Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Jag har fått ihop över 90 föräldrar som förlorat barn i självmord men skulle väldigt gärna vilja ha fler att inkludera i studien som ska klargöra hur sorgeprocessen ser ut och vilka faktorer som påverkar sorgeprocessen.
Med barn avses inte enbart personer under 18 år. Alla som förlorat barn i självmord är välkomna att delta. Båda föräldrarna får gärna delta.
Studien består av en webenkät med frågor. Man får en länk att klicka in sig på. Studien är helt anonym.
Tidigare studier visar att sörjande föräldrar gärna vill hjälpa till och de flesta har inget problem att prata/skriva om sorgen utan tvärtom tycker att det känns bra att kunna göra något konkret av den erfarenhet man nu fått.
Resultaten kommer att ligga till grund för konkreta förslag till hur man ska bemöta föräldrar som mist barn.
Känner du någon som mist ett barn i självmord eller är du själv den föräldern så maila mig! kontakt@ludmilla.se
Bilden av en våldtäkt stämmer inte alltid överens med verkligheten.
De flesta kanske har en uppfattning om att våldtäkter är sådant som händer i en mörk park med en okänd person och där offret slåss för sitt liv. I själva verket är de flesta våldtäkter med någon man känner väl och man blir så paralyserad att man inte ens vågar säga nej.
Häromdagen blev jag uppringd av generalsekreteraren för Ronald McDonalds barnfond, Pia Lundgren. Hon berättade att de skulle dela ut ett pris på Mammabloggalan som Alltförföräldrar anordnar. Hon berättade att de ville ge detta pris till mig för det arbete som jag lägger på min blogg.
Självklart var detta hedrande och jag tog med mig min egen mamma till Solna i lördags för att ta emot priset.
Det var en intressant upplevelse att vara med alla dessa mammor som ägnar stor del av dagarna till att blogga. Det är ganska mycket en annan typ av bloggar än denna så det var lite av en ny värld att titta in i. Det delades ut flera priser från Alltförföräldrar till deras mammabloggare och det var många glada mammor som fick diplom.
Min mamma och jag hade en fin kväll tillsammans med Pia och fick även lyssna till en stand-up komiker och Camilla Håkansson som sjöng egna barnvisor och delade ut en CD till alla deltagare.
Det var faktiskt flera personer som kom fram till mig och ville hälsa, som hade kommit i kontakt med mig av olika anledningar, så helt anonym är man tydligen inte. Jag kände igen flera av de som var där. Bland annat Vimmelmamman som jag kom i kontakt med när jag själv hade cancer.
"Motiveringen lyder..."
Bloggpriset – Årets Medmänniska
Ronald McDonald Barnfond arbetar för att hjälpa sjuka barn med familjer och vill med detta pris hylla en av dom många fina insatser som sker dagligen för att hjälpa människor när de behöver det som mest!
Motiveringen:
Vi vill dela ut det till dig för ditt öppna och ärliga sätt att dela med dig av din historia för att öka förståelsen för psykisk ohälsa/ sjukdom, sprida kunskap om behovet av ökade resurser till psykvården, öka kunskapen om självmord och bidra till en minskning av antalet självmord genom din blogg.
Ett fint diplom, blommor och ett silverhjärta.
Mycket hedrande och det känns fint att kunna påverka på detta sätt!
På så sätt har inte Linnéa dött förgäves!
Upplever du att du tappat kontrollen över din sexualitet? Känner du oro för tankar och handlingar eller är rädd att göra dig själv eller andra illa.
Nu finns det en hjälplinje (020-66 77 88) där du kan få möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av dessa frågor. Någon som kan ge dig stöd och råd, och sedan hjälpa dig vidare till behandling om du vill och behöver.
Det är inte fel att ha en sexualitet – tvärtom det är viktigt för alla, men riktning och omfattning kan vara ibland vara problematisk. Målet med behandlingen är inte att du ska sluta ha sex, utan att du ska ha en sexualitet som är i balans, som du har kontroll över och som inte skadar dig själv eller andra.
När du ringer kommer du att få prata med sjukvårdsutbildad personal som har stor erfarenhet och vana att ta emot samtal som berör det sexuella området. Vi som svarar kommer att ställa en del standardfrågor som vi ställer till alla som ringer. Vi kommer att be dig beskriva vad det är som gör att du ringer till oss, hur just ditt sexuella problem ser ut. Utifrån dina svar gör vi sedan en bedömning av hur vi kan hjälpa dig på bästa sätt. Vi utför ingen behandling över telefonen, men vi kan ge stöd, och om det behövs, hänvisa dig till annan vård beroende på var du bor och vad för slags problem du har.
Även du som är anhörig eller bara har frågor om sexuellt problembeteende, är förstås också varmt välkommen att ringa till PrevenTell.
Kom ihåg att man inte kan göra något åt det som hänt, men man kan alltid ta ansvar för framtiden!
Bakom PrevenTell står CASM- Centrum för Andrologi och Sexualmedicin på Karolinska Sjukhuset.
När tonåringar utsätts för sexuella övergrepp, så är gärningsmannen ofta en jämnårig. Men vågar man peka ut killen som man drömt om att ha sex med? Sara, 15 år, tänkte att ingen skulle tro på hennes version av det som hände på festen med skolkamraterna.
Vem har rätt till din kropp? Bara jag själv, skulle de flesta svara. Men på en fest med sina skolkamrater hamnade Sara, 15 år, i en situation där detta inte alls kändes lika självklart. I dokumentären ”Ingen riktig våldtäkt” berättar ungdomar om de oskrivna reglerna för gränslandet mellan sex och övergrepp.
Sara hade längtat efter att ha sex för första gången. Hon hade hört kompisar berätta och hon hade fantiserat om en kille på skolan. Men det blev inte alls som hon hade tänkt sig.
Sara beskriver hur han istället utsatte henne för ett sexuellt övergrepp.
– Jag skämdes så mycket efteråt och tyckte att allt var mitt eget fel, berättar Sara.
För henne blev händelsen början på en mardröm som präglat hela hennes liv sedan dess.
I ”Ingen riktig våldtäkt” berättar tonåringar om att pressas och övertalas till sex. Det är en dokumentär som försöker diskutera moral snarare än juridik. Vad får man egentligen göra mot varandra? Finns det situationer då man inte räknar med att kunna bestämma över sin kropp?
– Under arbetet med dokumentären har jag insett att många ungdomar har sina första sexuella erfarenheter i det här gränslandet mellan sex och övergrepp. Vuxenvärlden blundar och lämnar de unga helt ensamma med svåra frågor. Vi vet inte hur vi ska prata om något så känsligt. Så ska det såklart inte vara, säger Lisa Wahlbom, en av filmens producenter.
Sändningstider Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt
SVT1 tor 10 maj kl 21.00
SVT1 fre 11 maj kl 12.30
SVT1 sön 13 maj kl 03.15
SVT1 tis 15 maj kl 01.45
Eftersom inte artikeln verkar finnas på nätet och jag fått frågan från flera av er så läger jag ut texten här:
—-
Fakta:
Ludmilla Rosengren, född 1968 i Filipstad.
Familj: Man, en vuxen dotter, två söner och en dotter född 2009. I samband med dotterns födelse fick Ludmilla själv cancer. Plus dottern Linnéa som tog livet av sig strax innan hon skulle fylla femton, 2008.
Är: Läkare, kbt-terapeut och simlärare. Grundade en gång den ideella organisationen Svenska babysimförbundet.
Bor: I Uppsala.
Vill: Ta bort alla tabun kring självmord och sorg och att det faktiskt börjar pratas om självmordsbenägenheten bland läkare.
Hennes dotter Linnéa tog livet av sig i slutet av maj 2008. Ludmilla Rosengren är både läkare och kbt-terapeut och är mycket kritisk till vårdens syn på självmord och sorg och till hur Barn- och ungdomspsykiatrin fungerar.
Ludmilla Rosengren har tre jobb. En till två dagar i veckan arbetar hon som läkare på en vårdcentral i Uppsala. Ungefär lika mycket tid ägnar hon åt kbt-terapin. Som terapeut håller hon till i samma lokaler som den simskola hon driver sedan 1993.
Hon har själv jobbat som ST-läkare inom barnpsykiatrin i samma stad, men slutade 2007 när hon inte tyckte att hon kunde stå för den vård som levererades. Hon kände frustration över känslan av att hela systemet ”arbetar med att hålla ifrån sig patienter”. Året efter mådde hennes fjortonåriga dotter Linnéa dåligt, så dåligt att Linnéa i maj 2008 tog sitt liv. Den tidigare så glada tjejen blev inlagd efter samtal med en psykolog och kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup. Man menade att hon led av en depression och hon fick medicin som inte gjorde någon skillnad. Efter några veckor släpptes Linnéa ut på en obevakad permission i Uppsala. Då passade hon på.
Redan från början bestämde sig Ludmilla Rosengren för att gå vidare men också gå till botten med det som hänt, för sin egen skull, för Linnéas och för andra anhöriga till barn som tagit sina liv. Som ett led i det har Ludmilla också medverkat flitigt i media, föreläst och om och om igen berättat om Linnéa. Hon talar energiskt och med stor inlevelse om de alldeles för få vårdplatserna inom psykiatrin, bristen på samordning och information, läkar- och chefsbrist, de respektlöst långa väntetiderna på att faktiskt få hjälp.
Tillbaka till Linnéa. Mamma Ludmilla tyckte inte att hon borde få permission den där kvällen den 30 maj för snart fyra år sedan. Självmordsrisken var alltför stor. Att den ansvariga överläkaren direkt efter självmordet ringde Ludmilla och bad om ursäkt och sa att det var deras fel, ja det var ju för sent då. Professorn i barnpsykiatri fick senare en varning i Hälso- och sjukvårdsnämnden för hanteringen av Linnéa.
– Det jag fick uppleva och det jag hör av människor dagligen i mitt arbete, det är att man i vården upplever anhöriga som något jobbigt och något ifrågasättande, säger Ludmilla Rosengren som tror att personalen på Linnéas avdelning kände att Ludmillas ständiga frågor var jobbiga och ett sätt att lägga sig i personalens val- och beslut.
Ludmilla är- och var skeptisk till fokuseringen på relationen mellan mamma och dotter och menar att det i barnspykiatrin handlar för mycket om den sociala situationen och att det medicinska perspektivet ibland glöms bort. Lika negativ är hon till bemötandet efteråt. All hjälp familjen har fått har de sett till att få själva. Hon tycker att beredskapen för att ta hand om människor i kris är bristfällig.
– Alla människor på jorden kommer någon gång att drabbas av någon typ av sorg. Ändå pratas det inte om döden, sorg ska tystas ner. Särskilt när det handlar om självmord. Alla i sjukvården behöver utbildning för att hantera de situationerna. Sorg är en process och i vår värld som läkare är inte sorg en diagnos, inte en sjukdom. Men sorg innebär en kraftig funktionsnedsättning och sörjande tar tid, säger Ludmilla Rosengren som till och med menar att sorg som samtalsämne borde ingå i grundskolan.
Ludmilla Rosengren understryker också att man inom vården måste våga fråga patienterna hur de verkligen känner sig, särskilt när det handlar om självmordsbenägna personer. Men bra vård kostar och är tidskrävande.
– I grunden är det ett organisatoriskt problem där man måste förbättra arbetsförhållandena för de som jobbar inom psykiatrin. Man måste höja statusen och det kommer att ske i och med att man börjar koppla ihop biologin med psykologin. Men det kommer att krävas en del aktivt arbete, inte minst från politiker. Det måste till fler människor inom psykiatrin, som psykologer, kbt-terapeuter, skötare och läkare, säger Ludmilla Rosengren.
Jag efterlyser deltagare som vill svara på en webbaserad enkät. Har du förlorat ett barn i självmord eller känner du någon som har gjort det?
Syftet med studien är att tydligare klargöra hur sorgeprocessen ser ut för oss som förlorat barn i självmord. Tanken är att tydligare kunna ge riktlinjer/råd till de som möter föräldrar som förlorat barn (sjukvård, polis, anhöriga, arbetsplatser osv).
Jag är tacksam för alla som vill vara med i den studien. Likheterna mellan föräldrar som förlorat barn oavsett orsak är större än olikheterna, men för att resultaten ska bli så pålitliga som möjligt har vi valt att fokusera på en grupp. Det är i samarbete med NASP som detta görs och då blir det naturligt att det är just självmord som blir fokus. Det är dock viktigt att understryka att resultaten kommer att kunna användas som hjälp för alla föräldrar som förlorat barn.
Jag är intresserad av att få båda föräldrarnas erfarenheter, inte bara mammornas!
Maila mig kontakt@ludmilla.se om du vill vara med så får du en länk till enkäten.
Jag gjorde redan 2009 en förstudie om hur föräldrar som förlorat barn mår vid olika tidpunkter efter sitt barns dödsfall.
Det var 76 föräldrar (mammor) som svarade. De flesta som svarade hade förlorat barnet i självmord (45%) men även olyckor, sjukdomar, naturkatastrofer osv fanns representerat.
Frågor som ställdes gällde hur man fick beskedet, hur man upplevde beskedet, av vem man fick beskedet. Om man fick se sitt barn och hur snart efter dödsfallet. Vad man ångrar att man gjort annorlunda i samband med dödsfallet. Andra frågor handlade om vilken hjälp man fått och av vem, samt vilken hjälp man själv sett till att få. Sjukskrivningsgrad var ett annat område. Hur länge var man sjukskriven. Vilka symptom hade man 2, 6, och 12 månader efter dödsfallet. Det fanns även frågor om hur man skattade sin livskvalitet och hur man skattade att man skulle skatta den om 5 år. Det fanns möjlighet att skriva mycket fritt och deltagarna delade med sig av mycket kloka och viktiga erfarenheter och kunskap.
Resultaten visar, som tidigare forskning, att sorg efter ett barns död tar längre tid än vid förlust av annan anhörig. Det är viktigt att få se sitt döda barn och att få tillräckligt med tid kring detta. Gärna att man ser barnet flera gånger, tar kort, klipper en hårlock, fotar och filmar på begravningen, låter syskon vara med, klär det döda barnet osv.
Vad gäller bemötandet är det viktigt att man snabbt får beskedet, innan facebook hinner före, av en person som tar sig tid. Personen bör också kunna förmedla nästa steg dvs vilken hjälp som kommer sen. Sämst upplevde de det som fick beskedet per telefon och inte fick någon uppföljning. Tydligt var också att man behöver någon som hjälper en att krisbearbeta och att den hjälpen kommer aktivt och inte att man själv ska ringa ett nummer ”om det behövs”. För det behövs alltid, men man orkar inte alltid själv ta initiativet.
Vad gäller omgivningens bemötande är det också viktigt att folk pratar om det som hänt, frågar hur man mår, fortsätter att höra av sig. I början handlar det om mer praktisk hjälp som att få mat, sätta på en tvätt, skotta snö, hämta barn osv. I förlängningen handlar det om att man ska få fortsätta prata om sitt döda barn och att andra vågar nämna det. Det har ju trots allt funnits ett antal år och minnena och den påverkan som barnet gjort finns kvar för evigt, är en del av föräldrarnas liv alltid. Man vill inte att folk ska vara rädda för att prata om det som har hänt.
På frågan om vilken omedelbar hjälp man fått svarar 40%: ingen. 25% har fått hjälp av en präst. I så mycket som 36% hade man själv varit tvungen att ta kontakten. 14% var vänner/anhöriga som hjälpt till med att förmedla kontakten. I 25% av fallen var det sjukvården som hjälpt till, vilket blir naturligt när barnet dött av en sjukdom.
Det betyder att det i 50% av fallen var föräldern själv eller en nära anhörig som varit tvungen att se till att få hjälp i akutskedet!
På längre sikt svarade 40% att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. I 51% av fallen hade man själv sett till att få hjälp via en sorgegrupp.
Av symptomen var det anmärkningsvärt att så många som 46% hade självmordstankar (hopplöshet och svårt att se hur man ska kunna fortsätta leva utan sitt barn) efter att barnet varit dött i 2 mån, 33% efter 6 månader och 29% efter 12 månader. Efter 12 mån hade fortfarande 79% nedstämdhet, 46% flash backs, 55% initiativlöshet, 65% minnessvårigheter. Alla deltagare hade fortfarande stora symptom efter 1 år.
Symptom 2, 6, och 12 mån efter dödsfallet
Tydligt är att symptomen minskar, men det tar TID.
Det som föräldrarna i studien signalerar är att de inte fått den hjälp de behövt, inte känt att de blivit tagna på allvar av sjukvården, känt sig pressade att börja arbeta trots att de haft stor trötthet och stora koncentrationssvårigheter och egna självmordstankar. Omgivningen upplevs som undvikande och att många vänner ”försvunnit”.
Dessa resultat tjänar som grund till den fördjupade studien som jag påbörjar nu.
Syftet med studien är att tydligare klargöra hur sorgeprocessen ser ut i förhållande till sjukskrivning och hjälpen man fått. Tanken är att tydligare kunna ge riktlinjer/råd till de som möter föräldrar som förlorat barn (sjukvård, polis, anhöriga, arbetsplatser osv).
Jag är tacksam för alla som vill vara med i den studien. Jag efterlyser föräldrar till barn som dött i självmord. Jag är intresserad av att få båda föräldrarnas erfarenheter, inte bara mammornas!
Maila mig på kontakt@ludmilla.se för att få en länk till enkäten.
