Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Det är skönt att vända blad.
2009 är ett år som inte innehåller hemskheter. 2009 är ett år som Linnéa inte är del av på den här jorden. 2009 tillhör inte Linnéa. 2009 tillhör oss. Utan Linnéa. Det är skönt med ett år som inte tillhör Linnéa.
Det är inte skönt att vara utan Linnéa. Det är inte det jag menar. Linnéa är död i år också. Men hon tog sitt liv förra året. Jag miste mitt barn förra året. Linnéa dog förra året.
Det markerar att tid har förflutit. Tiden är min bästa vän. Jag vet att det bara är tiden som kan göra att det blir hanterbart utan Linnéa.
Jag ska orka hantera saknaden efter Linnéa.
Jag ska orka hantera vetskapen om att hon mådde så dåligt att hon valde att ta sitt liv.
Jag ska orka hantera min ångest för att mitt barn tagit sitt liv.
Jag ska orka hantera omgivningens reaktioner på att mitt barn har tagit sitt liv.
Jag vill samtidigt fortsätta att vara öppen och fortsätta driva debatten för att kunna verka för en förändring. Förändring i folks uppfattning om självmord och sorg. Förändring inom psykiatrin.
Nytt år ger viss distans till det som har hänt. Nu är det bara jag som kan fylla mitt år med positiva och konstruktiva saker.
3 januari 2009 (10:14) | allmänt, blogg | av: Ludmilla
Jag har blivit invald i Stora Bloggprisets panel som ska utse
2008 års bästa bloggare. Jag ska nominera bloggare i sju kategorier (Nöje & Kultur, Mode, Sport & Fritid, Livsstil, Prylar & Teknik, Vardag samt Politik & Samhälle) senast den 7 januari 2009. Därefter blir det omröstning. Vinnarna presenteras på en galatillställning i Stockholm den 2 februari.
Jag behöver din hjälp! Jag har funnits i bloggvärlden endast i ett halvår och har säkert missat massor av bra bloggar!
Jag läser i SvD idag om hur Gerd Hagman, 89, vill kunna få aktiv dödshjälp. Hon har levt ett bra liv, är frisk i kroppen och helt klar i knoppen enligt artikeln. Hon är dock nöjd nu och vill ha rätt till att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.
Jag beundrar Gerds mod att gå ut och säga detta. Detta är inte i enlighet med ”svensk tradition”. Det är provokativt på olika sätt. Först och främst är vi inte vana vid att prata om döden överhuvudtaget. Här har vi någon som vill avsluta sitt liv. Vi har dock svårt att argumentera kring det faktum att man nog är sjuk om man vill ta sitt liv. Gerd påstås vara frisk och vid sina sunda vätskor. Hon har harft ett bra liv men tycker att det räcker nu. Hon har varit förespråkare för aktiv dödshjälp sedan 1974 så man kan inte ”skylla” hennes inställning på en tillfällig sinnesförvirring heller. Det väcker känslor hos oss själva att någon annan vill välja att ta sitt liv. Och nu är det ju inte heller pga av att livet är för smärtsamt utan för att hon vill dö värdigt.
Diskussionen är även uppe på den politiska scenen. Göran Hägglund (kd) vill inte bidra till aktiv dödshjälp.
Martin Engqvist och läkaren Claes Hultling är båda förlamade efter en ryggmärgsskada och har känt de hopplösa känslorna som är naturliga när man drabbas av förlamning. Idag är de dock väldigt glada att man inte lyssnade på de rop om aktiv dödshjälp som de själva gjorde.
Det är en oerhört svår fråga och det är väl därför vi i Sverige har tagit beslut om eutanasi. Som läkare ser jag oändligt svåra beslut framför mig. Hur skulle man kunna ta beslutet att denna patient har övervägt situationen rationellt och enligt – vilka kriterier?
Hur ska jag kunna veta om patienten är ”vid sina sinnes fulla bruk”?
Ska självmord också vara legalt?
Vad är skillnaden mellan självmord och aktiv dödshjälp?
Om en person är förlamad och inte kan ta sitt eget liv men vill, borde det bli aktiv dödshjälp som det är tal om. Men om någon liksom Gerd Hagman är i full fysisk förmåga att själv ta sitt liv, men inte vill ta sitt liv utan få hjälp att avsluta det på ett värdigt sätt…
För mig är detta otroligt svåra frågor där gränssättningsproblemen är så stora att jag inte kommer vidare i min tankevärd.
Att ha så många som mellan 300 och 1000 unika besökare per dag på bloggen är en svindlande tanke.
Jag är oerhört tacksam för att just du läser min blogg. Det är ett väldigt stort stöd.
Jag vet att bloggen har gjort stor nytta. Ni som läser gör det av olika anledningar och alla är lika mycket värda!
Mina vänner. Jag vet att ni är många som vill se hur jag har det. Det är märkligt ibland när man möts och du vet allt om mig! Men jag blir glad för att du bryr dig om mig! Glöm inte bara att ge dig tillkänna ibland så att jag vet att du finns där.
Linnéas vänner. Jag vet att ni är många som genom min blogg får hjälp att bearbeta er sorg efter Linnéa. Jag blir väldigt glad när jag får mail och kommentarer där du berättar om dina minnen av Linnéa. Det behöver inte vara någon stor sak utan varje litet minne är så värdefullt för mig.
Avlägsna bekanta. Även för dig som inte har så tät kontakt med mig vet jag att det är mycket värt att du kan ta del av mitt sorgearbete och se var jag är. Glöm inte bara att ge dig tillkänna ibland så att jag vet att du finns där.
Sörjande anhöriga. Många är ni som förlorat en anhörig. Många är ni som förlorat ett barn. Många är ni som förlorat en anhörig i självmord. Alla ni sorgesystrar och sorgebröder. Ni som vet hur det känns. Det är en gemenskap som man helst hade varit utan, men nu när man befinner sig i denna situation är det så viktigt att vi har varandra. Ni är värdefulla för mig. Jag vet att jag hjälper dig också genom att skriva om hur jag tar mig igenom sorgen. Många är ni som tar kontakt med mig och berättar just er historia. Det betyder mycket för mig. Att dela sorgen och smärtan – hjälper oss!
Du som själv mår dåligt. Många med dig läser min blogg för att du själv mår dåligt eller har mått dåligt. Många har kontaktat mig för att de själva tänkt att ta sitt liv, men hindrat sig när de läst min blogg. Genom att läsa om min sorg har de blivit medvetna om hur deras nära och kära skulle få det om de skulle genomföra sina självmordsplaner. Genom att du som mår dåligt tar kontakt med mig och berättar hur du känner det får jag också större kunskap om hur man känner när man tar sitt liv. Så många vänliga personer som har försäkrat mig om att Linnéa inte gjorde det för att hon var missnöjd med sin familj och liknande. Det värmer.
Sjukvårdspersonal. Jag vet att det också finns de som söker efter kunskap om hur man ska hantera sorg och självmord. Genom att läsa min blogg som helt naket beskriver hur det är så ger det dem en större trygghet i sin yrkesroll.
Nya bekantskaper via nätet. Genom olika bloggar har jag fått nya vänner som troget följer mig på min resa genom livets tyngsta passager. Många av er har följt mig från allra första början. Det är en ny upplevelse att ha så många som känns så nära trots att man aldrig har träffats.
Ni okända. Sedan finns det också en stor grupp som jag inte vet vilka ni är. Som ”i smyg” läser. Kanske skulle ni inte ens erkänna att ni läste min blogg för att ni tycker att det känns som att ni traskar in i mitt privatliv? Ni betyder också något!
Alla ni som läser min blogg och har följt mig under 2008 vill jag tacka från hela mitt hjärta. Ni har hjälpt mig genom att jag vet att ni finns där. Ni har hjälpt mig genom alla era kommentarer som stöttat, vinklat olika saker och ifrågasatt. Det har hjälpt mig att komma vidare.
Stort, stort tack för 2008. Jag önskar er alla ett mycket bra 2009.
Så här på självaste nyårsafton ska man ju tänka tillbaka på året som gått och sedan blicka framåt.
Det är många som runt om på bloggarna gjort krönikor av sina liv. På TV och i tidningar är det också det som dominerar.
Som jag skrev igår så har vi också den rutinen på vår traditionella nyårsfest med våra fina vänner. Så jag måste i vilket fall tänka till.
Januari: Det var lite instabilitet i bemanningen på kontoret och ett behov av nya instruktörer i företaget. Det innebar att jag själv stod en hel del i vattnet samt jobbade mycket överhuvudtaget.
Februari: När sportlovet kom var jag nära att gå in i väggen. En vecka i Åre gjorde mig dock återhämtad. Linnéa började gå till en psykolog egentligen av en ”slump”. Hon hade då börjat få sina ångestattacker. Jag höll flera utbildningar.
Mars: Linnéa blev sämre. Jobbmässigt blev saker och ting mer stabilt. Jag började arbeta en dag i veckan som läkare på vårdcentralen igen efter att ha fokuserat bara på företaget under några månader. Emelie blir sämre i sin mage.
April: Linnéa blir sämre. Emelie blir sämre. Linnéa gör PRAO i lumpen. Efter den veckan är hon i mycket dåligt skick. Hon äter inte, låser in sig i sitt rum och berättar att hon vill dö. ”Helvetets dag” den 13 april. Hon läggs in på barn- och ungdomspsyk på kvällen. Emelie läggs in dagen efter för undersökning av hennes tarm. Emelie får sen diagnosen Crohns sjukdom, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom. Hon får börja medicinera men blir inte bättre och får många biverkningar. Linnéa gör två självmordsförsök under inläggningen denna månad.
Maj: Emelie opererar bort 20 cm av sin tarm. Har fruktansvärda smärtor. Linnéa gör ytterligare ett allvarligt självmordsförsök. Börjar gå i skolan 2 timmar om dagen. Den 30 maj läggs Emelie in akut efter att ha varit hemma några dagar. Det visar sig att hon fått en varböl i lilla bäckenet som en komplikation till sin operation. På kvällen tar Linnéa sitt liv.
Här stannar tiden.
Samtidigt så har den fortsatt.
Tidsuppfattningen är helt ur led…
Juni: Jag får se min döda dotter. Två minnesstunder. Linnéas begravning 16 juni. En massa praktiska saker. Så många, många människor delger sin sorg, bestörtning och saknad över Linnéas död. Vi är i chock. Det är en varm vacker sommar, men vi sitter mest inne och försöker förstå. Vi åker till våra vänner på midsommar trots det som hänt nyss. Jag börjar blogga den 22 juni.
Juli: Vi åker till vårt sommarhus och försöker att tillföra livet nya saker. Linnéa kremeras. Obduktionsprotokollet kommer. Jag fyller 40 år. Vi åker iväg på semester till Västkusten och Legoland som tidigare var bestämt.
Aug: Skolan börjar igen och allt ska vara som vanligt. Detta var den jobbigaste tiden. För mig började det nu… Jag började gå hos min psykolog för krisbearbetning, en dag i veckan. Arrangerade ett sim-seminarium med Johnny Johnson från USA. Linnéa urnsattes den 25 aug. Emelie flyttar till en annan stad.
Sep: Började jobba 50%. En dag i veckan på vårdcentralen och resten på företaget. Höll i en utbildning. Kontoret flyttar.
Dec: En utbildning. Börjar arbeta 75%. Jullov. Artiklar i tidningar om Linnéa.
Sammanfattning: Inte ett jättebra år… Fruktansvärt. Skräck. Djup, djup ångest. Hopplöshet. Vanmakt.
Det värsta som kan hända har hänt. Jag har förändrats. Jag har blivit mindre rädd och orolig. Det värsta har redan hänt.
Nästa år måste ju bli bättre. Det kan ju inte bli sämre..? Jag ser fram emot 2009. Att lägga 2008 bakom mig. Livet har ju så mycket att erbjuda. Det är bara att ta för sig, eller hur?
Förra nyårsafton hade vi en nyårsfest med våra nära, fina vänner. Linnéa var med, vilket var mycket uppskattat av alla, så klart. Hon lyste ju upp tillvaron med sin närvaro överallt. Hon var en sådan person som det kändes bra att vara i närheten av.
Linnéa var med de vuxna till stor del. Vi brukar ha en genomgång så att alla får sammanfatta året som varit och planerna inför kommande år. Vi hade förberett små kort med vissa rubriker åt alla gäster där man skulle skriva vilka mål man har inom bestämda områden. Man ska fundera på hindret och undanröja det – för att lyckas nå målen. Kortet är i ett format att man kan ha det i plånboken så att man inte glömmer att titta på det.
Linnéas såg ut så här:
MÅL
FAMILJ: Vara trotsig
FYSISKT: Yoga, meditation iaf 3 ggr/veckan. Springa på Grand Canaria.
PERSONLIG UTV: Finna inre frid
PROFESSIONELLT: Läsa tidningen 2 ggr/veckan.
På baksidan skulle man skriva saker som man blev glad av. Linnéa skrev:
Meditation, Yoga, Läsa, Spela piano, Skriva dagbok, Skratta, Promenera, Mysa med te och ljus.
—
Det verkar inte som att hon lyckades så bra med sina mål. Det var något som hände. Något annat som tog överhanden.
Jag väljer att i nuläget inte uttala mig mer angående vården som Linnéa fick, eller inte fick.
Jag har många synpunkter, och hade även innan Linnéa tog sitt liv, som jag kommer att framföra senare när utredningarna är klara.
Lex Maria-utredningen och HSAN-utredningen bör vara klara inom ett par månader. Men det kan dra ut på tiden.
Jag lovar att presentera det man kommit fram till när det är klart. Fram till dess är det ju faktiskt mina åsikter som skrivs här och som har uttryckts i tidningsartiklar.
Det var på många sätt chockartat att se tidningen igår. Jag visste inte om när det skulle komma. Jag visste inte heller att det skulle bli så stort. Men om nu syftet är att ge självmordet ett ansikte och att påverka sjukvården och politiker så var det väl bra att det var stort.
Solen lyser på isen. Vi har fått besök från Japan.
Precis som vid tidigare hålltider så är jag lika förvånad… 7 månader. Det är ju jättelång tid att vara ifrån sitt barn. Innan detta hände var det 3 veckor som jag längst hade varit ifrån Linnéa. Det var sommaren 2007 då hon var 3 veckor i Tyskland för att lära sig tyska. Jag tyckte det räckte med en vecka men hon envisades. När hon kom hem sa hon att det hade varit jättejobbigt och nu visste hon hur bra hon hade det hemma i vår familj. Nyttigt tänkte jag.
För 7 månader sedan hade jag kämpat för att hålla Linnéa vid liv i 2 månader. Den 13 april lades hon in på BUP och den 30 maj hoppade hon framför tåget. Hon hade givit upp redan när hon lades in, men så kämpade hon ändå och gav det en chans. Hon blev inte bättre. Sista veckan verkade hon må bättre. Så är det ju tyvärr ofta. När man väl har bestämt sig för att ta sitt liv breder ett lugn ut sig liksom. Jag vet att Linnéa hade bestämt sig den 23 maj. Veckan som kom gällde det bara för henne att lägga orden rätt så att inte hennes plan gick i stöpet.
För mig är det så märkligt att man kan vara så besatt av att ta sitt liv att det är det enda som finns kvar i sinnet.
Så synd att hon inte insåg att det faktiskt kunde bli bättre. För det hade det ju blivit.
Jag funderar ofta på vad som skulle ha hänt om den 7 juni, hennes 15-årsdag, som hon bestämt sig för att inte överleva – hade passerat. Hade hon fått ompröva sin plan då?
Älskade Linnéa. Älskade barn. Underbara dotter.
Tack för att jag fick låna dig i nästan 15 år.
Du har skänkt mig så mycket glädje, kärlek, innerlighet, godhet, lycka. Jag har varit så tacksam för att jag fick dig. Varje dag (detta är inte en efterkonstruktion) var jag tacksam för att du fanns.
Det är fortfarande så oändligt overkligt det som har hänt. Det är en fruktansvärd historia.
Min man ringer och säger att Linnéa syns på förstasidan på Aftonbladet. Jag har inte sett det själv.
Min mage knyter sig.
En reporter har ringt från TV.
Jag vet. Jag vet att jag har pratat med Aftonbladet. Det är ingen överraskning. Men jag visste inte när och hur artikeln skulle skrivas. Innan jag har sett den känns det obehagligt. Kommer hon att framställas på rätt sätt? Kommer det att ge den respons jag hoppas? Kommer det att göra den nytta jag hoppas?
Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.
-Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen.
-Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar.
Kan jag bara göra en liten, liten skillnad så har inte Linnéas död varit helt i onödan…
Det är därför jag har valt att ställa upp på artiklar när jag blivit kontaktad. (Det är de som kontaktat mig. Inte tvärtom.)
