Ludmillas Blogg

Vi håller just nu på att titta lite på barn- och ungdomspsykiatrin i hela landet för en kommande dokumentär på SVT. Vi skulle därför gärna vilja komma i kontakt med er som har erfarenhet av kontakt med BUP de senaste fem åren (2009 och framåt). Både erfarenhet som anhörig och egen direktkontakt som patient är intressant.

Kontakten med oss sker i researchsyfte och det går bra att vara anonym om man vill det. Kontakten kan också ske på det sätt som känns bäst för just dig, d.v.s det går bra via mejl, telefon eller att träffas. Det kan också ske stegvis. Ingenting som sägs till oss kommer att spridas, vi är väldigt måna om att skydda våra källor och kommer inte att använda era uppgifter i publicering utan ert medgivande.

Vänliga hälsningar:

Lisa och Johanna på Mediabruket

Kontakt: johanna.svensson@mediabruket.se alt 08-6680100

Professor Marcello Ferrada de Noli skriver i Läkartidningen att antal säkra självmord bland invandrare ökat med 10,8 % under år 2012, medan motsvarande ökning bland svenskfödda var 2,8 % jämfört med år 2011. Enligt hans beräkningar kan de höga självmordstalen under 1980-talet härledas till en hög överrepresentation av utlandsfödda ifrån Finland, Tyskland och Danmark Av dödsorsaksdata från 2012 framgår att invandrarkvinnor över 65 år är överrepresenterade. I en tredjedel av fallen rördes det sig om unga invandrare mellan 15-24 år. Författaren konstaterar att vara flykting eller andra generationen invandrare är riskfaktorer för självmord.

Cendrine Bursztein Lipsicas vid NASP har tillsammans med europeiska forskare studerat vilken vård som invandrare respektive inhemska personer fått efter självmordsförsök. Material till studien har man hämtat från the WHO/EURO Multicentre Study on Suicidal Behaviour och omfattar analys av data från 8 865 självmordsförsök i den lokala befolkningen och 2 921 självmordsförsök av invandrare i åtta europeiska länder. Det fanns stora olikheter mellan vilken form av eftervård som tillämpades i länderna. I Nederländerna respektive Spanien karaktäriserades vården av att man i signifikant mindre utsträckning än vid andra centra, inte remitterade vare sig invandrare eller inhemska patienter till eftervård efter självmordsförsök. Invandrare från östeuropeiska och utomeuropeiska länder löpte en högre risk att inte få eftervård jämfört med inhemska patienter. Utomeuropeiska invandrare remitterades till ickepsykiatrisk vård i högre utsträckning än inhemska patienter. Sannolikheten att vårdas inom slutenvården efter ett självmordsförsök var signifikant lägre för utomeuropeiska patienter än för inhemska. Resultaten antyder att invandrarnas status påverkar valet av eftervård, skriver författarna och påpekar att det finns ett stort behov av kulturellt anpassade riktlinjer och vårdrekommendationer för omhändertagande av europeiska invandrare med självmordproblematik.

Bakgrund
Enligt FNs beräkningar var antalet invandrare i Europa omkring 70 miljoner år 2010, vilket motsvarar ungefär 10 % av Europas befolkning. Sverige har sedan 1980-talet gradvis förändrats från att ha varit ett relativt homogent samhälle till ett multikulturellt, där 17 % av befolkningen år 2012 var invandrare. Under det senaste decenniet har en hög andel av invandrarna varit asylsökande flyktingar från krigshärjade länder som Iran, Irak, Syrien och olika afrikanska stater. Flera såväl svenska som internationella studier har visat att invandrare ofta har en sämre psykisk hälsa än den inhemska befolkningen. Svenska studier beskriver också könskillnader bland invandrarna och att kvinnliga flyktingar från låginkomstländer utgör en högriskgrupp för psykisk ohälsa bland invandrande kvinnor. Det har föreslagits att invandrarnas självmordsfrekvens i värdlandet generellt sett avspeglar det egna hemlandets självmordsfrekvens. Men det finns undantag och flera svenska studier har visat på en ökad risk för såväl självmordsförsök som självmord i vissa invandrargrupper.

Ökat antal självmord bland invandrare
Professor Marcello Ferrada de Noli, verksam vid tidigare avdelningen för socialmedicin, Karolinska Institutet, Solna, skriver i Läkartidningen (2014:111) att år 2012 ökade antalet självmord bland invandrare i Sverige. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister ökade antalet självmord, säkra och osäkra med 9 % under 2012. Ferrada de Noli har analyserat dessa data ytterligare och funnit att om man utesluter osäkra självmord och utgår ifrån data för säkra självmord, uppgår ökningen endast till 3,7 %. Av dessa var ökningen 2,8 % för svenskfödda personer medan ökningen för utrikesfödda var 10,3 %.

Han har även studerat självmordsfrekvenserna för åren 1981-1991 och funnit att de höga självmordstalen under dessa år i stor utsträckning berodde på en överrepresentation av utlandsfödda. Under åren 1981-1991, när svenskfödda personer hade ett självmordstal på 17,6 per 100 000 invånare, var exempelvis motsvarande tal för finländska invandrare 35,0, för tyska invandrare 28,4 och för danskar 36,8. I en tredjedel av fallen rördes det sig om unga invandrare mellan 15-24 år.

Majoriteten av dagens och de senaste decenniernas invandrare kommer emellertid från mellanöstern och från utomeuropeiska krigshärjade länder. Traumatiserade flyktingar har visats ha en förhöjd risk för självmordshandlingar. Ofta är självmordstalen för dessa flyktingar högre än de självmordstal man finner i respektive hemland. Exempelvis var självmordstalet i Sverige för de politiska flyktingar som kom ifrån Uruguay under 1987-1981 32,9/100 000, vilket var tre gånger högre än självmordstalet i hemlandet Uruguay.

Ferrada de Noli finner vid en egen preliminär analys av självmordsiffrorna från 2012 att självmorden bland utlandsfödda män år 2012 ökat i jämförelse med 2011 och att invandrarkvinnor över 65 år är överrepresenterade bland självmorden. Han hänvisar även till studier av andra svenska forskare som funnit en ökad risk för självmordsförsök hos utomeuropeiska unga kvinnliga flyktingar mellan 18-29 år. Sammantaget har dock de höga självmordstalen för invandrare och flyktingar minskat under senare år jämfört med åren 1980-1990, skriver författaren.

En jämförelse av vård efter självmordsförsök för invandrare och inhemsk befolkning.
Cendrine Bursztein Lipsicas vid NASP har tillsammans med europeiska forskare studerat vilken eftervård som invandrare respektive inhemska personer i värdlandet fått efter självmordsförsök. Material till studien har man hämtat från the WHO/EURO Multicentre Study on Suicidal Behaviour och omfattar data från centra i värdländerna Belgien, Estland, Israel, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Spanien, och Sverige för åren 1989 till 2003 (Bursztein et al 2013, bifogad).

De aktuella vårdformerna var 1) ingen eftervård, 2) icke psykiatrisk eftervård, 3) psykiatrisk/psykoterapeutisk öppenvård och 4) psykiatrisk/psykoterapeutisk slutenvård. Deltagande centra delades in i tre olika grupper avseende den behandlingspolicy som tillämpades: Centra i Leiden och Oviedo fördes samman till en grupp eftersom dessa centra sällan remitterade patienter till slutenvård, däremot remitterade man oftare patienter till öppenvård, till skillnad från andra centra. Tallinn fick utgöra en egen grupp eftersom detta centrum så gott som aldrig remitterade till icke-psykiatrisk vård. Övriga centra fördes samman till en tredje grupp eftersom de hade väl överensstämmande vårdpolicies. Invandrarna delades upp i tre grupper: Västeuropeiska invandrare (n=543), östeuropeiska invandrare (n=1703) och utomeuropeiska invandrare (n=695). Kontrollgruppen bestod av 8 865 inhemska personer som gjort självmordsförsök.

Resultat
Risken att inte få någon vård efter självmordförsök var högst för patienter i Oviedo och Leiden, där mer än en tredjedel av patienterna skrevs ut utan eftervård, oavsett om man var invandrare eller från den inhemska befolkningen (Odds Ratio, OR =2,54; 95 % CI 2,19-3,02, p<0,001).

Statistiska beräkningar visade att invandrare från Öst-Europa som gjort självmordsförsök hade signifikant högre risk att inte få eftervård, jämfört med respektive kontrollgrupp, d v s patienter i den inhemska befolkningen som gjort självmordsförsök (OR 1,57;1,28-1,92, p<0,001). Även utomeuropeiska invandrare riskerade att inte få eftervård i samma utsträckning som inhemska kontroller (OR 1,32; 1,04-1,69, p<0,05). Å andra sidan fick västeuropeiska invandrare oftare eftervård jämfört med inhemska kontroller (OR 0,67; 0,46-0,97, p<0,05).

Sannolikheten för icke-psykiatrisk vård efter självmordsförsök var jämförbar mellan öst- och västeuropeiska invandrare och respektive kontrollgrupp. Icke-europeiska invandrare remitterades däremot till icke-psykiatrisk vård i signifikant högre utsträckning än de inhemska kontrollerna (1,33; 1,03-1,70, p<0,05).

Västeuropeiska invandrare hade större sannolikhet att remitteras till öppenvård efter självmordsförsök jämfört med sitt värdfolk. Vårdplatsen hade stor betydelse. Vid Oviedo och Leiden var sannolikheten att bli remitterad till öppenvård jämfört med annan typ av vård, högre än vid någon av de andra vårdplatserna (5,41; 4,75 – 6,17).

Det var ingen skillnad när det gällde slutenvård mellan östeuropiska eller västeuropeiska invandrare jämfört med inhemska patienter, däremot var sannolikheten betydligt lägre för utomeuropeiska invandrare att bli remitterade till eftervård inom slutenvården (0,73; 0,62-0,8, p<0,001).

Forskarna fann inga skillnader mellan grupperna i den vård patienterna erbjudits vare sig man i sitt självmordsförsök använt sig av en våldsam metod eller inte.

Slutsatser
Resultaten antyder att förutom stora skillnader i vård mellan olika platser i Europa tycks invandrarnas status påverka vilken vård de remitteras till efter ett självmordsförsök, skriver författarna. Öst-européer och utomeuropeiska invandrare skrivs oftare ut utan eftervård jämfört med inhemska patienter. Det är möjligt att språksvårigheter och kulturskillnader försvårar för patienten att kunna förklara sin situation och för den ansvariga vårdaren att få full förståelse för situationens allvar. EPA (the European Psychiatric Association) har formulerat tydliga riktlinjer för lämplig vård efter självmordsförsök (EPA, Suicide treatment and prevention, bifogad). Den aktuella studien visar att det finns ett behov av kulturellt anpassade riktlinjer och vårdrekommendationer för invandrare med självmordsproblematik samt ökade kunskaper om olika invandrarkulturer bland vårdansvariga i Europa.

Sammanställt av Rigmor Stain NASP

För sex år sedan levde Linnéa. Hon hade precis börjat må dåligt och vi hade tagit kontakt med en privat psykolog för att hon skulle få hjälp.

För fem år sedan gick jag på akupunktur för att bli gravid. Jag hade fått veta att jag oåterkalleligt kommit in i klimakteriet.

För fyra år sedan hade jag cancer. En mycket aggressiv form av moderkakscancer. Jag fick cellgifter 2 dagar i veckan under 5 månader. Sophie var nyfödd.

För tre år sedan kämpade jag med att komma tillbaka, fysiskt och psykiskt. Under det året började jag så småningom känna igen mig själv.

För två år sedan kände jag mig som mig själv igen.

För ett år sedan kunde jag njuta av livet igen.

Sophies namngivning. Maj 2010.

Sista behandlingen. 22 maj 2010.

Jag har startat en insamling på Charity Storm där pengarna går till Suicide Zero. Det känns oerhört viktigt att kunna bidra med att förhindra självmord. För självmord kan förhindras!

Självmord är onödigt. 1500 personer tar sina liv i Sverige varje år och många av de är barn – en del så unga som 8 år! Nästan alla som tar sina liv lider av psykisk ohälsa. De flesta har en depression och depression är ofta ganska lätt att bota.

Vi måste se till att fokusera på frågan och prata öppet om självmord. Vi måste sprida information om självmord. Särskilt i skolor och bland ungdomar. De behöver veta hur man upptäcker att någon är självmordsbenägen, hur man pratar med någon som tänker på självmord och hur man agerar i ett sådant läge.

Just nu gör Suicide Zero en undersökning bland rektorer om hur deras kunskapsnivå är och vilket behov de har.

Jag har startat en insamling till Suicide Zero. Jag ska försöka att samla ihop 10 000 kr fram till Linnéas dödsdag den 30 maj. Linnéa var 14 år när hon tog sitt liv 2008. 1500 personer tar sina liv varje år i Sverige. Helt i onödan, för självmord kan förhindras.

Hjälp mig att stödja Suicide Zeros verksamhet genom att donera en stor eller liten slant till den här insamlingen!

Tillsammans kan vi förhindra självmord!

Vill du hjälpa mig kan du sätta in en peng här: http://charitystorm.org/fundraisers/hjalp-oss-att-forhindra-sjalvmord/

Stort tack! Det värmer att du vill hjälpa mig!
Det gör att Linnéa inte har dött i onödan!

Läs även andra bloggares åsikter om Suicide Zero, självmord, suicidprevention, suicid, förhindra självmord, charity storm, välgörande ändamål, Ludmilla Rosengren

Den 11 feb föreläste jag och Camilla Henemark i Stockholm i samband med Suicide Zeros årsmöte. Det var en fin kväll. När det pratas om känsliga, nakna, ärliga känslor kan det inte annat än att bli väldigt värdefullt.

Jag berättade om självmord i största allmänhet först. Jag tror att det kom som en överraskning för många att det är så många som 1500 svenskar per år som tar sina liv. Det är alltså 3 gånger så många svenskar som dog i tsunamin 2004 (500 svenskar). Det är en märklig psykologi det där att om många dör på en gång reagerar folk (och myndigheter) starkare än om det är utspritt under ett år.

1524 tog sina liv och mindre än 300 dog i trafiken under 2012. Samtidigt så satsar staten mångdubbelt belopp på trafiken i förhållande till suicidprevention. Varför? Sannolikt för att det är för obehagligt att prata om. Eller för jobbigt att sätta sig in i. Eller helt enkelt inte publikvänligt att engagera sig i. Det är lättare att blunda för det.

Efter allmän fakta om självmord berättade jag historien om Linnéa. Det var ganska länge sedan som jag berättade vår personliga historia så ingående, märkte jag. Det kändes mer än vad jag trodde. Jag har ju berättat så många gånger. Men i det här sammanhanget var det flera som jag kände, flera som hade känt Linnéa, och flera som själva mist ett barn i självmord – vilket gjorde att det blev extra känsligt. Men det blev bra! Jag fick mycket positiv feedback på det jag berättade efteråt.

Camilla berättade om hur hon mått tidigare och att hon fortfarande mår dåligt. Att hon fortfarande kämpar med självmordstankar och att arbetet med att vara ambassadör för Suicide Zero är ett sätt för henne att få ett ”existensberättigande”. För några som har mist ett barn i självmord var det provokativt att höra att Camilla fortfarande kämpar. Självklart skulle det vara jättebra om man kunde säga att hon tagit sig igenom det och nu lever lycklig i alla sina dagar. Men så ser inte verkligheten ut. Det finns en hel del personer som kämpar dagligen med sina självmordstankar. De är hjältar! De kämpar, men ger inte upp!

Camilla och jag kommer att ge en till föreläsning i Uppsala den 24 mars på Hotel Clarion Gillet 18-21. Om du vill komma och lyssna så är det bra om du anmäler dig till kontakt@suicidezero.se Det kostar 200 kr om du inte är medlem. Om du är medlem är det gratis. Medlem kan du bli här: http://suicidezero.se/medlemskap-arsvis/

Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Henemark, LaCamilla, Ludmilla Rosengren, Suicide Zero, självmord, suicidprevention, föreläsa om självmord

Nervfibrerna i vår hud är kalibrerade för att reagera på mänsklig beröring. Det visar forskare vid Sahlgrenska akademin, som också ringat in den optimala hastigheten och temperaturen för när en hudstrykning blir som mest behaglig.

Beröring hud mot hud med långsamma strykningar över kroppen, till exempel mellan en förälder och dess nyfödda barn eller mellan två vuxna människor, ger oss en känsla av välbehag och trygghet. Men varför det är så – och vad har beröringens mekanismer för roll i skapandet av människan som en social varelse?

Det är frågor som intresserar forskare världen över.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har i mer än tjugo år intresserat sig för beröringens neurologiska mekanismer med fokus på de så kallade C-taktila nervfibrerna i vår hud. Nu kan forskarna visa att hudens nervfibrer är fininställda just för att reagera på mänsklig beröring.

I sin senaste studie förde Göteborgsforskarna in tunna nålar i nerven på vakna försökspersoner, och kunde på så sätt ”tjuvlyssna” på nervfibrernas signaler. Försöket visar att det finns en optimal hastighet för när de C-taktila nervfibrerna aktiveras mest: när strykningen sker med en fart av omkring 5 centimeter i sekunden.

Även temperaturen spelar en roll. Strykning med kall och varm temperatur ger lägre aktivitet, medan en hudtempererad strykning ger störst respons.

– För att få de positiva effekterna av en beröring räcker det alltså inte att bli berörd av vilket mjukt föremål som helst. För att ge den starkaste känslan av välbehag och trygghet krävs att beröringen sker mellan människor, hud mot hud, säger Rochelle Ackerley, forskare vid Sahlgrenska akademin.

– Vi tycks alltså ha ett system av nervfibrer vars känslighet för kraft, hastighet och temperatur är exakt kalibrerad för att reagera på en annan människas försiktiga strykning över huden.

Forskarnas slutsats är att de C-taktila nervfibrerna spelar en viktig roll för att skapa samhörighet mellan människor, inte minst mellan förälder och det nyfödda barnet.

– De C-taktila nervfibrerna hör till samma familj nervfibrer som signalerar varning när vi utsätts för smärta. Troligen bearbetas båda typerna av signaler i samma delar av vår hjärna, och våra resultat ger en stor pusselbit till förståelsen av hur kroppens sensorik fungerar, säger Helena Backlund Wasling som också lett studien.

De nya resultaten har enligt Göteborgsforskarna betydelse för alla som arbetar med människor som är i behov av beröring, från nyfödda barn till äldre.

Forskarna ska i kommande studier närmare kartlägga nervfibrernas mekanismer, och studera hur vårt system för beröring och känslor utvecklas och förändras genom livet.

– Internationella studier har visat att små barn som lider brist på beröring inte fullt ut utvecklar sitt nervsystem. På motsatt sätt kan beröring användas som extra stimulans hos för tidigt födda barn för att stimulera nervsystemets utveckling, säger Rochelle Ackerley.

–Vi frågar oss om de C-taktila nervfibrerna fungerar likadant hos nyfödda som hos äldre? Är den affektiva beröringen lika viktig hos den åldrade befolkningen som för det lilla barnet, och kan vi optimera den närhet vi vet att för tidigt födda barn behöver?

Artikeln Human C-tactile afferents are tuned to the temperature of a skin-stroking caress publicerades i The Journal of Neuroscience den 18 februari.

Länk till tidskriften…

Läs mer om forskningen…

Läs även andra bloggares åsikter om taktil massage, ömsint beröring, oxytocin, babymassage

Du som har följt min blogg sedan tidigare vet att det var lite speciella omständigheter kring att jag blev gravid med mitt femte barn. Jag fick först veta att jag inte kunde bli gravid igen eftersom jag gått in i klimakteriet. Jag kontaktade då en kinesisk akupunktör som sa att jag visst kunde bli gravid och gav mig förutom akupunktur även något örtpreparat som skulle hjälpa mig att förbättra kvaliteten på äggen. Enligt den västerländska medicinska kunskapen skulle det inte kunna vara möjligt att förändra kvaliteten på ägg som redan fanns och om man kommit in i klimakteriet går det inte att backa bandet.

Hur som helst så blev jag gravid och idag är Sophie 4 år. Läs mer om den historien här…

Nedanstående pressmeddelande från Göteborgs universitet tycker jag är väldigt intressant och talar för att den västerländska kunskapen kanske närmar sig den österländska…

Det finns två typer av befruktningsbara ägg. Det framgår av nya studier som publicerats i Human Molecular Genetics av en forskargrupp vid Göteborgs universitet. Resultaten kan få betydelse för fertilitetsbehandlingar och sjukdomar relaterade till äggstocken.
Forskarna ställde sig frågan om äggen som kommer från flickor i tonåren är likadana som de ägg som kommer från vuxna kvinnor. Nu visar de nya forskningsstudierna att det med all sannolikhet inte förhåller sig så.
– I våra studier fann vi övertygande bevis för att det finns två separata typer av ägg i äggstocken hos däggdjur. Dessa två klasser kallar vi den första vågen och den adulta vågen, säger professor Kui Liu, vid institutionen för kemi och molekylärbiologi, Göteborgs universitet.
Professor Lius grupp har använt sig av två genetiskt modifierade musmodeller för att visa att den första vågen av ägg, som börjar mogna direkt efter födseln, bidrar till puberteten. De här äggen är källan till befruktningsbara ägg som finns under tiden innan honan nått full mognad medan den adulta vågen förblir slumrande tills dess att den aktiveras när honan blivit vuxen. Först då förser den adulta vågen honan med ägg och fortsätter att göra så genom hela den reproduktiva delen av livet.
Första gången två typer av ägg beskrivits
Det här är den första gången som man kunnat beskriva dessa två distinkta populationer av ägg med hjälp av en djurmodell. Det finns även bevis för att dessa två populationer finns att hitta i den mänskliga äggstocken.
– Att man nu har identifierat, och börjat beskriva dessa två vågor av ägg, kommer att bidra till hur man tänker kring befruktningsbara ägg och påverka hur man kan få fram ägg av bra kvalité från kvinnor som genomgår fertilitetsbehandlingar, säger professor Kui Liu.
Dessa nya tekniker är framför allt nödvändiga för kvinnor som lider av premature ovarian failure (POF), som drabbar mellan en och fyra procent av kvinnor i fertil ålder.
– Denna kunskap kan hjälpa oss att bättre förstå hur äggen växer och kan också bidra till en bättre bedömning av vilka ägg som fungerar bäst vid en provrörsbefruktning, säger Kui Liu.
De nya forskningsresultaten kan också leda till effektivare behandlingar för olika typer av sjukdomar relaterade till äggstocken, genom att specifikt behandla de olika äggpopulationerna.
Dr. Liu är professor vid institutionen för kemi och molekylärbiologi, Göteborgs universitet. Hans forskningsgrupp är inriktad på utvecklingen av könsceller hos däggdjurshonor. Under de senaste åren har hans forskning strävat efter att föra över resultat från djurmodeller till kliniskt användbara metoder för att behandla kvinnlig infertilitet.
För mer information, kontakta professor Kui Liu: Tel 073-6205064; kui.liu@gu.se
Länk till studien i Human Molecular Genetics>>
http://hmg.oxfordjournals.org/content/early/2013/09/30/hmg.ddt486

Läs även andra bloggares åsikter om IVF, gravid, akupunktur, provrörsbefruktning, kinesisk medicin

Känslan av att någon har kastat bort alla bitarna av mitt trasiga hjärta. Jag är inte längre hel. Har kanske aldrig varit det heller, men nu känner jag verkligen det på riktigt. Det här är inte på låtsas. Det finns en värld som är fylld av besvikelse, sorg och krossade hjärtan. En värld jag länge har tvingats leva i. Men som jag någonstans förträngt.

Jag har inte kunnat känna att detta händer på riktigt. Jag trodde Renée Nyberg stod utanför och väntade på att förklara: ”Du har varit med i blåsningeeen! Vi har haft tjugo dolda kameror och alla har varit skådespelare! Du kan ta det lugnt, detta var inte på riktigt.” Men det står inga män med kameror, eller programledare utanför. De har aldrig stått utanför, redo att avslöja att allt var ett skämt.

Detta är inget skämt.
Då måste det hända på riktigt.

En hel allmänpsykiatrisk avdelning i Malmö ska stänga! Fattar ni? Arton platser kommer att raderas! Men jag då? Patienterna då?

Vi som är här nu? Suckarna. Hasandet i korridoren.

Vet ni varför jag lyckats överleva så här lång tid? Det är på grund av de små änglarna som man ibland ser. De är några läkare, två chefer, någon personal och en kurator. De har funnits här, fast vissa av dem inte ens skulle vara i behandlingsgruppen. Men vet ni vad som händer med dem? De plockas bort, en efter en.

Jag hade någon jag kunde lita på. Som betydde något. Men de får inte längre vara där för mig. De blir sakta ersatta med regler, bestämmelser och restriktioner.

Jag är ingen människa längre. Jag får kränkande kommentarer och blir flyttad hit och dit på grund av mina brister. Mina brister och svårigheter som psykiatrin inte klarar av.

Nio av tio sängar har försvunnit sedan 1980-talet. Vad har det gjort för skillnad? Samhället mår sämre och sämre. Få av patienterna klarar av kraven och inte personalen heller.

Jag är på sjukhus. Men jag känner mig som en fånge i en bur. Se oss, vi är också människor. Behandla oss som de människor vi är. Behandla oss som ni själva hade velat bli behandlade om ni hade mått så dåligt.
För vi är väl inte mindre värda för det?

18-årig patient

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrisk vård, bristande psykiatri, malmö psykiatri, gästblogg

År 2004 utfärdade FDA (US Food and Drug Administration) en varning att behandling med antidepressiva läkemedel kan leda till ökad förekomst av självmordstankar, självmordsförsök och självmord hos barn och ungdomar. Under åren som följde gjordes en rad studier för att klarlägga samband mellan antidepressiv behandling och ökad risk för suicidhandlingar. Stone och hans medarbetare fann i en metaanalys 2009 av 371 randomiserade, placebo-kontrollerade studier, att behandling med antidepressiva sannolikt är associerad med ökad risk för suicidalitet för personer under 25 år, medan risken sedan minskar med ökande ålder parallellt med ökande behandlingseffekt.

Antalet årliga självmord ökar med stigande ålder. I många länder är självmordstalet, d v s antalet självmord/100 000 invånare, som högst i den äldsta åldersgruppen 65 +. I Sverige var år 2010 självmordstalet (säkra och osäkra) för åldersgruppen 45-64 år högst av alla åldersgruppen och 24,0 jämfört med 20,5 för den äldsta åldersgruppen 65 + jämfört med 14,9 i åldersgruppen 25-44 år (Suicid i Sverige 2012, bifogad).

Enligt en undersökning av WHO (Världshälsoorganisationens World Mental Health Survey) sjunker förekomsten av depression med stigande ålder. Man beräknar att förekomsten av depression hos äldre är omkring 7 % jämfört med 10-15 % hos den övriga vuxna befolkningen. Men flera studier har visat att hos en hög andel av de äldre förblir depressionen oupptäckt och obehandlad. Ändå så skrivs antidepressiva läkemedel ut oftare till den äldre generationen jämfört med de yngre.

Åldersrelaterat samband mellan antidepressiva läkemedel och suicid

Anette Erlangsen, vid Psykiatriskt Centrum, Köpenhamn och Yeates Conwell vid Centrum för suicidprevention vid universitetet i Rochester, New York har undersökt om det finns ett åldersrelaterat samband mellan självmord och behandling med antidepressiva läkemedel. Forskarna undersökte även hur åldersfördelningen såg ut bland de personer som stått på antidepressiv behandling under månaderna före självmordet (Erlangsen & Conwell 2014, bifogad).

Metod

Studien, omfattade data från samtliga personer över 50 år som levde i Danmark under tiden januari 1996 t o m 31 december 2006. Information om dödsorsak och uppgifter om när, hur mycket och vilket slag av antidepressiva läkemedel som föreskrivits av läkare och även lämnats ut från apotek, hämtades från centrala nationella register. Det är inte ovanligt att en person avbryter och inte fullföljer en antidepressiv behandling, men forskarna kunde, genom den mängd och dosering av läkemedlet som patienten fått förskrivet, avgöra när en förnyad läkemedelsförskrivning borde ske. Om patienten inte gjort ett förnyat uttag vid den aktuella tidpunkten ansågs patienten ha avbrutit behandlingen. Man bestämde därför att det var först vid en andra förskrivning och uttag av läkemedlet ifråga, som en person ansågs genomföra en antidepressiv behandling.

Resultat

Totalt inkluderades 2 567 914 personer (1 220 941 män och 1 346 973 kvinnor) i studien. Under de 11 uppföljningsåren dog 3 061 män och 1 456 kvinnor genom självmord. Förbrukningen av antidepressiva ökade signifikant med ökande ålder. Bland män i åldrarna 50-59 år tog 3 % av männen antidepressiva läkemedel jämfört med 5 % i åldrarna 70-79 år, respektive 8 % för män över 80 års ålder (p<0,0001). 5 % av kvinnorna tog antidepressiva läkemedel i åldrarna 50-59 år jämfört med 9 % i åldrarna 70-79 år, respektive 13 % för kvinnor över 80 år (p<0,0001). Däremot var det färre äldre som stod under antidepressiv behandling vid tidpunkten för självmordet. I gruppen 80 + behandlades 12 % av männen respektive 22 % av kvinnorna vid tidpunkten för självmordet, jämfört med 19 % av männen och 37 % av kvinnor i åldrarna 50-59 år (p<0,0001),

För män 50-59 år, som fick antidepressiva läkemedel, sjönk självmordstalet signifikant från att vara 185/100 000 (95 % CI 160-211) till 119/100 000 (91-146) för män 80 år och äldre. Även för kvinnor som fick antidepressiva läkemedel sjönk självmordstalet signifikant från 82 (70-94) till 28 (20-35). För personer som inte använt antidepressiva läkemedel var situationen den omvända. Det skedde fler självmord i åldersgrupperna över 70 år bland dem som inte hade behandlats med antidepressiva läkemedel jämfört med i de yngre åldersgrupperna. Man fann att i gruppen 80+ hade mindre än 12,5 % av männen och 25 % av kvinnorna behandlats med antidepressiva läkemedel vid tidpunkten för självmordet.

Forskarna beräknade att för personer som fick antidepressiv behandling så minskade självmorden med 2 % för män och för 3 % för kvinnor (p< 0,0001 i båda fallen), för varje år man åldrades. Studiens styrka och begränsningar