Psykiatri och järnvägen
Jag får ganska många mail från personer som är eller har varit självmordsbenägna. Jag försöker i den mån jag orkar att hjälpa och stötta. Häromdagen fick jag veta att en för mig helt okänd person var i stånd att ta sitt liv den dagen. Paniken blir stor när man sitter i en helt annan del av Sverige och inte vet vad man ska ta sig till…
Efter många om och men kontaktade jag psykiatrin på ett sjukhus för att ”rädda” personen. De tackade för informationen och skulle ”ta över” och kontakta personen. Det kändes skönt och jag hade fortsatt kontakt med personen så att jag visste vad som hände och den personen. Men så ringer de upp från sjukhuset och säger att de minsann inte hade tid att jaga någon som skulle ta livet av sig. Det fick bli mitt problem tyckte sköterskan. Jag fick panik!
När jag hämtat mig från min värsta frustration ringde jag upp bakjouren på sjukhuset och berättade igen att jag visste att det fanns en person som skulle ta sitt liv. Bakjouren förklarade att de inte hade någon primärjour inom psykiatrin utan att det var en distriktsläkare som fick göra den första bedömningen. Han tackade för att jag hört av mig och sa uttryckligen att det nu var deras ansvar. Lättad igen!!
Personen ifråga mailade mig och berättade att en läkare hade ringt och hört hur hon mådde. Läkaren upplevdes som icke inkännande vilket gjorde att personen inte hade någon lust att berätta sanningsenligt. Samtalet slutade med att personen fick höra av sig om denne mådde sämre.
När jag fick veta detta höll jag på att gå i bitar igen. Överläkaren hade ju berättat hur allvarligt läget var. Hur kan det bli så här? Visst jag förstår att distriktsläkaren som sitter ensam på en liten ort och har typ 10 min per patient kanske inte tycker att det är det enklaste att ”klämma in” ett samtal med en självmordsbenägen patient mellan alla halsar och influensor. Men samtidigt finns det ju gränser för hur okänslig man kan vara… Det kräver så mycket av en person att erkänna att man mår så dåligt att man behöver hjälp, så när man väl är i det läget är man ju så oändligt sårbar!
Ett nytt samtal med bakjouren (överläkaren) bekräftade att detta inte var ett ok agerande av distriktsläkaren. Distriktsläkaren fick då återigen ringa patienten. Jag kunde instruera personen i fråga att denne skulle vara ärlig med avskedsbreven, de sparade tabletterna och om dagens planer. Personen var det men sa att denne nog inte skulle göra det samma kväll. Samtalet avslutades då på samma sätt som tidigare…
Nu var det ganska sent på söndag kväll och personen i fråga var överväldigad av all uppmärksamhet så denne kände att planerna kunde skjutas upp en dag.
Dagen efter tog jag kontakt med den behandlare som personen haft kontakt med tidigare (med personens tillåtelse). Därefter dröjde det inte länge förrän jag fick ett meddelande om att personen var på akuten. Denna hade då hunnit göra ett försök med att ta sina tabletter, men blivit funnen precis då. Det hela slutade med att personen blev inlagd på psykiatrisk klinik.
Det som gör mig så upprörd med denna historia är att här gör jag allt vad jag kan för att personen ska få omedelbart omhändertagande. Trots det går det flera turer fram och tillbaka utan att personen får hjälp. Då har personen mig som språkrör ändå. Och jag är dessutom i ”branschen”. Men det hjälper inte…
Nu när personen är inlagd. Får personen hjälp då? Inte som denne upplevt det ännu. Personen skyddas nu fårn att ta sitt liv, och det är ju bra. Men det respekfulla bemötandet (som kommer av att personalen har tillräckligt med tid) och behandlingsplanen – var är den?
Det hela berör mig starkt och gör mig ännu en gång påmind om att det måste till mer resurser inom psykiatrin. Det behövs fler läkare så att varje läkare har tid att sätta sig in i det enskilda fallet, dels för att kunna göra en korrekt bedömning men också för att kunna ge personen ett respektfullt bemötande i en sårbar situation. Det behövs också fler behandlare, gärna i form av KBT-terapeuter, så att personer som mår dåligt snabbt kan få en samtalskontakt som så att säga kan hålla dem ”under armarna” under den kritiska perioden. Detta gäller både inom slutenvård och öppenvård.
Det behövs också en tydligare struktur inom psykiatrin. Det finns fortfarande rester av den gamla mentalvården som sitter i väggarna. Det behövs tydliga rutiner och vårdprogram (som följs). När patienten kommer in ska man i samråd med patienten lägga upp en behandlingsplan som sedan regelbundet utvärderas.
Ja, som du märker berör detta mig mycket starkt och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna påverka skeendet i rätt riktning.
Gårdagskvällen tillbringade jag timmar i bilen vid järnvägsspåret där Linnéa hoppade.
Tåg efter tåg svischade förbi.
Tårarna rann.
Det får inte bli fler som tar sitt liv…
Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, självmord, självmordsbenägen, psykiatrin, vård
