Hej Ludmilla!
Jag vill bara börja med att tacka för en fin och viktig blogg! Jag tror att du hjälper en massa människor att finna modet att börja diskutera och reflektera kring sitt egna förhållningssätt till självmord. Likaså tror jag att din blogg är en ovärderlig hjälp för många som förlorat en närstående på samma sätt som du förlorade din Linnéa.
Nu till min fråga: Känner du aldrig att din blogg liksom ”håller dig tillbaka” i din ”återhämtning” efter det som hände Linnéa? Snälla, missförstå mig rätt.. Jag har själv ingen aning om hur det är att förlora någon man älskar på ett sådant sätt, så jag spekulerar bara – men ibland tänker jag att det kanske är betungande att varje dag skriva på en blogg som från början först och främst handlade om och utgår från Linnéa? Jag förstår självklart att hon aldrig kommer att försvinna ur ditt liv, men tiden går ju som bekant och även om tiden inte läker alla sår, så måste väl sorgen förändras och kanske till och med blekna något? Har jag fel? I och med att bloggen är så starkt präglad av Linnéa (jag tänker på header, bilder o.s.v.) kan det inte kanske vara svårare att ta nästa steg vidare då man ständigt påminns..? Skulle det till exempel kännas fel att (så som de flesta större bloggare gör med jämna mellanrum) uppdatera bloggens utseende med nya bilder o.s.v?
Jag menar inte trampa på några tår med min fråga, så jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp!
Tack igen!
För en tid sedan fick ni ställa frågor som jag sedan har svarat på. Ovanstående fråga har fått vänta till nu, när jag hade lite mer tid.
Som jag också svarade på i ett separat inlägg startade jag den här bloggen pga av den okunskap som jag upplevde när Linnéa dog. Det handlade om okunskap om sorg, död och självmord. Jag upplevde att det snarast var jag som fick stötta min omgivning för att okunskapen gjorde människor så rädda så rädda…
Det finns alltså ett övergripande syfte med att fortsätta skriva den här bloggen.
Jag sprider kunskap.
Jag är en viktig röst.
Jag har också flera självmordsförebyggande projekt på gång just nu som jag inte skrivit så mycket om. Det kommer allt eftersom, men jag lovar att det kommer att märkas.
Jag får av och till frågor om, och också starka reaktioner på, att jag skriver om Linnéa. Det har snart gått 3 år sedan Linnéa som då var 14 år, tog sitt liv. (Idag, den 15 maj, för 3 år sedan gjorde hon ett allvarligt försök. Det är just nu, dag för dag, som allt återuppspelas igen…)
Jag kan förstå om man, när man kommer in och börjar läsa nu i min blogg, att man inte ser saker och ting i sitt sammanhang.
Jag har den svåra sorgeprocessen bakom mig. Du kan läsa här i bloggen (från juni 2008, 3 veckor efter att Linnéa dog) särskilt under tiden fram till sommaren 2009 om hur jag, dag för dag, ibland timme för timme, orkade mig framåt.
Hur jag tvingade mig.
Hur jag irrade runt i det djupaste hålet.
Hur jag återigen tvingade mig upp och fram.
Du kan läsa hur jag använde mig av mitt förnuft för att tygla mina desperata känslor, som av och till gränsade mot hysteriska, uppgivna.
Du kan läsa om hur jag själv ville ge upp, gång på gång.
Du kan läsa om vilka verktyg jag använde mig av.
Du kan läsa om hur jag successivt långsamt, långsamt byggde upp mig själv igen.
Hur jag tvingade mig att vara här och nu med de som lever.
Nu har det snart gått 3 år.
För er som följt min blogg vet ni att jag har ett bra liv nu.
Att jag kan njuta av vardagen och min familj.
Att jag har lust, kraft, glädje och inspiration igen.
För er som följt min blogg i mina upp och nedgångar vet ni att jag har kommit ut ur sorgen på ett sätt som inte är så vanligt.
För er som själva har sorg, vet ni att jag har kommit långt på kort tid.
Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle klara det.
Att jag inte fick ägna mer tid i tanken eller rent fysiskt åt Linnéa än åt de barn som lever.
Idag har jag nått mitt mål och lever med sorgen och Linnéa integrerat i mitt nya liv. Det är inte så ofta som den smärtsamma sorgen hugger tag i bröstet på ett sätt så att jag faller. Det händer fortfarande. Men det går ganska lång tid emellan och jag tar mig upp fortare och fortare.
(För mig blir det då ganska märkligt när jag får kommentarer som här och dagen där man tycker att jag är sjuk som skriver om Linnéa, graven och att Sophie fått besöka graven. Men det är återigen okunskap…)
Linnéa är en del av mitt. Hon kommer alltid att vara en del av mitt liv. Hon gav mig nästan 15 fantastiska år som jag är otroligt tacksam över att jag fick. Linnéa är en del av vår familj, på ett naturligt sätt. Även i det nya som vi ihärdigt arbetat för att bygga upp.
Så till din fråga Pulber:
Bloggen är en ventil för mig. Bloggen ger mig möjlighet att skriva mina tankar om Linnéa och att fokusera på de suicidpreventiva frågorna som jag tycker är så viktiga. Oftast så är det jag skriver här något som jag inte pratar med mina nära och kära om (det är inte så att jag inte skulle kunna det, men jag har inte det behovet) utan det är just här som Linnéa har sitt utrymme.
Det gör att det för er som läser här ser ut som att Linnéa styr mitt liv mer än hon gör.
För er som träffar mig i verkliga livet, märks nog inte sorgen särskilt mycket på mig längre, även om jag pratar öppet om det när det finns anledning.
Så nej, bloggen håller mig inte tillbaka.
Tvärtom.
Jag behöver inte vara orolig att saker och ting påminner mig. Man behöver inte bli påmind om att ens barn har dött. Det är inget som man glömmer och sedan kommer på igen. Jag lever med Linnéa i mitt medvetande hela tiden, mer eller mindre.
Så påmind blir jag hela tiden! 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, bloggande, Linnéa, självmord
