Ludmillas Blogg

Livet är nu är en bok som ger läsaren tips om verktyg som gör det lättare att hantera vardagliga situationer och att förstå sig själv. Den är skriven på ett lättfattligt sätt så att även yngre tonåringar kan ha nytta av den. Ge dig själv eller en bekant boken i julklapp!

För att man är värd att må bra helt enkelt!

”Att skriva en bok på detta tema riktad till barn och ungdomar är en både god och angelägen idé. Livet är nu sammanfattar på ett enkelt och tydligt sätt vad medveten närvaro, acceptans och bekräftelse innebär och hur vi kan använda oss av dessa färdigheter i vardagen. Ludmilla Rosengren lyckas också förmedla varför livet blir lättare med medveten närvaro. Helst skulle man se att denna bok användes i skolundervisningen, så att så många ungdomar som möjligt fick tillgång till verktygen. Även om boken i första hand riktar sig till en yngre målgrupp kan den också läsas av vuxna med stor behållning.”

Anna Eriksson, Beteendeterapeuten

Läs även andra bloggares åsikter om Livet är nu, Ludmilla Rosengren, aceptans, medveten närvaro, bok för ungdomar, psykisk ohälsa bland ungdomar

Idag kom nya Beteendeterapeuten i brevlådan. Jag blev mycket glatt överraskad över den fina recensionen jag fick över min bok ”Livet är nu”! Den andra upplagan kom samtidigt levererad idag. Jag är så otroligt tacksam över att kunna göra skillnad.

Det enda jag vill är att ungdomar (och andra) ska må bättre!

Läs även andra bloggares åsikter om depression, acceptans, mindfulness, medveten närvaro, Anna Kåver, Åsa Nilsonne, Livet är nu, Ludmilla Rosengren, Psykisk ohälsa bland ungdomar

Den organisation som jag i våras var en av de som tog initiativ till växer och arbetet börjar ta fart ordentligt nu. Vi behöver fler medlemmar! Det kostar bara 200 kr per år. Läs mer här…

Om du vill vara med att förhindra självmord kan du engagera dig på olika sätt. Läs mer på www.suicidezero.se

Gilla gärna Suicide Zero på Facebook här…

Du kan också lämna en gåva till någon anhörigs minne här…

Följande punkter är några av de viktigaste vi anser att man ska arbeta med för att minska självmorden i Sverige:

BÄTTRE ELEVHÄLSA
Den psykiska hälsan hos unga försämras. Det visar rapporter från Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Elevhälsan är i dag underutvecklad i förhållande till behoven. Det handlar om att göra akuta utryckningar. Den nya skollagen lyfter fram behovet av en väl fungerande elevhälsa. Både Riksföreningen för skolsköterskor och Svenska Skolläkarföreningen har länge rekommenderat ett elevunderlag på 400 per heltidsanställd skolsköterska och 4 000 elever per skolläkare. En kurator per 275–400 elever och en psykolog per 1 200 elever rekommenderas. Skolsköterskan behöver tid för att delta i och initiera ett förebyggande hälsofrämjande arbete på skolan, både i grupp och individuellt.

UTBILDA LIVSKUNSKAPSCOACHER, TRÄNA SKOLPERSONAL I ATT UPPTÄCKA VARNINGSTECKEN OCH HA KRISTEAM REDO OM DET VÄRSTA INTRÄFFAR.
Specialutbildad personal behöver finnas för att lära ut så kallad livskunskap: ett ämne som ger eleverna förutsättning att lära sig att lösa en del av de livsproblem som vi alla råkar ut för förr eller senare. Coacherna ska vara högskoleutbildade och ha goda förutsättningar att både undervisa eleverna i livskunskap och väcka deras förtroende, så att eleverna kontaktar coachen den dag de mår dåligt. De behöver en specialutbildning i hur man lär ut livskunskap. 
För att bistå livskunskapscoacherna och fånga upp de sårbara eleverna måste all skolpersonal regelbundet tränas på att upptäcka varningssignaler på när någon mår dåligt. När en elev antas behöva hjälp kontaktas livskunskapscoachen som mycket skyndsamt gör en utredning. Coachen kan sedan erbjuda enskilda samtal, eller gruppsamtal om det finns elever med samma problematik. Livskunskapscoachen ska också vara samspelt med övrig hjälpverksamhet i närområdet. 
Varje kommun måste också ha ett kristeam redo om exempelvis ett självmord inträffat. Teamet ska veta hur man effektivt stöttar efter ett självmord och kartlägga vilka som kan befinna sig i riskzonen för att kopiera suicidet i så kallade copy cat-suicid. Teamet stannar kvar i området till dess att faran beräknas vara över.

FÄRSK STATISTIK
Polisen måste lokalt och på riksnivå ansvara för snabb statistik om var självmord och självmordsförsök inträffar. Detta så att man kan följa eventuella suicidkluster och snabbt sätta in resurser som kristeam. Denna ska inte ersätta Socialstyrelsens mer utförliga statistik som släpar efter utan tjänar ett annat syfte: att snabbt hitta trender i utvecklingen.

HAVERIUTREDNINGAR
Ambitiösa haveriutredningar måste genomföras efter suicid av en oberoende institution eller myndighet, särskild haveriutredning om det är ett barn som tagit sitt liv. Alltså inte bara när det är någon som haft kontakt med sjukvården och inte bara kring det som hänt inom sjukvården, som görs vid Lex Maria. Haveriutredningar görs när någon dör i en trafikolycka. Vi behöver lära oss mer om processen och omständigheterna kring det som leder till självmordet. Även vid självmordsförsök bör utredningar göras.

Har du några idéer som du tycker att vi ska arbeta med konkret? Hör av dig!

Läs även andra bloggares åsikter om Suicide Zero, förhindra självmord, suicidprevention, självmord, suicid

Igår var det den 30e nov och det innebär att det har gått 5 år och 6 månader sedan Linnéa tog sitt liv.
Då var hon 14 år. Skulle fylla 15 en vecka senare.
Nu skulle hon ha varit 20 år. Mycket, mycket märkligt.

Livet går vidare på något konstigt sätt, fast det egentligen borde vara omöjligt. Livet med Linnéa är ett annat liv än det jag lever nu. Det är ett före och ett efter, Linnéas död.

Ibland känns det så omöjligt att hon ens har funnits. Som i en dröm. En härlig dröm! En underbar liten varelse som jag älskade att vara nära. Jag kände mig så enormt stolt över att ha fått ett barn som Linnéa. Hon var aldrig ”till besvär” utan bara så oändligt kärleksfull, omtänksam, osjälvisk och dessutom så vacker. Jag förstår ju nu att detta bara var en sida av henne som många gånger var just en fasad. Att det fanns så mycket mer därinne som hon inte visade. Det känns sorgligt att veta att hon inte var sig själv fullt ut mot mig och andra. Att hon gick och bar på en massa tunga saker som hon inte delade med mig, eller någon annan heller.

En del av mig är fortfarande arg. Men inte alls så arg som jag varit. För ilskan är den känsla som har varit starkast. Jag har varit arg för att jag berövades mitt älskade barn, att jag berövades att få vara mamma till Linnéa. Jag har varit arg för att aldrig kunna bli mormor till hennes barn. Jag har varit arg för att hon inte var ärlig och berättade som det var. Jag har varit arg för att hon lurade oss och tog sitt liv. Jag har varit arg för att hon lämnade sina vänner med den fruktansvärda sorg som det innebär. Jag har varit arg för att hon lämnade sina syskon på samma sätt. Jag har varit arg för att hon ”waistade” sitt liv. Hon hade ju kunnat göra precis vad hon ville. Hela världen låg framför hennes fötter och livet hade ju knappt börjat. Jag har varit arg för att hon inte gav sjukdomen mer tid att läka. Jag har varit arg för att hon trodde att sanningen skulle vara värre än att hon skulle dö…

Men ilskan är mindre idag än tidigare. Jag känner sorg och saknad. Inte den djupa, skärande, stickande, brännande sorgen som öppnar sig som bottenlösa avgrundshål som från början. Nej, den sorg jag känner idag är mer tomhet. En tom tomhet, till skillnad från tidigare då det var en smärtsam tomhet. Jag känner att det inte finns tillräckligt många ord i språket för att beskriva de olika nyanserna i sorgen. Det jag känner nu är en sorg som framför allt består av tomhet. Från början bestod sorgen av så smärtsamma känslor som påverkade hela kroppen på ett mycket påtagligt sätt. Jag känner att jag har läkt. Det är ju bra…

Jag är ganska återhämtad från de svåra åren. Minnet är fortfarande påverkat och jag har inga marginaler för stress och annan påverkan. Men det är bättre. Mycket bättre. Jag orkar t ex arbeta hela dagar utan att vara helt slut. Jag kan ha flera krångliga projekt pågående utan att det blir kaos. Jag gissar att jag kommer att få leva med min sårbarhet resten av mitt liv. Jag kommer aldrig att bli som förr, på gott och ont.

Älskade Linnéa… Tack för att du fanns… Tack för att jag fick vara din mamma… Tack för allt du gav mig… Tack för allt du lärt mig… både när du levde och genom att du dog… Tack för att du gör mig till en bättre människa…

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, förlora ett barn, sorg, saknad, Linnéa, förlora ett barn i självmord, suicid, ungdomssuicid,

I onsdag åkte jag över dagen till Malmö för att föreläsa om suicidalitet hos ungdomar för ca 70 personer. Som alltid känns det mycket värdefullt att prata om detta. Jag stannade kvar en föreläsning efter och lyssnade på hur man bemöter traumatiserade ungdomar, och då särskilt ensamkommande flyktingbarn. Intressant!

Jag flög via Köpenhamn och tog tåget till Malmö. Det går fortast. Rätt smidigt faktiskt. Gjorde på samma sätt när jag var där tidigare i höstas.

Detta var terminens sista föreläsningsuppdrag. Nästa blir inte förrän i januari.

Idag har jag dock hållit i instruktörsutbildning för blivande Babysiminstruktörer. Från det ena till det andra… Och det är så mitt liv är. Fullt av mångfald på alla sätt.

Ytterligheter.
Liv och död.
Närhet.
Allvar.
Glädje.

Jag har ett bra liv.

De nya skolfotona har kommit och Jonas och Oscar har vuxit ifatt Linnéa. Nu är Oscar 13, Linnéa 14 och Jonas 15 år. Hur knäppt dom helst med tanke på att det egentligen är 5 och 7 år mellan Linnéa och hennes bröder.

Jag tar fram och tittar på alla skolfoton och tittar på Linnéa. Det var så länge sedan jag såg henne nu. Hon skulle ha varit 20 år! Det känns overkligt. Har hon ens funnits? Jo… Det har hon! Med besked har hon påverkat mitt och så många andras liv bara genom att hon var hon.

Jag fylls av tacksamhet för att ha fått vara en del av hennes korta liv.

Älskade barn.

Idag är det den ”internationella efterlevande i självmords-dagen”. Det låter bättre på engelska (International Survivors of Suicide Day)!

Varje år samlas efterlevande på olika platser i världen för att känna samhörighet och för att läka tillsammans. Idag är det den dagen och den är för dig som förlorat någon i självmord.

Hedra en älskad
De som förlorat någon i självmord känner ofta att det hjälper starkt i sorgen att omsätta saknaden till handling. Det finns många sätt att göra det, antingen privat eller offentligt.

Fundera på vad du behöver idag och dela det med andra om du känner dig bekväm med det. Det finns inget rätt eller fel sätt att hedra en älskad på. Här kommer några idéer:

Plantera något till minne av den som dött.
Skriv om den du mist. Om det känns bra – dela med dig av det på det sätt som känns bra för dig.
Fråga anhöriga, vänner eller medarbetare om deras favoritminne eller foton och använd det till att göra ett minnesalbum eller en tavla.
Laga den saknades favoriträtt, delta i någon aktivitet som den som dött tyckte om, lyssna på musik som hon eller han tyckte om eller läs en bok som påminner om honom/henne.

Många som mist någon nära tycker att det är läkande att hjälpa andra som mist. Organisationen SPES arbetar med efterlevandestöd och på många håll finns anhöriggrupper.

Att engagera sig i suicidprevention kan vara ett sätt:

-Berätta om Suicide Zero och att självmord går att förhindra. 1500 personer per år ska inte behöva dö. 1500 personer är tre gånger så många som dog i tsunamin, dvs tre självmordstsunamis per år. Det är också närmare fem gånger så många som dör i trafiken varje år. Ändå så talas det så lite om självmord! Det viktigaste är att prata öppet om självmordsfrågan. Att våga fråga hur någon mår. Att våga ställa frågan om personen har självmordstankar.
-Hjälp oss att få fler medlemmar. Ju fler medlemmar vi har desto fler kan också sprida budskapet om att självmord går att förhindra! Vi har precis beslutat om att sänka medlemsavgiften till 300 kr per år för att inte kostnaden ska vara ett hinder till att vara medlem.
-Donera en slant via denna sida: www.suicidezero.se/minnesgava
-Hjälp oss att få fler som gillar vår Facebooksida. För varje person som gillar så kommer våra inlägg att synas för ytterligare en persons nätverk. På så sätt sprider vi information om självmord och minskar tabut.
-Om du har kontakter inom företagsvärlden får du gärna uppmärksamma dem på att vår organisation finns och kanske vill de t ex ge en julgåva till just Suicide Rescue i år….

Sist men inte minst: Du hedrar den som du mist genom att vara snäll mot dig själv. Ta hand om dig och var varsam. Det du varit med om kommer att påverka dig resten av livet och du kommer alltid att vara lite mer sårbar än tidigare. Var försiktig med dig!

Läs även andra bloggares åsikter om internationella efterlevandedagen, efterlevandestöd, sorg, saknad, självmord, suicid, SPES, Suicide Zero, hedra någon som dött i självmord

År 2010 slutenvårdades 8 925 personer (3 635 män och 5 290 kvinnor) för avsiktlig självskada i Sverige. Under samma tidsperiod sökte 10 600 personer vård för avsiktlig självskada vid akutmottagning eller jourcentral, varav 3 700 var män och 6 900 var kvinnor. Majoriteten av de som slutenvårdades fanns i åldrarna 15-44 år och majoriteten av de som sökt öppenvården var mellan 18 -44 år.
Den självdestruktiva handlingen bestod i 85 fall av 100 i en överdosering av läkemedel och på andra plats kom skärande eller stickande. I Socialstyrelsens officiella statistik finns inga uppgifter om avsikten bakom handlingen. Ett stort antal ungdomar skadar sig själva genom att skära sig, rispa sig, bränna sig eller på annat sätt åstadkomma hudskador, men endast ett fåtal söker vård. En svensk befolkningsundersökning har funnit en prevalens på 17 % för denna form av självskadebeteende hos ungdomar mellan 15-17 år. Förekomsten sjunker med ökande ålder och en prevalens på runt 5 % för vuxna har rapporterats i internationella studier. Det har länge diskuterats om ett icke livshotande självskadebeteende skall ses som ett kliniskt syndrom som är helt fristående ifrån självmordsbeteende. Men det har å andra sidan visats att upprepade episoder av ett icke livshotande självskadebeteende ökar risken för framtida självmordshandlingar och mellan 30-60 % av de som dör genom självmord har tidigare haft en självskadeproblematik. Risken för upprepade självskadehandlingar är hög och som störst under det första året efter ett självmordsförsök.

I England har hälsovårdsmyndigheterna (the National Health service, NHS), i samarbete med the National Institute for Clinical Excellence (NICE), utfärdat kliniska riktlinjer för hur självskadebeteende skall hanteras i öppen- och slutenvården (NICE clinical guidelines 2004). Självskadan definieras i detta sammanhang som avsiktlig förgiftning eller annan form av avsiktlig skada, oberoende av vilken avsikt som funnits bakom handlingen. Riktlinjerna som ges är evidensbaserade. I riktlinjerna rekommenderas att det görs en psykosocial utvärdering av patienten inom 48 timmar efter det att självskadan skett. De direktiv som bland annat ges är att all personal som i sin yrkesroll möter personer som avsiktligt har skadat sig själva skall ha fått särskild utbildning i omhändertagandet av personer med självskadeproblematik. Även om handlingen är en upprepning skall episoden betraktas som en fristående episod. Samtliga patienter skall efter en självskadehandling erbjudas en psykosocial utvärdering och en behovs – och riskbedömning samt en allsidig psykiatrisk och psykologisk utredning, vilket sammantaget skall utgöra basen för den vård som patienten remitteras till.

I England pågår sedan flera år tillbaka en multicenterstudie av självskadebeteende (the Multicentre Study of Selfharm in England) som omfattar sjukvårdsregionerna Manchester (A), Derby (B) och Oxford (C). I den aktuella studien har professor Nav Kapur, vid Centrum för suicidprevention vid Manchesters universitet och hans kollegor, studerat effekten av olika former av kliniskt omhändertagande av personer som sökt vid akutmottagning för avsiktlig självskada. Som utfallsvariabel användes upprepat självskadebeteende inom en 12-månadersperiod. De former av omhändertagande som förekom var psykosocial utvärdering följd av remittering till medicinsk slutenvård alternativt psykiatrisk slutenvård eller uppföljning inom psykiatrisk öppenvård. Förutom sociodemografiska basaldata och information om tidigare psykiatrisk historik och behandling, noterade man uppgifter om patientens socioekonomiska status enligt brittiskt index IMD (the Index of Multiple Deprivation), som via patientens postkod ger information om bostadsområdets ekonomiska status, hälsoförhållanden, utbildningsnivå och sociala standard. Det är stora socioekonomiska skillnader mellan de tre städerna Manchester, Derby och Oxford. 72 % av invånarna i Manchester lever i fattiga områden med låg IMD, cirka 31 % i Derby och endast12 % i Oxford (Kapur et al 2013).

Resultat
Studien omfattade 35 938 individer, mellan 16 till 97 år, med totalt 61 583 självskadeepisoder. Medelåldern var 30 år och 57,1 % var kvinnor. Den vanligaste metoden vid den initiala episoden var avsiktlig förgiftning (81,1 %). Paracetamol var den vanligast använda substansen som överdoserats (46,1 %) följt av antidepressiva läkemedel (24,5 %) och bensodiazepiner (12,4 %). 58,7 % av patienterna genomgick en psykosocial utredning vid den initiala episoden, 5,2 % remitterades till psykiatrisk slutenvård, 61,2 % remitterades till medicinsk slutenvård och 24,8 % remitterades till psykiatrisk öppenvård. 14,8 % av patienterna sökte för upprepad självskada inom 12-månader efter den initiala episoden.

Forskarna fann att vid två centra, B (Derby) och C (Oxford), hade patienter som genomgått en psykosocial utredning 40 % lägre risk för upprepat självskadebeteende jämfört med patienter där det inte gjorts en psykosocial utredning. Vid båda av dessa centra hade 16 % av patienterna haft minst en upprepad självskadeepisod under den aktuella 12-månaders perioden; Hazard Ratio (HR) var 0,59 (95 % CI 0,48 -0,74) vid centrum B och 0,59 (0,52- 0,68) vid centrum C. Vid centrum C minskade risken för upprepad självskada med 20 % även efter slutenvård vid medicinsk klinik (HR 0,81;0,72-0,9).

Vid centrum B ökade risken för upprepad självskada med 24 % (HR 1,24;1,05- 1,47) efter psykiatrisk slutenvård. 24,7 % av patienterna hade upprepade självskadeepisoder under påföljande 12-månadersperiod. Vid centrum A (Manchester) resulterade remittering till psykiatrisk öppenvård i en ökad risk för upprepat självskadebeteende (HR 1,12;1.01-1,24).

I en separat analys undersökte forskarna risken för upprepade självskadeepisoder vid kombinationer av psykosocial utredning (PSU) och psykiatrisk öppenvård, PSU och medicinsk slutenvård, samt PSU och psykiatrisk slutenvård. I ingen av dessa beräkningar fann man att en kombination av PSU och någon av de andra vårdformerna minskade risken för upprepade självskadeepisoder mer än enbart PSU.

Man undersökte även om de socioekonomiska förhållandena i respektive region påverkade sambandet mellan psykosocial utredning och minskad risk för upprepade självskadeepisoder. Man fann ett visst lineärt samband och sämst effekt i Manchesterregionen med lägst IMD, men beräkningarna nådde inte statistisk signifikans (p=0,06).

Studiens styrka och begränsningar
Studien av hur personer med självskadeproblematik omhändertas vid akutmottagningar och hur det påverkar ett upprepade av självskadeepisoder med insamlande av kliniska data på individnivå är den hittills mest omfångsrika som gjorts. Till studiens begränsning hör att patienterna inte randomiserades till de olika behandlingsalternativen, vilket istället gjordes på basis av kliniskt behov och enligt varje centrums behandlingspolicy.

Slutsatser
Resultaten i den aktuella studien stöder de slutsatser som gjorts i liknande undersökningar att psykosocial utredning efter en självskadeepisod, påtagligt minskar riskerna för upprepade självskadehandlingar, skriver författarna. Det är oklart vilka de bakomliggande orsakerna är, kanske finns det en terapeutisk kvalitet i själva utredningen. I kvalitativa studier av psykosociala utredningar föreslås att möjligheten att fritt få berätta om de olika aspekterna av självskadandet märkbart påverkar förloppet i positiv riktning (Hunter et al 2013, J Affective Disorders 145; 315). Andelen gjorda psykosociala utredningar varierade mellan olika centra. Vid centrum A i Manchesterregionen gjordes en psykosocial utredning på 45 % av patienterna, jämfört med 77 % vid centrum B i Derby och 65 % vid centrum C i Oxford. Tidigare studier av samma forskargrupp har visat att vid akutmottagningar där frekvensen av psykosociala utredningar är låg, kanske på grund av begränsade personalresurser, tenderar faktorer som att vara ung, att vara arbetslös, att ha skurit sig eller att ha sökt vård under icke normal arbetstid att minska sannolikheten för en psykosocial utredning. Förhållandet är olyckligt eftersom personer i dessa patientgrupper ofta har en ökad risk för upprepat självskadebeteende.

Sammanställt av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självmord, självmordsrisk, interventioner vid självmordsförsök

Många anser att en person med ”bordeline” dvs instabil personlighet, är manipulativa, elaka och själviska.

I själva verket kämpar de för sin existens. Det de gör är inget som de vill göra.
De har en extremt känslighet för känslor och reagerar därför utomordentligt kraftigt på allt som händer runt omkring dem. Det är en berg-och-dal-bana hela dagarna. Man har ett stort behov av bekräftelse från andra och saknar förmågan att bekräfta sig själv. Man pendlar mellan att tycka att alla är emot en till att man hatar sig själv så mycket att man skadar sig på ett eller annat sätt. Man tycker inte att man är värd något alls i livet. Man blir ofta suicidal på ett impulsivt sätt. Faktum är att man inte VILL manipulera sin omgivning. Man är inte medveten om vad man gör. Man försöker bara överleva när man upplever det som en kamp för sin existens.

Att lida av den här sjukdomen som ca 1 % av befolkningen gör är mycket smärtsamt och är mycket allvarligt. Dödsrisken är ca 10 %. Det är också mycket svårt för omgivningen eftersom personen pendlar mellan ett extremt beroende till ett extremt avståndstagande.

Den goda nyheten är att detta inte är obotbart som man tidigare trodde. DBT är en behandlingsform som har varit revolutionerande. Många har inte tillräckligt mycket besvär för att uppfylla kriterierna för en diagnos efter behandling.

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, IPS, instabil emotionell personlighetsstörning, emotionell instabil personlighetsstörning, DBT, dialektisk beteendeterapi,

Jag vill rekommendera en utomordentligt bra bok om hur man förhindrar självmord!

”Det är två sorger i en. Ingen talar om min son, ingen nämner hans namn, det är som att han aldrig har funnits. Så säger en mamma vars son tog sitt liv. Suicid som dödsorsak och trauma är inte jämförbart med andra dödsfall. En skillnad är att det ofta blir väldigt tyst runt människor som har mist en närstående i suicid eller själva försökt ta sitt liv. Tystnaden har flera orsaker. Rädsla är en, men också okunskap om vad som driver människor att välja en så drastisk lösning på en svår livssituation.

Den här boken tar sin utgångspunkt i möjligheten att förstå och möta den som överväger att ta sitt liv eller sörjande närstående. Författaren ger konkreta exempel på hur man kan skapa ett samtalsklimat som hjälper människor att uttrycka sin smärta i ord och vad man själv kan säga och göra i mötet. Genom känslomässig närvaro, enkla formuleringar och små omsorger går det att hjälpa människor som befinner sig i förtvivlade situationer.”

Läs även andra bloggares åsikter om Konsten att rädda liv, Ullakarin Nyberg, suicid, självmord, sorg