Ludmillas Blogg

Jag har inte blivit våldtagen.
Men, jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn.

Jag har nog inte insett att det förhöll sig på det viset förrän jag blev ganska vuxen. Det tystades ned och jag tyckte nog att jag kunde ha hejdat det hela, dvs den vanliga skammen och skuldbördan…

Första gången var jag elva år.
Min mamma var på sjukhuset där hennes man låg, allvarligt sjuk. Mina syskon sov. I huset fanns också en kvinnlig släkting och hennes man. De tillhörde en religiös sammanslutning och mannen var angelägen om att prata med mig om detta och vad det innbar att inte tillhöra ”dem”. Jag tyckte det var otäckt och klockan blev ganska mycket. Han drack alkohol från barskåpet. Min kvinnliga släkting hade gått och lagt sig.

Jag sa godnatt och gick till mitt rum. Han ropade att han skulle komma och säga godnatt.
Jag la mig under täcket i min säng och hade nattlinne på mig.
Han kom in i rummet och kröp ned under täcket hos mig.
Han började smeka mig över kroppen, först över nattlinnet och sedan så smått under.

Jag var helt vettskrämd och låg helt stilla. Jag vågade inte säga någonting alls. Jag vågade inte göra något alls… Efteråt undrade jag varför. Situationen var inte särskilt hotfull. Han sa inga dumma saker och gjorde inte illa mig. Jag kunde ju ha sagt åt honom att lämna rummet. Jag kunde ha tagit bort hans hand eller sparkat honom ur sängen. Varför gjorde jag inte det?

Jag hörde plötsligt mamma komma hem och ytterdörren slå igen. Mannen reste sig snabbt ur sängen och lämnade rummet. Jag behövde aldrig mer träffa honom och sedan dog han rätt ung, vilket jag aldrig sörjde.

Andra gången var jag 14 år.
Jag var i Saudi-Arabien där min pappa arbetade under ett år. För att jag skulle ha något att göra på dagarna när pappa jobbade så ordnades det med olika aktiviteter. Fast mest var jag faktiskt med pappa när han opererade och hade mottagning. Han var ögonläkare.

Den här dagen skulle jag hjälpa en annan svensk att flytta. Han var över 50 år och hade varit i Saudi i 5 år. Jag hjälpte honom att flytta ut saker ur hans lägenhet och åkte med dem till en annan lägenhet. Det var varmt och svettigt. När vi kom fram till den nya lägenheten och hade packat ur bilen, la jag mig på hans soffa för att vila. Mannen kom snart efter och la sig på mig. Han kysste mig och smekte mig över brösten.

Precis som första gången blev jag stel av skräck. Tankar som for genom huvudet på mig var att om han nu gjorde så här så var det säkert ”rätt”. Om jag kände att det var fel så tänkte jag nog fel… Han var inte elak och gjorde mig inte illa.

Plötsligt kom mannen på sig själv med vad han gjorde och reste sig upp och bad tusen gånger om ursäkt. Han var otroligt ångerfull och hoppades att jag inte skulle berätta något för min pappa.

Efteråt fattade jag inte varför jag inte sa ifrån, bad honom sluta eller knuffade bort honom…
Samtidigt så visste jag inte var jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Jag var liksom i hans ”makt”.

Båda dessa händelser är relativt ”lindriga” jämfört med vad många andra varit med om. Men, trots det så har de påverkat mig väldigt starkt. Dessa båda män lärde mig att jag inte var någon som behövde respekteras utan man kunde bete sig hur som helst trots att de var i överläge på många sätt.

Jag lärde mig att jag inte var värd mer än så.
Jag lärde mig också att ”män är djur” och inte går att lita på.

Det tog lång tid innan jag vågade lita på en man. Det tog också lång tid innan jag började inse att jag har ett eget värde och inte behöver vara så tacksam om någon man bryr sig om mig.

Sexuella övergrepp är vanligare än vad vi tror. Det tystas ned och är förknippat med stark skam och skuld. Ofta lägger kvinnan (eller mannen om han är offret) skulden på sig själv. Man borde ha förstått, man borde ha kunnat inse, man borde ha…

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, sexuella övergrepp, sexuellt övergrepp

En läsare har i ett studiearbete intervjuat ett antal personer om deras uppfattning om psykiatrin. Här kommer valda delar av den.

Mötet med psykiatrin – ur ett maktperspektiv

Kotcher Ahmad, Petra Frykensjö, My Paulsson, Hanna Åberg (Örebro Universitet)

Syftet med denna artikel är att undersöka hur patienter upplever mötet med psykiatrin. Mer precist handlar det om att undersöka upplevelserna ur ett maktperspektiv. För att precisera syftet har vi utgått från följande frågeställning: Under vilka former kommer maktrelationen mellan patient och vårdgivare till uttryck i mötet med psykiatrin?

…

I mötet mellan klient och hjälpare finns det olika varianter av makt som uppträder. En konkret form av makt är den interpersonella, den som uppträder mellan två personer där den ena är underordnad och den andra överordnad.
Denna makt kan delas in i fem underkategorier: formell makt, fysisk makt, ekonomisk makt, expertmakt, nätverksmakt.
…
Exempel ur materielet:

Formell makt
”De rotade igenom min väska, något jag var totalt oförberedd på…”
(Kvinna, 31 år)

”Det handlar om maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter.”
(Kvinna, 35 år)

Fysisk makt

”Fyra poliser och minst fyra vårdare hjälptes åt att bära in mig de högst sex metrarna till bältessängen. Jag spottade två gånger på golvet. De drog ner byxorna på mig och gav mig en spruta med lugnande medel. Först fortsatte jag försöka ta mig loss, men sen fick jag två sprutor till. Efter det domnade jag bort”.
(Kvinna, 35 år)

”Jag gallskrek, dom höll i. Dom sa att jag fick skylla mig själv.”
(Kvinna, 20 år)

Ekonomisk makt
Den ekonomiska makten har beskrivits av flera personer i undersökningen. Bland annat har resursbrister i vården varit återkommande i berättelserna.

”Jag sa att jag ville lägga in henne. Sköterskan jag pratade med tyckte att ”Anna” hade det bäst hemma och att jag skulle vaka över henne… jag kände inte att de tog mig på allvar och att det berodde bland annat på platsbrist”.
(Kvinna, okänd ålder)

Sedan har även upplevelsen av att patientens behov inte blir tillgodosedda, att patienten känner sig förbisedd framkommit.

” X: Jag behöver akut bedömning av läkare, eller hembesök. Jag har världens ångest. Jag är rädd att jag tar livet av mig.
Sjuksyrran – eh…ja eh.. jag ska ringa mobila teamet och säga till…
X – ringer du mig sen?
Sjuksyrran – eh jaa…
X – du ringde mig aldrig, vad sa mobila teamet.
Sjuksyrran – ja. Dom hade väldigt mycket att göra… dela ut mediciner.. dom kanske kommer.. om ett par timmar
X – fast det här är akut, jag orkar verkligen inte mer!
Sjuksyrran – jo men dom kommer ju… om ett par timmar… kanske..?”
(Kvinna, okänd ålder)

Expertmakt
”Nån sköterska sa att: ´jag har då aldrig träffat någon som är värre än dig´ då får man ju en känsla av att man kanske är ett hopplöst fall… när till och med personalen på en avdelning säger så, då tänker man att det här är ingen idé, det kommer aldrig bli bra.”
(Kvinna, 20 år)

Nätverksmakt (Kollektiv makt bland personalen)
”Han visste inte vad som pågick och inte ens vart han var.
Ingen talade om att han var på ett sjukhus och att han var tvångsintagen.”
(Man, 20 år)

…

Diskussion och slutsats

Resultaten i denna kvalitativa forskning påvisar att patienters upplevelser av den psykiatriska vården i stort är negativ. Vidare konkluderar vi att en ojämlik maktstruktur mellan patient och vårdgivare föreligger, där konsekvenserna av maktmissbruk kommer till uttryck i olika former. Vi har vidare observerat att patienternas berättelser genomgående behandlar och beskriver olika former av kränkningar. Vidare forskning bör behandla vårdgivares upplevelser kring yrkesrollen, för att sedan analyseras ur ett maktperspektiv

En risk med detta material är att det inte råder någon balans mellan negativa och positiva upplevelser, vilket kan ge en entydig bild av hur verkligheten ser ut. För att råda bot på detta bör man aktivt leta efter positiva upplevelser för att ge en vidare bild. En anledning till att nästintill endast negativa upplevelser från psykiatrin funnits kan vara att människor inte tenderar att skriva om positiva upplevelser, speciellt i mötet med vården då det kan ge skamkänslor. Denna studie skulle även kunna ha genomförts med kvantitativa metoder där patienter själva skulle kunna fylla i ett formulär och en skattningsskala. Ytterligare något som kunde ha förbättrats i denna studie är urvalet. Det material som har funnits har haft övervikt av kvinnor och åldrar har inte kunnat fastställas hos alla. Det är svårt att fastställa reliabiliteten i materialet då subjektiva upplevelser undersökts. Denna studie har utgått från tolv berättelser, antalet kan med fördel utökas för att stärka reliabiliteten. Fördelen med studien är att klienternas berättelser inte på något sätt blivit styrda, utan de har redan tidigare publicerat sina upplevelser i någon form.

Hawaiideklarationen föreskriver psykiatrikers yrkesetik, som expert och professionell bör således arbetet präglas av respekt för patienten (Hawaiideklarationen II 1983). Trots denna deklaration har resultatet visat att flertal av patienter och anhörigas berättelser berör brister i det professionella bemötandet. I studien av Olofsson och Jacobsson (2001:361) så visar resultaten att många av patienters berättelser handlar om att inte bli respekterad som människa. Skau (2006:126) skriver att kränkningar av klienter förekommer varje dag och är ett tabubelagt ämne. Med kränkningar definierar Skau allt från enstaka ord, till övergrepp och misshandel, vidare menar författaren att det är ett mycket brett begrepp som rymmer många företeelser.

Enligt Skau (2006) uppfattar inte personalen sin egen maktposition utan anser sig själva som hjälpare. Det är viktigt att vara medveten om den makt som faktiskt föreligger i vårdsituationen, vilket måste tydliggöras för att kunna hantera de negativa konsekvenserna. För att belysa denna aspekt ges förslag på vidare forskning som studerar vårdgivarens upplevelser och relation till sin roll i maktrelationen. Denna forskning kan bidra till att belysa de maktrelationer som finns inom psykiatrisk vård.

Läs även andra bloggares åsikter om Mötet med psykiatrin – ur ett maktperspektiv, Skau, makt i vården, psykiatri, psykiatrisk vård, respektfullt bemötande i vården, Örebro Universitet, studentuppsats

Jag har fått en del frågor om vad som har hänt den tjej som lades in på psykiatrisk klinik för 2 månader sedan.
Jag försökte med stora svårigheter att hjälpa henne, läs här… och sedan berättade hon hur hon hade det när hon var inlagd, läs här…

Här kommer en uppdatering om hur hon själv upplever sin situation idag.

Igår var det precis två månader sedan jag skrevs ut från den psykiatriska avdelningen jag låg på i september. Det har varit två månaders kamp för att överleva.

Vissa dagar känns bättre än andra. Jag är fylld av tillförsikt och tro på livet. Jag kan se på min situation och mina problem på ett sunt sätt och se att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Dessa dagar känner jag att jag kommer att klara ta mig ur allt det jobbiga och kunna bära med mig mina negativa erfarenheter utan att tyngas av dem.

Men sedan finns de andra dagarna, som fortfarande tyvärr utgör majoriteten. De dagarna är mörka och tunga. Jag känner mig till besvär för min omgivning bara genom att finnas till. Allt jag gör blir fel.
Jag går på sparlåga och känner mig initiativ- och orkeslös. Jag har svårt att hålla koncentrationen längre stunder och måste ofta jobba aktivt för att fokusera om då mina tankar drar iväg åt olika håll.

Jag tvingar mig att hålla igång, sysselsätta mig med diverse saker för att inte hamna i ”komatillstånd” och inte ens orka kliva upp ur sängen. Jag spelar fiol och piano, dansar och håller egna kurser.

Jag går i gymnasiet (andra året) och sköter mina läxor och uppgifter väl. Jag kämpar hårt för att visa mig duktig och tror att jag lättare blir accepterad om jag visar mig felfri. Jag får mycket positiv uppbackning för det jag gör vilket förstås är smickrande, men som för mig bara blir en ännu större last eftersom jag då känner mig pressad att hålla måtten. Det är som att jag måste legitimera min existens.

Tack och lov är jag fysiskt stark, och än har kroppen inte tagit särskilt mycket stryk av mitt mående. Visst märker jag att jag lättare blir utmattad och att jag har en lägre smärttröskel än tidigare, men inte värre än att jag kan hantera det utan större problem.

Jag har ofta svårt att se vad som är relevant att göra och vad som har mindre betydelse. Jag åtar mig mer än vad som är nödvändigt och nöjer mig inte med att göra något halvdant. Detta resulterar i en stor stress vilket i sin tur är ångestframkallande. Det blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Jag har vissa överlevnadsstrategier. En är att aldrig stanna upp då det innebär tid för eftertanke. En annan är att aldrig släppa någon för nära inpå. Jag är rädd för att bryta ihop om jag lättar på min hårt uppjobbade fasad.

Jag är duktig på att dupera min omgivning och få dem runt omkring mig att tro att allt är bra. Dock vet jag mycket väl att det inte gynnar mig att ljuga om hur jag mår, men att komma till den insikten till att handla efter den är ett stort steg. Jag kämpar för att vara sann mot mig själv, vilket är svårt bara det.

Slutligen vill jag skriva att jag, hur jobbigt allt känns, är fast besluten att inte ge upp. Livet är för stort och har för mycket att erbjuda för det.

Det är så mycket som jag känner igen i Linnéas beteende… men jag är helt övertygad om att denna person kommer att klara det!

Läs även andra bloggares åsikter om välja livet, självmord, självmordsbenägen, orka leva, höga krav, blogg, inlagd psyk

Du är på dag 273 av 280. (97,5%).
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor.
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 7 dagar kvar till beräknad förlossning

Källa: Familjeliv.se

En vecka kvar… Eller när som helst. Eller..?
Igår hade jag en hel del förvärkar som var rätt kraftiga, men de kom glest. Inatt och idag har det varit lugnt så man vet ju inte alls hur det är tänkt… En sak vet man i alla fall och det är att det blir snart!

Jag har nog fortfarande inte förstått att det ligger en bebis där inne. Om det kommer ut ett friskt människobarn ifrån min mage tycker jag att det är alldeles för bra för att vara sant! Tänk att man kan göra en människa inne i sin egen kropp! Är inte det väl primitivt i vårt hypermoderna samhälle?

Jag får idel peppning och uppbackning från barnmorskorna på Danderyds förlossning. Imorgon är det dags för en ny mognadskontroll.

Jag kanske ska ta den sista garderoben nu…

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, v 40, graviditetsvecka 40, förlossning, Danderyds sjukhus,

I Oscars skola har det tagit fart med en ”ny” fluga, nämligen att man beställer en nalle på nätet. Man kan då bestämma precis hur den ska se ut och så kan man beställa kläder till den. Build-a-Bear.

De är jättedyra tycker jag, men uppenbarligen är det värt det.

Oscar blev kär i en nalle och ville sedan använda hela sitt sparkapital på att köpa denna och lite kläder. Vi stoppade honom och tyckte att han skulle ha lite betänketid innan han skred till verket. Efter två veckors väntan och mycket gråt, tandagnisslan och längtan kom nu ”Osten Rosengren” i fredags.

Oscar är överlycklig och mäkta stolt över sitt köp!

Läs även andra bloggares åsikter om oscar, nalle, build-a-bear, stolt

Igår var jag, Jonas (11) och Oscar (9) på Danderyds förlossningsavdelning för att göra en ny mognadsbedömning av livmodertappen för att se om det möjligtvis kunde vara läge att göra hål på hinnorna och sätta igång det hela.

Vi togs emot av Carina Rylander (BabyZ) och Nicole Silverstolpe som båda är fantastiska människor och tar så väl hand om oss när vi kommer dit.

Jag hade berättat för killarna hur det skulle gå till, nämligen att jag skulle ta av mig på underkroppen, ligga ned på britsen och så skulle Nicole känna in på livmodertappen. Killarna var nyfikna och det gick till precis så som jag sagt. Det tog ju bara några minuter. Livmodertappen var precis likadan som för en vecka sedan. Vilken tråkig bebis! Hon vill inte ut än verkar det som.

Nicole visade sedan killarna ett förlossningsrum vilket de också tyckte var väldigt spännande. De frågade bland annat om den brits som man kan fälla ned från väggen och fick veta att det var för medföljande partner och syskon som behövde vila. Tankar om att ha med syskon på förlossningen kom då upp igen.

Jag vet att många tycker att jag har varit ”avvikande” i och med att Jonas och Oscar fått vara med och se Linnéa som död, varit med på kremeringen, träffat polisen på olycksplatsen efteråt osv osv. Läs gärna mitt inlägg härom barns närvaro med döden… Mina barn har alltid fått vara väldigt deltagande i allt som vi gjort (i den mån de själva har velat förstås och efter noggrann förberedelse).

Om man tänker på det flyktigt skulle detta med att vara med på förlossningen ju inte vara något svårt i jämförelse med att se sin storasyster död utan tvärtom bara något positivt (förutsatt att de vill vara med). Men efter att ha funderat på det ordentligt tycker jag dock att det är en mycket stor skillnad.

I fallet med Linnéa och allt det som de fick vara med om där, förberedde jag mig själv och dem noga. Jag kände mig ”trygg” i situationen och kunde finnas närvarande mentalt för pojkarna och deras funderingar och reaktioner.

I fallet med förlossningen vet jag inte alls hur jag kommer att reagera. Jag kommer att ha ont och jag kommer att fokusera inåt. Jag kommer att behöva Johans stöd och kommer inte att kunna ägna pojkarna den tid och den uppmärksamhet som de kommer att behöva. Johan kommer inte att kunna vara mentalt närvarande med dem så som de kanske kommer att behöva. Slutsatsen är alltså att det är en helt annan sak för mig och att min bedömning är att det kan upplevas som mycket mer skrämmande än positivt att vara med. Det är inte heller något som kommer att påverka dem negativt i kontakten med lillasyster att de inte är med på förlossningen.

Jag hittade inte så mycket skrivet om detta ämne…

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, syskon, deltagande, graviditet, Carina Rylander, Nicole Silverstolpe, väntans tider

Att ”boa” är ett bekant uttryck åtminstone för de som varit gravida och dess partners… Det betyder helt enkelt att man har ett behov av att få ordning och reda omkring sig och lugn och ro. Och detta i god tid före förlossningen!

Det är högst relevant att ”boa” eftersom kvinnan, honan, behöver känna lugn för att förlossningshormonerna ska sättas igång. Vi vill ha det ordnat och fixat så att allt är klart när bebisen kommer.

Jag började tidigt med förberedelserna och hela mitt fokus går nu åt till att tänka på bebis och förlossning. Det är fortfarande väldigt overkligt att det faktiskt kan vara dags när som helst. Och om det inte är när som helst så är det i alla fall inom en vecka!

Idag är det en vecka sedan vi var på Danderyds förlossning sist och gjorde en mognadskontroll av livmodertappen. Idag är det dags igen. Igår hade jag mycket sammandragningar/förvärkar hela dagen. Ja… man vet ju ingenting! Rätt som det är så sätter det ju igång bara.

Mitt boande tar sig idag uttryck i att jag städar gardrober. Boandet har varit lite dubbelt för mig, för det innebär samtidigt att ta tag i det förflutna. Och jag vill ju helst se framåt just nu…
Idag har jag hitills städat en klädgarderob. Jag har rensat ut gamla kläder (dammiga… hu) och varje plagg jag tagit fram är en påminnelse om hur det var då… då när jag köpte det och då, när jag använde det. Hur gammal var Linnéa då? Vad var det för tilldragelse som jag hade denna klänning på…? Hur var Linnéa då…? Kunde jag ha anat något?

Varje liten lapp som dyker upp föder nya tankar om vad som hände för 2 år sedan, för 4 år sedan för 6 år sedan… Hur Linnéas varande, mående kommer in relativt det facit vi har idag.

Rätt som jag sitter där hittar jag en liten lapp från Linnéa (ja.. det är inte bara kläder i garderoben…). Det är som en hälsning mitt i alltsammans… Jag läser… suger åt mig… gråter stilla över att livet är så orättvist…. att Linnéa lämnade oss… att hon berövade mig allt jag kunde få med henne resten av mitt liv… Jag gråter för att jag är arg… jag gråter för att jag är så hopplöst förtvivlad utan min älskade Linnéa…

Boandet är alltså en förberedelse framåt för det nya som ska hända, men även ett bearbetande av det som har varit. Säkert nyttigt…. men det tar på krafterna! Det gäller att passa på med städningen i alla fall. För det ska ju inte bli fler barn, och detta är inte vad jag brukar prioritera!!!

Här är ytterligare ett brev från Linnéa, hittat i samma garderob idag:

Godmorgon
Jag undrar lite smått
om du har sovit gott
Men,
Det får vi prata mer om sen…

L står för lugnet du har
och U för underbar
D står för den vackra dam du är
M är den moderliga gåvan du bär
I är intelligensens bokstav
och L den lekfullhet som du är full av
Ditt tredje L står för den lycka du sprider runt dig
och A för den allra bästa mamman för mig!!!

Älskar också dig!!!

Jag minns inte när hon skrev detta… sannolikt ett par år innan hon dog. Men, det var de här signalerna hon sände ut… Jag trodde verkligen att hon tyckte om mig… Och jag älskade henne tusen, hundra miljoner tillbaka…

Varför????

Läs även andra bloggares åsikter om städa, rensa gammalt, garderobsstäd, boande, att boa, förlossningsförberedelser, sorgebearbetning,

Jag fick förutom alla fina kommentarer direkt i anslutning till inlägget även en hel del mail om inlägget om Linnéas avskedsbrev. Bland annat detta från en person som varit självmordsbenägen men nu är ”frisk”.
Det är väldigt givande att få så många vinklingar som möjligt på detta mycket svåra ämne.

——

Hej Ludmilla!
Ditt inlägg ikväll om Linnéas askedsbrev grep tag i mig ordentligt. Jag tror aldrig jag har läst något liknande tidigare. Tack Ludmilla för att du väljer att ha din blogg, vara ärlig och naken med sådant som de flesta
människor aldrig skulle drömma om att delge andra. Jag vill att du ska veta att du gör skillnad i mitt liv med detta. Det får mig att hålla mitt fokus klart, förstå min familj bättre och vara medveten om vilka konsekvenser det kan ha för omgivningen om jag inte sköter min kropps svagheter ordentligt. TACK!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att få ett brev likt det du fått. Att du ändå väljer att dela det med oss, det är väldigt modigt gjort av dig. Det är stort. Att inte kunna bemöta, förstå vad som menas… Nej jag kan inte förstå vad ni varit med om.

Det Innie skriver till dig (i förra inläggets kommentarer) skulle jag ha kunnat skriva. Det du skriver kommer så nära, fast från en annan sida av saken. Men jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, ge dig någonting tillbaka för det du ger mig. Det enda jag kan ge dig är mina upplevelser från den andra sidan av saken, jag vet inte om det hjälper dig på något vis.
Men jag vill ändå försöka.

Jag har precis som Innie gjort flera mer eller mindre allvarliga försök. Två av dem har varit riktigt allvarliga. Helt genuint bestämda från min sida, och väldigt destruktiva för min kropp. Det jag har lärt mig från min upplevelser är att när jag har gjort dessa försök så är inte jag där. Jag skulle nästan säga att någon annan har tagit över min kropp och styr och ställer med den precis som den vill. Allt som annars är jag vad gäller
etik, moral och värderingar har varit som bortblåst. Jag har extremt svårt med lögner, t o m vita sådana. I dessa två situationer har jag ljugit som det mest kompetenta agent du skulle kunna tänka dig. Allt för att få det jag ville ha, möjligheten att avsluta mitt liv.
För familj, vårdpersonal och vänner. Jag har duperat alla, och jag skäms fortfarande för hur jag gjorde det.

När jag läser det Linnéa skrev så är jag tillbaka vid det tillfället då jag blev lämnad av min sambo vid sjukhuset efter en permission hemma. Jag visste att jag skulle gå upp på avdelningen och dö, nu var det bara en sak kvar att ordna med. Få honom att åka iväg utan något tjafs som skulle kunna äventyra ”min” plan. Det är över fem år sedan, men jag kan fortfarande se mig själv sitta där i bilen och dupera honom efter noter. Helt fruktansvärt och för mig helt självklart att den personen som satt där i bilen inte var jag. Det var någonting annat. Om du har sett filmen Face Off med Nicolas Cage så är det ungefär så jag ser på det hela.

Det är så tydligt sjukt det hon skriver. Orden till hennes psykolog är en fullträff, att hon tackar för den hjälp hon fått och att fler borde få den. Men när jag läser det så förstår jag det hon skriver. Det är svårt att förklara men det känns som att jag skulle kunna skrivit det.

Självklart blev hon arg på dig. Du stod ju i vägen och hon blev säkert enormt frustrerad och stressad över det. Inte på något sätt att det hade någon betydelse för vad som hände sedan. Utan mer att det störde hennes plan, att mobilisera kraft till det hon behövde göra. Nu pratar jag alltså inte om din dotter Linnéa utan om det som var i hennes kropp som du såg där på slutet.

Det var inte henne du mötte där, snarare en målmedveten robot som du störde med dina omsorger. Det är lätt för mig att säga men känn ingen skuld. De personer som behöver känna skuld är de som inte vill ta psykisk sjukdom på allvar, inte du!

Även om det verkade annorlunda på slutet, men tror du att Linnéa ville er illa? Jag kände inte henne och känner inte din familj. Men jag tror inte det är särskilt vanligt att en frisk arg individ tar livet av sig
i ilska och vredesmod för att straffa någon. Snarare känns det som att en sjukdom tagit över en person
och ändrar om allt som den personen är och älskar. Stänger av allt som är gott och positivt.

Tror du hon klart kunde tänka på er och hur erat liv skulle bli efter det här? Jag tror inte det, tyvärr. Då hade det säkert aldrig hänt. Jag tror inte att hon planerade och valde att du skulle få leva med det här. Hon ville nog bara bort, och ni hamnade i vägen.

Det är så meningslöst. Men du gör ändå så att meningsfulla saker kommer ur det.

Ta hand om dig och din familj! Lycka till med magen, hoppas du inte behöver vänta så länge till…

Stor kram

—-
Stort tack för DIN historia!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsplaner, dupera sin omgivning, psykisk sjukdom, suicid

Förlåt,
men orkar inget mer. Händelsen idag har inte så mycket med mitt beslut att göra. Jag lägger inte skulden på dig men du ska veta hur extremt mkt du sårade mig mamma (överstruket) Ludmilla.

X och Y (bröder på pappas sida, min kommentar) ni finns alltid i mitt hjärta. Ni är de personer jag någonsin älskat. Älskar er fortfarande. Alltid. Jag finns hos er i all evighet! Vi ses igen. Jag lovar!

Z (psykologen på BUP, min kommentar), jag är jätteglad för allt du hjälpt mig med. Hoppas du hjälper många fler.

Pappa, du är GULD värd.

Tack alla för allt.

Hejdå

p.s. X och Y, ni får alla mina pengar och ALLT ni vill ha! Älskar er!

————
Jag har tidigare berättat flera gånger om vad som hände den 30 maj 2008. Hur Linnéa oförklarligt blev arg på mig (efter en diskussion om bl a att hon inte fick cykla själv till konserten), slog mig (vilket hon aldrig gjort tidigare) och sprang tillbaka till BUP. Hon pratade länge med psykologen (Z) och sedan var hon tillsynes lugnare. Hon åt middag och åkte sedan till konserten med sin kompis. Efter denna åkte hon sedan ut till tågspåret. Hon hade skrivit brevet innan hon lämnade BUP och lagt det i kuddvaret, alltså inuti kudden.

Som jag har tolkat olika saker så hade Linnéa bestämt sig denna gång redan en vecka innan, den 23 maj, när hon var på helgpermission hos sin pappa.

Det är första gången som jag publicerar avskedsbrevet. Det har varit oerhört smärtsamt för mig att Linnéa lämnade oss när vi var osams, och dessutom med en sådan här hälsning. Jag har varit arg, besviken, förtvivlad och fullständigt uppgiven. De skuldkänslor man har när någon nära anhörig tar sitt liv har ju inte blivit bättre av det här kan man lugnt säga…

Kanske har jag fått lite mer distans till det idag och att det är därför jag orkar visa det för dig som läser det nu.

Jag förstår inte varför Linnéa ansåg att jag sårade henne så mycket. Jag vet inte vad jag kan ha sagt som gjorde henne så arg. Var det att hon inte ville hälsa på Emelie som var inlagd på kirurgen för en komplikation till hennes operation av Crohns sjukdom, och att jag ändå tyckte att vi skulle gå till henne? Linnéa fick ångest och hyperventilerade. Hon sa: ”Jag ligger faktiskt på barnpsyk.” Och jag sa: ”Ja, Linnéa det är synd om dig.” Jag märkte direkt hur det provocerade henne. Hon ville inte att någon skulle tycka synd om henne… Men, jag förstår inte… Läs mer om vad som hände sista dagen här… och här…

Ser jag det utifrån och utifrån de professionellas syn som jag diskuterat det hela med så var det ju jag som var det största hindret för att hon skulle lyckas ta sitt liv. Jag litade inte på henne efter den 15 maj då hon gjorde ett allvarligt försökt. Hon sa det till mormor någon gång att det var så jobbigt att jag bevakade henne så noga. Hennes pappa litade mer på henne och trodde inte att det var så allvarligt.

Linnéa bodde hos mig och Johan och träffade bara sin pappa var tredje till varannan helg. Jag tänker inte gå in på relationen mellan Linnéa och hennes pappa, men den bild hon har givit mig stämmer inte med den bild som avskedsbrevet ger. Att hon tyckte om sina småbröder (X och Y) på den sidan var det dock inget tvivel om.

Att Linnéa utesluter sina andra syskon (Emelie, Jonas, Oscar) som hon har vuxit upp med, i sitt brev har självklart sårat dem väldigt mycket. De har ju uppfattat att de haft en fin kontakt med sin syster också…

Att Linnéa utesluter mormor och sin gudmor/moster är märkligt. Så mycket kontakt med dem som hon har haft och så mycket som de ställt upp i vått och torrt… De var verkligen viktiga för Linnéa!

Kort sagt: Det känns otroligt jobbigt att detta är vad Linnéa lämnade efter sig. Detta är vad hon ville att jag skulle fortsätta leva med…

En professionell bedömning skulle kunna vara att Linnéa var psykotisk när vi möttes den sista gången och när hon skrev detta. Ofta är det just mamman som hamnar i skottlinjen då. Det kan också ha varit så att Linnéa försökte göra det lättare för både henne och mig genom att distansera sig så. Jag var väl trots allt den person som stod henne närmast.

Jag tänker också på att Linnéa måste ha skrivit flera avskedsbrev eftersom hon faktiskt försökte ta sitt liv ett antal gånger innan den gång hon lyckades. Undrar vad som stog i dem…

Vi kommer aldrig att få veta hur det förhöll sig.

Läs även andra bloggares åsikter om skuld, sorg, saknad, självmord, suicid, avskedsbrev, Linnéa

Dagens Medicin 7 oktober 2009 (nr 41/09)

Ludmilla Rosengren delar med sig av en fallbeskriving som hon anser bör mana till eftertänksamhet.

Fallbeskrivning: Detta handlar om en kvinna, född 1968, som fick sin första menstruation som nioåring och födde sitt första barn 1987, 18 år gammal.
Hon hade då redan varit gravid en gång och gjort abort. Ytterligare tre barn föddes fram till 2000. Spontan abort 1997.
Alltid haft regelbunden och riklig mens med ganska korta cykler, cirka 25 dagar. Inga gynekologiska besvär utom uttalad PMS. Har haft lätt att bli gravid.
Sedan sista barnets födelse haft hormonspiral och menstruationerna har de senaste två åren blivit mer sparsamma för att upphöra sommaren 2008 i samband med att ett barn dött.

I samband med den livsomvälvande livskrisen bestämde sig kvinnan och hennes make för att de ville ha ett till barn. Kvinnan tog ut sin hormonspiral den 25 augusti 2008. Dagen efter kom en riklig blödning. Därefter menstruationer 27 oktober och 4 december. Vid något tillfälle i mitten av december nattliga svettningar.
Då hon inte blivit gravid i december tog hon kontakt med en av landets främsta fertilitetskliniker och fick tid den 15 januari.
Status den 15 januari 2009: Ultraljud; uterus med tunt endometrium, bägge ovarierna små med enstaka folliklar.
Bedömning: Troligen mycket nedsatt ovulationsreserv. Beställer lab.bprover.
Patienten fick beskedet att hon sannolikt kommit in i klimakteriet men att prover kunde tas för att bekräfta diagnosen.
Patienten tog upp frågan om sorg kunde innebära en sådan stress för kroppen att detta tillstånd kunde anses reversibelt vilket läkare var säker på att det inte var.
Patienten, som hade svårt att förlika sig med att vid 40-års ålder gått in i klimakteriet utan att det fanns någon sådan ärftlighet, sökte på internet och såg att akupunktur kunde ha en gynnsam effekt. Den 21 januari påbörjade hon därför en behandling på en kinesisk klinik, trots en i grunden skeptisk inställning. De följande behandlingarna skedde den 26 januari, den 2 och den 9 februari.

Den 12 februari hade paret återbesökstid på fertilitetskliniken för att få provsvar och slutgiltig diagnos. Proverna som togs den 15 januari var följande: FSH: 40, LH: 22, AMH<0,06.
Status den 12 februari: Endo typ 3.7 mm, små ovarier, ingen säker c lut, foll 15 mm hö.
Bedömning: Bild som vid menopaus, inget att göra terapeutiskt.
Kvinnan fick nu beskedet att hon var oåterkalleligt i klimakteriet och den enda möjligheten att bli gravid var äggdonation.
Läkaren erbjöd henne också östrogenbehandling för att minska klimakteriebesvären.

Fortsatt akupunkturbehandling den 13 februari. Den 16 februari får kvinnan en normalstor menstruation. Akupunktur vid ytterligare fyra tillfällen i februari och mars.
Den 16 mars tas nya prover efter att kvinnan tagit kontakt med sin vanliga gynekolog som inte heller kunde förlika sig med kvinnans prematura klimakterium.

Den 23 mars kommer svaret och då ser labbprover ut som följer:
FSH: <1.0, LH: <0.60, Prolaktin: 8.1, Östradiol: 491, det vill säga helt normala prover för en fertil kvinna.
Med detta besked i sin hand vågar kvinnan göra ett graviditetstest eftersom menstruationen uteblivit över en vecka och detta visar sig vara positivt.
Detta borde enligt en av landets främsta fertilitetsexperter inte vara möjligt.

Detta och väcker många nya frågor:
» Hur påverkar en sorgereaktion hormonnivåerna?
» Kan akupunktur stimulera äggstockar att ovulera? Vilka mekanismer är det som ligger bakom detta?
» Om akupunktur kan påverka, ska inte detta användas av sjukvården i syfte att underlätta graviditet och även vid IVF-behandling? På vissa kliniker används det i faciliterande syfte.
» Hur mycket säger ett lab.värde? Uppenbarligen är dessa värden inte irreversibla. Kanske ska man vara lite mer ödmjuk inför detta och även fundera över vad man levererar för besked till patienterna och hur.

Uppenbarligen finns det mycket man inte vet och en ökad ödmjukhet inför detta tror jag att vi läkare skulle må bra av.

Ludmilla Rosengren är legitimerad läkare, verksam inom allmänmedicin i Uppsala.

Läs även andra bloggares åsikter om infertilitet, klimakteriet, barnlöshet, debattartikel, Dagens Medicin, akupunktur