Ludmillas Blogg

… och låt smärtan göra dig hel igen.

Det är rubriken på en artikel som jag fick från utredaren på polisens familjenhet precis när det hade hänt. Hon var med och skulle utreda om ett brott förelåg, om det var en olycka eller om det var självmord.

Eftersom det fanns minst ett vittne (en 14-årig flicka) som såg Linnéa först sittandes i busken och sedan ställa sig framför tåget och stå kvar när det tutade och bromsade så att det hördes flera kvarter bort… och att Linnéa var självmordsbenägen med en öppet uttalad avsikt… och att det fanns ett avskedsbrev… så avskrevs det hela med att det var ett självmord. Att Linnéa själv hade förorsakat sig döden.

Hur som helst så hade jag kontakt med utredaren ett par gånger efteråt. Hon gav mig artikeln som jag tog fram idag igen. Många kloka saker står där som jag inte orkade ta till mig de första veckorna när jag var i chock.

Journalisten Lisbeth Welin skriver i tidningen Allas:.

”När du mister någon älskad, ett barn, en nära anhörig eller vän dör även en del av dig själv.
Det är som om solen slutat lysa och alla färger försvunnit. Inte för några minuter eller timmar-utan för alltid.
Men det finns en morgondag och ett liv bortom sorgen. Om du tillåter dig att släppa fram den.”

…
”Man måste igenom känslorna för att bli av med dem.”
…
”Gråt ut. Gråt tills tårarna tar slut. Tänk aldrig att ”nu måste jag skärpa mig”, nu får jag sluta gråta”. Uppmuntra gråten istället. Den läker och förlöser, för varjen gång kommer du en bit på väg i sorgearbetet. ”
…

”Sök upp den som sörjer. Vi har för stor respekt för sorgen och vågar inte närma oss. men den som är drabbad behöver stöd så nu gäller det att visa vad vänskapen går för. Ta kontakt. Säg inget om du inte vet vad du ska säga men visa att du bryr dig. Lyssna framför allt.”

…
Mot slutet av artikeln står det om att man är redo att gå vidare en dag. Att man kan se färgerna i livet igen. Att man säkert har förändrats och att man prioriterar om. Man omvärderar relationer och livet i stort. När man åter ser möjligheterna i livet är man på väg.

Kronisk sorg är när man fastnar i sorgen och fortsätter att leva sitt liv som om den döde fortfarande finns med. Att man vägrar släppa taget. Man behåller allt som det var och tackar nej till nya kontakter.
Om man drabbats av kronisk sorg är det bra att ta hjälp av en terapeut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kronisk sorg, sorgearbete, gå vidare, tröst och hopp, förlust, dödsfall, Allas, Lisbeth Welin

Det är en märklig värld vi befinner oss i. Nuförtiden så hittar man sig självt på en massa ställen på nätet. Att ”googla” sig självt eller någon man är nyfiken på är ju ett vanligt begrepp idag.

Är det någon som vet om ”googla” finns med i Svenska Akademins ordlista än?

Om jag ”googlar” mig självt dvs Ludmilla Rosengren får jag över 3000 svar, men endast ca 200 verkar handla om mig. Resten handlar om Ludmila Engqvist eller någon Ludmilla eller någon Rosengren.

Alla kan således läsa att jag gått ned i vikt med GI, hur jag uttalar mig som babysimexpert, att jag är författare, att jag bloggar, att jag har ett företag sedan 1993 som är uppkallat efter Linnéa, att jag utbildar babysiminstruktörer, att jag är med på Facebook, att jag ger simtips på nätet, andra som hänvisat till mitt namn i simsammanhang, andra som skriver om min blogg, de artiklar som skrivits om Linnéa och mycket, mycket mer…

Det som var nytt för mig var artikeln om Linnéa på siten Growing People som för övrigt är en mycket bra site för barnfamiljer. Här tas det upp mycket matnyttiga saker och det finns en expertpanel som man kan ställa frågor till. Det är barnläkaren Tor Lindberg som har startat denna. Artikeln har jag skrivit själv men jag visste inte att den lagts ut redan.

Ja, det verkar som att alla vet allt om mig… Är det bra eller dåligt? Vet inte. Jag har dock aldrig varit rädd för att visa den jag är. Jag är ju liksom bara den jag är. Jag blir ju inte någon annan bara för att någon annan vet om det. Jag håller inga fasader.

Vad står det när du googlar på dig självt?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om big brother, allmänt, internet, googla, ord, Svenska Akademin

Det var fler än vi som gick på bio idag. SFs datasystem hade svårt att hantera biljettköpen.

”I like to move it, move it” har blivit en klassiker i vår familj. Nu kom uppföljaren. Det är ju alltid en risk med ”tvåor” men vi var eniga om att det var en riktig höjdare. Jag själv både skrattade och grät omvartannat – men så är jag ju också ovanligt blödig nuförtiden. Det räcker med att en mamma är stolt över sin son för att jag ska gråta…

Oscar 8 år gav Madagaskar 2: 5 st O av 5 möjliga.
Jonas 10 år gav filmen 5 st J.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Madagaskar 2, bio, biobiljetter, julbio, barnfilm,

Jag är övertygad om att det som är nyckeln i att komma vidare i denna fruktansvärda mardröm och andra kriser är att:

1. Acceptera
2. Vara medvetet närvarande

Acceptans:
Acceptans har jag skrivit om förut. Det betyder inte att tycka att det är ok.

En beskrivning är:

”Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara utan att undvika, fly, förvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor.”

Inte förrän vi har accepterat situationen, tanken, känslan eller personen precis som den är kan vi gå vidare.

Mindfulness
I Wikipedia kan vi läsa om Mindfulness (Medveten Närvaro):

Mindfulness handlar om att leva mer närvarande i nuet, och se saker och ting som dom är. Det handlar om att finna ett sinnelag inom sig som präglas av kvaliteter som frid, acceptans, närvaro, icke-dömande, m.m. Många gånger kanske vi snarare upplever våra egna tankar om människor eller situationer, än det som verkligen är. Man kan tycka att närvaro inte borde vara något man behöver träna på, men i vårt sönderstressade samhälle snurrar livet liksom bara på och många har så mycket omkring sig att de inte anser sig hinna vara närvarande i nuet… När vi inte stressar för att hinna, kanske vi oroar oss för framtiden eller ältar det förgångna…

Om vi kan vara här och nu och uppfatta verkligheten med alla våra sinnen, slipper vi ångest. Ångest är ju en oro för det som ska komma (framtiden) eller ältande av något som har hänt (det förgångna). Men om vi krymper tidsfönstret till nu, kan vi slippa smärtan. Vi ska observera nuet, situationen vi befinner oss i, med alla sinnen. Lukten, synen, hörseln, känseln, smaken. Vi kan observera våra tankar. Vi kan observera våra känslor. Tankar är bara tankar. Känslor är bara känslor. Låt de komma. Låt de gå. Det är du som själv bestämmer om du vill agera på dem.

Jag testar att applicera på mig själv:

Acceptans i min situation
För att jag ska komma vidare i min situation måste jag acceptera att Linnéa är död. Jag måste acceptera det faktum att mitt barn bar på ett enormt lidande som ledde till beslutet att hon tog sitt liv. Jag måste acceptera att hon inte tyckte det var värt att leva detta livet, trots att jag gjorde allt som stod i min makt att ge henne ett bra liv. Jag måste acceptera att Linnéa inte finns. Att jag aldrig mer kommer att få se henne, krama henne, prata med henne. Jag måste acceptera att hon lämnade mig när hon var arg på mig. Jag måste acceptera att jag inte fick säga adjö. Jag måste acceptera att jag gjorde allt jag kunde, men att det inte räckte till. Jag måste acceptera att andra har svårt att acceptera att Linnéa var sjuk. Jag måste acceptera att andra sörjer på ett annat sätt än jag. Jag måste acceptera att en del lägger skulden på mig.

Medveten Närvaro (mindfulness) i min situation
Jag sitter här i soffan och ser ut över sjön. Isen har lagt sig och det är ett tunnt lager av frost och snö på marken och isen. Många människor åker skridskor. Tillsammans med sina familjer. De verkar njuta av solen och isen.

Jag hör mina pojkar leka med sitt nya Guitar Hero. De sjunger och spelar. De är glada. De låter lugna. Det gör mig lugn. Jag hör även ljudet av värmepumpen och tangenterna på min laptop. Min man läser en tidning. Han känns avslappnad och ledig.

Jag känner en liten orosklump i magen och har lite ont i huvudet. Annars känns min kropp avslappnad och lagom varm.

Jag känner inga lukter, för jag är väldigt täppt i näsan.
Jag känner smaken av kaffe i min mun.

Tankarna som far genom mitt huvud handlar om Linnéa och att hon inte finns längre. Att det är svårt att förstå att det är sant. Att jag vill backa bandet. När tankar om hur hon tog sitt liv och den sista dagen dyker upp, väljer jag att låta dem passera. Det är inte fruktbart att älta det mer. Jag kan inte påverka det.

Jag finns här och nu. Jag har min familj nära. Jag är mätt. Jag har sovit bra. Jag är här och nu. I det som kallas livet.

—-
Läs mer de fina och användbara böckerna:

Vem är det som bestämmer i ditt liv, Åsa Nilsonne
Att leva ett liv-inte vinna ett krig, Anna Kåver

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Åsa Nilsonne, Anna Kåver, mindfulness, medveten närvaro, boktips, Linnéa, Guitar Hero, skridskor, sorg, tröst, hopp

Jessica dog hösten 2007 genom att hon ställde sig framför ett tåg.
Hennes mamma hade kämpat i två år och familjen hade kontakt med BUP. Trots detta lyckades Jessica att genomföra sina planer.

Detta var ett LexMaria-ärende och nu har HSANs utlåtande kommit där de båda kuratorerna prickades för att de inte tagit kontakt med en läkare när Jessicas ätstörning och nedstämdhet blev sämre under sommaren 2007. Läs utlåtandet här…

Det krävs mycket ork och mod att göra en anmälan och jag tycker att det är oerhört starkt av Lisa att göra detta.

Trots att det inte ger Jessica tillbaka så kan det kanske hjälpa någon annan att man är tvungen att se över rutinerna inom vården.

Vårt ärende är fortfarande under behandling av både Socialstyrelsen och HSAN.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lex Maria, Psykiatri, kuratorer, BUP, anmälan, sjukvård, erinran, varning, Jessica, självmord, suicid,

Rimfrosten klär den svarta stenen som en skrud. Linnéas ansikte lyser med värme och kärlek emot mig.
Hon är där. Det känns skönt att se henne igen. Varje gång är det lite annorlunda. Känslan är annorlunda. Bilden är annorlunda. Den handhuggna bilden påverkas av väder och vind.

Någon har tänt ett ljus.

Det är inte bara jag som går dit. Hon är ihågkommen. Det är viktigt!

Jag byter snabbt ut ljusen i lyktorna och tänder nya. Värmer upp rimfrosten i hennes ansikte och klappar hennes kind.

Älskade barn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, självmord, suicid, Linnéa, grav, gravsten, möte, gravlyktor,

…av sina klasskompisar (år 8)…

I skolan gjorde man en övning där varje elev fick ett papper som de andra i klassen skulle skriva något positivt om en själv på. Sedan skulle pappret vikas in så att nästa person inte kunde se vad den förra skrivit. Detta skrevs under vårterminen 2008 och jag hittade det idag igen.

”Smart, snäll och snygg”
”Smart snygging. Värsta gullig!”
”Smart, snäll och söt. Omtänksam som finns där när det verkligen behövs. Det betyder mycket.”
”Utstrålar glädje och värme. Älskar ditt leende.”
”Mycket söt! Och alltid så glad. Mysunge.”
”Jättesnygg, vänlig, rar, hjälpsam, klok. Toppentjej!”
”Extremt söt och duktig på att hjälpa en när man mår piss. Du betyder mycket.”
”Linnéa är en person med ett bra humör och ett stort intellekt. Hon använder sitt intellekt för att hjälpa andra människor och göra de glada.”
”Ord är överflödiga särskilt inte när man inte kan skriva någonstans. Men du är äkta vara från topp till tå och inifrån och ut. Vad mer behövs?”
”Du är en underbar person, otroligt skönt att prata med dig. Du har fått mig att måm mycket bättre och har hjälpt mig att hitta det bra med livet. Du förtjänar det bästa. Hoppas du inser hur underbar du är!”
”Hej, hej härliga Linnéa. Du är söt och snäll! <3" Ja, så var hon. Det är den bild vi har och som hon hade själv av hur hon uppfattades. Hon var så uppskattad av alla. Men ändå så händer det här... Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Linnéa, uppskattning, underbar, vänner, klasskompisar, fantastisk, saknad, stolthet

Jag går in i Linnéas rum. Som så många gånger.

Jag kan inte krama om henne, klappa henne på kinden, sätta mig på sängen och småprata eller pussa henne på ögonen. Men hon finns där ändå.

Jag öppnar garderoben. Där är hon. För varje plagg jag tar fram så ser jag Linnéa i det. Kappan som hon såg så tuff ut i. Hennes mjuka morgonrock… jag luktar… Lite, lite lukt finns kvar… Shortsen…
Klänningar…

Jag sitter länge på golvet och minns med mina fingrar genom hennes kläder… Minnena blommar upp som ett moln som fyller ut hela luften omkring mig… Klänningen hon hade när…. och då gjorde vi… och då sa hon… och då sa jag…

En röst utanför rummet gör att molnet sprängs sönder jag kommer tillbaka till verkligheten igen. Reser mig upp. Stänger garderoben. Tillbaka till det här livet. Där jag finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kläder, sorg, Linnéa, saknad, minnen, lukter, tomhet,

Oscar och Jonas 2008

Jag förstår att ni är många som undrar hur det har gått för oss. Första julen utan Linnéa…

Ja, det har gått…

Tiden går ju. Saker händer utan att man kan påverkar tiden. Vi gör så gott vi kan. För pojkarnas skull.
Emelie har valt att inte fira jul i år.
Vi har firat på ett nytt sätt tillsammans med farmor och farfar. Det ar varit mysigt. En ny fin jul där Linnéa har känts väldigt närvarande. Det känns inte som att hon inte har varit med oss. Hon har varit här…

Vi har gjort det allra bästa av julen och det har känts helt ok.

Jag har varit rädd för att det skulle bli oändligt smärtsamt. Jag har hört från så många hur svår just julen skulle vara. Men det har känts helt ok…

Imorgon åker vi på jullunch hos ”mina föräldrar”. Min mamma och hennes man alltså. Min pappa dog 1991. Mina föräldrar var skilda sedan 1978. De båda hade nya relationer sedan 1977 och 1978.

Tack alla för era fina ord och omtanke om julen.

Jag uppskattar varje kommentar väldigt mycket!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om jul, skilsmässa, Linnéa, traditioner, tiden, jullunch, barn,

Jonas, Linnéa och Oscar 2007

Första julen utan Linnéa. Hur kommer det att bli?
Jag vet ju att det är alla dessa ”första gången utan” som är tuffast. Att det kommer att bli mer uthärdligt på sikt.
Vi kommer att fira på ett annat sätt än vad vi brukar och med andra personer. Det känns viktigt att skapa nya traditioner så att det inte bara blir ”utan Linnéa.”

Om jag jämför med förra året så känner jag mig mycket mer närvarande i nuet idag. Jag njuter av små saker. Jag uppskattar närvaron av mina nära och kära på ett helt annat sätt. Jag lever med vetskapen om att inget är självklart. Det är en hård skola att gå i, men ack så nyttig. Kanske kommer jag att kunna leva livet på ett bättre sätt och vara en bättre människa (vad det nu är) med den erfarenhet jag har nu.

Linnéa är med oss hela tiden. Hon finns ständigt närvarande i våra tankar och i våra handlingar. Det är tomt för att hon rent fysiskt inte är här, men hon känns inte helt ”borta”. Hon är här någonstans… Hoppas jag i alla fall.

Våra julaftnar brukar börja med att barnen har var sitt snöre knutit på dörrhandtaget. Snöret ringlar sig sedan på olika sätt genom huset. Ibland med frågor och klurigheter på vägen. I slutet av snöret finns en julklapp. Det är en av de stora sakerna för barnen. Tidigare var det alltså fyra snören i vårt hus. Sedan blev det tre när Emelie flyttade hemifrån och nu är det två snören som ska läggas ut.

Julgranen är klädd nu i alla fall och det är bara lite småsaker kvar som ska fixas. Sedan välkomnar jag julen och tänker fira jul på ett nytt sätt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om jul, julafton, saknad, tomhet, julgran, julklapp, snöre, Linnéa, barn, traditioner