Ludmillas Blogg

Vecka 28 (27+0)

Du är på dag 190 av 280. (67,9%).
Du är i vecka 28.
Du har gått 27 fulla veckor och 0 fulla dagar (v27+0).
Du är i 7:e graviditetsmånaden
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 90 dagar kvar till beräknad förlossning.

I förra veckan var jag på mitt andra mödravårdscentralsbesök. Jag berättade ju om det första (i april) som inte kändes bra. Jag bytte nu barnmorska till den som tog ut spiralen i augusti förra året. Det kändes bättre. Hon hade avsatt mycket tid. Johan var med och även Oscar (som inte ville vara hemma ensam).

Kontrollerna var bra. Blodvärdet hade sjuknit något sedan sist, så jag ska äta lite starkare järntabletter, men annars allt väl. Jag bad om att få ta en vikt. Jag vägde 62 kg före graviditeten (168 cm) och vid kontrollen i april vägde jag 70 kg (!).

Gissa vad jag vägde nu…?

86,5 kg!!!!!

Jag har alltså gått upp 14,5 kg och det är 3 månader kvar. Inte konstigt att man känner sig som en VAL!

-Men fy vad mycket jag har gått upp redan, sa jag.
-Hmm… sa barnmorskan. Du kan ju tänka på att inte ge dig hän allt du känner att du vill ha…
-Sååå mycket väger väl inte bebisen, sa Johan.

Nä. Bebis väger ca 1 kg.

Nåja. Jag äter inte ohämmat mycket. Jag äter inte en massa onyttigt heller. Jag har gått upp mellan 25 och 30 kg vid alla mina graviditeter så det är väl som det ska…

-Du går ned allt när du ammar, säger de som ”vet”.
-Nej, säger jag som vet. När jag ammar har jag samma typ av hormonpåslag, så det blir först därefter som det blir till att återgå till GI-kosten!

Annars kan jag skryta om fortsatta besvär med karpaltunnelsyndrom, fettkuddarna under hälarna har ännu inte läkt och så foglossning. Det blev säkert inte bättre av att jag tapetserade om i Oscars rum i helgen. Upp och ned på en pall och knixa med handlederna hela tiden. Inte så klokt kanske.

Bebis är väldigt aktivt och jag undrar om hon sover något alls över huvudtaget. Mest jobbar hon med att vända och vrida på sig och testa hur långt hon kan sträcka på armar och ben. Hickar gör hon mest hela tiden också. Det känns verkligen att det är en liten människa där inne!

Johan och jag har också påbörjat en profylaxkurs. Vid Johans tredje graviditet är det hans första kurs. Vid min femte graviditet är det min andra kurs. Förra gången var 23 år sedan. Jag lovar, det har hänt en del sedan dess! BabyZ i Danderyd drivs av en duktig barnmorska som använder blandannat mindfulness och acceptans som verktyg vid förlossningen. Mycket bra!

Lite kul var det att se de andra parens (förstagångsföräldrar) reaktion när jag berättade att det var min femte graviditet. De undrade vad jag gjorde där. För visst är man väl expert om man gjort det fyra gånger förut? ; ) Nä, faktum är att jag kan ta till mig kunskapen på ett helt annat sätt nu när jag vet vad det innebär att föda barn, få barn, ha barn och förlora barn. Det känns som att jag greppar vad det handlar om, på ett helt annat sätt än första gången då man väl egentligen trodde att det bara skulle komma ut luft och ingen människa… eller nåt!

(Fotnot: Plåstret på bebismagen är för att jag klämde mig när jag skulle sätta ihop dammsugarrören… Något var i vägen!)

Läs även andra bloggares åsikter om foglossning, graviditet, v 28, karpaltunnelsyndrom, profylaxkurs, förlossningsprofylax, Babyz, förlossning, viktuppgång, mödravårdscentral,

Nya Babysimboken

Imorse fick jag ett SMS från kontoret om att den Nya Babysimboken redan hade kommit. 7 pallar böcker…

Hurra!
Lukten av en nytryckt bok som man själv har skrivit är mysig!
Boken är ett sådant konkret ”bevis” på att man gjort ett gediget arbete. Jag känner mig jättenöjd och är glad över att boken kom i så god tid före kursstart. Simmar man hos oss får man nämligen boken inluderad i den första babysimkursen och kurserna startar om en vecka och eftersom vi startar både i Västerås och Gävle om två veckor känns det extra viktigt.

Jag tänkte lotta ut 2 böcker till er som kommenterar detta inlägg och skriver att ni vill vara med om utlottningen! Det går att kommentera fram till och med fredag dvs den 21 aug.

Läs även andra bloggares åsikter om Nya Babysimboken, Babysimboken, babysim, bok om babysim, Linnéas Simskola, Ludmilla Rosengren

Strax före middagen ringer det i hemtelefonen:

-Ja hejsan, jag heter X och ringer från tidningen Y. Hoppas jag inte ringer och stör.
-Nej, det är ingen fara.
-Jag ser här att din dotter har provat vår tidning och jag undrar om hon skulle vara intresserad av att prova igen.

I detta ögonblick scannar jag igenom mitt minne: Jag har tre döttrar. En är inte född än så den är det ju inte. En har inte bott hemma på flera år, så den kan det knappast vara. Men den tredje är ju död så hon kan det ju inte heller vara. Men jag förstår att det måste vara Linnéa som det handlar om…

-Jag tror faktiskt inte att hon är intresserad, får jag fram.
-Jaså, varför inte det? frågar telefonförsäljaren enligt sin manual.
-För att hon är död.

Tystnad.

-Hon tog sitt liv för 14,5 månader sedan.
-Åh, förlåt! Men så hemskt! Förlåt!
-Det kan ju vara läge att se över era register…
-Ja visst, förlåt!!

Det var ett tag sedan jag var med om att få post eller telefonsamtal som gäller levande Linnéa.

Märklig känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, telefonsamtal, telefonförsäljare, självmord

Svinfluensans utbredning. Rött betyder många fall.

Nu är det 500 personer som har haft svininfluensan i Sverige (däribland Tonårsmorsa) men ingen har dött. Än. Det är bra.
Man befarar att det blir en ökning av antalet fall nu när skolorna börjar. Vaccinet låter vänta på sig ytterligare ca en månad.

Ca 170 000 personer har haft influensan i hela världen och 1150 personer har dött. Det började i Mexico.

Vi har planerat in en höstresa. Avresa i början av oktober till San Fransisco. Hyra bil och åka Highway 1 ner mot Los Angeles. Stanna i Orange County för att besöka vänner och sedan avsluta med en konferens i San Diego. Det låter väl härligt? 2,5 vecka i oktober. Perfekt tycker vi!

Men. Nu var det ju det här med Svininfluensan. I San Diego finns 65 konstaterade dödsfall. Staden ligger precis vid Mexicanska gränsen, och det är ju i Mexico som Svininfluensan härjar värst.

Gravida är en riskgrupp med ökad risk för komplikationer och ökad dödlighet.

Så… hur smart är det att åka till Mexicanska gränsen? Inte särskilt…
Vi tittar nu på andra alternativa resmål, men blir inte särskilt upplyft av kartan som visar utbredningen av svininfluensan. Helt plötsligt känns vårt hus hemma i Sverige, ett ganska trevligt resmål i sig. Tända ljus och titta ut på höststormarna.

Jättemysigt! (Eller nåt…)

Läs även andra bloggares åsikter om svininfluensa, pandemi, influensa, höstresa, Mexico, Kalifornien

LevaVidare-grupp den 3 september, kl 18.30-20.30, Sensus lokaler, Västra Ågatan 16, Uppsala. För dig som förlorat någon närstående i självmord. Kostnadsfritt. Ingen föranmälan krävs.

Suicidpreventiva dagen den 10 september, kl 13-17. Kulturhuset, Studio 3, Stockholm. Kostnadsfritt. Ingen föranmälan krävs. Program finns här…

Hur överlever man att en anhörig tagit sitt liv: 23 september kl 19-21, Lötenkyrkan, Heidenstamstorg, Uppsala. Kostnadsfritt. Ingen föranmälan krävs.

Det är jag som leder Levavidaregruppen. Jag föreläser som en av flera på suicidpreventiva dagen samt är den som föreläser den 23/9.

Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om föreläsningar, leva vidare, suicidprevention, självmord, överleva

Jag fick en kommentar på min blogg häromdagen som ledde mig till en ny hemsida som handlar om självmord.

Det är en mycket fin blogg som innehåller en mängd bra information! Kolla in den!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, suicidprevention, självmord, självmordsförebyggande

Stenbänken

Förra veckan när vi var hemma och packade om så var jag vid Linnéas grav.
Först så tänkte jag skriva ”hos Linnéa”, men det känns inte rätt att skriva det även om det är där det som är kvar av henne finns.

Hon finns ju överallt.
Hon finns inom mig.
Hon omsluter mig.
Hon finns i fjärilen.
Hon finns i molnen.
Hon finns i en annans leende.
Hon finns i vinden.

Men i alla fall… När jag vid Linnéas grav så hade stenbänken äntligen kommit.
Nu är graven klar.
Kan man säga så?

Jag är väldigt nöjd med graven. Om man nu kan vara nöjd med att ha en grav till sitt barn… Men om man nu har en grav åt sitt barn, då är jag nöjd med hur den har blivit.

Den känns väldigt personlig. Det är framför allt jag och Emelie och även Oscar som varit mest engagerade i hur den skulle se ut. Först var det ju gravstenen. Vi har en bild på Linnéa som är handhuggen. Fantastiskt att man kan göra så! Vi har också Linnéas text ”Var inte ledsna, jag har det bra nu” med hennes handstil. En fågel representerar dikten där hon beskriver hur hon är en fågel som hoppar…

På stenen sitter en fjäril i brons. För mig finns Linnéa framför allt i en fjäril. Och så är det för Emelie och oss andra också. Linnéa har valt att bli en fjäril tror jag…

Fri som en fjäril.
Vacker som en fjäril.
Skör som en fjäril.

I gruset framför stenen har vi lagt kiselplattor som leder fram till platsen för urnan. Jag vill visa att det är tänkt att man ska gå fram dit och inte att man ska stå på ett långt avstånd. Man får gå på graven!

Runt urnan knöt vi ett lila band när vi själva urnsatte henne. Bandet är långt. Så långt att det ligger en bra bit ovan jord. Man kan alltså hålla fast i bandet och känna att man har kontakt.

Och så har då stenbänken kommit. Det var den vi väntade på. Den har tillverkats i Kina av alla ställen. Den har samma färg och struktur som stenen. Den står vinklad snett emot stenen så att man kan sitta där och vara vänd mot Linnéa.

I förrgår kväll var jag förtvivlad i min sorg. Jag slängde mig i bilen och åkte storgrinandes till graven. Det var kolsvart, men det är inte svårt att hitta. Otäckt är det inte längre på kyrkogården. Jag hittar utan problem till Linnéas grav. Och nu finns det alltså en stenbänk som man kan sitta på. Jag satt där länge och lät min smärta bara komma ut. Jag skrek och grät om vartannat i mörkret. Min förtvivlan över att min dotter är död!

Efter en lång stund gick jag tillbaka till bilen. Innan jag hann stänga dörren flög en fjäril in i bilen och satte sig på vindrutan i mitt blickfång.

-Linnéa!

Läs även andra bloggares åsikter om grav, stenbänk, urna, sorg&saknad, Linnéa, urnsättning, fjäril, självmord

Nu är vi hemma. Igen.
Nu är 7 veckors ”ledighet” slut.
En vecka i Abisko, fem veckor i vårt sommarparadis och en vecka på Gotland. Det får man väl vara nöjd med!
Den sista veckan har jag varken haft uppkoppling eller telefonnät i särskilt stor utsträckning så då har jag varit tvungen att vara ledig. Annars är man ju aldrig riktigt ledig när man är egen företagare.

Precis som förra veckan när vi kom hem var det oerhört smärtsamt att komma hem. Jag har haft några riktigt låga dagar. Kanske är det något mer hormoner… jag vet inte. Jag har varit så känslig, skör och ledsen.

Insikten att Linnéa är död och att hon faktiskt har tagit sitt liv, slår emot mig som en betongvägg. Jag vill bara skrika rakt ut och slänga ur mig de värsta svårdomarna jag kan säga. Det får bara inte vara sant!!!!
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag känner mig så uppgiven.

Jag tänker på hennes uppgivenhet. Hur hon planerade. Hur hon trodde att det skulle vara bättre för alla. Hur hon satte sig på cykeln och hur hon cyklade till platsen.
Jag tänker på hur hon gömde sig i busken. Hur hon väntade in tåget. Hur hon hade sin gamla gosefilt med sig… Jag tänker på hur hon ställde sig på tågspåret när hon såg att tåget var på väg.
Jag tänker på hur hon stod kvar på spåret när tåget tutade och bromsade så att det hördes flera kilometer. Jag tänker på hur tåget krossade henne.
Jag tänker på hur poliserna kom hem till oss på natten.
Jag tänker på hur hon såg ut när vi såg henne ett par dagar senare.
Jag gråter och skriker ut min förtvivlan över mitt döda barn, trots att det gått över 14 månader.

Smärtan är så svår och så stor!

Hur har vi lyckats leva i så många månader utan Linnéa?
Utan mitt barn..? Hur är det möjligt???

Oscar (9 år) kommer och visar mig en penna med en rolig figur i ena änden. ”Den här fick jag av Linnéa!” Han är stolt och berättar hur Linnéa städade i sitt rum och ropade på Oscar och undrade om han ville ha den. Han mindes det hela så tydligt och klart. Han var glad och stolt!

Jonas (11 år) sover inatt för andra gången i sitt nya rum. Linnéas gamla rum. Han är glad och stolt över sitt nya fina rum. Idag upptäckte han att MP3-spelaren som hörde till Linnéas CD-spelare faktiskt i alla fall fungerade trots att vi mindes det som att den inte gjorde det (Linnéa fick sedan en IPod av mig istället).

Från Jonas rum strömmade plötsligt Linnéas musik.
Från Linnéas rum strömmade nu alltså Linnéas musik.

Musik föder minnen. Musik föder känslor.
Musiken fick mig att brista ut i hulkande gråt. Jag gick ned och hörde då även Jonas gråta. Han reagerade på samma sätt som jag. Jag hörde honom prata med Linnéa…

Tillsammans stod vi i Linnéas rum och lyssnade på Linnéas musik.
Kramandes.
Gråtandes.
Sörjandes.

Tillsammans med min son, Linnéas lillebror, gråter jag över en ofattbar saknad.

Det ska inte vara så här! Jag är så arg samtidigt som jag är förtvivlad. En lillebror ska inte behöva vara med om en sådan här sak!

Efter en stund har vi lugnat ned oss och vi kan lyssna på musiken och minnas och prata om de olika tillfällena som musiken spelats och vad den hade för koppling till Linnéa. En av låtarna spelades även på hennes begravning…

Begravning… Igen så är det så ofattbart.
Overkligt.
Fel.

Hur blev det så här?

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, tåg, saknad, sorg, smärta, musik, minnen, cykla, sorg

Vår familj arbetar intensivt med att skapa oss en mening utan Linnea. Vi skapar nya minnen och startar om på olika sätt.

En annan slags nystart är att Linneas Simskola startar på två nya orter nu i augusti. Vi startar verksamhet både i Gävle och i Västerås. Det känns väldigt roligt och spännande att kunna erbjuda en verksamhet jag är stolt över även på fler orter än i Uppsala och Stockholm!

I Gävle är det på Södertull och i Västerås på Eriksborg.

Livet slingrar sig fram och det gäller att ta fasta på det positi

Jag fylls av en enorm kärlek.
Jag känner dig inom mig.

Du bor därinne. Du lever. Du lever inom mig.
Du är trygg och varm.
Hör mitt hjärta. Mina tarmar. Min röst.

Du lever.

Du rör dig och jag svarar med en smekning.
Jag masserar dig på ryggen och du svarar med en spark.

Du är inte född, men du finns.

Du är mitt barn och jag kommer alltid att finnas där för dig.
Jag känner tacksamhet och kärlek välla upp inom mig.

Tänk att liv kan vara så starkt, och växa inom mig.

Ett under.
Ett mirakel.

Livet är märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om liv, graviditet, kärlek, barn