Ludmillas Blogg

Jag har varit med om det spännande tillståndet att vara utan dator i en ”hel” vecka. Jag provade att uppgradera till Mavericks och då hängde sig datorn. Det är lite ovanligt att det inte fungerar smidigt med min Mac dator. Oftast flyter allt bara på.

Jag beställde en ny dator eftersom det ”var dags” att byta i vilket fall. Men alla filerna är ju det som är mest värdefullt. Föreläsningspowerpoint, bilder och olika dokument. Till min förfäran så fungerade inte säkerhetskopieringen av filerna. Minns inte varför det inte ställdes in ordentligt, men ett vagt minne om detta har jag. Nu har jag lämnat in min gamla dator till Ibas, ett företag som håller till vägg i vägg med mitt kontor. De arbetar med dataräddning. Det måste vara en lukrativ bransch!

Man håller fortfarande på att kopiera över filer, så jag hoppas på att kunna få den data jag behöver.

Det var spännande att vara utan dator en vecka. Jag upptäckte att trots att jag har både Iphone och Ipad så var det svårare att klara sig utan en dator. Det är svårare att skriva. Det är svårare att ha överblick över sina mail. Jag kunde inte koppla upp mig till kontoret utan var tvungen att åka dit för att avhandla mina jobbsaker.

Och det var väl bra så. Jag läste mer på papper. Jag har en hög med artiklar, böcker och tidningar som jag jag vill läsa. Den kunde jag påbörja nu.

Det är hemskt hur uppkopplade vi är hela tiden. Eller fantastiskt. Jag kan inte riktigt bestämma mig hur det är. Men lagom är väl bäst? Det viktiga är väl att vi inte glömmer bort att vara i det verkliga livet också? Eller hur ska vi tänka?

För en dryg vecka sedan föreläste jag på Stockholms Universitet på UngaVuxnadagarna. Det var totalt ca 500 personer där som arbetar med unga vuxna under dagarna.

Det var hög kvalitet på föreläsningarna och mycket klokskap samlat. Johan Cullberg och professor Jan Beskow var två av de veteraner som var där. Jan Beskow berättade att han har hållit på med suicidprevention i 45 år och först de sista 5 åren har det blivit ett stort intresse från allmänheten gällande dessa frågor. Han är över 80 år men känner att han har mycket erfarenhet och kunskap som han vill föra vidare innan han slutar jobba.

På min föreläsning som var ett av flera spår man kunde välja var det så fullt att deltagarna fick stå längs med väggen. Efteråt var det två reportrar som skulle skriva om det i sin tidning. Jag fick flera uppmuntrande ord som t ex detta mail:

”Hej! Var på din föreläsning på Unga vuxna dagarna och den var den bästa! Vill gärna köpa ett ex av din bok!”

Det värmer gott och gör att det känns som att Linnéa fortfarande gör skillnad!

Några dagar innan föreläsningen var jag på middag med Jan Beskow på tu man hand. Han är en fantastisk person. Vis och med ett mycket skarpt intellekt och dessutom mycket generös med att dela med sig av sin kunskap.

På onsdag ska jag vara med på Skolvision, ett konvent där ett antal eldsjälar samlas för att diskutera en skola där barnen blir respekterade för det de är. Jag ska visa min bok där. Dessutom så går detta tänk in i det vi gör i Suicide Zero. En skola för livet. Vi tror att det är viktigt att man börjar förebygga psykisk ohälsa redan i mycket unga år.

Den 11 februari är det dags för föreläsningen med mig och Camilla Henemark. Den är på Hotel Elite Arcadia i Stockholm 18-21. Föranmälan krävs (endast 60 platser finns). kontakt@suicidezero.se Läs mer på hemsidan: www.suicidezero.se/arsmotet Jag tror att det kommer att bli en mycket fin kväll! Jag kommer att berätta dels allmänt om självmord men även om vad som hände Linnéa. Camilla kommer att berätta sin historia och hur det är att leva med självmordstankar. Vad kan man tänka på som anhörig till någon som är självmordsnära? Hoppas att vi ses där!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, ta livet av sig, föreläsa om självmord, suicidprevention, suicide zero, camilla henemark
 

I måndags var jag på disputation. Det var psykiatrisjuksköterskan Pernilla Larsson Omerov som presenterade och försvarade sin avhandling. Hennes huvudhandledare var Ullakarin Nyberg. Avhandlingen baseras på den studie av de föräldrar som förlorat barn i självmord 2003-2007 som inkluderades. Det är ett stort antal frågor som har ställts och ett högt deltagarantal. Denna studie bekräftar de resultat jag hade med min studie.

Slutsatsen är att föräldrar som förlorat ett barn i självmord mår väldigt dåligt under lång tid och att det saknas riktlinjer för hur denna grupp ska tas om hand. Det behövs direkt och uppsökande hjälp!

Romuald Brunner och en grupp europeiska forskare har studerat livstidsförekomsten av icke-suicidalt självskadebeteende (Non-Suicidal SelfInjury, NSSI) hos europeiska ungdomar. Studiematerialet hämtades från forskningsprojektet SEYLE (Saving and Empowering Young Lives in Europe), ett longitudinellt forskningsprojekt som genomfördes i 11 europeiska länder mellan åren 2009-2011. De deltagande länderna var Estland, Frankrike, Irland, Israel, Italien, Rumänien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike med Sverige (NASP) som vetenskaplig koordinator. Antalet deltagare i studien av NSSI var 12 068 ungdomar, som rekryterades från 179 slumpvis utvalda skolor och medelåldern var 14,9 år. Avsiktlig förgiftning, vilket är den vanligaste metoden vid självmordsförsök, uteslöts som metod att skada sig själv enligt definitionen av NSSI i DSM- 5.  Livstidsförekomsten av självskadebeteende var 27,6 %. Förekomsten av enstaka självskadehandlingar (1-4) var 19,7 % och upprepade självskadehandlingar (>5) var 7,8 %. De vanligaste metoderna var att åstadkomma ytliga hudskador genom att rispa, skära, bita eller att plocka bort sårskorpor. Att ha självmordstankar, ångest eller depression ökade risken för NSSI; odds ratio (OR) var 6,31(95 % CI 5,65-7,04),

5,65 (4,89-6,53) respektive 4,84 (4,38-5,3). Även att ha relationsproblem med jämnåriga, riskbeteenden och upplevelsen av att föräldrarna inte förstod ens problem var förenade med ökad risk för NSSI. Endast omkring 5 % av ungdomarna med NSSI hade sökt professionell hjälp. Det behövs mer forskning rörande hur man identifierar NSSI och hur man hjälper ungdomar att söka hjälp för självskadebeteende, skriver författarna. De starka sambanden mellan psykopatologiska variabler och NSSI kan kräva professionell uppmärksamhet, även vid enstaka självskadehändelser. Det faktum att självmordstankar/självmordsförsök var den starkaste riskfaktorn för NSSI antyder att det finns samband mellan självskadeproblematik och självmordsbeteende.

Bakgrund
Närmare 90 % av de ungdomar mellan 15-24 år som slutenvårdades för avsiktlig självskada i Sverige år 2012 hade avsiktligt överdoserat läkemedel. Majoriteten ungdomar som skadar sig själva genom att skära, rispa, bränna sig eller på annat sätt tillfogar sig själva ytliga sårskador, söker inte läkarvård. Omfattningen av denna typ av självskadebeteende är därför svår att beräkna. Inte sällan sker självskadandet i hemlighet utan vare sig föräldrars eller jämnårigas kännedom.

Socialstyrelsen beräknade år 2004 att mellan 5-7 % av svenska ungdomar skadat sig själva åtminstone vid ett tillfälle, men denna beräkning inkluderade även fall av avsiktlig läkemedelsförgiftning. I en annan svensk undersökning av 2 064 ungdomar mellan 13-18 år fann man en livstidsförekomst av 21,2 % för enstaka självskadehändelser (1-4 ggr) och 6 % för upprepade självskadehändelser (5-10 ggr) (Zetterqvist et al 2012, Nyhetsbrev 3, 2013). I internationella studier används ofta beteckningen Deliberate Self Harm (DSH), vilket inkluderar alla former av avsiktliga självskador som utförts med eller utan avsikt att dö genom skadan. Det har under det senaste decenniet diskuterats om inte ett icke-suicidalt självskadebeteende (Nonsuicidal Self-Injury, NSSI) helt borde skiljas ifrån. suicidalt självskadebeteende. I den senast uppdaterade versionen av the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), som kom ut i maj 2013, tas NSSI upp i Sektion 3 som ett tillstånd som kräver mer forskning innan diagnosen kan bli officiell. NSSI definieras i DSM-5 som ” en avsiktligt tillfogad ytlig kroppsskada utan medveten suicidal avsikt” och begränsas till metoder som att skära, rispa och bränna sig, slå och dunka i någon kroppsdel samt ett ihärdigt gnuggande. Avsiktlig förgiftning inkluderas inte.

NSSI bland europeiska ungdomar
Romuald Brunner och hans kollegor har studerat förekomsten av NSSI bland europeiska ungdomar. Materialet till studien är hämtat från projektet SEYLE (Saving and Empowering Young Lives in Europe), som var ett longitudinellt forskningsprojekt som genomfördes i 11 europeiska länder under åren 2009 – 2011. Studien hade en randomiserad kontrollerad design och hade syftet att insamla data rörande europeiska ungdomars psykiska hälsa, livsstilar, riskbeteenden och annan psykosocial information. I studien utvärderades även tre olika interventioners effektivitet att förebygga mental ohälsa och självmordsbeteende hos ungdomar med hänsyn till kulturella och nationella olikheter. De länder som deltog i studien var Estland, Frankrike, Irland, Israel, Italien, Rumänien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike med Sverige (NASP) som vetenskaplig koordinator. Totalt deltog 12 068 ungdomar, 6 717 flickor och 5 351 pojkar, med en genomsnittlig ålder på 14,9 år (SD 0,89 år), i den aktuella studien av förekomsten av NSSI (Brunner et al 2013).

Graden av självskadebeteende bedömdes med skattningsinstrumentet D-SIB (Deliberate Self Injurious Behaviour), ett 6-frågorsformulär baserat på 9-frågorsformuläret the Deliberate Self Harm Inventory (DSHI-9). Enligt vad som föreslagits i DSM-5 bedömdes det som ”enstaka självskadehandling” om man skadats sig själv avsiktligt 1-4 gånger under livstiden. Att ha skadat sig själv avsiktligt > 5 gånger under sin livstid bedömdes som ”upprepad självskadehandling”. För att bedöma graden av komorbiditet avseende riskbeteende, psykiska sjukdomar och suicidalitet användes skattningsinstrumenten the Global School-Based Pupil Health Survey (GSHS), som fastställer livsstilar och graden av riskbeteende, the Beck Depression Inventory (BDI) för skattning av depression, the Zung Self-Rating Anxiety Scale för skattning av ångest samt the Paykel Suicide Scale (PSS) för skattning av självmordstankar och självmordsbeteende.

En utförlig beskrivning av studien samt de olika interventionerna finns i artikeln ”Saving and Empowering Young Lives In Europe” (SEYLE) (Wasserman D et al 2010).

Resultat
Livstidsförekomsten av självskadebeteende var 27,6 %. Förekomsten av enstaka självskadehandlingar var 19,7 % och upprepade självskadehandlingar 7,8 %. Förekomsten av enstaka självskadehandling varierade signifikant (p< 0,001) och mellan 12,5 % till 25,6 % mellan olika länder, så även förekomsten av upprepade självskadehandlingar, som varierade mellan 2,7 % till 13,0 % (p<0,001).  Självskadehandlingar, såväl enstaka som upprepade, var i allmänhet vanligare bland flickor än bland pojkar, men det fanns länder som avvek från detta mönster.  Också frekvensen av självskadebeteende varierade med 17,1 % till 38,6 % mellan olika länder. Att ge sig själv hudskador genom att rispa, skära, bita eller förhindra sårläkning genom att plocka bort sårskorpor, var de vanligast förekommande metoderna. Att bränna sig eller att slå sig själv var vanligare hos pojkar än hos flickor.

Risken för självskadebeteende, enligt odds ratio (OR) var högst vid suicidalitet, depression och ångest, både när det gällde enstaka eller upprepade självskadehandlingar. Risken var även hög vid riskbeteenden, familjerelaterade problem och relationsproblem med jämnåriga. Man fann vissa könsskillnader: För flickorna innebar riskbeteenden som tobak, alkohol och drogmissbruk liksom att uppleva oförståelse hos föräldrarna för sina problem en signifikant högre risk för självskadebeteende än hos pojkarna.

Endast mellan 0,8 % till 5,7 % av ungdomarna hade sökt sjukvård för sina självskador. Det fanns en stor skillnad mellan de olika länderna i detta avseende, men generellt sett var det vanligare att pojkarna sökt vård än flickorna. En möjlig förklaring är att pojkarna genom sitt metodval tillfogar sig själva allvarligare skador än vad flickorna gör. Forskarna fann att det fanns stora skillnader mellan länderna när det gällde vilken betydelse olika riskfaktorer hade för självskadebeteende. I en del länder hade familjerelaterade variabler, som exempelvis ett upplevt bristande intresse och förståelse från föräldrarna, störst inflytande, medan psykisk ohälsa och riskbeteende dominerade som riskfaktorer i andra länder.

De numerärt höga talen för OR talar för att suicidalitet, ångest och depression har stor klinisk betydelse för självskadebeteende, vilket dock inte utesluter att andra faktorer exempelvis att man upplever ointresse från föräldrarna eller har dålig relation med jämnåriga kan ha stor betydelse i det enskilda fallet, skriver författarna.

Studiens styrka ligger i att studiematerialet var en icke-klinisk population av ungdomar från slumpvis utvalda skolor spridda över elva olika geografiska regioner, som i sin tur var väl representativa för sitt respektive land i Europa. Till studiens svagheter hör att det var en tvärsnittsstudie och att beräkningarna av förekomsten baserades på självrapporterade data.

Slutsatser
En livstidsförekomst av NSSI på 27,6 % överensstämmer med resultat som presenterats av andra forskare, och innebär att över en fjärdedel av Europas ungdomar avsiktligt skadar sig själva. De starka sambanden mellan NSSI och ångest och depression kräver professionell uppmärksamhet, skriver författarna, men anmärkningsvärt nog söker endast omkring 5 % av ungdomarna hjälp för sina problem. Det är möjligt att sårskadans ytlighet invaggar tonåringen i tron att även den bakomliggande orsaken lätt läker och därför är försumbar. Det är angeläget att framtida forskning ägnar tid åt hur man bäst kan identifiera ungdomar med NSSI, hur man kan underlätta för ungdomar att söka hjälp samt att man utvecklar effektiva behandlingsformer. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan självskadebeteende och självmordstankar och självmordsförsök. Det styrker hypotesen att självskadebeteende befinner sig i den ena ändan av ett kontinuum som löper via självmordsförsök fram mot fullbordat självmord. Även andra forskare har dragit liknande slutsatser och föreslagit att ett icke -suicidalt självskadebeteende kan förebåda kommande självmordsförsök och således ses som en riskfaktor för en framtida död genom självmord.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Det är verkligen märkligt hur livet kan fortsätta trots allt som har hänt. Johan och jag påminner varandra ofta om hur bra vi har det. Vi har ett mycket bra liv med god balans mellan arbete, fritid, tid med varandra, tid med barnen och resor. Vi har ständigt en massa projekt på gång och visst balanserar jag på gränsen mellan att ha för mycket emellanåt, men det är ändå många roliga eller viktiga projekt. Jag hoppas att jag kommer att få tid att skriva färdigt min nästa bok! Livet är nu är mycket uppskattad och det värmer mitt hjärta. Om jag kan göra någon skillnad för någon annan så är det fantastiskt.

Vi planerar flera utlandsresor detta år. Bland annat blir det skidresa till Italien och Rom i vår. Det är med hela familjen. Sedan kommer Johan och jag åka på weekends några gånger. I sommar ska en av mina systrar gifta sig på Gotland och det blir ju jättekul! Framåt våren kommer vi att få en au-pair från Tyskland. Det blir toppen eftersom barnen ju är 1/4 tyska och det är värdefullt om de lär sig språket lite grand. Jag har hälften av släkten i Tyskland.

Den här terminen jobbar jag på en privat vårdcentral en dag i veckan som läkare. 3 dagar i veckan jobbar jag som terapeut helt privat (www.kbtdittliv.se). Sedan har jag Linnéas Simskola och Linneashopen.se att sköta också även om mina anställda sköter det mesta själva. De är riktigt duktiga! Simskolan finns i Uppsala, Stockholm, Örebro och Västerås och erbjuder simundervisning för riktigt små barn (3 mån till 6 år). Linneashopen.se säljer simmaterial, simhjälp, simkläder, badleksaker, soldräkter m.m. Vi utvecklar den verksamheten just nu med lansering på flera språk för försäljning i andra länder och även med att producera egna produkter. Det är spännande!

Vi har haft försäljning på nätet sedan 2002 så vi var tidigt ute. Det utvecklas ju otroligt snabbt och det gäller att hänga med. Marknadsföringen sker ju framför allt digitalt och det gäller att komma högt upp i sökmotorerna. Det är viktigt att ha en lätt webbutik som inte krånglar till köpet så att kunderna vänder i kassan. Dessutom ska det vara en mycket snabb service med bra fraktvillkor. Jag tycker att vi lyckas riktigt bra. Om man tittar på vad våra kunder skriver om oss på Truspilot så blir man ju otroligt glad! Betyg perfekt, 9,5 av 10. (Läs här…) Jag har några andra webbutiker som förebilder. Dels Blå Elefant som säljer väldigt fina leksaker, Bokus som säljer böcker och Zalando som säljer kläder, skor och andra saker. Det fanns hur mycket som helst att välja på hos Zalando när jag skulle köpa ett par skor. Jag vägde mellan Vagabond och  Tamaris och valde till slut ett par snygga Tamaris.

Vi har kommit igång bra med arbetet i Suicide Zero. Vi kommer att ha årsmöte den 11 februari i Stockholm och i samband med det ska jag och Camilla Henemark föreläsa om självmord.

Ja, livet är som sagt märkligt. Linnéa är med oss hela tiden och trots den enorma saknaden går det tydligen att leva ett bra liv. Jag vet dock att det inte är alla som upplever det så. De flesta föräldrar som förlorar ett barn tror jag mår betydligt sämre än vad jag gör. Jag har haft tur.

För att förebygga mental ohälsa är det viktigt att titta på förändringar i fysisk aktivitet, inte bara på hur aktiv en person är just nu eller har varit tidigare. Det visar en ny studie från Göteborgs universitet, som nyligen publicerats i facktidskriften Health Psychology.

Det kan vara svårt att få en inaktiv person att börja träna regelbundet ett par gånger i veckan, men även små förändringar kan få en stor effekt på den mentala hälsan. När man går från att vara inaktiv till lite aktiv verkar man få de största effekterna. Samtidigt är effekten av att träna en färskvara.

Många tidigare studier visar att nuvarande fysisk aktivitet förutsäger framtida ohälsa. I den nu aktuella studien har man istället tittat på sambandet mellan förändring i aktivitet och ohälsa. En person som blev mer aktiv jämfört med alla andra tenderade att bli mindre deprimerad, lida av mindre ångest och utmattningsdepression jämfört med andra. Den som istället blev mer inaktiv över tiden riskerade i högre grad att drabbas av mental ohälsa.

Resultaten bygger på KART-studien från Institutet för stressmedicin, en undersökning av flera tusen tjänstemän inom Västra Götalandsregionen. Det är den största återkommande enkätundersökningen av stressrelaterad ohälsa inom svensk hälso- och sjukvård.
I den aktuella studien ingår 3717 personer, varav en majoritet är kvinnor i vårdyrken med en medelålder på 47 år. Forskarna har undersökt hur förändringar i fysisk aktivitet hänger ihop med förändringar i depression, ångest och utmattningsdepression, vid fyra tillfällen mellan 2004 och 2010.
Tidigare studier har jämfört förändringar mellan personer, men det här är första gången någon tittar på förändringar hos varje enskild person jämfört med sig själv istället för att bara undersöka förändringar jämfört med andra.

– För personer som jobbar med hälsopromotion och prevention av mental ohälsa finns det all anledning att vara vaksam på förändringar i fysisk aktivitet. Också den som har rört på sig regelbundet men blir mindre aktiv kan ligga i riskzonen, även om hon fortfarande rör på sig mer än många andra. För en person som är inaktiv gäller det med andra ord att börja röra på sig och den som tränar bör fortsätta göra det ungefär lika ofta, säger Magnus Lindwall, docent i psykologi vid institutionen för kost- och idrottsvetenskap.

I en mindre studie av 197 personer har Magnus Lindwall och hans forskarkollegor även undersökt sambandet mellan depression, ångest och utbrändhet och hur ofta människor tränade respektive hur vältränade de var. Det visar sig att den mentala hälsan var mer beroende av hur ofta man tränade än hur vältränad man var. Däremot verkar personer som var mer vältränade och stressade lida mindre av mental ohälsa jämfört med personer som var stressade men inte lika vältränade. Bra kondition verkar därmed delvis kunna fungera som en buffert mot stress.

Länk till Health Psychology

Camilla Henemark och Ludmilla Rosengren kommer tillsammans att ge dig en varm och stark kväll. Du kommer att få med dig mycket kunskap och känna dig stärkt gällande kontakten med närstående som mår dåligt. Du kommer också att lockas till många skratt och samtidigt få dig en och annan tankeställare gällande ditt eget liv. En kväll du inte får missa!

Tid: 18.00-21.00 tisdagen den 11 februari
Plats: Hotel Elit Arcadia, Körsbärsv 1, Stockholm

1500 personer per år tar sina liv i Sverige. Det är faktiskt fem gånger så många som dör i trafikolyckor! Nästan alla som tar sina liv har en depression och depression är ett tillstånd som inte brukar vara så svårt att bota. Man skulle alltså kunna säga att dessa 1500 personerna dör helt i onödan.

Ett stort problem i kampen mot självmord är att det finns så mycket rädslor och okunskap. Denna okunskap som är orsaken till rädslorna är utbredd även bland de som man tänker borde veta. Det stora problemet är att rädslorna leder till tystnad! Man är rädd att säga och göra fel och förhåller sig därför passiv. Men egentligen är det precis tvärtom som är det som hjälper. Att visa att man bryr sig om varandra, att lägga sig i varandras liv och att våga prata om självmord. Det minskar självmorden!

Camilla Henemark är artist och författare. Camilla gjorde en internationell karriär med Armé of Lovers och levde ett liv i sus och dus under många år. Sedan föll hon ner i det mörkaste av alla hål, var hemlös och deprimerad, blev självmordsbenägen och sedan inlagd på sluten psykiatrisk klinik. Vägen tillbaka har varit svår och kantad av motgångar bland annat pga av att vården inte givit det stöd som behövts. Camilla berättar sin fascinerande och skakande berättelse om hur det är att vara helt under isen så att ingenting längre spelar någon roll. Camilla är ambassadör i Suicide Zero och känner att engagemanget för de suicidpreventiva frågorna är oerhört viktiga för att känna mening i livet.

Ludmilla Rosengren är läkare, terapeut och fembarnsmamma. Hon förlorade sin 14-åriga dotter Linnéa i självmord för snart 6 år sedan. Sedan dess har hon vigt en del av sitt liv till att sprida information om självmord och att aktivt försöka förhindra självmord. Ludmilla berättar ur ett professionellt perspektiv om hur det ser ut med självmord i Sverige. Hon tar upp de vanligaste missuppfattningarna och hur man kan närma sig någon som är självmordsbenägen. Ludmilla berättar också sin egen personliga gripande historia om hur det gick till när Linnéa tog sitt liv. Ludmilla är ordförande och en av initiativtagarna till Suicide Zero.

Arrangör är Suicide Zero, www.suicidezero.se, kontakt@suicidezero.se. Kostnad 200 kr för utomstående, gratis för medlemmar. Föranmälan krävs till ovanstående mail.

Jag mötte Lars Wiklund på Suicidpreventiva dagen 2009. Det var det året jag berättade om vad som hade hänt mig och han berättade motsvarande om vad som hänt honom. Han reflekterade över hur vården agerade under de sista månaderna av hans dotter Lisas liv. Lars Wiklund menar att det som kom att hända hans dotter inte hade behövt hända. Det var inte bara ”den mänskliga faktorn” som felade hos den inblandade personalen. Det var så många faktorer som föregick den olyckliga händelsen att det måste betraktas som ett systemfel.

Nu har han skrivit en bok om sin historia, om Lisas historia.

Min dotter tog sitt liv vid 37 års ålder efter många års psykiskt lidande.
Nu dryga 5 år efter denna händelse ger jag ut boken om min dotters tid på jorden, betraktat från min horisont och baserat på en uppsjö dokument, anteckningar, bilder och andra minnesfragment som jag samlat på mig.

Texten skrevs från början som ett medel att bearbeta sorgen och traumat efter min dotters bortgång och har nu omarbetats så att den blivit tillgänglig i bokform. Boken har fått titeln ”Lisa – ett liv” men kunde lika gärna fått heta ”Lisa – ditt liv och mitt” eftersom texten i så hög grad präglats av mitt eget förhållande till Lisas tragiska liv.

Boken beskriver min dotters barndom, ungdom och vuxenliv fram till det tragiska slutet på en psykiatrisk slutenvårdsanläggning i Stockholmsområdet. Hennes vuxenliv kom att grundas på och formas av en problematik som med största sannolikhet bottnade inom autismspektrat och där den psykiatriska vården famlade och saknade förmågan att komma till hjälp.

Boken vill också beskriva utsattheten hos anhöriga och närstående till en människa som drabbats av ett svårartat psykiskt handikapp. Den berättar om en tillvaro för de anhöriga där hoppet om hjälp och verkningsfulla vårdinsatser med åren alltmer kom att övergå i känslor av vanmakt och hopplöshet.

Man kan undra varför jag ger ut, låter publicera denna sorgliga berättelse. Ett skäl är faktiskt att jag hyser en svag men ändå tydlig förhoppning om att det finns ett givet värde i att visa upp verkligheten, sådan den faktiskt var för min dotter Lisa, för oss närstående och för vården runt min dotter. Det är genom att betrakta verkligheten som det ges möjligheter till att dra slutsatser och göra förändringar som kan vara positiva för framtiden. Det är min förhoppning att min berättelse ska ge ett bidrag till detta.

Jag ger ut boken på s.k. ”eget förlag”. I detta fall betyder det att den endast går att beställa via mig personligen, via denna e-postadress: larwik@telia.com
Boken skickas mot ersättning för tryckkostnad (110 kr/st) och frakt.
För företag, organisationer och föreningar kan fakturering tillämpas.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrisk vård, systemfel i vården, självmord, Lisa ett liv, Lars Wiklund

Vilken underbar natt jag har haft! Jag har drömt livligt hela natten, men första delen var som i en dröm… och det var ju det det var…

Linnéa kom hem igen. Hon var så glad och mysig. Precis som förr. Jag fick krama henne, känna hennes lukt och prata med henne. Hon verkade lycklig! Jag kunde inte tro att det var sant. Det var ju helt otroligt att hon skulle komma tillbaka efter 5,5 år som död. Men det var sant! Jag var så lycklig och det kändes i hela kroppen att jag blev liksom hel igen. Jag vågade inte fråga för mycket för jag ville inte att vårt möte skulle förstöras av dåliga minnen. Det kändes liksom inte viktigt längre, varför det blev som det blev. Huvudsaken var ju att hon var tillbaka.

Tyvärr var detta ju ”bara” en dröm. Men jag är väldigt tacksam över att jag fick träffa Linnéa, om än kort i en dröm. Det har inte hänt särskilt många gånger.

Älskade Linnéa! Du fattas mig så mycket.
När minnena blir verkliga igen så värker det i kroppen.

Det kommer aldrig att gå över. Så är det bara.

2013 har gått i resornas, det goda livets och projektens tecken!

Resorna har varit många! Vi har varit i Frankrike och åkt skidor, i Paris, Barcelona, Prag, New York, Florida och Budapest. Vi har återupplevt vissa saker, upptäckt många nya saker tillsammans och njutit av mycket härlig mat. Johan och jag har kunnat få lite mer egen tid tillsammans också. Kort sagt – livet är gott mot oss!

Yrkesmässigt har jag framför allt arbetat som terapeut samt föreläst en hel del runt i Sverige. Det handlar om självmord och sorg och låter kanske inte så upplyftande, men faktum är att det känns väldigt värdefullt och mycket tacksamt att prata om dessa ämnen som av så många upplevs så svåra. Boken ”Livet är nu” som jag skrivit för att ungdomar ska få verktyg att hantera sitt liv – har fått mycket gott gensvar av privatpersoner, vårdpersonal, terapeuter och skolor. Den andra upplagan har redan kommit ut.

Året som gått har också kantats av en del strul. Allt är förstås relativt och relativt och jämfört med vad som har varit tidigare så är detta förstås inget. Men, det har påverkat mig och det har också dränerat mycket energi. Dels har det varit olika bekymmer på simskolan. Vi har haft leveransproblem på våra viktigaste produkter, skatteverket och vi har varit oense angående momsen på simskolan och så har ett kundhanteringssystem som skulle skapas dragit ut på tiden och blivit mycket dyrare än vad det var tänkt. Ytterligare en energikrävande process har varit att det i den nystartade föreningen mot självmord har varit interna bekymmer i styrelsen.

Vårt paradis Björkudden drabbades av en vattenskada i vintras. Vi beslutade efter en del funderande att ändå renovera huset trots att planen är att framöver riva det för att bygga vårt drömhus. Renoveringen innebar att vi inte hade något kök i somras, men sommaren var ju som gjord för grillning så det gick bra att vara där ändå. Ytterligare ett renoveringsprojekt har vi haft på vår tomt i Norby. Det kommer vi att kunna sälja inom kort och därefter påbörjas projekt bygga nytt hus på den avstyckade tomten. Tanken är att vi ska flytta dit för att bo åtminstone de närmaste åren.

Sorgen efter Linnéa har fått en annan valör. Det är inte någon avgrundsdjup sorg utan det går väl att hantera även om vi fortfarande pratar om henne regelbundet och att hon finns med oss hela tiden i vardagen. Det går att fortsätta leva ändå, konstigt nog… även om det verkade fullständigt hopplöst från början.

Pojkarna är stora fina tonåringar, Sophie har ju hunnit bli en stor tjej och Emelie väntar sitt andra barn. Melinda, mitt barnbarn, fyller snart 3 år. Jag njuter också mycket av att se min systers två barn växa upp. Barnen är en rikedom, och de är också framtiden och det är dit vi måste blicka.

Jag ser fram emot att ett nytt år med nya äventyr tillsammans med familjen!

Ludmilla