproblem de sannolikt råkar ut för under uppväxten. Uttalad självmordsprevention bör starta först i högstadiet, och då med specialutbildad personal.
* All skolpersonal måste regelbundet tränas i att se varningstecken på när ett barn visar självmordsbeteende. Om någon uppmärksammar att ett barn mår dåligt ska barnet skyndsamt eskorteras till kuratorn som gör en utredning.
* Alla skolor måste ha en handbok där det beskrivs hur elever får omedelbar hjälp om de visar tecken på självmordsbeteende. I boken ska också självmordsbeteende preciseras.
* Alla skolor måste ha en skriftlig policy om hur förebyggande arbete, interventionsarbete och efterarbete (om ett självmord inträffat) går till.
* Specialister som kuratorer, psykologer, distriktssköterskor, socialarbetare och annan hälsoexpertis måste utbildas, fortbildas, finnas tillgängliga och vara samspelta. Dessa arbetslag måste få specifik och regelbunden självmordsförebyggande utbildning så att de kan beräkna självmordsrisken på skolan, kommunicera med föräldrar, arbeta förebyggande och kunna rekommendera hälsoexpertis i samhället.
* Kuratorn bör leda samtalsgrupper för barn med alkohol- och drogrelaterade problem, för hbt-ungdomar och även för barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar.
* Varje skola måste ha skattningsverktyg för att beräkna självmordsrisken på skolan.
Självmordsförebyggande information som böcker, filmer, artiklar och webbsidor måste vara enkel att hitta.
* Alla skoldistrikt som har ett självmordsförebyggande program måste anslå pengar för att utvärdera resultatet samt för att utvärdera vilken sorts hälsovård som är mest effektiv.
* En lista på traktens bästa hälso- och sjukvårdsinrättningar måste finnas lättillgänglig. Exempel på detta är krisbearbetningscenter, ungdomsmottagningar, vårdcentraler med terapeuter/psykologer, sjukhus och husläkare.
* Skolan måste ha kunskap om vilka som kan vara i riskzonen för att skada sig och hålla kontinuerlig kontakt med dem så att de får den hjälp de behöver. Hjälpen måste följas upp till dess att barnet bedöms må bra.
* Fokus bör inte ligga på varför någon tar sitt liv, utan på hur suicid kan förebyggas så att det inte ses som en möjlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om ta sitt liv, självmord, förhindra självmord, Alfred Skogberg, När någon tar sitt liv,

Att samhället är tyst när barn så unga som åtta år tar sitt liv är fullständigt oacceptabelt. Vi måste förstå att det i alla självmord finns ett budskap och en mening med det meningslösa.

Fundera på det faktum att staten årligen satsar 100-150 miljoner kronor på trafiksäkerhetsforskning men bara 3 miljoner på suicidpreventionsforskning. Detta samtidigt som fem gånger fler tar sitt liv jämfört med de som dör i trafikolyckor. Varför är det så?

Varför finns det ingen tv-gala för att uppmärksamma självmord? Varför finns det inte staket på alla broar där vi vet att folk hoppar? Varför går det fortfarande i dag att ta livet av sig med en slang kopplad från avgasröret till bilkupén? Varför finns det inte ett årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd? Varför ansvarar ingen för att statistiken kring självmord är så dagsaktuell som möjligt så att samhället förstår om så kallade copy cat-suicid pågår? Varför forskas det inte på krockkuddar på tåg? Varför görs så få haveriutredningar när någon tar sitt liv, speciellt när barn tar sitt liv? Varför kan unga, främst flickor, ta sitt liv med värktabletter som Alvedon och Ipren? Varför får inte efterlevande samma stöd som gavs till de tsunamidrabbade? Varför rapporterar så få medier om självmord? Och om de rapporterar varför följer så få WHO:s riktlinjer? Varför får inte någon som försökt ta sitt liv minst fyra besök av en psykolog? Varför använder inte svenska skolor Miami-modellen, som fått ner självmorden bland unga från 8/100 000 till nästan noll?

Varför, varför, varför?

Under tio år har jag rapporterat om självmord för olika medier samt i min bok När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (Ordfront 2012). I den listar jag en mängd åtgärder som helt säkert skulle kunna rädda hundratals liv i Sverige, varje år!
Vi har kunskapen men vi använder den inte. Dags att göra något åt det!

Jag kommer framöver att lägga upp checklistor på åtgärder som kan rädda liv. Det är helt ok att ni sprider informationen. Skicka den till alla som kan vara intresserade: politiker, skolpersonal, blåljuspersonal, polisen, läkare, medmänniskor, alla ni kan tänka på.

Det är först när många engagerar sig som förändring blir möjlig.
Och det är först när vi gör något som vi kommunicerar att vi förstått den dödes budskap: Samhället kunde inte rädda mig, men lär er och gör allt för att andra inte ska gå samma väg.

Då skapar vi också mening i det meningslösa.

Alfred Skogberg, journalist

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, förhindra självmord, Alfred Skogberg, ta sitt liv, ta livet av sig, rädda liv

Livet är nu

Jag har nu bestämt mig för formatet 200 x 125 mm och kommer att trycka upp boken i ett större antal. Den kommer att ha hård pärm. Jag känner mig väldigt nöjd. Boken kommer från trycket i slutet av april och kommer att kosta 149:- + porto. Längst upp till höger här på bloggen finns en vit flik med texten ”Beställ min bok”. Där kan du fylla i ditt namn och adress för att beställa boken så skickar jag den så fort den kommer.

Läs mer om boken här…

Boken vänder sig till barn och ungdomar men kan med fördel även läsas av vuxna. Tanken är att lära sig livskunskaper redan innan man mår dåligt. Men om man mår dåligt är man också mycket hjälpt av de verktyg som lärs ut.

Anna Kåver, psykolog och författare skriver i förordet:

Det är i nuet, i det där ögonblicket mellan då och sen, som vi alla måste leva våra liv. I nuet har vi chansen att påverka och forma våra liv, ta tillvara det goda och hantera det svåra.
Det hela är inte enkelt. Men kunskaper om hur vi ska gå till väga har ökat, bland annat genom ett ökat intresse för mångtusenårig livskunskap från österländsk filosofi.
Ludmilla Rosengren vänder sig i sin bok Livet är nu till barn och unga vuxna som står på tröskeln till livet, för att dela med sig av denna livskunskap. Det är förhållningssätt och tekniker som i dag är vanliga inslag i kognitiv beteendeterapi, KBT, men som kan ge något till alla och envar. Med ett flödigt och lättbegripligt språk och med fina bildillustrationer ger hon sina unga läsare verktyg för att kunna vara i nuet och att använda sin empati, välvilja och tolerans både för sig själv och för andra. Enligt lyckoforskarna är det i just dessa förmågor, som nyckeln till den så svårfångade lyckan finns. Alltför många barn och ungdomar har det svårt i dag. Vi vuxna måste kunna förmedla hopp och ge hjälp. Den här boken är ett av flera sätt att göra det på och därför är den så angelägen.

Anna Kåver
Leg.psykolog, och leg. Psykoterapeut
Författare

Läs även andra bloggares åsikter om acceptans, bok om ungdomars psykiska hälsa, förebygga psykisk ohälsa, ungdomar som mår dåligt, självmord, ta sitt liv, Anna Kåver